det lider mot påsk...
Nu är det åter nedräkning men mot något måhända än viktigare i en kristens liv. Nämligen påsken.
På byrån i hallen har jag bytt sida på min ikon från Etiopien. Nu är det Jesu korsfästelse som står i fokus. Tidigare var det Jesu födelse.
Jag har deltagit i fastan på olika sätt men det som känts viktigast har varit att jag lagt mer tid åt bön och gemenskap med Jesus. Tagit mig tid att läsa mer, lyssna mer, andas mer i närheten av Honom. Jag har frigjort mer utrymme i mitt liv åt längtan. Längtan efter ett mer levande liv med Jesus, efter mer av Hans kärlek i världen. Efter mer av Honom i mitt liv här och nu.
Maria Küchen skrev en bra krönika om att fastan gör vägen smalare. Fastan har fått ett sån "jag"-fokus menar hon genom att, jag avstår från sötsaker, jag shoppar inget nytt, jag drar ned på fet mat osv... Fastans fokus ska inte ligga på mig och det jag avstår. Själva poängen med fastan är något helt annat.
Nämligen att vägen smalnar och min uppmärksamhet riktas bort från mig själv och ut på världen. Där blicken lyfts upp från mitt eget och ut mot omvärlden.
Här kommer hennes poäng. ""Slit sönder era hjärtan, inte era kläder", står det om fastan i Skriften och jag tolkar det som att jag inte i första hand behöver demonstrera att jag fastar genom att avstå från olika saker. Visst är det nödvändigt att inte stänga sig mot omvärlden genom att tanklöst och självcentrerat frossa i mat, dryck eller shopping. Men det absolut primära är inte vad jag själv äter eller låter bli att äta, hur jag konsumerar media eller hur jag klär mig. Det primära är världens gråt, att den når mitt hjärta, att jag vågar och orkar ta in den.
Och det är klart att det blir svårt att äta kött under fastan om jag samtidigt hör djurens ljudlösa gråt från slakterierna. Det är klart det blir svårt att duka till festmåltid om jag samtidigt hör de svältandes gråt. Gråten från dem som inte har kläder eller tak över huvudet gör att jag tappar lusten att i onödan köpa nya saker till mig själv eller mitt hem, gråten från krigets offer gör att tv-underhållningens speedade låtsasglädje skär falskt och meningslöst i öronen."
Om det är något en kristen borde fira ordentligt så är det påsk enligt min åsikt. Därför att det är då som det stora för oss hände. Gud blev människa och offrade sig för vår skull. Hans död blev vårat liv. Därför blir fastan inför påsken så stark rent symbolisk. Mina öron och ögon öppnas för omvärlden. Världens sorg och smärta drabbar mig och avslutas med Guds sons död för allas vår skull till upprättelse och frihet för alla. Jesu uppståndelse blir sedan vårt hopp in i den trasiga världen. Att vi som efterföljare kan leva ut hoppet i världen att det finns räddning för alla att få. Att vi kan skärpa oss och sluta med orättfärdig handel, att vi kan behandla djur och natur med värdighet. Och att det finns hopp för mänskligheten.
På byrån i hallen har jag bytt sida på min ikon från Etiopien. Nu är det Jesu korsfästelse som står i fokus. Tidigare var det Jesu födelse.
Jag har deltagit i fastan på olika sätt men det som känts viktigast har varit att jag lagt mer tid åt bön och gemenskap med Jesus. Tagit mig tid att läsa mer, lyssna mer, andas mer i närheten av Honom. Jag har frigjort mer utrymme i mitt liv åt längtan. Längtan efter ett mer levande liv med Jesus, efter mer av Hans kärlek i världen. Efter mer av Honom i mitt liv här och nu.
Maria Küchen skrev en bra krönika om att fastan gör vägen smalare. Fastan har fått ett sån "jag"-fokus menar hon genom att, jag avstår från sötsaker, jag shoppar inget nytt, jag drar ned på fet mat osv... Fastans fokus ska inte ligga på mig och det jag avstår. Själva poängen med fastan är något helt annat.
Nämligen att vägen smalnar och min uppmärksamhet riktas bort från mig själv och ut på världen. Där blicken lyfts upp från mitt eget och ut mot omvärlden.
Här kommer hennes poäng. ""Slit sönder era hjärtan, inte era kläder", står det om fastan i Skriften och jag tolkar det som att jag inte i första hand behöver demonstrera att jag fastar genom att avstå från olika saker. Visst är det nödvändigt att inte stänga sig mot omvärlden genom att tanklöst och självcentrerat frossa i mat, dryck eller shopping. Men det absolut primära är inte vad jag själv äter eller låter bli att äta, hur jag konsumerar media eller hur jag klär mig. Det primära är världens gråt, att den når mitt hjärta, att jag vågar och orkar ta in den.
Och det är klart att det blir svårt att äta kött under fastan om jag samtidigt hör djurens ljudlösa gråt från slakterierna. Det är klart det blir svårt att duka till festmåltid om jag samtidigt hör de svältandes gråt. Gråten från dem som inte har kläder eller tak över huvudet gör att jag tappar lusten att i onödan köpa nya saker till mig själv eller mitt hem, gråten från krigets offer gör att tv-underhållningens speedade låtsasglädje skär falskt och meningslöst i öronen."
Om det är något en kristen borde fira ordentligt så är det påsk enligt min åsikt. Därför att det är då som det stora för oss hände. Gud blev människa och offrade sig för vår skull. Hans död blev vårat liv. Därför blir fastan inför påsken så stark rent symbolisk. Mina öron och ögon öppnas för omvärlden. Världens sorg och smärta drabbar mig och avslutas med Guds sons död för allas vår skull till upprättelse och frihet för alla. Jesu uppståndelse blir sedan vårt hopp in i den trasiga världen. Att vi som efterföljare kan leva ut hoppet i världen att det finns räddning för alla att få. Att vi kan skärpa oss och sluta med orättfärdig handel, att vi kan behandla djur och natur med värdighet. Och att det finns hopp för mänskligheten.
Kommentarer
Trackback
