himla skit liv
Ibland är det som om livet tar över och vänder upp och ned på allt innehåll. Inget blir längre självklart. Allt kan ifrågasättas och bör ifrågasättas just då. Det är i såna stunder jag är så otroligt tacksam över att ha min tro på Gud. Det låter kanske klyschigt men att i den mörkaste av dagar känna "allting kommer ordna sig till slut" eller "Guds vilja är det bästa, oavsett vad som väntar mig nu så kan jag vara lugn över att det kommer bli bra".
Just nu har jag varken lust eller energi till den här sidan. Det är annat som måste prioriteras. De texter jag skriver just nu hör inte hemma här. De är mellan mig och Gud.
Men jag ville lägga ut en bön här ikväll. Dels därför att jag tror det är viktigt att som kristen våga erkänna och visa svårigheterna i livet. Just nu är det ett himlaskitliv jag lever. Det är inte så att mitt liv är kalasbra bara för att jag tror. Men däremot kan jag mitt i all oro och sorg, frustration och ångest känna hopp om min framtid. Och det kan jag bara tacka Gud för. Därför känns det viktigt att skriva dessa rader. Men också att lägga ut den här bönen som överlevt flera hundra år. Som talar om att jag inte är ensam. Att det i alla tider funnits människor som upplevt det jag upplever. Det ger mig tröst, att jag inte är ensam. Att vi är fler och det genom alla århundranden varit så att Gud varit både en tröst och ett hopp. Att Han har burit, att Han står pall. Iallafall. Det är min tro. Att det finns hopp. Att allt är möjligt för Gud. Och att allt kommer ordna sig, oavsett vad framtiden kommer med.
"Välsignad vare Du, min Skapare och Återlösare, för att Du inte vredgas över att jag så ofta är nedstämd och bedrövad. Du trösterike helige Ande, överge mig inte och bli inte trött på min stora ängslan. Du rike Gud, som inte behöver någonting, se vilken hunger och svält själen lider, se hur naken den är, se hur den skakar av köld. Mildaste, käraste Herre, jag gråter ju av svaghet. Jag ber Dig, att Du ville komma med Din älskade och barmhärtiga hand vid mitt hjärta. Ge det ro. Gud, unna min själ att än en gång glädja sig över din tröst. Amen. (Birgitta 1303-1373)
Just nu har jag varken lust eller energi till den här sidan. Det är annat som måste prioriteras. De texter jag skriver just nu hör inte hemma här. De är mellan mig och Gud.
Men jag ville lägga ut en bön här ikväll. Dels därför att jag tror det är viktigt att som kristen våga erkänna och visa svårigheterna i livet. Just nu är det ett himlaskitliv jag lever. Det är inte så att mitt liv är kalasbra bara för att jag tror. Men däremot kan jag mitt i all oro och sorg, frustration och ångest känna hopp om min framtid. Och det kan jag bara tacka Gud för. Därför känns det viktigt att skriva dessa rader. Men också att lägga ut den här bönen som överlevt flera hundra år. Som talar om att jag inte är ensam. Att det i alla tider funnits människor som upplevt det jag upplever. Det ger mig tröst, att jag inte är ensam. Att vi är fler och det genom alla århundranden varit så att Gud varit både en tröst och ett hopp. Att Han har burit, att Han står pall. Iallafall. Det är min tro. Att det finns hopp. Att allt är möjligt för Gud. Och att allt kommer ordna sig, oavsett vad framtiden kommer med.
"Välsignad vare Du, min Skapare och Återlösare, för att Du inte vredgas över att jag så ofta är nedstämd och bedrövad. Du trösterike helige Ande, överge mig inte och bli inte trött på min stora ängslan. Du rike Gud, som inte behöver någonting, se vilken hunger och svält själen lider, se hur naken den är, se hur den skakar av köld. Mildaste, käraste Herre, jag gråter ju av svaghet. Jag ber Dig, att Du ville komma med Din älskade och barmhärtiga hand vid mitt hjärta. Ge det ro. Gud, unna min själ att än en gång glädja sig över din tröst. Amen. (Birgitta 1303-1373)
Kommentarer
Postat av: lisa
hej
har du hört något från Ingrid?
kram!
Postat av: Christian
Det är gott att dela detta skitliv med oss andra, vi behöver alla skaffa rejäla stövlar, så vi kan ta oss ur skiten, och gå vidare med lätta Converse in i vårvärmen...
Trackback
