yosofine

Vissa dagar vaknar jag mitt i ett andetag det är som att drömmen lett mig till en punkt där mitt hjärta slår en volt och hela mitt liv står på spel. Jag hatar att vakna så. Det är det värsta sättet att vakna på och det dödar allt av kreativitet och alla förväntningar på den nya dagen. Det är såna här dagar som nåden är så oerhört viktig för mig. Jag får nåd att vara en människa med fel och brister och jag behöver inte stå tillsvars för allt jag inte gjort än som jag borde ha gjort. Jag får nåd att vara fri och strunta i vad alla tänker och tycker om mig. Men mest av allt jag får nåd att känna att jag duger att jag kan tycka om mig för den jag är oavsett.

Det är såna här dagar jag brukar drömma mig tillbaks till min farfars trädgård. Den symboliserar himmelriket för mig. Den var så vacker med flera hundra sorters blommor, dignande fruktträd och stort grönsaksland. När jag drömmer mig tillbaks till den trädgården får jag frid i sinnet. Tror det har att göra med att jag spenderade mina somrar där som liten. Men naturen har också en lugnande effekt på mig. Jag får ro när naturen omger mig. Det är därför att den sköter sig själv den finns där och gör det den ska av sig själv men med precision. Naturen symboliserar en tidlöshet som jag också gillar. En urgammal skog har varit med om flera generationer och mött både den ena och den andra ångestfyllda själ. Det är lugnande.