yosofine

Den här veckan har jag på många sätt fått erfara och känna på hur jobbigt det är när man krockar med olikheter. Det är jobbigt att ens vara så nära att man faktiskt krockar. Skönast vore det ju om man var en ö eller iallafall bodde på en så att möjligheten till konfrontation var minimal. För på något sätt så har ju det blivit vårt ideal. Att inte nötas, inte krockas och inte kränkas.

Fast jag tänker att det vore precis det vi borde vara med om. Inte att söka konfrontation men tillåta den och ta emot den.

Men jag tror inte vi fått några ordentliga verktyg för dessa krockar. Hur krockar man på ett sätt som gör att jag växer och utvecklas till en visare och mer erfaren människa? Istället för att såras och fastna i bitterhet och offermentalitet?

Att bo i kollektiv är att villigt acceptera krockar och kränkningar av det privata och egna. Jag har i och med min flytt tackat ja till att leva med andras svagheter och styrkor och accepterat att det kommer påverka mig och min personlighet. Jag har tackat ja till att bli provocerad över småsaker och stora saker och om bagateller och livsviktiga saker.

För jag tror att det gör gott i mig även om det är jobbigt. Jag ska inte alltid ha rätt även om jag gärna vill det. Jag behöver inte alltid vara omtyckt även om jag strävat hela mitt liv efter att vara det. Jag måste inte följa ett visst beteendemönster även om jag vant mig vid det. Och allt detta till vilken nytta?

Jo för jag tror att så fort vi vant oss vid något så blir det till en trygghet. Hur hemskt och dumt och fånigt det än är det vi vant oss vid. Vi kan bli vana vid att vara offer, att vara deppiga, att alltid ha rätt, att jämt äta lyxmat eller att sjunga samma sånger. Och när vi har vår trygghet i saker som kan förändras blir vår trygghet otrygg och då blir vi som sårade soldater som skjuter på allt som eventuellt kan vara en fara. Vi bevakar våra gränser och vi håller hårt om våra ägodelar.

skön insändare på temat.