yosofine

Nu är jag skithemma och vilar upp mig ett dygn. "Skithemma" är alltså hos mina föräldrar. Det är ett nytt ord jag lärt mig idag av några goda vänner jag fick äran att träffa på kort idag. Ett par dagar i sthlm och häng i fryshuset. Det har varit dagar av inspiration och tid att få lite perspektiv på det vardagliga arbetet. Det känns skönt att få såna tillfällen eftersom vår verksamhet annars mest rullar på och vi får möta allt i den takt det kommer. Terminen går ju också hemskt fort. Känns inte riktigt klokt när jag tänker efter faktiskt.

Det är en utmaning det där. Att ta tillvara på tillvaron och samtidigt se framåt. Att leva i ett nu och inte tänka så mycket på nästa vecka eller dagen efter. För skulle man göra det för mycket skulle stressen ta överhanden. Då skulle allt kännas för mycket. Men man ska ju inte vara med om allt det där på en dag, utan en dag i taget. Och om man lever för mycket i det man ska göra sen så glömmer man att vara närvarande i ett nu.

Så där någonstans är jag nu. I en övning att leva här och nu. Just dessa minuter och inte behöva stressa upp mig för att det inte planeras för nästa timma eller läggs en grund för nästa händelse. Ibland får det bli som det blir.

Det är mycket jag behöver jobba med så här. Bit för bit. Sakta men säkert börjar jag se förändringar i mitt beteende och hur jag ser på mig själv och andra. Jag gillar förändringarna som sker, jag tror det kommer bli jättebra allt det här. Även om jag inte tror att det som varit bara varit fel. Men livet går vidare och i och med det förändras vi. Det kan också betyda att det finns nya hopp för gamla saker i en annan tid.

Min största utmaning är att våga vila i Gud. Jag tvingas göra det väldigt mycket hela tiden. Men samtidigt som jag gör det så kan jag drabbas av paniken att allt det här kanske ligger utanför Guds nåd, utanför Hans räckvidd. Och då blir livet väldigt fort väldigt hopplöst.

Det är därför jag måste skriva att "det finns hopp" på väggen. För många gånger behöver jag få den vetskapen utifrån och in, genom mina ögon läsa orden så att de bränner sig fast i mina känslor. För jag kan inte alltid förmå mig att känna dem eller tro på dem om jag bara säger dem för mig själv. Men svart på vitt på väggen talar de sitt tydliga språk.