utdrag ur anteckningar från 2006
Jag går igenom mina flyttkartonger och olika saker som följt mig under många år. Jag öppnar pärmar och böcker. Läser sådant jag skrivit för längesedan och imponeras ibland. Det är så mycket jag glömt bort i hur jag varit och tänkt. Hur vandringen har varit hit. För jag har ju inte alltid tänkt så som jag gör nu. Eller agerat likadant heller för den delen. Även om jag många gånger känner mig väl bekväm och hemma med den jag är idag. Så är det skönt att veta att jag har utvecklats och förändrats väldigt mycket bara de sista 3 åren. Saker jag brottades med för 3 år sedan är inget problem idag. Tänk vad bra det är ändå. Att vi förändras, lever i ständig förändring. Åh vad jag aldrig vill sluta med det. Det som har liv förändras eftersom man hela tiden fortsätter att växa.
Jag hittade en av mina inspirationsblock där jag skrivit ned tankar och skissat idéer. Jag tyckte jag skrivit ihop en sån fin text så jag vill här dela med mig av den.
"På flykt från Galileen, texter skrivna våren 2006
Undrar om det är historiens förbannelse, att man inte vågar se framåt. Det som var igår önskar vi om imorgon om det fungerade vill säga. Annars söker man sig gärna framåt eller åt sidan. Men helst söker jag gå dit jag vet att Jesus varit. För även om jag inte möter Honom där, så kanske jag ändå kan känna Hans frånvaro. Det blir ju i alla fall något. Rädslan att bli besviken på Gud tvingar mig att inte söka där Han är.
Men vem blir jag egentligen besviken på? Är det inte mina förväntningar som är fel snarare än att Gud skulle svika mig?
Vad ska jag förvänta mig? Att möta Gud! Hur är det mötet? Skulle jag veta det skulle det i sig vara en besvikelse att jag kan räkna ut Gud innan.
Storheten och hoppet är väl just att Gud går sina egna vägar, de som är bättre än jag kan tänka ut!
Egentligen så har jag ju inget att vara rädd för. Därför att jag vet att Gud känner mig bättre än jag själv. Mitt hopp står till den uppståndne. Och Han har redan bevisat sin vilja för mitt liv. Kärlek och befrielse från smärta, död och bojor. Om nu Gud känner mig och vet vad jag behöver varför ska jag då oroa mig över mitt liv? Över kärleken som smärtar? Känner inte Gud allt i mig? Vet Han inte vad som är bäst? Oroa dig inte min själ, hjärtat kommer få älska igen.
Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan. Du älskade den personen i ljuset av dig själv. Vilket gör personen till en lika hemsk person som du, som du inte riktigt kan ge all kärlek. Kan det påverka min relation med Gud? Att jag ser Hans kärlek ur mitt perspektiv och inte genom Hans? Gud hjälp mig att ändra synsätt!
”Den ni söker är inte här. Han har gått före er till Galileen för att möta er där.” Hur ofta springer jag inte till den tomma graven eftersom jag med säkerhet vet att det gudomliga i mänsklig form varit där? Bara för att inse att Jesus inte längre är där. Han har gått vidare. Det är som att jag är bäst på att söka Jesus där Han varit och hålla fast vid det säkra som varit. Att söka Gud idag där Han är nu. Känns mer osäkert och därför skrämmande."
