en liten bit i taget

Igårkväll var jag på husgrupp. En ny och positiv förändring i mitt liv, som jag själv jobbat för att få till. Det känns bra, mycket bra. Och det blev väldigt intressant. En vän var inbjuden att tala om kristen tro och politik och vårt samtal efter hans genomgång kändes kusligt likt mitt blogginlägg som jag skrivit tidigare på dagen. Roligt sånt där.

Men jag tänkte att det kanske kan vara bra att skriva lite om det frågor som kom upp efter att vi fått höra vad man kan säga om just kristen tro och politik. Om vi utgår ifrån att du läst mitt tidigare inlägg "om att världen är sjuk" så kanske någon (precis som vi i husgruppen) kände "men hur gör man då". Det är lätt att få dåligt samvete när man hör om dessa radikala idéer som får praktiska konsekvenser i ens liv. Det är lätt att känna hur dålig man själv är som inte kommit lika långt. Och vi, fast vi inte vill, jämför oss med andra och känner oss mindervärdiga.

Jag tror att det enda vi kan göra är att be Gud öppna våra ögon och hjälpa oss att komma närmare Honom. I den processen kommer kärleken till din nästa att väckas. Och när den väckts kommer det få praktiska konsekvenser. Den kommer bli en naturlig del av ditt liv, precis som kärleken till dina vänner, familj och kanske ett fotbollslag... Ungdomspastorer brukar tjata om det här med "det ditt hjärta är fullt av talar munnen" och i samband med det drar man liknelsen med hur lätt det är att älska fotboll och hur passionerade folk är för sina lag osv osv. Trots tjatet så är det en rätt sann bild av hur det fungerar tror jag. Men den kanske inte är fullt lika karismatisk som någons passion för fotboll. Och framförallt så går det kanske inte lika snabbt och enkelt att bli sådär passionerad för Jesus. Det är ju inget man bestämmer sig för och sedan är.

Det är en process. Det tar tid. Du måste jobba med det. Det kräver tålamod. Och mycket bön.

Men allt börjar med en vilja om att bli bättre, en vilja om att bli mer lik Jesus. Viljan är drivkraften som får dig att fortsätta be "dra mig närmare Dig". Och med tiden kommer du inse att du kommit närmare, att ditt liv förändrats, att vissa saker inte ens är ett projekt längre.

I serien "Klostret" som visats på svt hade en munk ett samtal i sista avsnittet med en av männen som brottades med hur han skulle göra med sitt liv utanför klostret. Den här mannen hade nämligen innan han kom till klostret jobbat inom "mjukporrindustrin" och brottades nu med hur han skulle ställa sig till det. Inte på grund av moraliska aspekter. Han visste inte säkert om han trodde på Gud fullt ut än. Men han hade upplevt något och hans syn på sig själv och sin omvärld hade förändrats i och med det. Och han kände att han inte visste om han kunde stå för det jobb han hade. Munken ger då mannen en liten vit sten och säger något i stil med : "den här stenen ska du ha i din ficka och varje gång du känner dig modlös eller tappar farten tänka på vilket ditt namn i himlen är. I uppenbarelseboken står det nämligen om att alla har en sten med sitt nya namn på i himlen, och vår livsuppgift är att ta reda på vad det namnet är. "

Ok det var inte ordagrannt men något åt det hållet. Och i Upp 2:17 står det såhär "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."

Så det munken ville säga var. Att vi lever i en process och att vi kanske aldrig här på jorden kommer känna till vår fulla uppgift.

Och här kommer vilan i den insikt jag fick för snart tio år sedan. Om att ta en dag i taget, ett steg i taget. Om jag idag lever nära Gud och i Hans vilja är chansen större att jag gör det också om ett år. Om strävan framåt som hela tiden handlar om att du måste befinna dig i ett nu.

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."  Joh 14:27


Kommentarer
Postat av: Britta

Återigen skriver du mycket tänktvärt och inspirerande.

Jag kan ha svårt med den där liknelsen med ett sportlag, men det är ju som du skriver att det inte går lika fort att få en passion för Jesus. Att det är en process. Jag har också sett Klostret och tänkt en del på den vita stenen, så det var roligt att du skrev om det. Och att processen också handlar om att leva i det nu för att leva i det sen.

Det blev extra talande när jag mitt i allt läsande insåg att låten jag lyssnade på var en lovsång som heter Step by step.



Till sist måste jag få länka till ett klipp med Klungan, som jag osökt kom att tänka på appropå processer och att världen är sjuk. På ett litet annat sätt i och för sig: http://www.youtube.com/watch?v=necnZzjhSAE



2010-09-16 @ 14:19:15
Postat av: Yosofine

Tack Britta för din kommentar! Det är roligt när jag får reaktion på det jag skriver!



Tack för länken! Jag älskar Klungan!!

2010-09-17 @ 13:08:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0