yosofine

Det var en sorgsen dag i fredag. Genom alla tårar så var det ändå något så skimrande och vackert som lyste igenom. Orden om en kvinna som levt sitt liv som vardagskristen. Vittnesbörden om en kvinna som levde varje dag efter hennes övertygelse överröstade allt annat. Det var en kvinna man sällan såg på scenen eller i strålkastarljuset, hon använde sin tid till annat. Barnen, barnens vänner, släkt och vänner runt om kunde alla vittna om hur hennes kärlek och engagemang för dem som fanns runt henne aldrig tog slut. Det var så vackert att få höra om vilka avtryck hon lämnat i andra människor. Och det var så självklart. Det var självklart att hon var sån, inget märkvärdigt att hänga i julgranen eller i dubbelsidig artikel i tidning.

Åh vad jag lockas av det där. Att inte låta det offentliga ta överhanden om ens liv. Utan istället lägga sin tid på vardagen på det lilla som händer mitt i livet. Tänk alla dessa härliga människor som helt naturligt i sin vardag bara lever det. De som arbetar istället för att filosofera om arbetets olika innebörder. De som är övertygade utan att behöva prata om det, deras handlingar bevisar varje tro.

Jag kämpar rätt mycket med det där. Jag kämpar med församlingstillhörighet utan att behöva ge av min vardag till verksamhet jag inte tror på. Jag har valt att inte lägga min tid i kyrkan därför att min tro tvingar mig utanför denna. Men jag saknar och jag längtar efter en gemenskap som kan bekräfta och styrka mitt i vardagen. En gemenskap som inte gör anspråk på alla mina veckordagar eller kvällar. Min vardag syns inte där på kyrktorget och ändå är det den jag värdesätter. Det är den jag jobbar med, det är där jag vill betyda något. Men i det sammanhang som dagens kyrka är, kommer aldrig vardagen fram. Vardagen betyder inte lika mycket som verksamhetsschemat i kyrkan. Det är bara om vi syns i detta schema som folk kan relatera och kryssa av ytterligare en god kristen. "Eftersom vi inte kan ha koll på vad folk gör när de inte är i kyrkan är det lika bra att vi gör dem sysselsatta i kyrkan, då vet vi ju iallafall vad de gör" känns det som man omedvetet tänkt inför verksamhetsplaneringen. Och så känns det ibland att föräldrar tänker när de tvingar med sina barn på alla möjliga konstiga verksamheter i kyrkan.

Och här sitter jag många år senare och ångrar att jag inte hade mer tid till mina klasskompisar. Jag hade aldrig tid för dem eftersom jag prioriterade att vara en duktig flicka i kyrkan. Slut med det nu, men då sitter jag istället här och känner att jag har ett behov av att säga att jag ändå duger som kristen. Konstigt men så är det.

Jag var ute och surfade och sökte efter en väns blogg (glömmer ju jämt vilka adresser de har) iallfall så hittade jag då detta intressanta inlägg på en blogg:


Jag som trodde att vår insändare drunknade i allt annat mediabrus. Jag hade inte ens tänkt tanken på att söka reaktioner i cybervärlden. Någon gång ska man lära sig.

Jag tillhör skaran som lyssnade till namnet indie. Eller jag ville iallafall att folk skulle uppfatta mig som det, jag vet inte vad folk uppfattade mig som. Men jag har insett nu på sista tiden då jag lyssnat mycket på webradio att jag verkligen älskar Indie. Kanalen jag lyssnar på spelar bara så sjukt bra låtar hela tiden (och den heter Indie (jag menar det säger ju en hel del)). Och det har flera gånger slagit mig att jag nog ändå är en person som gillar indiemusik mer än något annat.

Det är konstigt när jag själv inte lyckas få in mig i rätt fack. Jag längtar efter att accosieras med något men tror inte att det någonsin skulle hända och sen kan jag bli förvånad över att jag faktiskt passar väldigt bra i facket. Ungefär som att det är vår högsta önskan att bli placerad i olika fack så folk vet hur de ska relatera till oss. Nej jag vet inte.

Jag tror dock att jag behöver placera mig i olika fack för jag har alltid haft svårt att få grepp om vem jag är. Exakt vad är jag? Vad är mina bästa och sämsta sidor? Vad är mina intressen och vad skiljer mig från alla andra? Det är när jag närmar mig dessa svar som jag lyckas bli lite små stolt över mig själv. Då kan jag få en klump i halsen av tacksamhet över att jag trots allt faktiskt är en unik varelse precis som alla andra. Jag inser till min förvåning att jag faktiskt har något att bidra med. Att det finns en plats också för mig.

Jag påmindes häromdagen om att jag faktiskt slutat debattera. Jag insåg efter ett tag att det inte gjorde någon skillnad. Mina inlägg kanske fick någon att tänka efter men mest av allt så hände ingenting. Vi uppslukades av debatten och det handlade mer om vem som hade bäst argument men det ledde egentligen ingenstans. Jag studerade teologi och min tid tillbringades i att lära mig och hålla distans. Men det var så uppenbart att teologi inte är något man kan ha distans till. Tro och liv och Gud är inget abstrakt långt bort från min egen värld, mitt eget liv, mitt hem. Om inte teologin omsätts i handling i det egna livet så blir det bara tomt ihåligt prat. Då kan man använda hur många fina ord som helst men det förändrar ingenting. Teologi handlar om dig och mig och om våra liv.

Jag började längta till livet, till det levda ordet. Jag orkade inte längre prata om det jag drömde om. Jag ville inte samla till möte än en gång och diskutera drömmen om efterföljelse. Jag ville leva där mitt i det. Så jag bestämde mig för att göra så. Sen insåg jag en dag vad Ordet hade gjort med mig. Det hade borrat ned sig djupt ned i min inställning till livet och lagt en grund för min livsstil.



Det är farligt att läsa Bibeln. Jag skojjar inte, det kan sluta med att du ändrar åsikt och till och med livsstil. För allt i världen börja inte läsa den. Den kan förändra ditt liv.

Jag tänkte först vad gör jag här, jag platsar inte här bland proffsen. Jag tänkte att nu är det bara att få det överstökat. Men sen kom en annan Maria och tänkte. "Jag är uttagen för att åka, jag är bra" så sa Maria Pietilä Holmner i en interjvu om hennes slalomåk i helgen.

Vad är det som gör att tjejer har så dåligt självförtroende för sin egen förmåga? Inte ens när vi fått förtroendet att göra något litar vi på vår kraft att göra bra ifrån oss. Och självklart är det så att vårt dåliga omdöme om oss själva påverkar resultaten. Har vi dålig självinsikt? Vem jämför vi oss med och varför gör vi det? Själv har jag kämpat massor med dessa tankar. Vem är jag att komma och ha en åsikt? Vem är jag att ta plats? Vem har gett mig rätten?

Även om några av dessa ord är sagda direkt till mig under min uppväxt i direkt syfte att tysta mig så känns det ändå rätt allmängiltigt. Hör det ihop med att det så sällan finns kvinnor på positioner som kan bekräfta ens förmåga och möjlighet? Är det brist på självförtroende? Brist på föredömen?

En hel del har nog att göra med detta tävlande om mer makt. Om att skydda sin plats och inte vilja någon annan något gott. Jag tror ju snarare att alla tjänar på att hjälpa varandra framåt. Att hjälpa varanadra att klättra uppför leder till allas utveckling och välmående. Jag tror det är dags att agera. Vad säger du? Ska vi börja?

Det är olikt mig att skriva något om kvällspressen eller politik. Men det här tycker jag kändes så bra. Jag måste säga att jag älskar den nya frimodigheten att uttala sig negativt om det som är politiskt korrekt. Jag hoppas det kan komma fler som vågar tänka själva framöver. Nu vill jag säga detta utan att på något sätt mena att jag håller med till punkt och pricka. Jag älskar mer att det kommer en variation i åsikter upp i mediahimlen. Fram för mer mångfald i våra åsikter. Hurra!

läs krönikan här.

Jag saknar det ibland. Vemodet och långsamheten. Jag saknar att ta tiden som den kommer och att känna att man är ett med årstiderna. På nåt sätt så kändes det som att man levde där på ett annat sätt än någonannanstans jag bott. Det blir inget hektiskt flyktande till nästa plats utan man är strandsatt. Fast på en öde ö tillsammans med andra och man gör det bästa av situationen. Långsamheten är det jag saknar mest. Det var som att man hann tänka på så mycket. Fast det var kanske mest att jag hann reflektera över det.

Det är ju inte det att jag tänker mindre eller filosoferar mindre nu. Men på nåt sätt så känner jag mig inte lika hemma här. Det finns något i folksjälen i norrland som jag känner mig hemma i. Det finns en melodi i den västerbottniska själen som går ton i ton med min. Ett djup och en långsamhet. Man får vara djup, man får ta saker på allvar.

Här vet jag inte ännu. Det är inte så tydligt. Men det är något som saknas det känner jag tydligt. Det är inte lika rått. Men jag valde att flytta. Mycket och det mesta var på grund av perspektiven. Jag visste att det fanns mer. Jag ville inte gräva ned mig i punkten där jag just fastnat jag ville vidare. Det finns en hel värld utanför ön och jag behövde ta mig närmare den. Det är väl den viktigaste av mina lärdomar. Att aldrig stanna. Att aldrig nöja sig med mindre än att man kan gå vidare och att det finns en fortsättning. Att man inte måste vara klar och att man inte måste stanna i ett skede. Livet går vidare och livet innebär förändring. Liv är lika med förändring. Och jag behövde följa med förändringen annars skulle jag inte leva.

Men jag har blivit påmind om den där melodin de senaste dagarna då det visats ett program, tillflykt, om David Sandström. Det programmet är precis vad jag pratar om.

Vilken vän vi har i Jesus trofast kärleksfull och god.

När vi frestas när vi prövas vill Han ge oss kraft och mod.

Ofta tyngs vi ned av oro glömmer att vi har en vän.

Som har lovat vara med oss hjälpa om och om igen.

 

Har du sorger och bekymmer är du modlös trött och svag.

Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag.

Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd.

Den som sörjer vill han trösta den som vacklar ger Han stöd.

 

Är du bitter och besviken har ditt hjärta djupa sår.

Säg till Jesus vad du känner våga tro att Han förstår.

Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång.

Älskar oss och ger oss vila tänder hopp och föder sång.

(Psalm i sångboken "vilken vän vi har i Jesus")

Vad är nåd egentligen? Vad betyder det och vad spelar det för roll för mig i mitt liv? Är man uppvuxen i en familj som erkänner sig som kristen är relationen till nåd något lite komplicerat. Jag menar vad exakt får man vara med om som får en att förstå att det är ute med mig utan Guds nåd för mitt liv? Exakt vad i kärnfamiljen och de fina betygen gör att man känner att det är kört? Exakt vad är det i den trygga miljön i kyrkan där vi får lära oss om synd och världen och lär oss att undvika alla "faror" som världen innehåller? Vi har byggt upp ett system som gör oss till lata bänkvärmare utan någon förståelse för vad livet egentligen handlar om.

Förrän något händer.

När en nära anhörig dör, 40 års krisen eller höstdepressionen är framme är det helt plötsligt inte lika enkelt att hurra för Guds eviga kärlek och allsmäktighet. Exakt vad betyder det just här just nu?!!!

Jag anser att det är just då som livet med Kristus blir som mest intressant. Det är just där i krisen, när allt skiter sig och inte går åt rätt håll som vår relation till världen och dess skapare ställs på spel. Vem är Gud och varför har Han inte skyddat mig från dessa hemskheter? Varför drabbas jag som aldrig gjort något syndigt eller dumt i hela mitt liv? Varför jag?!!

Jo därför att det är vad det är att vara människa. Det äventyrar inte vår relation till Gud utan det är just det som definierar vår relation. Jag måste inse och förstå min plats, jag är en människa i världen och Gud är Gud. Guds storhet och trofasthet vacklar inte bara för att min värld har rasat samman. Det är ju just det som är nåden. Gud står fast, Han är densammme och Han älskar fortfarande precis lika mycket. Det är inte kört, det är inte ute med oss. Det finns en Gud.

Idag var jag med om frosten för första gången i höst. Det är alltid så speciellt tycker jag. Just denna gång var jag och min Käresta på väg för att handla mat till hemresan imorgon då vi upptäckte att vi var tvugna att skrapa alla rutor på bilen.

Vi har varit på en resa genom landet som också inte kan låta bli att också vara en liten tidresa. Men det var inte så farligt denna gång mot vad det brukar kunna vara. Den här helgen har jag njutit av att träffa kära vänner och återse gamla platser. Ibland känns det trångt men nu kändes det skönt och lugnt. Det var väl mest för att vi inte planerat in så mycket och för att jag slapp träffa alla i en hysterisk "åh är du här?!"-konversation. Skönt att bara få sitta ned och se på Idol med favoriterna.

Det blir också så tydligt hur livet för en till olika platser i olika tider. Jag tycker väldigt mycket om det. Det ger utrymme för förändring och utveckling. Vi konstaterade att det kändes som att vi avancerat sen vi flyttade. Vi har ökat våra möjligheter till mognad och till arbete på ett sätt som inte var möjligt i vår gamla hemstad. Samtidigt är det vemodigt. Alla mina fina vänner som man aldrig tillåts träffa. Det känns ensamt samtidigt som jag känner stor tacksamhet till de vänskaper jag har kvar. Det är fint att kunna mötas när som och aldrig behöva börja om från början utan istället ta vid där vi senast sågs. Det är sann vänskap, det är livsglädje.

Jag blir alltid lite filosofisk såna här gånger men har inte tid att skriva mer nu. Dags att sova för imorgon ska vi hem. Hem till vår nya hemstad och till en vardag som vi faktiskt trivs med riktigt mycket. Trots stressen.

Är det att bära ett namn? Att upprätthålla en ordning? Att hålla liv i gamla traditioner? Att hånas för sin nördighet? Att bli mobbad för sin konservatism?

Nej jag tror att det är något annat det innebär. Jag tror det handlar om liv. Jag tror att det handlar om att följa efter Honom som gav oss namnet nämligen Kristus. Jesus Kristus är förebilden. Det är inte så svårt att förstå vilket liv som kommer av att följa en sådan person. Många känner till Jesus och vad Han sade och gjorde. Han var så sjukt radikal och sträng mot det som var orätt. Han visade hur man kunde leva ett annorlunda liv som inte trånade efter materialism eller egoism utan där människan kunde leva tillfreds med både tid och medmänniska.

Jag blir förvirrad när jag sedan ser på Kristi Kropp på jorden eftersom det alltför ofta läggs tid på sådant som inte är relevant i det långa loppet. Men jag vet att jag inte är ensam om att uppleva det så här och det ger mig tröst. Även om det inte ger mig en stabil församlingsgemenskap än så kanske det inte dröjer så länge?!

Vad säger du, vad är det att vara en kristen?

Jag har börjat ta itu med höstens stora mysfaktor. Nämligen att läsa böcker. Jag börjar med att läsa klart Runar Eldebos "Det är inte livet jag brottas med - det är Gud". Den e väldigt tänkvärd.

Men jag tänker också ta itu med några andra svenska författare. Näst på tur är Marcus Birro som jag tycker e så sjukt klockren. Kolla in Murcus Birros sida, där kan du även klicka på länk till premiären för kvällsöppet där han kommer medverka framöver. Han är som en röst från en annan tid.

Den här hösten är det dags att åter låta författarliv inspirera mig. Jag har ofta om hösten haft sådana perioder då jag bor tidvis på biblioteket för att leta upp en ny guldklimp. Det var så jag hittade Linda Skugge en gång för över 10 år sedan och det  var så jag fann Christine Falkenland också för över 10 år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg känslan då jag stod i skolans bibliotek och höll Skugges samlade krönikor i min hand. Biblioteksskatt.

Falkenland var min stora hjälp och inspiration under de första åren på gymnasiet. Jag mådde rätt dåligt och jag hittade ingen kristen förebild som kunde prata om mörkret och ångesten. Fanns ingen förrän jag hittade Falkenland. Hon är och stannar kvar som stor inspiratör. Om du vill kan du läsa hennes krönikor på Dagens hemsida. Ibland måste man inte prata om hur bra allt blir sen eller att det kommer ljus efter mörkret. Ibland måste man också bara få leva där i sorgen och ångesten och veta att det hör livet till.

Tack Herre för solen som lyser upp min dag. Utan den visste jag inte riktning.

Vissa dagar eller perioder känns allt konstigt. Kroppen är inte riktigt med, det gör ont och känns konstigt och hjärnan stretar emot. Hjärtat bultar och tankar kommer om att jag inte är värd något. Det blir en hopplöshet som lägger sig över mig och jag finner ingen utväg. Det är som att någon stängt in mig i ett uppochnedvänt glas och luften håller på att ta slut. När det är nära till sista andetaget lyfter någon på glaset i hånskratt, de har mig i sitt våld.

Jag vet att jag är starkare än så och jag vet att Gud är god och att ingenting är omöjligt för Honom. Men vissa dagar biter inte den kunskapen på min verklighet som jag befinner mig i. Det enda som hjälper då är att kura ihop och tänka alla tråkiga tankar på en gång så jag får gråta en stund. Efter det brukar det kunna släppa. Eller så lägger jag mig sorgtyngd. Mitt hjärta bär på så många sorger, både personliga och världsvida. Jag sörjer alla barn som inte har föräldrar som älskar dem och vill deras bästa. Jag sörjer alla egoistiska tjänstemän som gör affärer som om det inte finns någon morgondag. Jag sörjer skolor som inte förmår att stoppa mobbing. Jag sörjer tonåringar som inte ser någon väg ut och som istället agerar ut sin ilska på allt och alla men mest mot sig själva.

Men jag har också egna sår som måste sörjas och bearbetas. En del kommer alltid att finnas där. Jag har alltid varit sådan så jag tror inte det är något speciellt egentligen. Eller jag vet att en del har med vissa saker att göra. Men en del av den sorg jag bär på är medfödd den finns där och får mig att tänka annorlunda. Jag vill inte ens försöka tänka som andra för det utestänger sorgen. Jag har lärt mig uppskatta den. Den ger mig en verklig bild av livet och det vill jag inte vara utan. Jag tror inte att ett liv ska vara utan sorg lika lite som den ska vara utan glädje.

Jag har en inre press på mig att göra mer än jag fömår. Då blir dessa dagar än tyngre eftersom jag inte hinner eller orkar allt det jag egentligen borde göra om jag skulle vara en riktig människa. Istället blir jag skamtyngd och ber om ursäkt för min exitens. Såna här dagar måste jag börja väldigt grundläggande och förklara för mig själv att jag är en vanlig människa som alla andra som gör sitt bästa. Men det som är mest effektivt är att tvinga mig ut i naturen för där är det så självklart att jag är en del av något som hela tiden pågår som hela tiden växer och som aldrig aldrig någonsin blir helt klart.

Jag såg en bit av söndagsgudstjänsten på svt idag. Det var från ngn form av ortodox gudstjänst. Jag blev påmind om min uppväxt i en mellanstor stad där det finns några stycken ortodoxa kyrkor. De ekumeniska relationerna var lika med noll när jag växte upp. Jag fick lära mig att det bara var vi i vår kyrka som trodde rätt. Jag har fått lära mig massor sen den tiden.

En av de saker som jag lärt mig att uppskatta och som jag blev påmind om imorse var alla människor som lär sig en viss form av kyrklig tradition. Utifrån kan man tycka att det ser märkligt ut och att det är konstigt. Men när man lär sig betydelsen av olika handlingar och ord så blir det så vackert. Det finns ett djup i Herrens godhet och i kyrkans traditioner. Det är vackert att Guds folk är så olika.  Det är vackert att något har bevarats på samma sätt i alla år och att det finns folk som för vidare ord och handlingar från generation till generation. Samtidigt är det viktigt att det ska finnas liv. Det är viktigt att vi vågar släppa fram livet och innerligheten i våra ord och handlingar. Och där är traditionen och den nya generationens behov av att lära känna den oerhört viktig. Det finns en fara när vi ska "popa" till saker så en yngre generation ska uppskatta det istället för att visa djupet i innebörden. Jag har inte längtat efter yta i mina dagar jag har älskat djupet. Ytan har aldrig varit särskilt intressant i kyrkan för man har sällan haft så stor koll. Däremot finns det ett djup som världen utanför inte kan erbjuda. Det finns rötter i historien och det finns förståelse för människans djupaste frågor. Det är det som är intressant med kyrkan inte strålkastarna och rökmaskinerna. Tyvärr är det inte lika ofta man satsar på det där, på livets frågor och på vad allt egentligen handlar om. Man satsar istället mycket på ytan, vilka handlingar som är goda eller onda osv vilken lära som är mest rätt osv. Jag kan sörja att vi inte jobbar mer med djupet eftersom det är där vi har vår skatt.

Det är nog mest därför jag skriver också. För att någonstans få utlopp för de tankar och frågor som finns inom mig.

Nu går jag mot lugnare tider. Jag har sagt det ett tag men nu börjar jag märka att det inte är lika fullt på schemat som det har varit. Kanske har jag nu tid att satsa på mina rester så jag kan ta ut min examen sen? Jag har några ångestarbeten kvar som jag bara måste göra. De känns som de ultimata proven på om jag är värdig en universitets examen i teologi. Vet inte vad det är men det känns så befriande att få hålla på med något helt annat. Just nu är det väldigt sällan min hjärna snurrar angående någon teologisk diskussion. Jag är numera fullt upptagen med att leva mitt i den.

Ikväll ska vi åter träffas på vår Café/bar för att prata liv och tro och dela med oss av våra liv. Dessa träffar börjar bli viktiga för mig.

Det är nu snart 5 år sedan jag insåg att jag led av ett trauma från barndomen. 5 år är lång tid och det känns som jag inombords har blivit en helt ny människa. Jag kan inte beskriva vilken glädje det ger mig. Idag sover jag en hel natt utan att vakna med ont i magen och bultande hjärta. Då var det vardag och den blev bara värre. Att ett liv så dramatiskt kan förändras är jag ett bevis på. Allt började med ett avslöjande för mig själv och för andra. Kanske kan jag berätta mer en annan gång.

Jag fick tidningen innan jag riktigt ville gå upp så jag hämtade Dagen och la mig i sängen igen för att läsa den. Men det tog inte lång tid innan jag reste mig upp i frustration. Rickard Alvarsson skrev på Dagens sista sida om vad kyrkan måste göra för att locka till sig den yngre generation 80- och 90-talisterna. Jag tror inte han var helt allvarlig med denna krönika och ändå blir jag så irriterad.

Nu kanske jag har helt fel men anledningen till att man vill gå till Kyrkan är väl för att möta Gud? Anledningen till att man vill engagera sig i något som har med Kyrkan att göra har väl med att man mött Gud att göra? Det är iallafall varför jag går till Kyrkan. Jag skulle inte gå dit om det inte hade med Gud att göra (Och det är tyvärr många gånger därför jag inte går). Därför är det så sjukt självklart för mig att det vi ska hålla på med i Kyrkan är att skapa utrymme för Gud att möta Hans folk. Och jag tror att Gud vet hur man berör en 20åring lika bra som en 55åring. Gud har inga problem att nå olika generationer varför ska vi låtsas som att vi har det?

För när allt kommer till så är det Gudsmötet som ger mersmak och som påverkar och då spelar det ingen roll om det var en lovsång, segerton eller vanlig förkunnelse som lockade fram mötet.

Det jag saknar och upplever som den största bristen i Kyrkan är just tiden att möta Gud. Vi skyndar alltid vidare till nästa programpunkt och sen vill vi hem så fort vi kan för att äta vår goda söndagsstek. Men det är inte bara det. De stora församlingarnas ytliga relationer lockar inte fram sårbarheten och allvaret som ett Gudsmöte innebär. Vi känner inte bänkgrannarna tillräckligt för att våga be om förbön och vi vågar inte släppa fram gråten av rädsla för vad andra ska tycka. Och skulle det någongång ändå hända så är våra liv så fullspäckade ändå att vi inte orkar göra de förändringar som vi skulle behöva för att leva ett liv som lämnar utrymme för Guds tilltal. Vi fyller istället kyrkan med verksamheter som kan underhålla så pass att ingen frågar efter de viktiga frågorna. Vi fyller våra liv med engagemang för allt utom det som berör oss djupast eftersom det gör att vi kan fortsätta fly ett tag till. Och vi frågar absolut inte dem som lämnar varför de gör det eftersom det kan skada vår fina idyll som kallas kristenhet.

Jag längtar efter en församling som lever i vardagen i samhället och som låter verksamheten ske i hemmen. Tänk om vi kunde ha "alpharupper" i våra hem och bjuda hem grannar och arbetskamrater för samtal om livet och tron? Tänk om husgruppen kunde träffas ute på ett café istället för innanför de trygga väggarna hemma så att vi kunde spränga bort det privata från vår tro och låta det handla om varje sekund i våra liv. Tänk om gudstjänsten fick bli en glädjehögtid där vi möts som Guds efterföljare och där vi kan falla ned inför nådens tron tillsammans enade i vår vetskap om vårt förfall och vår hjälplöshet?!

Om jag inte minns fel så var det så det började för de flesta av våra kristna rörelser.

Det är riktigt höst idag. Jag blir skrämd över hur jag har så dålig kontroll över tiden och vad den gör med mig. Jag hinner inte med att njuta av höstsolen eftersom jag alltid är på väg någonstans. Jag längtar efter att få möjligheten att bara stanna upp. Min bloggtid är lite av en sådan tid, då stannar jag upp och sätter en av mina tankar på papper.

De senaste dagarna har jag tänkt på hur vi formas som människor. Allt jag varit med om och allt jag lärt mig kommer från det som varit. Det är all tid bakom mig som gjort mig till den jag är idag. Det är både skrämmande och fantastiskt. Jag tror att vi människor har möjlighet att lära oss av det som varit och låta det vi varit med om bli en berikande erfarenhet och egenskap i våra liv. Men först innan den blir det måste vi sätta ord på det vi varit med om och bearbeta.  Vad är det att bearbeta? Jag tror det är olika för olika människor men främst tror jag det handlar om att ge något en extra tanke. Att gå under en längre tid och tänka och känna inför just det man varit med om. Det är också viktigt att man i den perioden inser att man överlevt och tagit sig vidare. Det kan ofta vara en räddning.

En sån här sak som präglat kanske mer på ett negativt sätt är att jag är lärd att se omvärlden och mina relationer genom mina känslor. Jag vet saker därför att jag har en känsla för det. Det handlar inte om vetenskap och inte heller om tro (även om jag lärt mig att tro ska kännas på ett visst sätt). När jag var yngre trodde jag att ett Gudsmöte alltid var förknippat med starka känslor och någon form av kroppsligt uttryck. Jag trodde att Guds närvaro var något man kunde känna i kroppen. Jag trodde att kärlek var något som kändes jämt. Jag hade lärt mig hur världen var och hur den skulle kännas. Problemet var ju att jag inte är uppbyggd på samma sätt som den som lärde mig att tänka så här. Vi är ju olika och därför kan vi inte reagera exakt lika för varje del i våra liv. För någon är Guds närvaro riktigt påtaglig jämt för andra känns den aldrig. Det handlar inte om hur vi känner. Guds närvaro är ett faktum. Jag har därför börjat utgå ifrån vissa saker oavsett hur jag känner inför dem. Jag utgår tillexempel ifrån att jag är älskad villkorslöst även om jag nästan aldrig känner det så.

Det är så det måste gå till, vi kan inte leva våra liv efter enbart efter våra känslor för de är som vinden. Vi måste bygga djupare nedåt bygga en grund som håller genom allt. Den grunden byggs inte på känslor eller antaganden. Den byggs av erfarenhet, ödmjukhet och Bibeln.

Jag har varit datorlös i några dagar vilket gett mig mer tid åt annat. Det är både frigörande och frustrerande. Jobbigt att inte ha denna dator och internet att fly till. Samtidigt bra och nyttigt att tvingas möta mina egna tankar.

Jag har tänkt en del på sistone om människans relation till Gud. Vi tenderar ofta att tro att det handlar om oss. Att världen och livet är om oss, vi står i centrum. Detta gör att vi ofta vill ha en förklaring till varför vi drabbas av olika saker.

Men min relation till Gud och Hans närhet har egentligen inte så mycket med mig att göra. Han finns där vid min sida oavsett hur stor tro jag har för att Han verkligen gör det. Allestädes närvarande. Alltså det spelar egentligen ingen roll om jag tror att Han finns där. Han gör det iallafall, trofast. Det är så oerhört coolt tycker jag. Jag är uppvuxen i ett sammanhang där mitt liv och min livsstil påverkar min relation med Gud. Det har präglat mig och mitt sätt att se på livet. Det har gjort mig rädd för det okända och fått mig att söka efter någon att skylla på i olika situationer eller att undvika vissa saker på grund av att det är "fel". Det är som att man tror att Guds närvaro eller kärlek till mig försvinner om jag gör något som är "fel". Men är det verkligen så?

Jag har kommit fram till att det inte kan vara det det handlar om. Guds närvaro kan inte vara så skör att Han inte klarar av felsteg och dåliga vanor. Guds kärlek måste vara större än att Han förskjuter mig över en snubbling. Poängen med att jag ska ha en speciell livsstil handlar snarare om något annat. Det handlar om hur jag relaterar till andra människor och hur jag relaterar till mig själv i vetskapen om min livsstil. Det handlar alltså mer om hur mina handlingar påverkar min självbild och min relation till omvärlden än vad det handlar om att jag sårar Gud.

Vi behöver ofta förklara vår livssituation och det som händer utifrån någon slags ödesberättelse. Vi vill ha någon att skylla på. Men jag tror vi gör fel när vi möter livet på det sättet. Jag tror det är fel därför att jag inte tror att det alltid finns en mening bakom det som händer. Det kanske bara händer. Gud spelar större roll i att ge oss styrka att möta svårigheterna än att det är Han som är orsaken till dem. Om vi skulle se det så skulle livet innehålla mindre fiender och vi skulle våga möta större utmaningar. Varför? Jo just därför att vi har Gud vid vår sida.

Jag menar däremot inte att det inte finns mirakler eller att vi inte kan be om under. Men i vissa fall behöver vi kanske be mer om styrka att hantera situationen än att be att den bara försvinner.