yosofine

" Liknelsen om det förlorade fåret.

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: "Den mannen umgås med syndare och äter med dem." Då gav han dem denna liknelse: "Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig." Läs fortsättningen här.

I ett utanförskap är det lätt att känna sig förkastad. Man är avskuren en del av livet och världen och tror sig inte höra hemma bland de övriga. Ibland kan det till och med vara så att man inte vill vara en del av det. För man vill inte riskera att bli avslöjad som en som inte tillhör. Man vill inte riskera att bli sårad. När man lever i ett utanförskap, oavsett vad man är utanför, kan det vara lätt att tro att Gud endast gäller för de som är innanför. De lyckade som verkar ha det så bra. De som inte snubblar lika lätt eller som inte har särskilt många bekymmer. Det är ju iallafall det man tror om de som verkar vara innanför, att deras liv är perfekta.

Och ibland känns det som att vi i kyrkan agerar precis så. Vi vill vara den här innanförgemenskapen där allt verkar perfekt och fint. Vi vill så gärna tillhöra att vi kan gå med på ytlig gemenskap för att inte riskera att visa sprickorna i fasaden. Eftersom vi tror att gemenskapen består av felfria.

Vi har därför svårt att identifiera oss med de förlorade. Fåret kanske har sig själv att skylla? Fåret hittade kanske något spännande att leka med eller ett riktigt fint ställe att äta på? Eller så halkade fåret och hamnade på en avsats och blev därmed avskärmad från övriga flocken. De övriga som skött sig och följt fåraherden skulle ha all anledning att bli sura och frustrerade. Och egentligen vem orkar bry sig över ett enda får när man har 99 till? Majoriteten vinner är det inte så?

Jesus berättar att fåraherden skulle lämna de 99 fåren bara för att leta rätt på det där enda fåret som hamnat vilse. Dessutom skulle fåraherden lyfta upp fåret som gått vilse och bära det hela vägen tillbaks till resten av flocken. Senare skulle fåraherden ställa till med fest enkom för att han hittat rätt på det vilsna fåret. Sånt engagemang och sådan omsorg över det som var förlorat!

Liknelsen om den förlorade sonen har samma poäng. Den yngste sonen drar hemifrån med sitt arv och festar upp det på kort tid. Han hamnar i knipa på grund av sitt festande. Hemma går storebrorsan och är duktig och perfekt. Han gör allt för att behaga sin pappa och tänker bittert på sin bror som dragit hemifrån och festar bort alla pengar. Storebrodern har all rätt att tycka att lillbrorsan är respektlös och att han förtjänar den knipa han hamnat i. När lillebrorsan till slut tänker att det kanske finns någon chans för honom att komma hem. Åtminstone som tjänare, han har ju förbrukat sin rätt att vara son i huset. Så börjar han sakta gå hemåt. Hemma går storebrodern och muttrar för så himla kul har han inte och det känns som hans liv bara går ut på att göra sin pappa glad.

När så Fadern skymtar yngsta sonen på vägen finns det ingen tvekan om Faderns kärlek. Han rusar sonen till mötes och ställer till med fest.

Vad beror det här på? Att vi får liknelser om att den som gått vilse är så mycket värd? Jo jag tror det är så för att vi inte ska tvivla på att Guds kärlek till oss är så stor. Inget utanförskap är för stort, att du snubblar på vägen och att din fasad har sprickor gör inte Guds kärlek mindre. Faderns kärlek är oförändrad oavsett vart livet lett oss. Han räknar inte skrapsår och våra brister. Utan han springer oss till mötes med öppen famn längtandes efter vår gemenskap.