yosofine

i år är jag äntligen med på synergy som är en konferens för kristna kreativa. Att vara utanför är kanske något bra. Därför att konstnären som är i utanförskap kan sätta fingret på en situation och genom det öppna upp för hoppet att komma med nya lösningar. Helt plötsligt ser jag mig själv och mitt upplevda utanförskap som en gåva. Tänkvärt.

På senare år har jag funnit en vila i gudstjänster som har en tydlig och genomtänkt ordning, liturgi. Att vara delaktig i en form som firats i århundranden är mäktigt tycker jag. Känslan av att äga och vara en del av en historia och ett arv och samtidigt på nytt förnya sina löften och påminnas om det Gud gjort för mig. Jag har förmånen att få vara med och göra en sådan gudstjänst möjlig. En gång i månaden samlar vi för nattvard,förbön,predikan och lovsång. Det känns spännande eftersom det är ett ganska nytt sätt att fira gudstjänst i frikyrkan.

Men det är inte bara på grund av att jag känner mig delaktig i något större som det känns bra med en sån gudstjänst. Jag har kommit fram till att det är tidlösheten som attraherar mig just nu. Det är formerna som känns anonyma och som gör det lättare för mig att slappna av och ta emot. Det är inte saker som "kulturellt relevanta uttryck", strålkastare och yttre attribut som stör intrycket. Det är avskalat och ärligt. Att följa en viss ordning gör också att jag slipper känna att jag måste leda eller bete mig på ett särskilt sätt. Jag slappnar av och deltar som alla andra och vi kan tillsammans fira det som är väsentligt.

Och det är efterlängtat.

Jag kom över ett blogginlägg på Jaktlunds blogg på Dagen idag (tack vara min K) som handlade om vems fel det var att det inte kom ungdomar till söndagsförmiddagsgudstjänsten. Anledningen var framförallt att ungdomsverksamheten hade så många möten under helgen att det helt enkelt inte fanns energi eller ork att gå på ännu ett möte på söndagen. Och det var svårt att motivera ungdomarna att gå på söndagförmiddagsmötet eftersom det var så torrt i jämförelse med deras egna möten.

Av 19 kommentarer var det ingen som ifrågasatte varför det är just söndagförmiddagsmötet som måste vara "Mötet" med stort M. Varför skulle inte församlingen kunna ha lördagskvällens möte som det gemensamma mötet? Är det så solklart att församlingens gemensamma möte måste vara på söndag förmiddagar?

I alla dessa debatter om ungdomsverksamhet och problematik så missar man en poäng. Man talar alltid om ungdomarna som om de var en separat del av församlingen. Vi måste satsa mer på ungdomarna, vi måste göra våra gudstjänster mer ungdomliga...

För mig är det obegripligt. Ungdomarna, pensionärerna, de medelålders och småbarnsföräldrara är alla en del av församlingen. Jag tycker därför att det rimligtvis borde vara så att man ville satsa mer på församlingen. För församlingen är en kropp. Det blir snefördelat om vi satsar mer på vänster fot än på höger fot och då är det inte konstigt om man hamnar i otakt. Det känns mer som att vi samtalar om församlingen utifrån olika former av livsuppehållande åtgärder.

Församlingen är en kropp och bör behandlas som en.

Jag tror att församlingen som en kropp fungerar ungefär som en vanlig kropp. Lagom mycket motion, näring, kärlek och frisk luft så mår kroppen bra. En varierad kost med både fibrer och efterrätt. 

Men kanske är det så att vi har svårt ens att se på församlingen som något levande... och då är det ju inte så konstigt om vi gör vårt bästa i hjärt och lungräddning.

Jag tror vi behöver utmanas att våga tänka ett steg till när det gäller oss själva och vad Gud kan göra i våra liv. Vi duttar för mycket och leker i fantasins värld med formler och underbara formuleringar. Men vad blir på riktigt? Vad blir konkret verklighet i vår vardag, något som man kan ta på? Eller så är vi så trötta på allt sånt att vi helt slutat upp att ens bry oss.

Vissa av oss växte upp i sammanhang där vi lärde oss att vår tro kunde flytta berg. Och vi trodde ibland så det knakade men inget hände. Vi blev besvikna och nedslagna.

Några av oss drabbades av 24/7 visionen och bad bad bad. Tills vi inte orkade be mer, trötta efter alla dygnsvakor och desillusionerade.

Sen finns vi som hängde på i profetsvängen och bad Gud uppenbara både det ena och andra. Till slut stod vi och sökte i vårt inre efter portkoden som om det var en profetisk hälsning.

Trötta och cyniska har vi nu slutat. Eller så har vi aldrig börjat. Och tackvare att vi inte ber så händer det inget.

Till alla oss vill jag ge en utmaning. Bestäm en mening som du ska be som handlar om dig och ditt inre liv. Tex "Gud gör mig hel" eller "läk mina sår" "gör mig fri" "lär mig att älska" osv. Du behöver inte tro så mycket på bönen inte vilja heller. Det är mer en riktning du önskade att du kunde gå eller som du brukar prata om. Sen ska du be den här enkla bönen minst en gång om dagen.

Du behöver inte tro det eller känna det. Din enda prestation är att be det och sedan låta Gud göra det Han är bäst på!

Ikväll kan man läsa om en rånare som var på fri fot, blev frälst, och erkände sitt brott. Det är häftigt tycker jag. Och utmanande. Mer sånt tack!

Pappa ringde ikväll. Han har köpt en ny dator och ville höra från mig (eftersom jag är familjens expert på internet och datorkultur) vad han ska göra med mobilbredband och gmail. Så jag tog lugnt och sansat på mig kundtjänstrocken och talade om i pedagogisk ton vad olika mailkonton innebär  och vad wlan och extra virusprogram innebär. Jag impade på min käraste, jag har ju ändå tre bröder men det är mig pappa ringer till. Girlpower. Sen att mina kunskaper beror på en viss internetnördighet från ung ålder är en annan sak.

 

Pappa har lärt mig massor av nyttiga saker som hur man målar, lagar rost på bilen, fixar ett trasigt avgasrör och reparera cykeln. Han har även satsat hårt på att ge mig alla verktyg och maskiner man behöver för att vara en självständig människa i hemmet. Därför vet jag vilken plugg man ska använda till vilken typ av vägg och jag har både betongborr och skruvdragare.

Jag har alltid uppmuntrats till att lära mig saker och gå framåt. Helt obrydd om könsroller har jag fått lära mig allt från husrenovering till församlingsarbete. Jag känner mig lyckligt lottad som har såna föräldrar. Och en sådan uppväxt. De har visat att det aldrig är omöjligt och aldrig försent att fortsätta ta sig an utmaningar och förändras. Det är stort.

 

80-talisterna sägs rösta med fötterna, det vill säga man engagerar sig inte eller ger inte av sin tid till något man inte känner är värt engagemanget eller tiden. Vi värdesätter vårt engagemang och vi tar inte bara efter eller ärver någons verksamhet utan att den betyder något för oss. Själviskt säger vissa, men jag vet inte jag.

För om det är så att 80-talisterna röstat med fötterna och av den anledningen inte satsat på kyrkan så kanske det är så att det betyder något. Kan det betyda att kyrkan inte är värd vår tid och vårt engagemang? Kan det vara så att kyrkan inte kommit att betyda något i våra liv?

Ja. Så är det. Precis så hemskt är det, tror jag.

Jag tror vi är många som vuxit upp med undervisning om vad Gud kan göra här och nu. Som varit på barn- och ungdomsläger där Gud berört. Jag tror vi är många som fått erfara vad det innebär att vara en lärjunge.Och uppmuntrats till att leva ett liv överlåtet Gud. Och sedan gått till kyrkan och upplevt att den inte lever upp till beskrivningen.

Ingen församling är perfekt brukar argumentet vara så här långt in i diskussionen. Nej självklart är den inte det! Men den kunde väl iallafall vara en liten smula i närheten av vad den utger sig för att vara?

Om vi har fått undervisning om under och mirakler och om väckelser och vad människor har fått vara med om tillsammans med Gud så gör det något med vår förväntan på kyrkan. Vi förväntar oss att kyrkan ska vara platsen där vi möter Gud, där under och mirakler sker och att kyrkan är den plats dit alla dessa människor som lever sådana liv träffas för att tillsammans upphöja Gud. Det är klart man blir besviken när man ser att det inte är så. Det är väl inte så konstigt.  Om det visar sig att folket i kyrkan är precis likadana som alla andra människor.

Jag förstår dem som lämnat besvikna och med krossade drömmar. Den där Guden vi lärde oss om var tydligen inte så anpassad till kyrkans verksamhet. Den där Guden och de där berättelserna vi lärde oss om var tydligen inget som vi ska erfara här och nu utan stilla minnas i samförstånd.

Men vi växte upp med tv-spel och actionhjältar. Och då blir det svårt att försona sig med tanken på att aldrig få bli en actionhjälte i Guds stora projekt.  I min uppväxt pratade man mycket om de som var med i början av väckelsen. Det pratades och längtades väldigt mycket efter väckelse efter det där magiska som verkade hända i början av 1900-talet. Men jag upplevde att samma personer som varit med och längtade tillbaka hade svårt att ta till sig de nya generationernas uttryck och längtan. Vi längtade ju efter samma sak det tog sig bara olika uttryck! Och i den brottningskampen växte vi upp och kunde inget annat än tro att det var fel på oss. Att vi på något sätt missat poängen. Eftersom vi var unga och skulle lyssna på de äldre, hur kunde vi veta att vi hade rätt i våra drömmar och i vår längtan?

Besvikelsen blandas med bitterhet över att ha levt så många år och drömt så stora drömmar. Det är inte konstigt, det vore konstigare om vi inte var besvikna på det. Det ligger hela arméer med bittra soldater som känner sig snuvade på ett krig som verkade vara en bluff. Det är sunt att de känner sig snuvade och det är sunt att de bestämt sig för att inte lägga drömmen på hyllan och ärva lite tradition istället. Vi ska vara glada åt det. Nu gäller det bara att vi blåser i hornen och kallar soldaterna tillbaks i leden eftersom vi (jag) nu är gammal nog att veta att det inte var vi som hade fel. Vi drömde rätt, vi längtade efter rätt saker. Vi måste bara förstå det och mobilisera oss och fortsätta drömma men framförallt omsätta drömmen till verklighet och gå ut i världen och berätta om den här Guden vi lärt känna. Han är på riktigt, du är på riktigt, din dröm är på riktigt. Tro det, lev det. Amen.

Den här veckan har jag på många sätt fått erfara och känna på hur jobbigt det är när man krockar med olikheter. Det är jobbigt att ens vara så nära att man faktiskt krockar. Skönast vore det ju om man var en ö eller iallafall bodde på en så att möjligheten till konfrontation var minimal. För på något sätt så har ju det blivit vårt ideal. Att inte nötas, inte krockas och inte kränkas.

Fast jag tänker att det vore precis det vi borde vara med om. Inte att söka konfrontation men tillåta den och ta emot den.

Men jag tror inte vi fått några ordentliga verktyg för dessa krockar. Hur krockar man på ett sätt som gör att jag växer och utvecklas till en visare och mer erfaren människa? Istället för att såras och fastna i bitterhet och offermentalitet?

Att bo i kollektiv är att villigt acceptera krockar och kränkningar av det privata och egna. Jag har i och med min flytt tackat ja till att leva med andras svagheter och styrkor och accepterat att det kommer påverka mig och min personlighet. Jag har tackat ja till att bli provocerad över småsaker och stora saker och om bagateller och livsviktiga saker.

För jag tror att det gör gott i mig även om det är jobbigt. Jag ska inte alltid ha rätt även om jag gärna vill det. Jag behöver inte alltid vara omtyckt även om jag strävat hela mitt liv efter att vara det. Jag måste inte följa ett visst beteendemönster även om jag vant mig vid det. Och allt detta till vilken nytta?

Jo för jag tror att så fort vi vant oss vid något så blir det till en trygghet. Hur hemskt och dumt och fånigt det än är det vi vant oss vid. Vi kan bli vana vid att vara offer, att vara deppiga, att alltid ha rätt, att jämt äta lyxmat eller att sjunga samma sånger. Och när vi har vår trygghet i saker som kan förändras blir vår trygghet otrygg och då blir vi som sårade soldater som skjuter på allt som eventuellt kan vara en fara. Vi bevakar våra gränser och vi håller hårt om våra ägodelar.

skön insändare på temat.

jag älskar mina ljuslyktor. Det är en samling lyktor som jag fått från vänner i umeå samt köpt själv. Det blir sådant vackert sken av dem! Och min tavelvägg vaknar jag till varje morgon. Påminns ständigt om livets underbara sanning. Allt är nåd.

idag har jag haft finfrämmande innan jobbet. Ellen kom på elvakaffe och jag hade bakat brysselkakor för första gången. Spröda o goda blev resultatet. Kalas!

 

Det finns få om ens några saker som skänker så mycket frid och hopp som att gå i skogen.

Naturen berättar sin egen berättelse om livet och Skaparen. Berättelsen om trofasthet och evighet. Om att det som faller till marken som dött kan uppstå i nytt liv. Om att även historia kan spela roll i framtiden och att det inte spelar någon roll. Hur mycket jag än skulle vilja så kan jag inte förmå morötterna att växa. Hur mycket jag än vill ta äran för att träden mår bra så går det inte. För mig är det en sån otroligt vacker berättelse om hur Skaparen har planerat och gett varje del i skapelsen en särskild uppgift och funktion. Och det fungerar även utan att vi behöver prestera särskilt mycket alls. Ibland behöver man se över sina vägar och sätt men i slutändan så handlar det ändå bara om att tro att Gud vet och att Han har gjort allt rätt. Det betyder att jag kan släppa taget om det jag inte förmår göra något åt. Men det ger mig även mod att ta itu med det som jag faktiskt själv kan påverka.

 

För det är så att det är inte omöjligt och det är inte hopplöst. Det finns alltid en väg.

 

Jag har städat och organiserat bland mina verktyg o material. Under sommaren har jag fått en hel låda till av svärmor med tyger och sytillbehör! Jag ha även gått igenom sypallen från farmor. Där låg en helt oanvänd uppsättning synålar, Farmer needlebook. Antar att Farmor köpte den när de var i usa o hälsade på hennes syskon som utvandrat dit. En hel del fick jag ta rätt på som kändes som en produkt av att en person med svår alzheimers städat i lådan. Farmor var sjuk och dog i den hemska sjukdomen. Hade varit kul att veta mer om hur hon var innan, vad tänkte Farmor på och vad drev hennes skaparlust inom sömnad och vävning? Jag känner iallafall större samhörighet nu efter att jag rensat i lådan. Som att vi delar något gemensamt.

håll i hatten! På väg till fika med god vän. Det är härligt höstväder. Krossar kastanjer och väjer för fotbollshuliganer. Det är match ikväll o det verkar bli våldsamt. Fullkomligt obegripligt.

Jag får ibland frågan hur man tar han om pelargoner och tänkte därför att det var dags för ett utförligt inlägg om hur man tar hand om pelargoner. Nu ska du inte tro att jag är något proffs. Men jag har blivit engagerad i pelargonskötsel sedan jag fick ärva en planta från min Farfar. Jag har inte haft någon direkt erfarenhet av denna blomma innan och har väl aldrig sett mig som någon pelargon-människa. Men rätt som det var så var jag fast och det är tack vare min Farfar.

Jag baserar mina råd enbart på egen erfarenhet samt Farfars goda råd. Jag har inte läst något om pelargonskötsel och inte heller frågat i någon blombutik utan det är självlärt eller från Farfar (som visserligen var en mästare på att få saker att växa och blomstra).

1. Placera blomman soligt året runt. Flytta gärna ut krukan på sommaren men ta in den innan frosten kommer! Farfar hade sina plantor i fönstret med mest sol i hela lägenheten. Där stod de året runt.

2. Vattning. Under månaderna nov-feb vattnar jag max en gång i veckan. Jag brukar räkna till tre från det att vattnet når jorden för att få rätt mängd vatten i krukan. Allt enligt Farfars råd. Viktigt att undvika blomsternäring under denna period, blomman är i vinterdvala och ska inte ha för mkt näring. Under resten av året vattnar jag minst en gång i veckan ibland mer allt beroende på hur mycket sol det är och vad blomman signalerar att den behöver. Låt aldrig blomman stå utan vatten länge!!

3. Du kan i princip ta sticklingar (alltså klippa av grenar och plantera i ny kruka) när som helst. Men jag tror det är bäst under senhöst eller tidigvår.

4. När första blomman kommer på din pelargon kan du börja ge den näring, jag vattnar mina pelargoner med Blå korn.

5. Nu är det också dags att se över krukan. Om du vill se mer växtkraft och få din blomma att utnyttja den potential den har så rekommenderar jag att plantera om den. Jag har inte planterat om min huvudplanta för den är redan rätt stor men jag brukar låta mina sticklingar få avancera från år till år.

6. Om en stickling växer väldigt långt på höjden och inget på bredden går det bra att bryta av den på lagom höjd och sedan plantera den i samma kruka eller i en ny kruka.

7. Hur gör man sticklingar? Jo jag brukar bryta av med fingrarna precis i början på en gren. Mina pelargoner ser nästan ut som träd och har tydliga grenar. Dem bryter jag försiktigt av, tar bort de blad som är längst ned på grenen sen stoppar jag grenen i en vas för att få fram rötter ur grenen. När den avbrutna grenen har fått ett gäng rötter planterar jag den i en kruka. Viktigt att inte skada de små tunna rötterna och att plantera så att rötterna går nedåt i krukan. Man kan även plantera avbrutna grenar direkt ned i jorden men detta har jag inte provat på så jag vet ännu inte hur effektivt det är.

8. Lär känna din pelargon. Jag har märkt att man kan få en känsla för hur en planta trivs bäst. Om du är uppmärksam så lär du dig vad som passar bäst för din pelargon. Vrid på den med jämna mellanrum så att det växer blad från alla sidor på plantan. Ta bort och rensa och vattna när blomman ser ledsen ut. Ibland kanske blomman behöver bli av med vatten då får man försöka lösa det.

9. Hur gör man när man ska åka på semester? Om jag ska vara borta längre än 1 vecka på sommaren eller under den varma soliga delen av året brukar jag ställa bort blomman från direkt solljus. Antingen vrida persiennerna så att solen inte gassar på blomman. Eller ställa dem i diskhon som jag fyllt med vatten, ett par cm djupt vatten.

10. Mina pelargoner står i lerkrukor vilket underlättar semestertider då jag ställer krukan i vatten. Krukan kan då suga upp vatten till blomman.

Så där har du lite tips på hur man sköter om en pelargon!

Jag är inte bokstavstroende men jag tar det mesta bokstavligt. Så har jag alltid varit, iallafall när det kommer till Gud. Det är därför jag kan bli så frustrerad och arg på Kyrkan med stort K. Därför att det känns som man inte menar det man säger. Låt oss ge våra liv till Kristus med stort K. Lägg ned dina bördor vid Korset, med stort K. Lev som Jesu Efterföljare med stort E.

Ja och Amen säger vi och går hem till vår söndagsstek och slår på vår stora fina platt-tv.

Det har aldrig gått ihop för mig och jag hoppas att det aldrig kommer göra det heller. Ska inte en Efterföljare följa efter? Och om det nu är så att vi påstår att vi följer efter så blir det så pinsamt tydligt att det inte är Jesus vi följer efter utan något annat.

När jag var 16 år hade jag inte mod eller teologisk kunskap nog att inse att det inte var mig det var fel på. Då trodde jag att jag missat något som alla andra var med på. Jag kände mig så utanför eftersom mitt hjärta blödde sönder och jag bara ville få leva ut min längtan. De flesta verkade glada åt att äta ostfralla och flamsa. Men inte jag.

Jag drog hem, lyssnade på Broder Daniel och bestämde mig djupt inne i hjärtat att aldrig någonsin bli som de.

jag är i järna över natten. Har varit på konferens i sthlm på fryshuset, forum för eldsjälar hette den. Inspirerande men framförallt skönt att få lite perspektiv på arbete och idéer. Känns fint att få komma bort som arbetsgrupp och se något annat ihop. Dock är jag mitt uppe i mycket annat nu. Det spökar förflutet och jag behöver tid för eftertanke o bearbetning. Något det inte riktigt finns utrymme för just nu. Tog därför en blixtvisit till mina föräldrar. En middag med dem kan vara rena dunderkuren. Verkar ha fungerat. Jag fick även extra tid med mamma när vi passade på att klippa varandra. Simpelt omhändertagande av vårt yttre gör underverk i mitt inre.