yosofine

Det finns många som inte känner sig hemma i sitt sammanhang. Man tror att det är en själv det är fel på eftersom alla andra verkar trivas. Det finns dem som känner sig mer hemma i en kultur som för övriga sammanhanget är främmande.

Jag är en sån. Hemlös. Jag känner mig inte hemma men jag försöker febrilt att göra det. Jag kämpar och försöker. Jag engagerar mig och låter mitt liv gå ut på att göra ett litet utrymme för mig. Jag kommer ändå till slut alltid fram till samma slutsats. Jag är hemlös.

Jag har vuxit upp i kyrkan och lärt känna en Gud som visat sin trofasthet mot mig. Jag vet att Han finns och Han är min vän. Men jag kan verkligen inte stå ut i den byggnaden som Han lovsjungs i. Jag vill ut jag vill ha mer jag vill bort från stelheten och det onaturliga.

I helgen pratade vi om framtidens kyrka och mitt hjärta bultar. Jag längtar så vansinnigt efter ett sammanhang som är äkta. Jag längtar så vansinnigt efter att slippa be om ursäkt för mitt sätt att uttrycka min tro. Jag längtar så vansinnigt efter en nära gemenskap som vill dela vardag, tvivel, syndanöd och befrielse.

Jag har insett att jag inte måste passa in i mallen. Gud har inte bara ett sätt att uttrycka sig så varför ska Hans folk ha det? Jag har valt att stanna kvar hos Honom och så många gånger kommit fram till att kyrkan kanske inte är mitt hem. Jag har varit tvungen att komma fram till det igen. Det är inte bara jag som behöver förändras. Ska vi se en framtid av efterföljare så måste vi skapa fler församlingar och de måste se annorlunda ut för vi som följer efter Jesus är olika.

Jag har känt en frihet sen jag för ett tag sedan insåg att jag får bestämma själv över mitt liv. Det känns på något sätt som att jag äntligen börjar förstå att mitt liv handlar om de val jag gör för mig och att jag bestämmer vad som känns rätt. Jag styrs vare sig jag vill eller inte av andras förväntningar. Alltså de förväntningar som jag tror att andra har av mig. Jag håller nu på och försöker lära mig att det inte är så livet ser ut. Jag är en egen person med gåvor som passar just mig. Mina erfarenheter, min utbildning och mina intressen är det som skapar mig. Och jag får själv bestämma vad jag vill göra med mina möjligheter.

Jag får ofta frågan "vad vill du bli?". Jag hatar den frågan för den får det alltid att låta som att jag inte vet vad jag vill bli. Det är för att frågan är fel ställd. Jag är redan vad jag vill vara. En människa som lever i nuet, en person som andas och tar vara på tillfällen och möten. Jag vill vara en konstnär, en person som lever och gör det till en konst. Jag vill vara en person som lever nära Jesus och där mitt liv får inspirera andra. Vad jag ska jobba med är en helt annan sak och det vet jag inte än vad som kommer bli min största kassako. Men är det verkligen det som definierar vilka vi är? Jag vill inte att mitt arbete ska säga vem jag är. Jag vill att mitt liv ska skrika vem jag är och vem jag tror på.

 

Jag har slutat fly, jag lever här och nu i verkligheten. Jag har tidigare befunnit mig i världar som inte varit på riktigt. De har inte skildrat verkligheten som den är. De har gett mig bestämda uppfattningar och de har gett reaktionsmönster som jag ska följa. Men jag är inte där längre. För det är inte jag.

 

Jag lever i verkligheten som den är. Jag möter den utifrån den situation jag befinner mig i. Jag möter människor utifrån den verklighet som är och jag försöker tackla problem på samma sätt. Jag flyr inte för att jag blir rädd för hur jag ska hantera något. Jag har valt att stå kvar och vara mig själv i verkligheten. Jag har valt att göra det med min bästa vän och frälsare Jesus. Jag har märkt att Han passar väldigt bra i verkligheten. Han passar in väldigt bra i min verklighet. Jag försöker om något att ha ett Jesus perspektiv på mina problem och på allt jag möter. Men jag vill inte fly. Jag vill vara på riktigt.

 

Jag vill inte vara påklistrad och ha färdiga svar. Jag vill inte ha förutfattade meningar och jag vill inte fly från problem. Jag vill lyssna även på obehagligheter. För livet i verkligheten är fullt av såna. Obehagligheter och smärta och sorg och besvikelser och frågor.

 

Jag har därför bestämt mig för att sluta försöka passa in i någon mall. Jag får skapa mig min egen.

 

För ungefär fem år sedan flyttade jag från mitt kända sammanhang och flyttade långt bort till det okända. Jag gjorde detta för att jag längtade efter förändring och för att det liv jag levde inte fungerade för mig. Jag jobbade massor, var ständigt deprimerad och förföljd av ångest. Jag hade för längesedan slutat umgås med mina vänner och jag stod inte ut med mitt liv. Jag flyttade till Norrland för att vara mig själv för en stund.

 

Efter min flytt var det som att jag började ett nytt kapitel i mitt liv. Jag kallar det öken och läkedomskapitlet. Jag avskärmade mig från ett hektiskt Stockholms liv och tog mig till stillheten och till vardagen. Där i vardagen ägnade jag mig åt att fördjupa relationer. Det blev en tid då jag fördjupade relationen till mig själv, till Gud men också till andra människor. Jag fick styrka att ta itu med min ångest som jag levt med i 20 år. Jag började nysta upp trassel i mitt känsloliv och insåg en hel del jobbigheter. De åren insåg jag att människan har en förmåga att förändras om man bara bestämt sig för att göra det.

 

Jag tror att detta gäller alla. Jag tror att vi har möjlighet att påverka hur vårt liv ska se ut oavsett i vilken ände vi började det och oavsett vad vi varit med om. Jag tror att det är tänkt att vi människor ska leva våra liv på en väg. Vi går mot något och medan vi går så möter vi olika omständigheter som kommer prägla oss och göra så att vi växer och utvecklas. Vissa personer har stannat på denna väg och gett upp vid första korsningen för de vågar inte besluta sig för åt vilket håll de ska gå. Jag tror det viktigaste är att vi fortsätter gå. Skulle man svänga in på fel väg kan man alltid gå tillbaks eller hitta en bättre väg.

 

Jag har lärt känna mig själv och lärt mig trivas med den jag är. Jag tvingar mig inte längre in i sammanhang där jag inte trivs. Jag har frid över att jag inte behöver finnas där. Jag känner inspiration över att få vara i sammanhang där jag växer och utvecklas som människa. Detta har gjort att jag fått en ny relation till min omvärld och till Gud. Jag lever inte längre i prestationskrav utan jag känner en frihet över att få vara den jag är i alla delar av livet. Det är livskvalité.

Jag ska egentligen skriva hemtenta just nu. Men jag kom just hem från jobbet och är lite trött. Ska ta en stund och återhämta mig och sedan ska jag försöka formulera några väl valda meningar.

 

Jag har just varit i Prag. Jag kom hem igår kväll från 5 dagars stadssemester. Det var skönt att komma iväg lite även om resor med familjen sällan är så avkopplande som en resa med en käresta eller en vän. Men jag älskar att se nya platser och lära känna nya kulturer så det var ett välkommet inslag i mitt liv. Jag hade med mig en barndomsvän på resan så att vi kunde stanna lite längre än över helgen. Det var ett kul sätt att umgås på som lite äldre. Vi pratade mycket om hur det var att växa upp i staden vi bodde i. Och jag blev återigen påmind om hur jag kände mig och hur det var att bo där.  Jag blev påmind om hur jag kände mig så konstig eftersom jag hade andra intressen än dem jag växte upp med. Nu var det ju inte så att jag jämt måste ha rätt eller få min vilja igenom. Men det var snarare sättet man uttryckte sin åsikt på som var fördärvande för mig. Jag fick ofta känslan av att mina intressen och min smak var konstig, hemsk och väldigt annorlunda. I staden där jag växte upp skulle man inte vara annorlunda. Nu i efterhand är jag väldigt glad för att jag faktiskt hade andra intressen. Men då kände jag mig mer som ett ufo än som en människa. Och det var kanske inte så konstigt när andra skrattade åt det jag tyckte var fint, man fnyste åt sånt som jag längtade efter osv. Det är inte underligt att jag kände mig utanför. Nu när jag flyttat runt och lärt känna andra människor så har jag insett att jag inte var så annorlunda. Jag var bara inte likadan som de.

 

God natt!

Det finns ett glapp mellan orden och verkligheten i vissa kristna sammanhang. Den verklighet många människor lever i ligger alldeles för långt borta i den kristna vokabulären. Vi vet inte vilka ord vi ska använda och när vi ändå försöker så blir det bara så fel. Vi försöker bli mer trogna verkligheten genom några djupdykningar under året men i ärlighetens namn så blir det aldrig bra. Jag eftersöker en äkta äkthet. Efter en trovärdighet. Denna uppnår vi inte genom att låtsas finnas med i andra sammanhang som spioner för att sedan kunna motivera en tes eller åsikt med våra iakttagelser. Det handlar inte om att ”tala kidsens språk”. Det handlar om att man vet hur det är för man är där själv.

 

Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att vi alla ska lämna kyrkan och lämna alla värderingar och festa loss. (Fast det är ju vad väldigt många i frikyrkan just gjort). Nej jag menar snarare att vi måste ut från vår friyrkobubbla. Man blir inte cool om man efterapar. Vi måste själva skapa. Och för att skapa så måste man ha en idé och inspiration. Det som är så coolt är att vi som är kristna har en relation till Skaparen. Finns ingen anledning till att vi ska härma någon, det är bara dumt.

 

Ok så vad är det jag vill säga egentligen? Jo, våga gå din egen väg med Gud och strunta i frikyrkoetiketter. Gå din väg även om den leder dig in i modevärlden, musikvärlden, journalistvärlden utan kristna förtecken. Gå på din väg med hull och hår och utveckla de gåvor du fått från Gud. Men ta med Gud på vägen det är ju Han som lagt ned gåvorna. Att vara efterföljare är också att följa de drömmar du har och använda de talanger du blivit given.

Idag åkte jag och två vänner till stranden för att njuta av sommarvärmen. Det var en sån där skön utflykt till en badstrand en bit bort. Det kändes som en minisemester och det behövde jag! Väl på stranden började vi prata om våra minnen och erfarenheter av att växa upp i kyrkan. Vi tre har trots uppväxt på helt olika ställen liknande upplevelser. Vi drivs av en längtan samtidigt som vi blivit nedslagna så många gånger av människor som representerar tro. Vi har blivit brända ett antal gånger på människor som vi dra nytt av våra drömmar och vår naiva tro. Till slut finns bara skeptisism kvar. Men vi talade också om hur det var att börja gå från denna plats och återvinna en del naivitet.

Jag blev då påmind om en tanke jag haft flera gånger och som jag tror är väldigt sann. Kristna människor måste inse att de är syndare. Vi är alla syndare. Och det är inte förrän vi inser detta som vi kan förstå det Jesus sa. Det är inte förrän då som det blir på riktigt det han gjorde. För när jag inser mina brister det är först då jag kan öppna upp för möjligheten att Gud har en väg ut. Såg kort på en intervju med Ingela Agardh (Intervjun) och hon beskrev samma sak. Det var när hon insåg att hon inte dög någonting till som hon kunde släppa in Jesus i sitt liv. Jag tror det är precis så, det är inte förrän vi släpper vår prestige och vår skyddsmur och vågar inse sanningen om vårat liv. Det är först då som nåden från Gud är värd något. För då är jag beroende av den. Jag är beroende av det Jesus gjorde på korset för det innebär att det finns en chans också för mig. Men detta innebär också att jag måste erkänna smärtsamma sanningar om mitt eget liv och handlande. Jag måste erkänna att också jag är en syndare som inte kan leva heligt och rent hela tiden. Det är inte ett accepterande av synden men det är ett accepterande av min mänsklighet. Det fanns bara en som var utan synd och det var Jesus. Det var på grund av att han var syndfri som hans död kunde få en betydelse för oss andra. Skulle det finnas fler som kunde leva syndfritt skulle hans död vara förgäves.

Därför menar jag att alla kristna som okristna måste komma till insikt om sin synd. Och det så fort som möjligt. Den frihet och frid som kommer av detta är värd att känna vareviga sekund så gå inte miste om mer än nödvändigt av den.