höst höst höst

Jag går och grubblar på flera tänkbara blogginlägg och de slåss om att få komma ut först. Vet inte hur det här ska gå. Men det känns så härligt när jag drivs av en sån lust till att skriva. Det är ju därför jag skriver. Men ibland kan man liksom känna att lusten inte finns där på samma sätt och då undrar jag om jag någonsin kommer drivas av den där skrivarlustan igen.

Men när det är höst så är det som om något kryper fram. En smygande känsla. En känsla av att det är dags att tända ett ljus fylla en stor kopp med ett riktigt gott te och sedan formulera ihjäl timmarna. Skriva av sig. Det är det som drabbat mig nu. Hösten. Hösten med det nya livet. Det är på hösten det händer, det riktiga nyåret. Efter veckor av ledighet och frihet från vardagens lunk kommer vi tillbaka. Jag älskar vad friheten har gjort med oss. Stilar har bytts ut, vänskapsband som knutits och kärlek som har blommat.

Det är i början av hösten allt kommer upp till ytan, ställs på sin spets och testas. Kan jag bära upp min nya stil i vardagen eller vågar jag bara göra det hemma på ledigheten? Vågar jag stå för min nya hårfärg eller mina nya kängor?

En av de finaste sakerna med hösten är att alla par som bildats under sommaren träder fram i offentligheten. Håller varandra i hand. Personer som tidigare inte höll varandra i hand, kanske inte ens var i samma umgängeskrets, har helt plötsligt mycket med varandra att göra. Hur gick det till? Åh jag kan bli så fascinerad av hur par blir till. Att det helt plötsligt ur inget uppstår en gemenskap. Hur en vanlig vänskap helt plötsligt innebär något mer. Hur omvärlden helt plötsligt utestängs från den nya gemenskapen. Jag älskar den typen av utanförskap. Utanförskapet som blir av ett nytt par som bildats. Det är något skört med det att gå ut i offentligheten med sin kärlek. Öppet visa sina känslor, erkänna vem som tagit ens hjärta med storm.

Men framförallt så gillar jag hösten på grund av att det är så tydligt hur livet och skapelsen hänger ihop. Att naturen sköter sitt trots allt. Löven får nya färger och faller sedan ned. Träd lyses upp av rönnbär och blommor går in i sista andningen. Och samtidigt som naturen så tydligt ger tecken på nedbrytning och död så fullständigt sprakar det av liv, det är skördetid. Och mitt i den här processen står vi människor upptagna av våra liv och vår vardag och inte kan annat än bara vara delaktiga i det naturen håller på med. För vi kan kanske påverka miljön negativt genom vårt levnadssätt men i mångt o mycket sköter naturen sig själv. Fåglarna flyttar när det är tid för det och träd fäller löv när det är tid för det. Vi behöver inte se till att det ska hända. Vi har inget ansvar för det. Men det säger oss något om evigheten om det som är beständigt. Om sanningar som finns där oavsett. Och det mina vänner är en av livets härliga visdomar som jag just nu njuter av.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0