yosofine

Bob Hansson skriver krönika i tidningen Amos. För ett par veckor sedan läste jag hans senaste krönika. Den var så bra att jag rev ut den och tejpade upp den på väggen bredvid min säng. Så att jag kan somna och vakna till hans text.

Han fångar precis det där jag skrivit om under våren. Att komma till sitt eget slut. Och möta sin egen otillräcklighet. Att välja det som är liv och tro på att det finns hopp.

Jag hade länkat till den om det gick. Jag hade skrivit av hela om jag orkat. Jag vill däremot citera en del av den för det är så bra skrivet.

"Jag gick hem nedstämd med trevande fingrar mot mitt eget hjärta, mot den oändliga rymd där inne jag inte känner, men som såklart ändå är där. Och jag faller ödmjuk på knä för den rymden. Och jag längtar, efter den dag jag åter längtar. Och till dess, klappar jag mig ömt på min egen kind och sneglar mot den där grejen i fönstret som fäller upp persiennerna. På en armslängd avstånd.
Och på andra sidan fönstret rör sig planeter runt varandra i ett universum som, oavsett om man märker det eller inte, oavbrutet expanderar.
....
Men precis som relationer kommer och går, gör även känslor och tankar det. Vi tänker 60 000 tankar om dagen. Känner förmodligen en jäkla många tusen känslor. Det är en väldigt utbytbarhet, ett jävla ös.
Ändå blir vi glömska som barn och lever som om varje tanke vore den första, och varje känsla den sista. Men man är inte sina tankar, man bara tänker dem. Vilken känsla du än har, är den mindre än dig själv. Annars skulle den helt enkelt inte få plats.

Det finns, ända in i mörkret en persienn att dra upp. I ena ögonblicket är det en övermäktig handling, för att i nästa vara nästan lätt.

Du är inte en konstant, du är förändring. Jag med. ...

Med andra ord, det finns hopp."