när allt verkar vara planerat sedan länge
Den här helgen har jag varit på kurs i Tikva, en avslappnings och träningsform som jag tror kommer bli det nya alla pratar om. Tikva betyder hopp på hebreiska. Och hopp är något vi fått umgås med i helgen på många sätt. Jag som trodde jag skulle åka på kurs i jobbet och få lära mig nya tekniker som jag sedan tar med mig i mitt arbete.
Nej så blev det inte. Inte bara. Det hela började med att vi inte fick presentera oss. Och vi fick inte prata om våra jobb eller vad vi gör i vår liv eller något liknande. Därför att den här helgen skulle handla om vårt värde utan att koppla ihop det med vad vi gör. För vårt värde sitter ju inte i våra prestationer. Istället skulle vi prata om vädret och om allt möjligt annat. Det var riktigt effektivt. Inte för att jag brukar vilja gömma mig bakom någon image. Men det är däremot så lätt för mig att nedvärdera mig själv i sammanhang när jag hör om alla intressanta människor. Det är ju också konstigt eftersom jag också är en intressant människa. Ja hur som. Det var befriande för mig därför att vi var alla på samma nivå oavsett ålder därför att vi hade alla samma villkor och förutsättningar. Vi var tvugna att umgås utifrån helt andra spelregler.
Och så var det det här med att gå på kurs. Och tro att nu måste jag koncentrera mig, se till att jag följer med, har koll. Och det är klart det är bra att lyssna och följa med på undervisningen. Men det var en stor del av den här helgen där jag och mina tankar om mig själv var det som var i fokus. Där våra behov fick styra vilket bemötande vi fick. Där vi tilläts vara dem vi var med krämpor och en hel del idéer för oss. Och vi blev mottagna som dem vi var. Därför att den miljön skapar utrymme för läkedom. Det känns som att jag varit på retreat, gått på spabehandling och legat i en tröstande famn.
Tikva handlar om att skapa utrymme för dig att vila på gröna ängar.
Och på något sätt så känns det så konstigt hur just jag blev skickad att gå denna kurs genom mitt jobb. En kurs som passar mitt i prick i det jag står i i mitt personliga liv. De frågor jag lever med, de ord jag omger mig med. Det här blir ytterligare ett redskap för mig att leva med hoppet. Ett sätt att andas ut. Jag kan inte smälta det riktigt, hur Guds vägar leder en. Och jag kan inte annat än tro att det ligger mycket fantastiskt framför som jag ännu inte ens sett början på.
Tack kära älskade Fader för att du tänker på just lilla mig.
Nej så blev det inte. Inte bara. Det hela började med att vi inte fick presentera oss. Och vi fick inte prata om våra jobb eller vad vi gör i vår liv eller något liknande. Därför att den här helgen skulle handla om vårt värde utan att koppla ihop det med vad vi gör. För vårt värde sitter ju inte i våra prestationer. Istället skulle vi prata om vädret och om allt möjligt annat. Det var riktigt effektivt. Inte för att jag brukar vilja gömma mig bakom någon image. Men det är däremot så lätt för mig att nedvärdera mig själv i sammanhang när jag hör om alla intressanta människor. Det är ju också konstigt eftersom jag också är en intressant människa. Ja hur som. Det var befriande för mig därför att vi var alla på samma nivå oavsett ålder därför att vi hade alla samma villkor och förutsättningar. Vi var tvugna att umgås utifrån helt andra spelregler.
Och så var det det här med att gå på kurs. Och tro att nu måste jag koncentrera mig, se till att jag följer med, har koll. Och det är klart det är bra att lyssna och följa med på undervisningen. Men det var en stor del av den här helgen där jag och mina tankar om mig själv var det som var i fokus. Där våra behov fick styra vilket bemötande vi fick. Där vi tilläts vara dem vi var med krämpor och en hel del idéer för oss. Och vi blev mottagna som dem vi var. Därför att den miljön skapar utrymme för läkedom. Det känns som att jag varit på retreat, gått på spabehandling och legat i en tröstande famn.
Tikva handlar om att skapa utrymme för dig att vila på gröna ängar.
Och på något sätt så känns det så konstigt hur just jag blev skickad att gå denna kurs genom mitt jobb. En kurs som passar mitt i prick i det jag står i i mitt personliga liv. De frågor jag lever med, de ord jag omger mig med. Det här blir ytterligare ett redskap för mig att leva med hoppet. Ett sätt att andas ut. Jag kan inte smälta det riktigt, hur Guds vägar leder en. Och jag kan inte annat än tro att det ligger mycket fantastiskt framför som jag ännu inte ens sett början på.
Tack kära älskade Fader för att du tänker på just lilla mig.
Kommentarer
Postat av: marcus
amen syster!
Trackback
