eviga sanningar som att frön kan gro och blad falla till marken
Det finns få om ens några saker som skänker så mycket frid och hopp som att gå i skogen.
Naturen berättar sin egen berättelse om livet och Skaparen. Berättelsen om trofasthet och evighet. Om att det som faller till marken som dött kan uppstå i nytt liv. Om att även historia kan spela roll i framtiden och att det inte spelar någon roll. Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte förmå morötterna att växa. Hur mycket jag än vill ta äran för att träden mår bra så går det inte. För mig är det en sån otroligt vacker berättelse om hur Skaparen har planerat och gett varje del i skapelsen en särskild uppgift och funktion. Och det fungerar även utan att vi behöver prestera särskilt mycket alls. Ibland behöver man se över sina vägar och sätt men i slutändan så handlar det ändå bara om att tro att Gud vet och att Han har gjort allt rätt. Det betyder att jag kan släppa taget om det jag inte förmår göra något åt. Men det ger mig även mod att ta itu med det som jag faktiskt själv kan påverka.
För det är så att det är inte omöjligt och det är inte hopplöst. Det finns alltid en väg.
