yosofine

Det verkar ibland som att vi tror att vissa områden inte ligger inom Guds omsorg. Som att en del av livets ämnen inte har med Gud att göra, eller är bäst att lämna Honom utanför i. Så att vi kan ha kontroll eller tänka förnuftig? Jag har funderat över detta under den gångna veckan. Jag har börjat läsa en bok som heter "Guds ljusblå buss" som jag fick av min mamma för ett bra tag sedan. Det var en sån där bok som hon läst i sin tonår och som inspirerat henne. En klassiker tyckte hon. Den har legat i mina bokhyllor under de senaste åren. Men för en vecka sedan tittade den fram och jag tänkte den här ska jag läsa nu. Från första sidan visste jag att det här är en bok jag behöver läsa just nu.


För den handlar om hur Gud svarar på de mest märkliga böner och visar sin storhet för dessa Mariasystrar i andra världskrigets Tyskland. Det finns något vackert naivt i att tro att Gud kan lyssna och svara på alla böner, hur kloka eller små de än är. Och vi uppmanas ju att tro det i Bibeln, att vi kan be om vad vi vill. Att vi kan bekänna vårt hjärtas begär och faktiskt tro att vi kan få svar.


Men vad är det som hindrar oss? Dels så tror jag att vi kanske av erfarenhet har märkt att vi inte får några direkta bönesvar när vi väl har bett. Ibland har det kanske till och med bara blivit värre. Var fanns Gud då?
Och sen tror jag att vi håller vissa saker för oss själva, för de är för "heliga" (jag menar hemliga) för att prata om till och med inför Gud.


Men sen tror jag att när det kommer till psykisk ohälsa såsom depression och sorg, ångest och oro. Så tror vi inte att Gud kan fixa det. Det är mycket enklare att be att Gud ska hela cancer än att be att Gud ska hela ett brustet hjärta. Varför är det så? Kanske för att ett helande i detta fall innebär att vi måste jobba för att få ett svar. Att be att någons ben ska bli längre kan vi knappast påverka på något sätt. Men att be att Gud ska befria mig från ångest innebär att jag faktiskt måste ta itu med varför jag får ångest. Och det är ju inte så roligt. Dessutom kan ju det väcka jobbiga minnen och leda till ännu värre känsloyttringar. Vart i allt detta är då Gud? Han är precis som jag citerade från Stinissen förra veckan, mitt i det. Gud leder oss rakt igenom dessa mörka dalar för att vi ska komma ut i frihet. Vi har kanske svårt att se Guds svar när vi bad om välgång och det bara blev kaos. Eller när vi bad om frid och vi fick mer ångest. Men för att få verklig frid behöver vi kanske gå igenom de där jobbiga sakerna en gång för alla. Så att vi kan stå hela, heliggjorda och fria inför Gud. Och där på andra sidan tror jag vi alla kommer känna att det var värt det varje tår och varje timma för att komma hit till andra sidan tunneln.