Jag vill ge dig min vardag
Hur vore livet om man inte hade nära vänner att dela det med? Någon att tala med när allt är jobbigt, när oron och ångesten kryper närmare ha någon som säger stopp vad är det frågan om? Har just avslutat ett 20 minuters samtal med min närmsta vän. Han har lyssnat till mina ibland diffusa tankar. Ibland har han inte lyckats svara men bara genom att vara där och ta sig tid till att just lyssna så öppnas dörrarna till mina djupaste tankar och jag får hjälp att lösa knutar som jag själv inte kunnat ta hand om. Hur ljuvligt är inte livet med alla dessa vänner som säger vad de tycker och får en att tänka minst en gång till på en fråga? Hur saligt är det inte att vi tycker olika i frågor och med våra diskussioner kan komma till ny förståelse! O hur saligt det är att ha medvandrare i detta livet! Att dela varandras fel och brister och ändå i slutet av dagen få höra ett ”jag älskar dig som du är”. Livet handlar inte om att vi ska leva våra liv så problemfria som möjligt utan handlar om hur vi tar oss igenom problemen. Det är inte problemen som är själva problemet utan hur du väljer att möta det. Jag vill se mitt liv som den möjlighet den är. Jag vill inte titta på framtiden och fastna i oron över vad det kommer att bli av mitt liv. Jag vill leva mitt liv idag och i framtiden se tillbaks på ett liv fullt av olika händelser och arbeten. Jag tror vi väldigt lätt fastnar i en oro över hur våra liv ska bli. När vi istället borde leva våra liv idag som vi vill att de ska vara också i framtiden.
Jag såg en mycket dålig film för någon vecka sedan där en grupp fick i uppgift att rädda hela världen från undergång. Det var en samling med experter från olika delar av världen. De kämpade alla med pressen de hade över det stora ofattbara uppdrag de hade. Men det var en som gick in i uppdraget på helt andra grunder. Han gick in som far till två barn och man till en fru och hans uppgift var att rädda dessa tre liv. Han kunde inte förmå sig att tänka att han kunde rädda hela världen men han kunde greppa tanken att rädda sin familj. Trots klyschorna och den dåliga handlingen i filmen så är det ändå något som tagit tag i mig. Vi pratar ofta om svälten i tredje världen. Kanske är det för mig helt omöjligt att tänka att jag ensam kan rädda alla svältande barn i Afrika. Men om jag beslöt mig för att rädda en familj från svälten så har jag ju i alla fall räddat en familj! Vem är det som bestämmer vilka räddningsinsatser som är mest värda? Är inte varje liten insats värd allt?
Gud säger att vi inte ska oroa oss för vår morgondag att varje dag har nog av sin egen plåga. Och visst är det så. Varje dag är för många en plåga och har varit för mig med i alla fall i omgångar. Min ambitionsnivå för vad jag ska klara av har många gånger varit en plåga. Mina egna krav har varit det som många gånger fått mig att prestera ingenting. Framförallt har jag inte lyckats med det jag ska på grund av min bild av hur jag borde vara. Min strävan inför att få ett jobb i framtiden har grusat mina möjligheter till att göra bra ifrån mig här och nu. Vilket grusar min chans till att få jobb i framtiden. Visst låter det korkat? Men det är ju så ofta så det är! Vi fastnar i stressen över det som vi inte kan göra något åt och hindrar oss idag från att göra det som vi faktiskt kan göra något åt.
Det är här vänskapen kommer in. Om vi tar oss tid till att samtala med våra vänner att ha gemenskap med dem. Men framförallt att ha gemenskap med Honom som känner oss bäst och vet allt om oss nu och i framtiden. Om vi tar en dag i taget men blickar framåt. Om vi gör det så tror jag med största säkerhet att vi kommer få allt det andra också. För i gemenskapen kommer eftertanken och vilan och i vilan klarar vi av att göra så mycket mer än vi tror att vi kan.
Bön:
Herre förlåt mig för att jag tagit gemenskapen med dig alldeles för lätt.
Att jag inte tagit tid med dig varje dag trots att jag vet att det gör mig bäst.
Förlåt mig för att jag så ofta fastnar i stressen över morgondagen trots att du säger att jag inte har något att oroa mig för när jag är med dig.
Herre hjälp mig att leva idag med dig och mina vänner.
Hjälp mig att inte ta mer än ett steg i taget åt rätt håll och visa mig när jag går år fel håll!
Tack för din nåd och kärlek som är ny för varje morgon.
Tack för våren som har kommit och hjälp mig att njuta av den idag!
Amen
Jag såg en mycket dålig film för någon vecka sedan där en grupp fick i uppgift att rädda hela världen från undergång. Det var en samling med experter från olika delar av världen. De kämpade alla med pressen de hade över det stora ofattbara uppdrag de hade. Men det var en som gick in i uppdraget på helt andra grunder. Han gick in som far till två barn och man till en fru och hans uppgift var att rädda dessa tre liv. Han kunde inte förmå sig att tänka att han kunde rädda hela världen men han kunde greppa tanken att rädda sin familj. Trots klyschorna och den dåliga handlingen i filmen så är det ändå något som tagit tag i mig. Vi pratar ofta om svälten i tredje världen. Kanske är det för mig helt omöjligt att tänka att jag ensam kan rädda alla svältande barn i Afrika. Men om jag beslöt mig för att rädda en familj från svälten så har jag ju i alla fall räddat en familj! Vem är det som bestämmer vilka räddningsinsatser som är mest värda? Är inte varje liten insats värd allt?
Gud säger att vi inte ska oroa oss för vår morgondag att varje dag har nog av sin egen plåga. Och visst är det så. Varje dag är för många en plåga och har varit för mig med i alla fall i omgångar. Min ambitionsnivå för vad jag ska klara av har många gånger varit en plåga. Mina egna krav har varit det som många gånger fått mig att prestera ingenting. Framförallt har jag inte lyckats med det jag ska på grund av min bild av hur jag borde vara. Min strävan inför att få ett jobb i framtiden har grusat mina möjligheter till att göra bra ifrån mig här och nu. Vilket grusar min chans till att få jobb i framtiden. Visst låter det korkat? Men det är ju så ofta så det är! Vi fastnar i stressen över det som vi inte kan göra något åt och hindrar oss idag från att göra det som vi faktiskt kan göra något åt.
Det är här vänskapen kommer in. Om vi tar oss tid till att samtala med våra vänner att ha gemenskap med dem. Men framförallt att ha gemenskap med Honom som känner oss bäst och vet allt om oss nu och i framtiden. Om vi tar en dag i taget men blickar framåt. Om vi gör det så tror jag med största säkerhet att vi kommer få allt det andra också. För i gemenskapen kommer eftertanken och vilan och i vilan klarar vi av att göra så mycket mer än vi tror att vi kan.
Bön:
Herre förlåt mig för att jag tagit gemenskapen med dig alldeles för lätt.
Att jag inte tagit tid med dig varje dag trots att jag vet att det gör mig bäst.
Förlåt mig för att jag så ofta fastnar i stressen över morgondagen trots att du säger att jag inte har något att oroa mig för när jag är med dig.
Herre hjälp mig att leva idag med dig och mina vänner.
Hjälp mig att inte ta mer än ett steg i taget åt rätt håll och visa mig när jag går år fel håll!
Tack för din nåd och kärlek som är ny för varje morgon.
Tack för våren som har kommit och hjälp mig att njuta av den idag!
Amen
Kommentarer
Trackback
