Önskningar
Ibland tror jag att vi själva sätter oss i de värsta knipor som vi kan tänka oss. Att vi drar oss in i mardrömmen vi försöker undvika. Och egentligen tror jag att själva mardrömmen är värre än den verklighet som mardrömmen oftast är. Alltså det där som man går och är så oändligt rädd för, första grälet med pojk-/flickvännen, uppkörningen till körkortet, första dagen på jobbet och allt sånt där som kan vara fruktansvärt nervöst och ångestfyllt innan man är vid den där punkten man oroat sig för. På något sätt så är alltid den punkten som man oroat sig för väldigt sällan så hemsk som man tänker sig. Framförallt får den inte de konsekvenser man tänker sig.
Det finns en inneboende konflikträdsla i oss, jag skulle tro i oss alla men iallafall hos de flesta av oss, som borrar ned oss till en nivå där vi accepterar en verklighet som vi inte behöver ifrågasätta och sätta på prov. Vi accepterar hellre en halv verklighet ett bundet liv än ett liv i frihet och full verklighet, men som också innebär konflikter, sorger och besvikelser. Finns inget liv som inte för med sig sorg. Men sorgen i sig är inte det vi ska vara rädda för. Utan vad vi gör med sorgen. Likaså konflikten och de besvikna känslorna, det är inte de vi ska vara rädda för, utan vad vi gör av konflikten och de svikna känslorna. Känna måste vi få göra oavsett om det är rätt eller fel. För känslorna kommer lite nu som då på olika sätt och av olika anledningar. Ibland har man ätit och sovit dåligt och ibland är man verkligen kränkt. Alla de känslorna som man känner måste få uttryckas och lyssnas på. Men det är sen vart man för de vidare om man har distans nog att säga att det mesta beror på dålig sömn eller om man har mod nog att erkänna att man gjort fel.
Att jag sårat någon vore ju en stor sorg för mig och om det skulle inträffa så önskar jag att jag var stark nog att våga be om förlåtelse och försöka på en bättring. Om någon sårat mig hoppas jag att jag har distans nog att dels prata med personen om det men sen också förlåta denne och inte ta upp det något mer. Splittring är vår tids melodi men det är inte Guds! Jag tror att vi måste försöka komma över de där svikna känslorna se igenom allt och på nåt sätt gå vidare utan agg.
Om jag låter de diskussioner jag hamnar i få bli till en lärdom om mig själv och livet. Om jag låter varje besvikelse få bli ett tillfälle att växa som person. Om jag låter varje konflikt i en relation få innebära starkare band till den personen. Då har jag vunnit allt, då lever jag i friheten. Men om jag fastnar i bitterhet och rädsla för att ta upp diskussionen. Om jag låter besvikelsen bli till ett djupt sår där jag blir misstänksam mot människor. Om jag låter en konflikt med en vän leda till splittring. Då har jag förlorat allt, då är livet inte längre värt att kallas ett liv.
Det jag fruktar allra mest, att förlora det jag fått, mister jag när jag handlar efter min rädsla.
Bön:
Fader jag ber att du ger mig mod att möta livet
just precis som det är med alla fel och brister och
med alla knölar och smärtor och stormar.
Ge mig den styrka jag behöver för att lyssna på mina känslor.
Och ge mig självdistans nog att våga erkänna när
det blir fel.
Hjälp mig att våga lita på kärleken trots att den skrämmer.
Låt mina relationer få fördjupas och förfinas genom
varje storm och varje besvikelse. Låt de få växa med mig
genom livet som träd planterade i en trädgård.
Amen
Det finns en inneboende konflikträdsla i oss, jag skulle tro i oss alla men iallafall hos de flesta av oss, som borrar ned oss till en nivå där vi accepterar en verklighet som vi inte behöver ifrågasätta och sätta på prov. Vi accepterar hellre en halv verklighet ett bundet liv än ett liv i frihet och full verklighet, men som också innebär konflikter, sorger och besvikelser. Finns inget liv som inte för med sig sorg. Men sorgen i sig är inte det vi ska vara rädda för. Utan vad vi gör med sorgen. Likaså konflikten och de besvikna känslorna, det är inte de vi ska vara rädda för, utan vad vi gör av konflikten och de svikna känslorna. Känna måste vi få göra oavsett om det är rätt eller fel. För känslorna kommer lite nu som då på olika sätt och av olika anledningar. Ibland har man ätit och sovit dåligt och ibland är man verkligen kränkt. Alla de känslorna som man känner måste få uttryckas och lyssnas på. Men det är sen vart man för de vidare om man har distans nog att säga att det mesta beror på dålig sömn eller om man har mod nog att erkänna att man gjort fel.
Att jag sårat någon vore ju en stor sorg för mig och om det skulle inträffa så önskar jag att jag var stark nog att våga be om förlåtelse och försöka på en bättring. Om någon sårat mig hoppas jag att jag har distans nog att dels prata med personen om det men sen också förlåta denne och inte ta upp det något mer. Splittring är vår tids melodi men det är inte Guds! Jag tror att vi måste försöka komma över de där svikna känslorna se igenom allt och på nåt sätt gå vidare utan agg.
Om jag låter de diskussioner jag hamnar i få bli till en lärdom om mig själv och livet. Om jag låter varje besvikelse få bli ett tillfälle att växa som person. Om jag låter varje konflikt i en relation få innebära starkare band till den personen. Då har jag vunnit allt, då lever jag i friheten. Men om jag fastnar i bitterhet och rädsla för att ta upp diskussionen. Om jag låter besvikelsen bli till ett djupt sår där jag blir misstänksam mot människor. Om jag låter en konflikt med en vän leda till splittring. Då har jag förlorat allt, då är livet inte längre värt att kallas ett liv.
Det jag fruktar allra mest, att förlora det jag fått, mister jag när jag handlar efter min rädsla.
"Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det." Matt 16:25
Bön:
Fader jag ber att du ger mig mod att möta livet
just precis som det är med alla fel och brister och
med alla knölar och smärtor och stormar.
Ge mig den styrka jag behöver för att lyssna på mina känslor.
Och ge mig självdistans nog att våga erkänna när
det blir fel.
Hjälp mig att våga lita på kärleken trots att den skrämmer.
Låt mina relationer få fördjupas och förfinas genom
varje storm och varje besvikelse. Låt de få växa med mig
genom livet som träd planterade i en trädgård.
Amen
yosofine design
Överlåtelse
Finns en sak som jag tänkt väldigt mycket över, och jag kan inte påstå att jag kommit fram till min exakta ståndpunkt men de senaste åren har jag väl varit mer eller mindre fast vid samma åsikt.
Läste häromdagen i Lukasevangeliet om människosonens återkomst. Jesus kommer snart. Kanske en uttjatad fras men om man tänker efter så lever vi farligt nära tidens slut. Men vi bryr oss otroligt lite om det. Lärjungarna och de första kristna var rätt ivriga med att predika att Jesus kommer snart, och de skulle ändå själva aldrig få uppleva det. Ändå levde de varje dag som om de snart skulle bli hämtade från den här jorden. Nu har tiden gått och Jesu återkomst verkar längre bort än någonsin ingen som pratar om det ingen som förbereder sig ingen som är redo. Alla är vi för upptagna med att njuta av livet och ha roligt.
"Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. Ty den skall komma över alla som bor på jorden. Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför människosonen. " Luk 21:34-36
För mig måste det här bibelordet innebära att jag prioriterar annorlunda i min vardag. Vi lägger ned oerhört mycket tid på att vara politiskt korrekta det har blivit den nya tunga drivkraften för många kristna. Och det är hur bra som helst! Om vi inte kan ta ansvar för djur och natur och rättvis handel så har vi inte varit trovärdiga kristna. Men jag sörjer att den politiskt korrekta längtan har fått större vikt i våra liv än vad överlåtelsen till Gud har. Det är som självaste Gudsfruktan flyttats över till att vara en fruktan för att inte bli accepterad av den sköna moderna massan.
Att dricka alkohol i kristna kretsar har också blivit en ny trend. Vi har så mycket uppror mot vår uppväxt i en livsstil som hämmade oss på så många områden. Att vi nu hellre lever ut alla möjliga dåliga stilar bara för att tala om att vi minsann visst kan leva så om vi vill. Gud bryr sig om våra hjärtan, men om våra hjärtan är fulla av längtan efter att hävda vår rätt och inte att ära Gud så missar vi ändå hela poängen! Det har blivit mer syndigt att prata om det som faktiskt är syndigt än att faktiskt synda i vissa kretsar. Och det är så fel! Jag vill inte döma någon för jag är själv inte utan synd. Men jag vill predika överlåtelse som får konsekvenser. "En tro utan gärningar är död det har du själv sagt, hjälp mig jag är i nöd" Annika Gillberg, Momo.
Bön:
Hjälp mig, jag är i nöd!
Rör vid mitt hjärta så att jag blir överlåten Ditt ord.
Använd mina fötter och händer så jag kan vara trovärdig.
Hjälp mig att hjälpa de som behöver hjälpen.
Hjälp mig att varje dag oavsett
sinnesstämning och omständigheter
ändå alltid vända mig till Dig
i tacksamhet för att jag får tillhöra Dig.
Låt min attityd alltid vara att Du är värd min beundran.
Och låt mitt liv få ära Dig.
Amen
Läste häromdagen i Lukasevangeliet om människosonens återkomst. Jesus kommer snart. Kanske en uttjatad fras men om man tänker efter så lever vi farligt nära tidens slut. Men vi bryr oss otroligt lite om det. Lärjungarna och de första kristna var rätt ivriga med att predika att Jesus kommer snart, och de skulle ändå själva aldrig få uppleva det. Ändå levde de varje dag som om de snart skulle bli hämtade från den här jorden. Nu har tiden gått och Jesu återkomst verkar längre bort än någonsin ingen som pratar om det ingen som förbereder sig ingen som är redo. Alla är vi för upptagna med att njuta av livet och ha roligt.
"Men akta er för att berusa er och dricka er fulla och låta era hjärtan tyngas av det dagliga livets omsorger, så att den dagen plötsligt kommer över er som en snara. Ty den skall komma över alla som bor på jorden. Vaka alltid och be om kraft att kunna undfly allt det som skall komma och kunna bestå inför människosonen. " Luk 21:34-36
För mig måste det här bibelordet innebära att jag prioriterar annorlunda i min vardag. Vi lägger ned oerhört mycket tid på att vara politiskt korrekta det har blivit den nya tunga drivkraften för många kristna. Och det är hur bra som helst! Om vi inte kan ta ansvar för djur och natur och rättvis handel så har vi inte varit trovärdiga kristna. Men jag sörjer att den politiskt korrekta längtan har fått större vikt i våra liv än vad överlåtelsen till Gud har. Det är som självaste Gudsfruktan flyttats över till att vara en fruktan för att inte bli accepterad av den sköna moderna massan.
Att dricka alkohol i kristna kretsar har också blivit en ny trend. Vi har så mycket uppror mot vår uppväxt i en livsstil som hämmade oss på så många områden. Att vi nu hellre lever ut alla möjliga dåliga stilar bara för att tala om att vi minsann visst kan leva så om vi vill. Gud bryr sig om våra hjärtan, men om våra hjärtan är fulla av längtan efter att hävda vår rätt och inte att ära Gud så missar vi ändå hela poängen! Det har blivit mer syndigt att prata om det som faktiskt är syndigt än att faktiskt synda i vissa kretsar. Och det är så fel! Jag vill inte döma någon för jag är själv inte utan synd. Men jag vill predika överlåtelse som får konsekvenser. "En tro utan gärningar är död det har du själv sagt, hjälp mig jag är i nöd" Annika Gillberg, Momo.
Bön:
Hjälp mig, jag är i nöd!
Rör vid mitt hjärta så att jag blir överlåten Ditt ord.
Använd mina fötter och händer så jag kan vara trovärdig.
Hjälp mig att hjälpa de som behöver hjälpen.
Hjälp mig att varje dag oavsett
sinnesstämning och omständigheter
ändå alltid vända mig till Dig
i tacksamhet för att jag får tillhöra Dig.
Låt min attityd alltid vara att Du är värd min beundran.
Och låt mitt liv få ära Dig.
Amen
Ödmjukhet
Börjar den här bloggen rätt lugnt. Är fortfarande ganska ny på vad det här med blogg egentligen är och hur jag kan använda den. Jag skulle vilja att det här fick vara ett skissblock för mina tankar ideer och bilder.
Personen på bilden ser ju cool ut. Och cool är han också, tycker iallafall jag. Han sjunger i ett band som jag tycker mycket om, Extol. Jag lyssnar på en hel del olika musik just nu t ex lyssnar jag på buena vista social club. Men om jag ska säga en stil som jag tycker om mer än någon annan så måste jag säga rock och framförallt hårdrock och metal. Inte alltid för att det är vad jag lyssnar mest på. Men för hela den kulturen som kommer med, klädstilen, variationen av olika musikstilar och uttryck. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske kombinationen av hårt och mjukt. Musiken, klädstilen och utseendet kan ofta vara väldigt hårt men insidan är desto mjukare. Just den kombinationen är väl den jag känner igen mig mest i, kanske för att jag haft behov att gömma sötheten i en hårdare förpackning. Kanske för att jag är hårdare än vad man kan tro. Eller kanske för att ångesten och all depression halva livet präglat mig till att se livet ur ett hårdare perspektiv. Nä jag vet inte. Men jag imponeras så av den här kombinationen, av det hårda och det mjuka. Det stora och det ödmjuka. Det coola och det samtidigt töntiga. Kontrasterna som är så spännande att slå samman till något som hör ihop. Så ofta som längtan att bli accepterad tvingar till förändring av det som verkligen är jag, men ofta märker man när man skalat bort sina drag att man fortfarande inte känner sig accepterad. Kan det vara så att själva längtan skalar bort det som faktiskt gör att man blir accepterad?
Personen på bilden ser ju cool ut. Och cool är han också, tycker iallafall jag. Han sjunger i ett band som jag tycker mycket om, Extol. Jag lyssnar på en hel del olika musik just nu t ex lyssnar jag på buena vista social club. Men om jag ska säga en stil som jag tycker om mer än någon annan så måste jag säga rock och framförallt hårdrock och metal. Inte alltid för att det är vad jag lyssnar mest på. Men för hela den kulturen som kommer med, klädstilen, variationen av olika musikstilar och uttryck. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske kombinationen av hårt och mjukt. Musiken, klädstilen och utseendet kan ofta vara väldigt hårt men insidan är desto mjukare. Just den kombinationen är väl den jag känner igen mig mest i, kanske för att jag haft behov att gömma sötheten i en hårdare förpackning. Kanske för att jag är hårdare än vad man kan tro. Eller kanske för att ångesten och all depression halva livet präglat mig till att se livet ur ett hårdare perspektiv. Nä jag vet inte. Men jag imponeras så av den här kombinationen, av det hårda och det mjuka. Det stora och det ödmjuka. Det coola och det samtidigt töntiga. Kontrasterna som är så spännande att slå samman till något som hör ihop. Så ofta som längtan att bli accepterad tvingar till förändring av det som verkligen är jag, men ofta märker man när man skalat bort sina drag att man fortfarande inte känner sig accepterad. Kan det vara så att själva längtan skalar bort det som faktiskt gör att man blir accepterad?
