yosofine

Tacksam att Jaktlund ständigt tar upp detta ämne i tidningen Dagen . Det är inte ofta detta ämne hamnar i offentligheten och sällan det drar igång särskilt stora debatter, varför kan man undra. Det kan bli hetska debatter om enheten enligt Ekman eller om dopets innebörd men när det kommer till det faktum att folk på eget initiativ lämnar församlingen. Då är det tyst.

Jag började läsa teologi tack vare den här frågan. Jag visste att det fanns mer i budskapet om Jesus Kristus än ungdomssamling på fredag och innebandy på lördag. Jag förstod att det fanns något viktigare än att inte ha konkurrerande verksamhet i kyrkan. En av dem jag har att tacka för att jag sett att det finns något bakom är min Farfar. Vi hade ofta djupa samtal om väckelse och livet med Jesus. Det jag såg i honom, det engagemang för missionen och människors frälsning. Det var något annat än medlemsraggning. Det var något i hjärtat som rördes vid tanken på hur en människas liv kan bli förvandlat av budskapet om Jesus Kristus. Jag blev inspirerad av att någon kunde leva så av Guds ord att hela texter utan stakning kunde citeras. Det var inte av tvång det var av lust och kärlek som det citerades. Min Farfar levde av ordet på ett väldigt tydligt sätt. Men han var ju en vanlig man, en pensionerad postman. Han var inte någon känd evangelist eller någon teolog. Han var en vanlig kristen, en helt alldeles vanlig väckelsekristen,  en efterföljare präglad av sin tid.

Men det var ett stort glapp mellan det liv jag såg i min Farfar och det jag lärde mig i kyrkan. I kyrkan var det viktigare att vi inte gick ut på puben och dansade, eller att vi var med när ungdomskören skulle sjunga på torget. Där var min närvaro på ungdomssamlingen viktigare än hur det var ställt med min tro, eller hur jag mådde. Ungdomssamlingen handlade ju ändå mest om att fika efteråt och där var det heller aldrig tal om att prata om viktiga frågor. Det var ett socialttryck som gjorde att man höll sig på banan. Men den som halkade lite åt sidan hade helt plötsligt ingenting där att göra längre. Och de som flyttade hemifrån till en annan stad tappade helt plötsligt anledning att gå till någon kyrka. Varför skulle man göra det när man nu äntligen var fri att tänka själv?

Kvinnan som stannat kvar i kyrkan trots allt hade en väldigt viktig poäng i slutet av artikeln. "Kyrkan ska vara en plats där tron kan växa, inte där jag lär mig sjunga eller spela innebandy först och främst". Det är ju just det som verkar vara så svårt. Och en av anledningarna tror jag är att vi tappat den personliga relation till varandra och till Gud. Vi har ärvt en tro och en uppfattning, antingen passar det eller så kan vi gå. Vi har inte ärvt anledningen till tro eller anledningen till varför vi ska leva på ett särskilt sätt. Vi har ärvt livsstilen, kulturen. Att göra tron till min egen innebär att jag växer ur sammanhanget. Det är ingen som vill ta predikan på allvar och bli rörd till tårar på söndagsgudstjänsten, vad ska folk säga och tro då? Till slut blir kyrkan en plats man visar upp sin fina yta på. (Nu är jag väl hård och det vet jag.)

Det är därför det är så viktigt att vi jobbar med att låta församlingen vara en plats där vi gör efterföljare till Jesus. Därför att en efterföljare är självgående. En efterföljare har eget intresse i Jesus Kristus inte på grund av tvång från pastor eller föräldrar utan därför att budskapet träffat rakt in i den personens liv. En efterföljare måste ha en personlig relation, en efterföljare måste själv veta vem det är han/hon följer. Här krävs det att man tänker själv eftersom att den situation man befinner sig i är unik. Det finns ingen mall på hur man lever ut Jesus budskap i din vardag. Det finns ingen mall men det finns föregångare som man kan inspireras av. Människor som låtit sina vanliga liv präglas av Jesus. Det är den vanliga människan som räknas, du behöver inte ha läst teologi för att förstå vad det handlar om. Vem var Jesus? Vad gjorde Han? Vad stod Han för? Vad sa Han att vi skulle göra? Kom igen det är ju på söndagsskolenivå...det kan vi alla. Och skulle nu alla göra det skulle vi nog vara några miljoner till, kanske inte uppskrivna på någon matrikel med iallafall i "livets bok".