yosofine

Som den internetnörd jag är har jag hittat en sida för alla som gillar att sy och skapa. http://www.threadbanger.com  De gör videos som finns på youtube. Värsta bästa inspirationen!!

Jag tog mig tid att gå långt bak i tiden i min blogg, ända till november 2005. Och hittade ett inlägg som jag tycker är värt att posta om eftersom det är så otroligt sant. På den tiden skrev jag flera kapitel långa inlägg och de var tunga och full med information. 


Så kommer vi tillbaks till avsnittet då herren tar ifrån tjänaren som grävde ned pundet och ser på vad det är Jesus skulle vilja ha sagt med liknelsen. När du är frälst och förlåten för dina synder förväntas du ta ett ansvar för ditt liv och din växt som människa. Du förväntas leva i den frihet Jesus gett dig genom döden på korset. Eftersom Jesus dog och sonade all synd på korset är vi fria från skulden och kan frimodigt växa i närhet till Gud och till oss själva. Livet som vi då får blir rikt på frukt av alla dess slag. Vi blir givmilda, kärleksfulla och tillfreds med oss själva. När vi är där kan vi ge av det vi har för vi har fått så mycket. Då kan vi vara generösa med allt för vi vet att Gud förser oss. Det herren förväntade sig av sin tjänare var just detta, ett överflödande liv. Inte ett liv i stillastående fruktan där han gör det han blivit ombedd om ens det. Gud har gett oss gåvor och dem vill Han att vi ska förvalta. Han vill att vi ska ge tillbaks inte i fruktan för vad Han kommer att ta ifrån oss utan i glädje för det Han har gett oss! Så det som är det talande i den här liknelsen är vad Gud längtar efter av oss från vår attityd. Inte framförallt vilka resultat som kommer av det vi gör utan attityden till varför vi gör det. Därför är det så mycket viktigare att vi rannsakar oss själva och ser efter vår attityd så att vi behagar vår Herre. Om vi gör det fördjupar vi vår relation till oss själva och till Gud. Att vi har goda relationer till vänner och familj och att vi njuter av vardagen. Allt detta är liv och Gud har gett oss det livet för oss att leva! Jesus befriade oss från döden vilket innebär ett liv i överflöd inte bara efter döden utan också här och nu. Det är därför tal om förändring borde vara en självklarhet för varje troende eftersom förändring hör till en växande människa och mognad/tillväxt kommer naturligt av liv.

Idag har jag äntligen slutfört ett av de projekt som legat och väntat på att jag skulle få tid för dem. Idag har jag använt sax, häftpistol och tyg och spänt upp det i gamla ramar.

Resultatet blev en tavla att hänga mina örhängen i.

Det finns olika typer av skapande, eller olika sätt att förhålla sig till själva skapandet. Det finns ett skapande som är ren och skär produktion där jag inte engagerar mina känslor i det som ska produceras utan jag endast följer en mall och gör som det står. Risken med den här formen av skapande är att man lätt kan misslyckas på det sätt att om produktionen inte går som receptet säger eller om man stöter på ett problem så slutar ofta processen där. Resultatet blir sällan bra, snea sömmar och halvbakade kakor.

Det andra sättet att skapa är när själva skapandet i sig får en huvudroll. Hantverket är viktigt och därmed också slutresultatet. I själva skapandeprocessen blir skaparen ett med det som skapas. Man glömmer bort tid och rum och går in i en annan värld inom sig själv. Det är därför man kan tala om kreativitet och skapande som en form av terapi. Därför att du kan bearbeta saker medan dina händer arbetar.

Jag kastade mig in i skapandet när jag var mycket liten. Därför att jag behövde något att fly in i när världen och känslorna blev för stora. Jag gick in i drömvärldar där allt var möjligt och där konsten var ett sätt att uttrycka sig och kommunicera med det som var större än mig. Att skapa var ångestdämpande och det hjälpte mig att få distans och perspektiv på mitt liv.
När jag blev äldre och fick en större medvetenhet om mitt eget skapande hamnade jag i produktivitetsfällan. Jag ville skapa mycket på kort tid. Jag orkade inte sitta i lugn och ro och tänka igenom vad jag gjorde utan jag ville köra motorvägen med symaskinen. Resultatet blev ibland bra men många gånger misslyckade projekt. Under den här tiden var skapandet mer ett medel än ett mål i sig. Och jag hade inte emotionell tid att låta hantverket få betyda något. Jag blev till och med provocerad på de som var skitnoga och tyckte det bara var fånigt.

Men när jag tog paus från mitt liv i övrigt och började jobba med mig på riktigt så tog jag också chansen att läsa en hantverks kurs en termin. Det blev för mig ett sätt att mogna i min kreativitet och samtidigt ge mig själv tid att fortsätta läka. Och jag upptäckte mer och mer min barndoms längtan till skapandet. Vart det kom ifrån och vad det hade betytt. Jag återupptäckte vilan på ett nytt sätt i skapandet. Hur produktiviteten kunde få större betydelse än just en färdig produkt. Medan händerna arbetar vidgas min blick och jag få ro att ta till mig det stora och svåra eftersom jag har en lugn miljö där jag är i samspel med Skaparen själv.

Jag tror att det kanske finns en hemlighet i det här. Att när man låter hantverket få ta tid och när man stiger in i det innersta rummet tillsammans med det man har i händerna. Så är det som om Skaparen är med och jobbar igenom det som ska bearbetas. Den skitiga och toviga ullen blir len och kardad samtidigt som mitt inres tovigheter kammas ut i Guds hand. Min frustration rinner ut i den knådade degen och jag känner mig som en ny människa när brödet är klart.

Underbaraclara skrev om det häromdagen och jag fick tillfälle att prövas i det. Det här med att acceptera läget och göra det bästa av situationen. I söndags skulle jag och min Kära hem men det var störtomöjligt att åka tåg och bussen var fullbokad. Vi tänkte att vi ger det en dag till, på måndag ska ju folk till jobb då måste de ha löst problemen. Icke. Fyra timmar utan information på en kall och eländig tågstation och vi bestämde oss för att ge upp.

Det var så otroligt lätt i den situationen att bli frustrerad och arg och sitta och muttra.

Det har blivit tydligt att det svenska folket inte riktigt vet vad vinter innebär. I stockholm lever man i en bubbla eftersom folk vanligtvis klarar sig på 10cm klackar och jeansjacka året runt på grund av att man åker tunnelbana och går max 20 meter till hem och jobb. Och folk med bil kan ju klara sig på samma sätt genom att de stänger in sig i bilen och kan strunta i långkalsonger och vinterskor. Och tågbolagen köper inte in tåg som är anpassade till vår Svenska vinter utan tror att den italienska vintern duger lika bra.

Men hur det än är så kommer vi inte ifrån att vintern är en av våra årstider här i Sverige. Det är klart att vintern inte är lika kul som sommaren men när sommaren väl är här klagar folk istället på att det är för varmt. Det är aldrig bra.

Jag har aldrig förstått mig på det. När fick människan möjlighet att påverka en väderlek? Mer än genom miljöförstöring? Och klagan på saker man inte kan göra något åt är sällan lönsamt.

Det är däremot långt mycket roligare att gilla läget när vädret kan påverka våra liv så att vi får möjlighet att göra något annat i vår inrutade tillvaro. När det inte längre går att cykla så jag istället måste samåka med andra i buss. Eller när vädret gör oss strömlösa, tåglösa och taklösa. I Sverige blir det väldigt sällan livshotande på det sättet att vi kan dö av det (som människor ju faktiskt gör på andra håll i översvämningar och torka). Här är det hotande på det sättet att vi mister vår kontroll och vårt skyddsnät. Inte enbart det samhälleliga skyddsnätet utan det som vi slår runt oss själva så att vi slipper prata med folk vi inte känner och tvingas stanna en dag extra hos föräldrarna som vi varit och besökt. Hemska tanke.

Jag gläds istället åt de extra timmarna jag fick spendera hemma. Åt snödjupet som gjorde att jag fick pulsa i snö upp till midjan. Åt att jag fick prata med några tjejer som precis som jag satt fast på tågstationen. Att folk i Värnamo (tror jag) bidrog med madrasser och sovplatser åt strandade skidturister som inte kom längre på grund av snöovädret.

Men framförallt gläds jag åt att solen får skina och låta det vita snötäcket gnistra. På samma sätt som jag älskar när marken sprudlar av liv och växtvärk på våren. Solens gassa, de torra fälten och varma badsjöarna på sommaren. Och de enorma regnväder och de gulnande löven på hösten. För det finns inget jag kan göra åt dem de kommer och ger mitt liv variation och kontinuitet. De påminner om de eviga sanningarna, om att jag är människa bland många andra. Att vi delar jorden tillsammans och att mitt liv inte är isolerat från de som bor 50 mil åt öst,väst, syd eller nord. Våra liv spenderas under en och samma sol.

I helgen har jag lånat pappas diabildscanner och scannat in några av alla diabilder jag fått från Farfar. Det är främst bilder från hans trädgård som jag tagit hand om. Men när jag ändå höll på scannade jag in ett gäng bilder från min barndom i liberia. Nedan kommer några smakprov på mina minnens paradis.

I år har jag gett löften om en ny livsstil. Till stor del så handlar det om att jag ska hitta en bättre rytm i vardagen. Mest för att jag ska må bra som människa och göra vad jag kan hälsomässigt för att inte slita ut mig i förtid.

Alldeless för ofta upplever jag att vi går in i jobb och uppdrag, eftersom det är roligt, men också för att de ger oss "rätt" att vara någon. Jag är det jag gör, arrangerar jag roliga saker så är jag arrangören som gör roliga grejjer. Eller jag har blivit mamma därför är jag någon (som om du inte var det innan). Och när vi inte får de där uppdragen som bekräftar oss i våra roller. Och när vi inte längre kan gömma oss bakom dem så känner vi oss nakna och ovärda.

För ett bra tag sedan slutade jag med det. Det kanske är min tid i norrland som gjort mig oblyg. Eller så är det för att jag insåg mitt i djupaste av tvivel att jag alltid oavsett är någon. Jag är barn till mina föräldrar, jag är barn till en Kung, jag är frälst av nåd, jag är vän till många och framförallt jag är jag. Jag är vän med mig själv, jag vet vem jag är och jag är människa på jorden. Varken mer eller mindre.

Väldigt mycket i livet är ständigt osäkert. Därför tror jag det är viktigt att hänga upp sig på det som alltid är säkert. Gud är därför en bra grej att hänga upp sig på. Gud förändrar sig aldrig, Han är alltid densamma, Hans kärlek är alltid oförändrad till mig. Det går inte att argumentera mot eviga sanningar det är bara att acceptera dem. Och när man gör det så växer tryggheten inombords. När jag är trygg i mig själv vågar jag släppa taget om annat. Jag vågar erkänna att mitt jobb inte är den jag är. Jag vågar tro att mitt värde sitter någonannanstans.

Och då blir det helt plötsligt helt ointressant att stressa ihjäl sig i alla saker man måste göra.

Igår började fastan och jag har valt att delta genom att ha som mål att ge Gud mer utrymme i min vardag de kommande 40 dagarna. Jag tror att det är viktigt att jag återkommande i mitt liv tillåter mig själv och Gud till att genomskåda mig och mitt liv. Vilka är mina motiv till det jag gör? För vem lever jag? Varför konsumerar jag? För vem stressar jag? För mig har det blivit viktigt att våga ställa mig den frågan och ge svar, därför att det verkar som att så många stressar för att aldrig behöva hamna där att man ens får tillfället att fråga sig det.

Nu finns det inte längre någon ursäkt för att inte kunna virka tex en flerbladig blomma. Du kan glatt kasta alla virkbeskrivningar och istället vända dig till youtube. Här är en favorit!

Det absolut töntigaste med att vara kristen är också det absolut bästa. Nämligen vetskapen att man är älskad. Usch vad töntigt det låter tycker alla som inte vet om att de är tokälskade.

Men faktiskt så är det så att det är inte förrän du inser att du är älskad genom alla sår, brister, all svärta och smuts som du riktigt kan gilla livet. Och det är inte förrän då som du kan möta livet precis så som det är. För det är inte skitkul att leva och möta människor och hamna i situationer när det känns som att det mänskliga värdet står på spel hela tiden.

Det är inte enkelt att erkänna att man är älskad för det innebär också att jag måste acceptera att jag kan bli älskad trots alla mina fel och brister. Jag vet ju om dem alla! Panik, det är ju skitjobbigt, hur kan någon älska mig när de vet?!!

Ja och det är ju det som är så töntigt härligt med Gud. Att Han bara gör det, bara för att Han är Gud och jag är människa.

Det är bara att acceptera.

Att bo i kollektiv innebär att man alltid kan få vänner på besök. Det behöver inte alltid vara så att jag ensam är värdinna men möjligheten finns att det dyker upp vänner när någon av de övriga i huset valt att bjuda hem folk. Det är alltid trevligt även om det kan ställa dagsplaneringar på ända. Framförallt kanske de gånger man tänkt ligga hemma ensam och bara vara trött. Tv-spelande killar brukar inte finnas i min "ta det lugnt"-planering.

Det finns något befriande med att bo med andra människor. Dels därför att jag får arbeta med mig själv i att jag inte alltid måste vara med överallt. Inte måste vara social utan får stänga dörren om jag vill.

Men också därför att det inte går att planera sitt liv utifrån att det bara är jag som sätter reglerna. Det är ett samspel och vi delar på utrymmet vilket innebär att vi kommer inkräkta på varandras territorium. Något jag för det mesta tror är hälsosamt och nyttigt för alla människor.

Jag älskar gästfriheten och möjligheten till spontan gemenskap med människor när som helst under veckan. Jag ogillar att behöva planera in datum och tid för när jag ska umgås med vänner. Det kanske kommer ur min tid i Sthlm då det inte gick att träffa vänner om vi inte bokat in det långt i förväg. Där existerade inte en vardagsgemenskap.

Det är därför jag har valt att bo i en "liten" stad. Jag vill på bästa möjliga sätt göra det lätt att få till vardagsgemenskap och umgänge. Därför att jag tror att det är livsviktigt för människor men även som kristen och efterföljare. Att dela det vanliga, det som händer alla, det som är livet. Även om det är jobbigt när det inkräktar på mina "vilodagar" så är det också något väldigt vackert att få bjuda in utomstående till den osminkade trötthetsgemenskapen.

Eller ja, går in i något form av kreativt stim som jag ska hålla ordning på. Nu smäller det. Häng med på www.redesigntjugofyra.blogg.se

Läs den här artikeln som handlar just om hur svenskt folk har reagerat på programmet. Så bra.

Ett av svenskarnas största problem är hur lite vi är medvetna om oss själva och vad som påverkar oss. Det är alldeless för få människor som har insikt om sitt eget beteendemönster och varför man gör som man gör. Istället för att ta reda på varför så sätter vi oss framför tvn istället. Vår bäste vän när det kommer till att skjuta upp saker eller fly.


Alltid denna hast till det där som kommer sen. Om man inte kan stanna upp i nuet och känna in så går man ju miste om att man faktiskt ändå har det rätt bra, just nu.

Jag orkar inte skriva om varför du borde kolla på programmet "Landet brunsås". Det säger nog sig själv.

Jag jobbar väldigt mycket just nu. Med hemskt roliga saker, imorgon drar designtävlingen igång igen. Samma koncept som förra året. Man har 24 timmar på sig att sy ett visst antal plagg. Det är hemskt roligt att få vara med om. I år är vi dessutom i Bra & Begagnats butikslokal i city så vi kommer ha ett lite annorlunda upplägg. Men om man är i stan (örebro) så är man välkommen att hälsa på i butiken mellan 17-20 imorgon och på lördag 10-14.

Det är nog annars den sämsta tiden att vara ute och flänga på. Det är snömodd överallt och skitsvårt att cykla. Men jag cyklar ändå. Det är väldigt skönt att vara utomhus men det tar ändå på krafterna. Kanske mest därför att solen är så frånvarande. Det är något jag lider mycket av.

Men det finns små små tecken som gör att det känns roligt att leva och ha mycket för sig. Därför att årstiden helt utan min inverkan faktiskt håller på och genomgår förändring. Idag hörde jag för första gången vårkvitter utanför köksfönstret. Det finaste vårtecknet ever.

Jag har förstört min telefon, ingen jättesvår förlust, men jag har därmed ingen bra kamera längre. Eller bra, den var telefonbra inte kamerabra. Så det blir färre bilder ett tag och kanske också färre uppdateringar eftersom jag inte längre kan mmsa inlägg.

Men jag hoppas jag kommer igen snart, typ efter helgen eller så.

Igår läste jag en bra insändare i Dagen, insändarskribenten jämförde den västerländska kristenheten med västerländskt jordbruk. Där konstgödning och bekämpningsmedel är metoden för att få grödan att gro till en stor skörd. Problemet med den västerländska kristendomen är att den inte växer, trots konstgödslet.

"Vi får lära oss att överlåta våra liv till Gud. Men att Bibeln också säger att vi skulle göra det gentemot varandra ingår inte. Därför förenas vi aldrig till den gemenskap som Gud avsett med församlingen och därmed får den inte den attraktion den borde ha. Vi längtar efter den men får inte fatt i den. Jo, glimtvis lite då och då eftersom vi är Guds barn och vi vill. Men vi är rädda att kostnaden ska bli för stor och därför stannar vi i vårt lilla trygga bås där vi sedan krymper var och en i sitt hörn."

Han skriver vidare att vi skriver böcker om Guds rike men glömmer bort att leva det. Så sant. Rätt ofta tycker jag vi pratar mer än vi lever. Vi pratar så mycket överallt att det inte finns tid att leva det. För det är ju så viktigt att prata. Jag inspireras av Shane Claiborne som gav ett löfte om att ha en begränsad tid per år att vara ute och föreläsa och prata, eftersom han ville hinna leva det också. Vet inte hur han gör numera men då när jag läste om hans löfte så var det tydligt att han fick tacka nej till massa som verkade kul eftersom det inte fanns mer tid att resa på. Det är att gå mot strömmen det.

Slutligen frågar han sig, vad ska vi göra med bibelorden: "Om inte vetekornet kommer i jorden och dör blir det ingen frukt." "Den som inte tar sitt kors och följer mig, är mig inte värdig." "Den som vinner sitt liv, han skall mista det och den som mister sitt liv för min skull skall vinna det."

Jag vet inte vem den här Börje är men jag tycker han på lite olika sätt har sköna poänger. Vi är så vana med den västerländska kulturen att vi glömmer bort att reflektera över vad som egentligen betyder något i livet. I väst är framgång och pengar lika med lycka. Gäller det också i kyrkan? I väst är att komma först lika med att vinna, är det så enligt Jesus? I väst är att skapa sig ett eget liv lika med att vara lyckad, vad säger egentligen Bibeln om det?

Den som vinner sitt liv, han ska mista det och den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. I väst behöver vi kanske inte tampas med förföljelse för vår tro. Det finns annat som gör det svårt att vara kristen. Frågan är om vi är medvetna om det?

utanför vår dörr har vinden och snön tillsammans byggt en mur. De verkar jobba bra ihop. Det var längesen jag gick med snö upp till knäna på gångvägen. Snön lamslår på ett skönt sätt. Allt går långsammare och hemmakvällarna blir vanligare. I like.

 

Häromveckan hittade jag en perfekt förvaringsväska till mina smyckesprylar. Nu när jag har en helt skattkammare med gamla knappar måste jag förvara dem på något bra vis.

 

 

Det finns dem som inte ser något värde i gamla knappar. Knappar av trä, glas och plast. I mängder av utföranden. En värld som håller på att försvinna. De skulle bara veta vad man kan göra...

 

Till exempel kan man göra ett sånt här fint halsband. Jag har återanvänt kedja, två gamla halsband samt knappar. Det enda som är nytt är spännen, ringar och ståltråd samt lite lim.

Och blir det inte fint på?

Jag blir rätt ofta inspirerad av sådant som ingen annan sätter värde på. Under kursen i textila uttryck jobbade jag mycket utifrån sådana teman. Mitt slutarbete handlade om stenen som blev förkastad av byggnadsarbetarna men som sedan användes som hörnsten, läs t ex Luk 20:17.

det är dags för vinterrensning. Jag ska slänga en hög med gamla tidningar. Innan de slängs går jag igenom dem o river ut de sidor jag vill behålla brukar bli mellan 5 och 20 per tidning. Då tidningarna är på ca 200 sidor förstår du vilken liten hög som blir kvar. Så skönt, mer utrymme både i mitt skåp och min själ.