om att vara realist
Jag vet inte om du känner igen dig men jag har under flera år i olika sammanhang märkt av en nedtrappning av tron på bönens makt och på vår förväntan på vad Gud kan och vill göra i våra verkliga små liv. Ofta tror jag det kommer av våra ungdomsår där vi blint rusade iväg och trodde hur mycket som helst. Vi blev utbrända på att be och tro, framförallt vi som blev tagna av 24-7 rörelsen och allt vad som kom med den. Jag har vänner som varit allergiska mot att be om helanden och helt vanliga ämnen eftersom man gjort det så mycket utan att få något som helst resultat. Man har kämpat dag och natt för olika böneämnen och slitit hårt och ändå har inget hänt.
Och någonstans i vår trötthet så har vi tänkt att det kanske inte är så att Gud hör bön. Eller det kanske inte är så att Han bryr sig om det som händer i mitt liv. Jag är kanske inte helig nog, inte lika viktig, jag tror kanske fel? Och det slutar med att vi blir "realistiska och förnuftiga" och tänker att det är bättre att vara försiktig med det man tror och det man förväntar sig. Det är bättre att lägga ribban riktigt lågt för då blir jag inte lika sårad av Gud eller av våra förväntningar.
Jag tror det är bra att vara försiktig. Men jag tror inte det innebär att vi måste sluta tro och hoppas. I en andaktsbok som utgår från texter av Dietrich Bonhoeffer finns en text som behandlar just detta. Att det är realistiskt att tro på att Gud kan och vill göra under. Det står det ju om i hela Bibeln. Ordet att tänka på lyder såhär "Motgångar är inget hinder för tron och hoppet. Därför är realisten en människa som är fylld av tro och hopp." Vi måste förstå att vi är människor med en människas förnuft och där är verkligheten inte så färgglad. Men vi tror på en Gud som skapat oss och allt runt omkring oss. Det gör oss skyldiga att lyfta blicken.
Min älskade Stinissen skrev om det också häromdagen (alltså han skrev den för längesen men texten var för ett par dagar sedan i andaktsboken...). Om hur vi frestas att tro att Gud inte bryr sig, inte har någon makt eller är intresserad av andra saker än våra små bekymmer. Och ändå står det i Bibeln att inte ens en sparv faller död till marken utan att Gud vet om det (Matt 10:29). Vi frestas att tro att det inte lönar sig att be eftersom Han uppenbarligen inte svarar på de böner vi kämpat med så länge. Vi tappar tilliten till Gud.
Är det inte skadligt att bara fortsätta att blint tro när verkligheten ser annorlunda ut? Det är ju att ljuga för sig själv. Jag är nog den förste att förespråka att man ska vara sann och ärlig mot sig själv. Och jag tror det går att vara ärlig mot sig själv och samtidigt tro att allt är möjligt för Gud. Jag tror det går att möta en verklighet och samtidigt hoppas på Gud om förändring. Jag tror att vi måste ha ett trotsigt hopp som oavsett motgångar vågar tro att allt är möjligt. Därför att vi tror på en Gud som är stor. Och vi måste våga tro att allt är möjligt även om vi inte ser hela bilden just nu. Det vi tror är det bästa kanske visar sig vara nästbäst efter det som Gud tänkt ut.
"Gud är allsmäktig, ja, "super-allsmäktig", han har en allmakt som sträcker sig långt utöver allt vi kan fatta. Av de fruktansvärda dissonanser som människorna frambringar gör han en underbar symfoni. Hans makt består i att allt, absolut allt, är användbart för honom. Han ger allt som sker en fullständigt ny mening. Det som är ont i sig självt blir till något gott, därför att Gud använder det för att bygga upp något större. Du kan tryggt anförtro honom allt, han tar hand om det på ett bättre sätt än du kan föreställa dig!" (Stinissen, Idag är Guds dag)
Och sen oavsett om vi får det exakta bönesvar eller något annat så vet jag att vi lugnt kan vila i att allt vi anförtror vår Herre hör Han. Och oavsett vad som händer så kommer det bli bra därför att vi också bett om att Guds vilja ska ske.
Och någonstans i vår trötthet så har vi tänkt att det kanske inte är så att Gud hör bön. Eller det kanske inte är så att Han bryr sig om det som händer i mitt liv. Jag är kanske inte helig nog, inte lika viktig, jag tror kanske fel? Och det slutar med att vi blir "realistiska och förnuftiga" och tänker att det är bättre att vara försiktig med det man tror och det man förväntar sig. Det är bättre att lägga ribban riktigt lågt för då blir jag inte lika sårad av Gud eller av våra förväntningar.
Jag tror det är bra att vara försiktig. Men jag tror inte det innebär att vi måste sluta tro och hoppas. I en andaktsbok som utgår från texter av Dietrich Bonhoeffer finns en text som behandlar just detta. Att det är realistiskt att tro på att Gud kan och vill göra under. Det står det ju om i hela Bibeln. Ordet att tänka på lyder såhär "Motgångar är inget hinder för tron och hoppet. Därför är realisten en människa som är fylld av tro och hopp." Vi måste förstå att vi är människor med en människas förnuft och där är verkligheten inte så färgglad. Men vi tror på en Gud som skapat oss och allt runt omkring oss. Det gör oss skyldiga att lyfta blicken.
Min älskade Stinissen skrev om det också häromdagen (alltså han skrev den för längesen men texten var för ett par dagar sedan i andaktsboken...). Om hur vi frestas att tro att Gud inte bryr sig, inte har någon makt eller är intresserad av andra saker än våra små bekymmer. Och ändå står det i Bibeln att inte ens en sparv faller död till marken utan att Gud vet om det (Matt 10:29). Vi frestas att tro att det inte lönar sig att be eftersom Han uppenbarligen inte svarar på de böner vi kämpat med så länge. Vi tappar tilliten till Gud.
Är det inte skadligt att bara fortsätta att blint tro när verkligheten ser annorlunda ut? Det är ju att ljuga för sig själv. Jag är nog den förste att förespråka att man ska vara sann och ärlig mot sig själv. Och jag tror det går att vara ärlig mot sig själv och samtidigt tro att allt är möjligt för Gud. Jag tror det går att möta en verklighet och samtidigt hoppas på Gud om förändring. Jag tror att vi måste ha ett trotsigt hopp som oavsett motgångar vågar tro att allt är möjligt. Därför att vi tror på en Gud som är stor. Och vi måste våga tro att allt är möjligt även om vi inte ser hela bilden just nu. Det vi tror är det bästa kanske visar sig vara nästbäst efter det som Gud tänkt ut.
"Gud är allsmäktig, ja, "super-allsmäktig", han har en allmakt som sträcker sig långt utöver allt vi kan fatta. Av de fruktansvärda dissonanser som människorna frambringar gör han en underbar symfoni. Hans makt består i att allt, absolut allt, är användbart för honom. Han ger allt som sker en fullständigt ny mening. Det som är ont i sig självt blir till något gott, därför att Gud använder det för att bygga upp något större. Du kan tryggt anförtro honom allt, han tar hand om det på ett bättre sätt än du kan föreställa dig!" (Stinissen, Idag är Guds dag)
Och sen oavsett om vi får det exakta bönesvar eller något annat så vet jag att vi lugnt kan vila i att allt vi anförtror vår Herre hör Han. Och oavsett vad som händer så kommer det bli bra därför att vi också bett om att Guds vilja ska ske.
Kommentarer
Trackback
