kreativitetens lov

Det finns olika typer av skapande, eller olika sätt att förhålla sig till själva skapandet. Det finns ett skapande som är ren och skär produktion där jag inte engagerar mina känslor i det som ska produceras utan jag endast följer en mall och gör som det står. Risken med den här formen av skapande är att man lätt kan misslyckas på det sätt att om produktionen inte går som receptet säger eller om man stöter på ett problem så slutar ofta processen där. Resultatet blir sällan bra, snea sömmar och halvbakade kakor.

Det andra sättet att skapa är när själva skapandet i sig får en huvudroll. Hantverket är viktigt och därmed också slutresultatet. I själva skapandeprocessen blir skaparen ett med det som skapas. Man glömmer bort tid och rum och går in i en annan värld inom sig själv. Det är därför man kan tala om kreativitet och skapande som en form av terapi. Därför att du kan bearbeta saker medan dina händer arbetar.

Jag kastade mig in i skapandet när jag var mycket liten. Därför att jag behövde något att fly in i när världen och känslorna blev för stora. Jag gick in i drömvärldar där allt var möjligt och där konsten var ett sätt att uttrycka sig och kommunicera med det som var större än mig. Att skapa var ångestdämpande och det hjälpte mig att få distans och perspektiv på mitt liv.
När jag blev äldre och fick en större medvetenhet om mitt eget skapande hamnade jag i produktivitetsfällan. Jag ville skapa mycket på kort tid. Jag orkade inte sitta i lugn och ro och tänka igenom vad jag gjorde utan jag ville köra motorvägen med symaskinen. Resultatet blev ibland bra men många gånger misslyckade projekt. Under den här tiden var skapandet mer ett medel än ett mål i sig. Och jag hade inte emotionell tid att låta hantverket få betyda något. Jag blev till och med provocerad på de som var skitnoga och tyckte det bara var fånigt.

Men när jag tog paus från mitt liv i övrigt och började jobba med mig på riktigt så tog jag också chansen att läsa en hantverks kurs en termin. Det blev för mig ett sätt att mogna i min kreativitet och samtidigt ge mig själv tid att fortsätta läka. Och jag upptäckte mer och mer min barndoms längtan till skapandet. Vart det kom ifrån och vad det hade betytt. Jag återupptäckte vilan på ett nytt sätt i skapandet. Hur produktiviteten kunde få större betydelse än just en färdig produkt. Medan händerna arbetar vidgas min blick och jag få ro att ta till mig det stora och svåra eftersom jag har en lugn miljö där jag är i samspel med Skaparen själv.

Jag tror att det kanske finns en hemlighet i det här. Att när man låter hantverket få ta tid och när man stiger in i det innersta rummet tillsammans med det man har i händerna. Så är det som om Skaparen är med och jobbar igenom det som ska bearbetas. Den skitiga och toviga ullen blir len och kardad samtidigt som mitt inres tovigheter kammas ut i Guds hand. Min frustration rinner ut i den knådade degen och jag känner mig som en ny människa när brödet är klart.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0