yosofine

Jag kom över ett blogginlägg på Jaktlunds blogg på Dagen idag (tack vara min K) som handlade om vems fel det var att det inte kom ungdomar till söndagsförmiddagsgudstjänsten. Anledningen var framförallt att ungdomsverksamheten hade så många möten under helgen att det helt enkelt inte fanns energi eller ork att gå på ännu ett möte på söndagen. Och det var svårt att motivera ungdomarna att gå på söndagförmiddagsmötet eftersom det var så torrt i jämförelse med deras egna möten.

Av 19 kommentarer var det ingen som ifrågasatte varför det är just söndagförmiddagsmötet som måste vara "Mötet" med stort M. Varför skulle inte församlingen kunna ha lördagskvällens möte som det gemensamma mötet? Är det så solklart att församlingens gemensamma möte måste vara på söndag förmiddagar?

I alla dessa debatter om ungdomsverksamhet och problematik så missar man en poäng. Man talar alltid om ungdomarna som om de var en separat del av församlingen. Vi måste satsa mer på ungdomarna, vi måste göra våra gudstjänster mer ungdomliga...

För mig är det obegripligt. Ungdomarna, pensionärerna, de medelålders och småbarnsföräldrara är alla en del av församlingen. Jag tycker därför att det rimligtvis borde vara så att man ville satsa mer på församlingen. För församlingen är en kropp. Det blir snefördelat om vi satsar mer på vänster fot än på höger fot och då är det inte konstigt om man hamnar i otakt. Det känns mer som att vi samtalar om församlingen utifrån olika former av livsuppehållande åtgärder.

Församlingen är en kropp och bör behandlas som en.

Jag tror att församlingen som en kropp fungerar ungefär som en vanlig kropp. Lagom mycket motion, näring, kärlek och frisk luft så mår kroppen bra. En varierad kost med både fibrer och efterrätt. 

Men kanske är det så att vi har svårt ens att se på församlingen som något levande... och då är det ju inte så konstigt om vi gör vårt bästa i hjärt och lungräddning.