yosofine

Under en stor och betydande del av min uppväxt trodde jag att jag var luft. Att jag var osynlig och inte värd något. Därför att det var så jag ofta blev behandlad av människor i min närhet. Jag hade riktig otur när det kom till kompisar under låg och mellanstadietiden. De vänner jag fick flyttade ifrån samhället och blev till brevvänner. Och kvar i klassen fanns alla de andra som jag inte kände. Och som framförallt inte kände mig. Det var inte bara det att jag hade otur på det sättet att de jag kände flyttade bort. Det var också så att de jag kände som fanns kvar ofta visade ovilja eller ointresse av att ha mig med. Jag var utfryst under vissa perioder. Det var inte alltid så, för ibland ville dessa vänner vara med mig. Det var ofta i större sammanhang ihop med andra som de var tvugna att visa sin ovilja mot mig. Och gärna inför de andra.

I kyrkan var det inte jättemycket bättre. Även där var jag med om att i perioder bli utfryst och även offentligt förlöjligad.

Detta har lett till att jag under större delen av mitt liv utgått ifrån att jag är osynlig. Att jag inte märks i den stora massan och framförallt att jag inte är särskilt intressant.

I våras fick jag en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. En god vän sa till mig att han tyckte jag var så osvensk. Osvensk på det sättet att jag var mig själv och vågade gå min egen väg. Inte var begränsad av jantelagen. Och så är det nog. Jag har gått min egen väg och följt mitt hjärta och det jag tror jag är kallad att göra. Därför att jag ändå alltid känt mig ensam. Min trygghet och följeslagare har varit Gud. Men också på grund av att jag blivit uppmuntrad av mina föräldrar till att tänka annorlund och följa det jag tror på.

Den här veckan på frizon har jag varit tvungen att verkligen ta itu med den skeva självbilden. Jag har bearbetat den proffessionellt men vissa saker tar tid att bli hela. Men den här veckan har jag varit tvungen att aktivt välja en annan självbild. Därför att det har varit så tydligt att den självbild jag har inte stämmer överens med verkligheten. Verkligheten talade sitt tydliga språk, jag syns, människor jag kände för flera år sedan kommer ihåg mig inte alla såklart men många. Det har skrikit så högt att jag stundtals mått dåligt över hur synlig jag är för människor.

Det är fortfarande en process. Men jag känner mig nödgad att skriva detta. För att sätta ord på det som snurrat i mitt huvud. Men också för att be om förlåtelse. Därför att jag vet att mitt beteende kan ha verkat som att jag inte sett dig, eller velat hälsa eller bara varit dryg. I mitt inre har det istället varit så att jag inte vetat om du känner igen mig, eller om du är intresserad av att prata lite mer. Därför att min självbild har varit i otakt.

Vi har alla saker från vår historia som på ett eller annat sätt präglar dem vi är idag. Vissa vill inte tänka på det och identifierar sig kanske väl mycket med de negativa följderna. Andra är för medvetna om historien att den begränsar framtiden på olika sätt. Och det är förståeligt. Vi är trots allt bara människor och det här hör väl till den trasiga och syndiga delen. Precis så här svaga kan vi vara. Men det får aldrig någonsin bli till en ursäkt för vårt beteende. För oavsett vår historia har vi möjlighet och ansvar för vårt nu. Jag vill ta ansvar för den jag är idag. Och den jag är idag är långt bort ifrån den jag var för 20 år sedan. Jag kan inte låta den självbilden styra mina handlingar idag.

Jag tror att Gud i olika tider gör en medveten om olika saker inom oss. Den heliga Anden tror jag driver oss till att vistas i nuet. Och då kan det många gånger bli smärtsamt jobbigt att inse hur det verkligen ligger till. Och samtidigt har jag lärt mig genom de år av andra smärtsamma insikter att det är värt det. Att inse och våga ta in de smärtsamma sanningarna om oss. Därför att sanningen gör oss fria. Och när den gjort oss fria lever inte längre vi utan Jesus inom oss. Och genom våra sprickor lyser Hans ljus igenom så att andra kan se vem Han är.

2 Kor 4:1-15