saknad gemenskap
Läste just Rikards blogginlägg och kände ett sting i hjärtat. Jag saknar faktiskt församlingsgemenskapen. Men inte den där söndagförmiddagsgemenskapen som består i att hälsa på folk genom att skaka hand och sedan åka hem till söndagsmiddagen. Jag saknar att ha en gemenskap med människor i olika åldrar. En gemenskap som sträcker sig över alla dagar i veckan, där livet delas. Jag saknar att ha någon annan människas barn i knät som på grund av gemenskapen känner sig lika trygg i mitt knä som i mammas. Jag saknar att ha någon äldre att samtala med om viktiga frågor i livet. Jag saknar att känna mig så hemma hos någon annan att jag kan duka fram eftersom jag vet var allt står. Jag saknar att ha en gemenskap att relatera till, att tillhöra.
Men jag är trött på att söka sådan gemenskap och bli beskviken gång på gång på grund av att verksamheten blivit viktigare än gemenskapen. Jag struntar i verksamheten den är perifer i sammanhanget. Mendet jag tror är livsviktigt för människor är de här nära relationerna. För där har man tid att vara sig själv, helt ärlig utan skyddsmask.
Kommentarer
Postat av: Jenny
... och jag tänker en liten tanke att kanske någon sådan o-perfekt församling behöver någon som du.
En mulvad, bulvan som förändrar från insidan? Mission impossible?
Kanske både och...
Postat av: yosofine
Jag förstår vad du menar och jag har tänkt likadant... sååå länge. Jag har även försökt ofta med resultat-utbränd. Men det kanske är att jag är otålig. Eller min insikt om att det behövs fler församlingar i vårt land. Jag har iallafall bestämt mig för att inte lägga min tid på en samling som ännu inte är redo för en förändring. Då tar jag hellre chansen att prova nåt nytt. Men jag önskade att den etablerade samlingen skulle vara mer mottaglig.
Trackback
