konsten och Guds rike

Det finns inget som får mig att må så bra som när jag är mitt i en skapandeprocess eller när jag tar del av någon annans skapelse. Som att se en riktigt bra film som berör, inspirerar och väcker tankar och idéer allt på samma gång. Det finns en tydlig skillnad på konst som berör och konst som bara existerar. Konsten som berör har ofta ett djup som inte alltid är så tydligt, ibland kan det väcka mer frågor än svar, ibland kanske mer upprörda känslor än inspiration. Jag lyssnade för ett tag sedan på Anna Odells sommarprat i P1 och jag måste säga att det hon gjorde för ett par år sedan som gjorde henne så känd. Berörde mig, kanske mest nu efteråt när hela historien berättades. Om hennes tidigare erfarenheter av institutionen, om utsattheten och sårbarheten. Om hur hon ville sätta ljus på något som väldigt få friska får insyn i. Och de som är sjuka är det ingen som lyssnar på. Har du inte hört hennes sommarprat så rekommenderar jag det starkt.

I somras på Frizon pratade vi under ett panelsamtal om konst som upprör och provocerar och Anna Odell togs som exempel. Jag kände då inte till så mycket av vad hon ville åstadkomma. Och jag var väldigt delad till mina känslor för det hon hade gjort. Jag har aldrig varit så intresserad av att diskutera konstnärers rätt att göra vad de vill. Men något jag är djupt engegarad i är att göra utrymme för konst som berör. Och då framförallt göra plats för den i kyrkan för i världen finns den redan. Jag menar inte att kyrkan inte är öppen för konst idag. Men jag menar sån där konst som berör och inte bara är vacker eller väcker de fina känslorna utan som rör om i grytan. Av någon anledning verkar vi mest få vackra bilder av stenar i vattendrag eller kors och andra behagliga motiv. Men var är konsten som berör och upprör? Var är rösten som kommer från ett annat land som når ned till våra djup? God konst är precis som profeterna i Gamla Testamentet. De kommer med en röst ifrån en annan plats, där perspektiven är annorlunda. De visar i handling saker som folk inte kan ta in i ord. Och gestaltar beteenden, sätter fingret på rätt saker och pekar samtidigt hela tiden uppåt.

Jag tror att mycket av den konst som berör har en del av Guds rike i sig. Den konsten har blivit till i nära samarbete med Gud. Även de gånger då konstnären kanske inte själv ens är medveten om samarbetet.

Ett exempel på sån konst som för bara någon vecka sedan berörde mig var några verk av Lennart Grebelius han har gjort flera konstverk utifrån existentiella frågor. Som tex "Installationen Who am I består av 300 böcker, där sida efter sida är fylld med ett myller av svartvita spermier – totalt en miljon per bok. Verket illustrerar en genomsnittlig utlösning." (citat hämtat här.) Det här konstverket är kanske inte PK att ta upp i frikyrkan men jag tycker det säger så oerhört mycket om vår skapare. Svart på vitt har konstnären visat hur fantastiskt det är att just jag blev till. Jag hade stor konkurrens 300 miljoner andra försökte hinna före mig. Men jag vann loppet.

Det finns inget som är så befriande och inget tillfälle då jag mår så bra som när jag är mitt i skapandeprocessen eller när jag blir uppfångad av den där konsten, filmen, musiken som har en liten bit av Guds rike i sig. Därför att den vidgar perspektiven. Ger fler möjligheter på min tillvaro, låter mig förstå att allt är möjligt för den som tror. Visar på saker jag måste jobba på, och ger ofta lösningar på problem som ingen tror går att lösa. Och framförallt får den mig att komma riktigt nära den första och bästa konstnären av dem alla, Skaparen själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0