balansakt med mycket kärlek

Häromdagen läste jag en ledare i vår lokaltidning NA som inte förespråkade handelsbojkott mot Israel. Eftersom vi bör se Israel som en autistisk person. Som har ett enormt stort behov av kontroll och rutiner och som vid minsta förändring kan få en häftig reaktion på grund av denna politiska autism. Jag kan tyvärr inte hitta igen ledaren och de  verkar inte ha publicerat den på deras hemsida heller. Men det var en intressant bild tycker jag.

Idag läste jag en krönika av Magnus Malm i dagen. Som tog upp frågan på ett ungefär likadant sätt. Att vi måste förstå Israel utifrån den historia de har. Landet har en historia där deras folk utsatts för extrema hot och där rädslan gått i arv i generationer. Denna rädsla kan sedan manipuleras till att få folk att agera på ett osunt sätt.

Vår syn på Israel och Palestina konflikten måste nyanseras och balanseras. Och vi måste förstå reaktionerna ur ett historiskt perspektiv. De reaktioner vi kan se kommer ju ur en viss självbild som de båda sidorna har. Och kanske, mycket möjligt, har de båda felaktiga självbilder av sig själva. Hur ska man då kunna mötas?!

Det viktigaste tror jag är att gå på försoningsvägen. Och då måste vi våga möta båda sidor med lika mycket nåd. Det handlar om att se båda parter och vilja möta den historia och den bakgrund som lett dem till det läge de är idag. Då fungerar inte blockader, varken mot Gaza eller Israel. Istället tror jag att vi i omvärlden borde göra ännu mycket mer för att få både Israel och Palestina till att känna sig trygga i sin existens. Först då tror jag vi kan komma närmare en lösning.

Jag förespråkar ickevåld, men lite kärleksbomber vore kanske inte fel? Det är intressant att tänka på vad det skulle kunna innebära. Hur gör vi det rent konkret? Börjar skicka kärleksbrev? Blomsterbud? Tål att tänkas på.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0