saknad gemenskap i hemmet
Läste ett inspirerande inlägg på Barnabasbloggen idag. Det var en i Råslätts församlingsgemenskap som listade 10 viktiga saker han såg i deras församling. Läs den här.
Husgruppen i Umeå, saknas 3 personer ur kärngruppen.
Inlägget fick mig att tänka tillbaka på sista åren i Umeå. Jag var under några år ledare för en husgrupp tillsammans med några olika vänner. Vår husgrupp växte med tiden till en djup gemenskap. Vi umgicks ofta flera dagar i veckan. Många gånger spontant men alltid i en öppen atmosfär. Vem som helst fick vara med, vi kunde aldrig bli för många. Sista året i Umeå hade jag mycket att hinna med. Jag skrev uppsats och förberedde mig inför att åka till Etiopien i 6 veckor. Men trots att det var mycket så hanns husgruppen med. Vi träffades ofta hemma hos mig jag hade en mycket stor 1,5a så jag hade plats för ca 12 personer runt matbordet. Det dukades ofta fram godsaker som bakats i förväg eller köpts med på väg hem till mig. Det här året var väldigt speciellt i vår husgrupp. Tack vare vår öppenhet hittade några utbytesstudenter till vår husgrupp och började regelbundet komma. Vi var ofta fler än 10 som träffades för att samtala om livet och tron. Väldigt ofta hade vi långa samtal om någon teologisk fråga och hur det skulle få sitt uttryck i våra liv. Det var väldigt starkt att ha vänner från Kanada, Tyskland och Finland i vår grupp. Det berikade perspektiven och gav oss ett större sammanhang. Jag tror den här tiden var väldigt viktig för de flesta i gruppen. Vi bar ofta varandra genom jobbiga händelser i livet. Vi tog tid i bön för varandra och jag upplevde att vi var en avslappnad grupp som vågade släppa in varann i de jobbiga sidorna av livet. När jag ser tillbaks på livet i Umeå är det sista året väldigt talande för hur mitt liv såg ut där uppe. För första gången i mitt liv fick jag på allvar leva i en nära gemenskap som tog livet med Gud på allvar. Det är med blandade känslor jag ser tillbaks. För våra liv har gått vidare och vi har utvecklats sen dess. Och när jag tänker på varje enskild individ som jag fått lära känna, haft viktiga samtal med, gråtit ihop med... så är det med stor saknad. Men jag känner mig också välsignad över att ha haft det så där bra. Umeå räddade mitt liv på många sätt och har gett mig vänner för livet oavsett var jag kommer bo.
Husgruppen i Umeå, saknas 3 personer ur kärngruppen.
Inlägget fick mig att tänka tillbaka på sista åren i Umeå. Jag var under några år ledare för en husgrupp tillsammans med några olika vänner. Vår husgrupp växte med tiden till en djup gemenskap. Vi umgicks ofta flera dagar i veckan. Många gånger spontant men alltid i en öppen atmosfär. Vem som helst fick vara med, vi kunde aldrig bli för många. Sista året i Umeå hade jag mycket att hinna med. Jag skrev uppsats och förberedde mig inför att åka till Etiopien i 6 veckor. Men trots att det var mycket så hanns husgruppen med. Vi träffades ofta hemma hos mig jag hade en mycket stor 1,5a så jag hade plats för ca 12 personer runt matbordet. Det dukades ofta fram godsaker som bakats i förväg eller köpts med på väg hem till mig. Det här året var väldigt speciellt i vår husgrupp. Tack vare vår öppenhet hittade några utbytesstudenter till vår husgrupp och började regelbundet komma. Vi var ofta fler än 10 som träffades för att samtala om livet och tron. Väldigt ofta hade vi långa samtal om någon teologisk fråga och hur det skulle få sitt uttryck i våra liv. Det var väldigt starkt att ha vänner från Kanada, Tyskland och Finland i vår grupp. Det berikade perspektiven och gav oss ett större sammanhang. Jag tror den här tiden var väldigt viktig för de flesta i gruppen. Vi bar ofta varandra genom jobbiga händelser i livet. Vi tog tid i bön för varandra och jag upplevde att vi var en avslappnad grupp som vågade släppa in varann i de jobbiga sidorna av livet. När jag ser tillbaks på livet i Umeå är det sista året väldigt talande för hur mitt liv såg ut där uppe. För första gången i mitt liv fick jag på allvar leva i en nära gemenskap som tog livet med Gud på allvar. Det är med blandade känslor jag ser tillbaks. För våra liv har gått vidare och vi har utvecklats sen dess. Och när jag tänker på varje enskild individ som jag fått lära känna, haft viktiga samtal med, gråtit ihop med... så är det med stor saknad. Men jag känner mig också välsignad över att ha haft det så där bra. Umeå räddade mitt liv på många sätt och har gett mig vänner för livet oavsett var jag kommer bo.
Kommentarer
Trackback
