yosofine

Det är det jag längtar efter. Jag tar det på allvar. Jag tror verkligen på det där. Jag går inte till kyrkan av tradition utan för att jag längtar efter det där. Därför att jag tror att det är på riktigt. Därför kan jag heller inte orka stå ut med sammanhang där bibeln och livet med Kristus blir en kultur och inget som man faktiskt vill vara en del av. Där man hellre pratar ishockeyresultat än uppmuntrar varandra med löftesorden. Där såporna och tv-serierna är mer intressanta att prata om än hur vi kan bli mer lika Jesus och se mer av Honom här och nu.

Sen är det såklart så att det där också måste få plats. Men om det verkliga livet som vi lever varje dag inte har något med Jesus att göra så blir det så meningslöst. Och att bara ha Jesus för mig själv blir inte heller rätt. För det går emot hela Hans personlighet och det Han pratade om att vi skulle göra som Hans efterföljare.

Jag har nog alltid tänkt att man helt plötsligt bara är i det där livet. Men jag tror nu att det är något man mer och mer kommer in i. Att det går stegvis och att det kanske ser olika ut för olika personer. En väldigt postmodern insikt. Men jag tror att jag kanske inte behöver stressa in i något utan låta det ta den tid det tar. Så länge min bön är att få leva nära Jesus och göra Hans vilja. Då borde ju det leda mig till det där livet såsmåningom.

Och det är kanske så att det är just det jag måste lära mig nu. Att saker i livet kommer i den takt som det gör. Varken för tidigt eller försent. Därför att Gud har bättre koll. Så istället för att jag ska göra iordning och förbereda allt så att det jag tror Gud vill kan ske. Så försöker jag nu följa med och låta saker ske i den takt som det gör. Även om det sker mer långsamt än jag vill, och även om vissa saker kanske inte kommer ske, så känns det som att det kan bli så mycket bättre än det jag kunnat föreställa mig.