att känna sig som hemma fast man är borta
Den här veckan spenderar jag fyra dagar i Umeå. Min kära gamla hemstad. Nu är det snart lika längesedan jag flyttade härifrån som det var jag bodde här. Men de fyra år jag bodde här har jag hunnit med så mycket att det känns som det var en halv livstid.
Det är inte alltid det känns så harmoniskt att komma tillbaka till gamla hemorter. Mest därför att det är en stress att hinna träffa alla vänner men också för att det kan bli en konflikt inombords. Den jag är nu passar inte in i det här gamla livet.
Så känns det absolut inte den här gången. Trots min vanliga res-stress så har jag hittills mest bara njutit av att det kan vara så här. Så här att det känns som att det bara var en vecka sedan jag senast satt i köket med vännerna och snackade Umeås orginal och drack te. Det har hänt mycket i allas liv sen vi senast sågs men det kändes inte som ett hinder. Mer som att vi hade ännu mer att dela med varandra.
Det är en dyrbar skatt att få behålla vänner trots mil i avstånd och år mellan träffarna.
Kommentarer
Postat av: lisa
toppen du!
Trackback
