yosofine

Eller ännu hellre en hundradels sekund i taget. För ibland är det det enda man kan göra. Att fortsätta andas. Och i varje andetag vara glad över att jag är lite närmare det välkända ljuset i tunneln. En liten bit i taget och sen kommer det här vara bakom mig.

Det är mitt hopp. Just nu drömmer jag om mitt liv om 10 år. Då kommer jag se tillbaks på den här tiden och minnas och förhoppningsvis också glädja mig. Över alla lärdomar. Över all erfarenhet. All smärta som präglat. För att jag vet att det kommer en ljus tid längre fram. Jag vet att det kommer bli bra. Mest därför att jag gått genom mörka dalar förut. Det här är inget nytt även om innehållet kanske är det. Mörkret är detsamma. Oron och ångesten tär på samma sätt. Men hoppet om livet på andra sidan lever kvar.

Och oavsett hur mitt liv kommer se ut om 10 år så är jag övertygad om att jag kommer vara tacksam för den här tiden.

Om inte annat så har jag iallafall stoff till en hel konstnärskarriär.