yosofine

jag har hängt upp pågående projekt på min dörr. En kanin som desperat väntar på sina ben. Ett halv klart hjärta och ett t-shirt tryck som blev felvänt. Det kreativa stim jag varit inne i ett tag är fortfarande över mig. Just nu har jag dock fått en släng av julpyntskoman. Jag orkar inte mer trots att min vilja o inspiration flödar över.

Min morfar var predikant och nu när mormor dog ärvde jag min Morfars gamla predikoutkast. Jag har skrivit om det förrut och troligen även citerat samma text. Men det är en sån fin text så jag tänkte bjuda på den idag igen.

"Du tro, att ditt tvivel och förtvivlan kastat dig från det område, där Guds förlåtelse och nåd och barmhärtighet och trofasthet lyser.. Du tror icke längre på dig själv. Sak samma, Tro på Jesus:han kan inte förneka sig själv. Gud har inte förlorat  tålamodet med dig. Om du faller varje dag, så vill han hjälpla upp dig varje dag. Du skall uppfyllas av nådens troféer, och varför skulle icke du bliva en sådan? Se, jag är Herren, alltkötts Gud skulle något vara så underbart att jag icke förmådde det? Jer 32:27

Öva tålamod med dig själv! Om väckelsens toner skola ljuda över landet, så måste du mottaga hoppets friska budskap, och istället för att ge tappt måste du gå in i Jesu Kristi tålamod. Detta är ditt behov. Måtte du fatta det underbara att Kristi förlåtelse är obegränsad, att en sådan kärlek vakar över dig, att om du också fölle tusen gånger, behövde du ändå icke förlora hoppet.

Om leret går sönder i krukmakarens hand, så plockar han upp  det igen och släpper inte taget förrän han gjort ett kärl efter sitt hjärta. Älska sist dig själv och sådan fröjd skall dig uppfylla, som aldrig åt en självisk själ blev given. Havblott tålamod och härlig frid skall fylla dig. Och jorden ses en himlens förgård bliven. Älska sist dig själv, och du skall växa till i anden. Du höra skall, förstå och fatta orden i Herrens kallelse till obetingad lydnad, och Herrens kraft blir din här på jorden."

I vissa sammanhang verkar det ärofyllt att bränna ut sig till Guds ära. Alltså att arbeta med ett jobb som tar så mycket av ens tid och energi att andra behov blir lidande.

Jag tror att ett liv som ärar Gud måste levas i sanning mot sig själv och Gud. Det innebär att man också måste lyssna in kroppen. Gud har skapat oss med en massa funktioner som gör det lätt för oss att förstå när vår kropp har särskilda behov. Det gäller även vid utbrändhet. Det finns massa signaler att lyssna till och jag tror att man som kristen är skyldig att lyssna på dessa signaler. Det är ju alla människor såklart, men om inte vi som lever med en relation till Skaparen kan lyssna till våra kroppar hur ska då de som inte känner Skaparen lära sig det?

Till viss del tror jag det är så att jag som kristen får vara beredd på att göra uppoffringar för att få det att gå ihop. Jag kanske inte kommer kunna arbeta heltid till exempel. Jag kanske inte kan skuldsätta mig så mycket att jag måste jobba så mycket för att få det att gå ihop. Därför att mitt liv handlar om någonting mer. Mitt liv är till för att ära Gud. Att leva i tillbedjan är just det, att låta varje del av ens liv ära Gud. Det är att ta hand om sin kropp, men också att ge tid åt sin familj och de som lever nära en.

Och då kommer man på tusen saker som inte är särskilt ärofyllda och som inte lovsjunger Gud särskilt bra. Och så inser man att jag kommer aldrig bli någon bra lovsjungare. Men ärligt talat så tror jag att det här är vardagen för en person som lever med detta mål. För vi kommer alltid bli påminda om att vi är människor. Jag är människa och Gud är Gud.

När det gäller utbrändhet så är det ju en livsstil som pågått under lång tid som resulterar i den situationen. Här anser jag att vi som efterföljare som lever våra liv för att ära Kristus, måste ta vårat ansvar också vad det gäller förvaltning av vår tid, vårt arbete och hur vi organiserar oss. Det handlar om en helt annan livsstil.

Att leva mer som vi lär är en bra början!

Något jag inspireras mycket av för tillfället är människor som lever av en källa som inte är präglad av denna världen. Som lever här mitt i samhället men som helt tydligt präglas av något från ett annat rike. När de talar, skriver eller visar verk de gjort så blir det så tydligt. De är skarpa, skär genom allt och avslöjar roten.

Idag publicerar Dagen en artikel som Syster Veronica från St.Davidsgården skrivit angående hennes Gudsbild kontra Jonas Gardells. Hur många artiklar har jag inte läst de senaste åren som på ett eller annat sätt försöker bemöta frågan om homosexualitet och Gud? Och ändå känns det som att det är första gången någon sätter rätt fokus. Här är ord hämtade från en helt annan källa än pölen där politisk korrekthet samsas med försök att stå upp för något annat. Källan orden är hämtade ifrån är helt frikopplad från samhällets flöden av åsikter och handlingar.

Syster Veronica hjälper oss att lyfta blicken och ge fokus åt den som ska ha allt fokus. Gud är Gud och jag är jag. Om jag inte är klar över den ordningen blir jag utelämnad till mig själv.

"Människan är fri till att svara, och hon kan låta sig luras av en annan röst, en röst som kommer nerifrån och får henne att krympa i stället för att växa. En röst som säger att det är lätt att vara människa, man behöver bara sträcka ut handen och äta av kunskapens träd. Det är bara att ta för sig, att roffa åt sig. Man behöver inte ta emot och vara beroende av den som kallar oss till livet och vill skänka oss allt, göra oss "delaktiga av gudomlig natur" (2 Pet 1:4).

Då blir människan instängd i sig själv, hennes liv blir en ensam monolog med sina egna tankar och föreställningar. Det är inte längre en dialog med den som ständigt kallar henne till att lämna sin lilla trånga trygghet för att ge sig i väg till det okända och växa i mötet med den Andra.

När vi ser på oss själva utanför Guds ljus, när vi tror att vi är vår egen källa och behåller vårt liv i våra händer, när vårt liv blir vårt eget projekt, då blir det trångt för oss. Det blir svårt att andas i vårt instängda lilla jag!" Läs hela artikeln här.

 

Åh min högsta önskan är att själv få vara planterad vid den källan. Jag tror det är dit vi alla behöver hamna. För att kyrkan ska överleva, för att vår tro ska leva så behöver vi alla ha våra rötter kopplade till den källan. Dags att se över rotsystemet och beskära plantan.

Jag är ledig och har därför haft tid att sitta och kolla på bloggar och hemsidor som jag tycker om eller som kan vara intressanta. Du vet bara slösurfa.

Gick in på wappadou och hon länkade till en sida jag aldrig besökt tidigare. Den gav mig sköna smilgropar och jag vill bara läsa mer. Så varsågoda jag sprider det vidare, kolla in Stuff Christians like.

Det är ofta det händer, att våra perspektiv blir små. Vi ser knappt längre än vad stortån räcker. Och det är inte det att vi inte vill. Det är som att vi tappar förmågan. Det är därför vi kan bli deprimerade tror jag. För att vi blir instängda och utelämnade till vårt eget perspektiv.

Det är en sak jag som kristen är befriad ifrån. Hur menar du då? Vaddå för att du är mycket bättre än alla andra?

Nej därför att jag inte är utelämnad till mitt eget lilla skitperspektiv utan får lyfta blicken och se med Guds ögon. Vad betyder då det? Jo att när jag inte ser någon väg ut, när jag inte vet hur jag ska hantera situationen jag är i eller läget verkar hopplöst. Så finns det alltid en lösning. Så är det ju oavsett om man är kristen eller inte, det löser sig alltid på något vis! Men som kristen är jag inte utelämnad att bo där i min hopplöshet. Jag får möjlighet att släppa taget om situationen. Överlämna det till någon som är Mycket Större och i trygghet vila i att det kommer en morgondag. Det kommer en lösning jag vet inte hur men på något sätt.

Och ibland tror jag att den barnsliga tron öppnar upp för lösningar som annars inte varit möjliga eller som kanske dröjt länge på grund av alla omvägar jag var tvungen att ta för att hitta lösningen.

Ibland är det lättaste så svårt. Som att våga tro att det finns en väg. Som att våga tro att man kan släppa taget och ändå leva. Men om den största utmaningen blir att våga släppa taget i en situation man inte ser något hopp i. Vad har man då att förlora?

Jag älskar när första advent börjar närma sig och jag kan ta fram alla julsaker. Jag har samlat på mig lite för varje år. Små saker som ger en liten extra mysig december. Jag är inte så mycket för tomtar utan går mer igång på kitschiga ljus och glittriga fåglar.

 

Bakgrunden är en karta över Jerusalem som jag ärvt av min gammel Fasters man, han var teolog och ramade in kartan från en dagstidning och hängde den i hans kontor. Jag tycker den ger rätt känsla till min skåpvärld. Jesus, nattvarden, ljus och stjärnanis ger rätt fokus på tiden framför. Det är Jesus vi firar, pyntet är en tacksamhetens gest till att Han kom hit ned för min skull.

 

 

 

Idag har jag pysslat en massa. Om en vecka är det julmarknad på Cafét jag jobbar på. Eftersom jag arrangerar den kommer jag inte stå och sälja mina grejer vid eget bord. Jag har äntligen kommit underfund med att jag inte hinner det. Fast jag har inte hållit mig helt ifrån skapandet och fixandet inför marknaden. Några småsaker kommer jag att sälja på ett bord med blandade saker från olika designers. Blir nog bra, lagom nivå på producerandet också!


Här är ett smakprov på vad som kommer finnas där.

 

Jag njuter av födelsedag, lillebror på besök och sol med klarblå himmel.

Jag bor i ett kollektiv. Vi är 5 vuxna personer som valt en annan livsstil. Det är inte så lätt alltid, vi har olika dygnsrytm, ser rutiner och matvanor på olika sätt. Vi är olika men bildar en enhet, därför att vi valt att göra det. Så tänker jag att det är i en församling också. Man är olika och man lever med varandras olikheter, varandras olika tider men är en enhet, på grund av att man valt att vara det.

I ett samhälle där splittring och konflikträdsla tillhör vardagen är enhet och konfrontationer något unikt. Det är verkligen bakvänt. Helt sjukt när man tänker på det. Men det börjar också bli tydligt att den kulturen kommer innanför kyrkans väggar, skilssmässor, intriger, konflikter som inte kan redas upp. Det är som att vi tappat bort vad det är vi ska hålla på med. Vi har tappat fokus.

I måndags firade vi i kollektivet nattvard innan vi åt vår middag. Det var viktigt för att poängtera vår enhet som också speglar enheten i Kristus, så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

I lördags kväll suckade min Käraste och sa, "varför finns det ingen församling i den här stan som har gudstjänster på eftermiddagen"?!!

Det är som att man för att få vara med i en gudstjänstfirande gemenskap måste vara morgonpigg. Eller ok det är klart att kl.11 inte är morgon, men för vissa är det sovmorgon och har man haft en tung vecka och saker som hänt fredag och lördag kväll så är det väl inte så konstigt att man vill ägna vilodagen åt att vila och inte som alla andra dagar ha en tidig tid på dagen att förhålla sig till?

En sen natt satt jag med mitt anteckningsblock och skrev ned vad jag längtar efter för typ av församling. Tänkte att jag kunde bjuda på dem här på bloggen.


Framförmig ser jag en bild som ur en scen i filmen "Notting Hill" där vännerna sitter runt ett bord innanför ett skyltfönster. Delar gemenskap, delar liv, glädje och sorg. Det finns tid.

Att fira middag runt ett stort bord. Tända ljus, god mat och gemenskap.

Det är att vara långsam i livet. Att se till att båda fötterna står fast rotade.

Det är att dela bilder och sinnesuttryck. Att bjuda på sig själv och ge sig hän det tysta språket. Ge utrymme för bilden och låta den säga mer än 1000 ord.

Det är att hinna lyssna på varandra, på Gud och på sig själv.

Att ha en tydlig riktning. Mer av Jesus, mer av Gud är det vi söker. Tillsammans.

Det är att ge uttryck för sin längtan.

Det är vad jag söker.


(Tills jag hittat den gemenskapen firar jag gudstjänst i Filadelfiakyrkan en söndag i månaden. Välkommen nu på söndag till nattvardsgudstjänst kl.19.00, i Örebro såklart. Det är en gudstjänst för alla som tar sovmorgon men ändå längtar efter mer av Jesus.)

Jag har skrivit om det förrut, nu tänkte jag mest hänvisa till en artikel som sammanfattar en undervisning i ämnet.

Det är kanske för att jag levt med brustenhet så länge jag kan minnas i mitt liv. Men jag kan bara säga att jag har aldrig mött Gud så starkt, sett Gud verka och varit så naturlig med Gud i alla möjliga sammanhang som när min brustenhet varit så uppenbar att jag känt mig naken. Det har aldrig varit så helande som när jag blottat mitt inre, min brustenhet, och vågat tro på under. Och trots helande och befrielse finns det trasigheter kvar, sprickor i mitt lerkärl. Men jag tror det ska vara så. För det blir så mycket tydligare att det inte är mig och mina förmågor det handlar om, utan om någon annan. Skatten inuti mitt spruckna lerkärl.

Jag skrev just ett inlägg om var vi har vår identitet och sen går jag för att läsa tidningen Dagen och får på en gång en artikel som handlar just om detta. Så roligt!

"Hur ytan, inte djupet, kan förändras?

- Exakt. För mig är det viktigt att vi blir kända för att vi är medkännande, aktivt arbeta mot fördomar och diskriminering, i enlighet med Jesus och hans förhållningssätt. Och samtidigt innebär ju även det att inte tumma på sanningen." Dagen intervjuar pastorn i Jönköping pingst som bjöd in recensenter till kyrkans gudstjänst för att få höra deras reaktioner på deras gudstjänst och gemenskap. Man talar även om hur man ska förpacka kärnan i budskapet, det handlar ju om vår kultur, menar pastorn.

När vi bygger vår identitet i att tillhöra en församling och församlingens identitet ligger i att kunna erbjuda människor något i sin verksamhet. Så blir det ju tydligt att en viss kultur i församlingen skapas och konserveras samtidigt som den avskärmas från samhället utanför. Det skapas ett innanför och ett utanför. Och när man har identiteten så nära kopplad till det man gör i kyrkan så är det inte konstigt att det tar sån tid att förändra eller att det man förändrar är såna små och futtiga grejjer som att gå från pslambok till overhead och från overhead till projektor.

Det finns en annan artikel knuten till detta och det är en av dem som fick recensera gudstjänsten som blivit intervjuad. Så här säger han,

"Jag tycker de ska stå för hur de gör och vill ha det. Andra kan tycka än det ena, än det andra och mena att inget får sticka ut. Så tycker inte jag.

-Problemet är inte hur man jobbar, utan att folk inte vet om hur det egentligen är. De borde bjuda in fler så att de får se hur det egentligen är."

 

Det här med att förpacka ett budskap och att försöka anpassa sig till en annan kultur det talar ju på något sätt om att vi inte lever i det. Jag tror att om vi skulle leva i en gemenskap med Jesus, ha vår identitet i att vara räddade av Jesus så skulle vi förpacka oss själva i det som känns relevant för oss just där vi befinner oss, det skulle inte ha så stor betydelse. Det här med att vara kulturellt relevant blir en ickefråga. För det är vad det handlar om som intresserar. Det är hur vi kan ära Jesus i varje dags andetag och händelse som betyder något.

Så när pastorn säger att de söker försöka ge svar åt varför de inte når fler med sitt budskap. Så blir jag så ledsen. Är det inte uppenbart?

För en vecka sedan träffades några stycken på ett Hotell i stan där jag bor. Vi har startat en frukostklubb. En gång i månaden träffas vi kl.8 och äter en rejäl frukost tillsammans med goda vänner och nya bekantskaper. Ett av samtalen vi hade vid frukostbordet var det här med att ha sin identitet i arbetet man hade. Jag tänkte på min Farfar som levde sitt liv så tydligt för Jesus. Hela han var så genomsyrad av den vänskapen. Han arbetade på posten hela sitt liv. Ledig tid och överflöd av pengar gick till mission och församlingen. Farfar var även kolportör och såg till att förse folk med ny kristen litteratur. Men det var inte så att jobbet på posten fick mindre energi. Han var trogen och gjorde ett bra jobb där oavsett. Jag skulle vilja säga att det var ett karaktärsdrag. Och jag vill hävda att det har att göra med hans vänskap med Jesus. Farfar hade inte sin identitet i att vara en brevbärare. Hans identitet låg i Kristus, att han blivit räddad. Och efter det blev det hans uppgift att i allt föra fram budskapet om vem Jesus var. Var han än befann sig. Eftersom han så tydligt identifierade sig som en kristen fick det tydliga konsekvenser när saker runt omkring gick emot det han trodde på och levde för. Då var det inte särskilt svårt att vara frimodig. Idag känns det som att vi sysslar med eget identitetsbyggande. Vi lägger till och drar bort egenskaper och ser till att hamna i rätt sammanhang för att kunna plocka fler poäng till vår egen ära. Och får vi ett arbete som inte överensstämmer med den identitet vi byggt upp så lägger vi ingen energi i att göra ett bra jobb. För vad ska det tjäna till? Man vill ju inte att folk ska tro att man tycker det där skitjobbet är roligt... Och det är då människan blir så fruktansvärt ointressant. Livet blir så ytligt och jag undrar vad allt tjänar till? Värst är det när kyrkan blir en del av detta ytliga identitetsbygge. Hur vill vi att kyrkan ska uppfattas? Vad vill vi sända ut för signaler som kristna? Hur ska vi göra för att bli mer intressanta? Vi brottas med vår identitet som kristna eftersom kristen associeras med församlingen och den kan vi inte riktigt stå för. Vi brottas med vår tillhörighet eftersom fotbollslaget trycker på fler knappar känslomässigt än vad Jesus gör. Det är då det är så tydligt att något inte står rätt till.

Jag vet inte vad det är med de här "flas mob" filmerna som berör så mycket. Men jag börjar verkligen gråta varje gång jag ser dem. Kan det vara att det är en stor grupp människor som bestämt sig för att göra något som sticker ut, som kan vara lite obekvämt till en början man som sedan frigör så mycket frihet? Kan det vara alla runt omkring som smittas av glädjen och hakar på fast de inte vet hur de ska dansa? Eller är det att det sprider sådan glädje över livet? Jag vet inte, det kanske bara är jag men jag tycker det är så fint. Och det kanske är så att jag blir berörd därför att jag längtar och längtat hela mitt liv efter den här typen av rörelse för Jesus?! Nu menar jag kanske inte att vi ska ut och dansa på tågstationen, fast ändå, varför inte?