yosofine

internet ligger nere så jag har svårt att få till så många djupa inlägg. Jag kastas ut och in från det mediet tills jag inser att jag lagt ned alldeless för mycket tid på något så fånigt som att läsa min mail på semestern. Sitter istället på uteplatsen o solar medan p1 sommarpratare håller mig sällskap och Dagen fyller på med intressanta tankar. Jag vill starkt rekommendera dig att läsa Joel Halldorfs debattartikel i dag. Over and out

Jesus kär var mig när och livets väg mitt hjärta lär. När dagen gryr, när natten skymmer, Jesus kär, var mig när.

Håll du mig tätt vid dig och jämna för min fot din stig. I glädjen och i sorgen lika, håll du mig tätt vid dig. (segertoner nr 184, en av min mormors favoritsånger.)

Jag har varit lite dålig på att skriva på sistone. Jag har haft mycket att göra som inte haft med datorn att göra och sen har jag försökt tänka semester. Men trots det så är det mycket att göra. Det är 3 personer som under 3 veckors tid flyttat in i ett kollektiv på 4 sovrum, 3 allrum och kök. Vi har dessutom ett gigantiskt garage att arrangera bra förvaring i till detta finns också två uteplatser som ska tas om hand. Jag som varit utsvulten på att få fixa och dona i hemmet den senaste tiden har tagit för mig. Jag har rensat mellan stenplattorna, arrangerat om lilla förrådet, plockat i köket, klippt gräsmattan och burit möbler upp och ned i vårt stora trevåningshem.

Jag har fått frågan om jag inte kan skriva vad vi drömmer om här i kollektivet. Och jo det vill jag göra men just nu känns det svårt. För vi har ännu knappt bott 2 nätter under samma tak. Vi är en bunt människor som reser mycket, jobbar mycket och engageras mycket. Så hur ska det gå att tänka på något gemensamt? Kanske är det en av våra största utmaningar?!! Men vi har ju pratat lite om drömmar och så, men det är inte så tydligt än. Jag är rädd för att vi inte är lika genomtänkta och planerade som andra kollektiv som bildats. Å andra sidan så har vi ju alla flyttat in i ett redan existerande kollektiv som fungerat olika beroende på vilka människor som bott här. Jag tror att vår nya sammansättning av personligheter är väldigt lovande. Alla har också något av en konstnärlig ådra så min önskan är ju att vi kan smitta varandra till att bli ännu mer kreativa med våra liv och uttryck! Min förhoppning är att kollektivet kan bli en plats för människor att söka sig till, ett varmt och öppet hem för människor. Det tror jag är fullt möjligt.

Samtidigt är vi ett kollektiv bestående av arbetande människor och våra arbetstider skiljer sig rätt radikalt åt. När två av oss slutar jobbet går två andra och lägger sig. Så vi har pratat om att kollektivet får bli lite utifrån de möjligheter vi har. För trots allt så är det ändå så att det är ovanligt att bo så här med vuxna människor som arbetar. En sak att bo kollektiv som student då lever ju alla lite konstigt och har inga "vanliga" liv. Men sen när examen är tagen och jobben påbörjas hamnar de flesta i någon form av arbetarliv med en tydligt inrutad vardag. Går till jobbet går hem från jobbet, lagar middag och bjuder på middag någon gång i månaden. Här är och vill vi vara något annat. Sen vi börjat jobba har vi aktivt allihop tagit beslutet att vilja leva i gemenskap, leva i ett hus med andra människor. Och utifrån det har vi kanske andra möjligheter att påverkas själva men också påverka andra till en något mindre inrutad vardag och ett liv som möjligtvis kan vara  lite mer öppet och flexibelt för Guds tilltal och utmaningar.

Så jag lovar att återkomma igen och igen med det här ämnet. Men just nu får ni hållas med detta något flummiga inlägg.

Nu är det snart dags för open art igen. En konstutställning utomhus i hela staden. Jag älskar hur konsten får sådant utrymme i det offentliga rummet och jag inspireras av hur man kan använda så härliga ytor att visa sin konst på. Tänk om det var så här året runt. Vad glad jag skulle bli då!

Jag tar mig tid att gå igenom lådor som jag låtit vara några år. Det är bilder från min uppväxt. Så mycket minnen. Och det är så man börjar gråta när jag inser att tiden går fort. Det här är min yngsta lillebror. I mitt hjärta är han fortfarande den här söta lintotten. Men han är faktiskt redan 20år. Helt sjukt. Det betyder ju oxå att jag är... Äldre.

Jag kom just på mig själv med att göra en väldigt konstig slutsats. Jag hörde om en person som blev av med oskulden  som 20 åring och som dessutom var nykterist och gjorde på en gång slutsatsen att han borde komma från en kristen bakgrund.

För det är det vi kristna vill vara kända för va?

Det är mycket lätt att inse att man är slav under materia. Iallafall när man flyttar. Usch det är riktigt hemskt när jag inser hur mycket lådor med inneåll jag äger. Och samtidigt när jag tänker efter, många lådor med vackert värdefullt material som jag ärvt. Mina tillgångar är kanske inget som gör sig så bra på banken. Men i ett liv, ett hem, ger de innehåll och mening till rätt mycket. Som t ex mina olika teologiska boksamlingar. Jag har tillexempel "Studiebibeln" ett mycket bra och användbart band om 5 böcker som ger mycket näring när man söker svar på en viss biblisk fråga eller när man vill veta om ett specifikt ord kan betyda något annat. Och jag inser att det blir komplicerat. Det är väldigt få saker som är mig så kära att jag inte kan göra mig av med dem. Men samtidigt är det mycket som jag vill ha kvar därför att det säger något om mig, min historia, min familj eller som fyller en bra funktion. Och bara för att allt just nu inte ryms i mitt hem så kanske det inte är värt att göra sig av med?

Samtidigt finns det en annan dimension. Det finns något konkret terapeutiskt med att göra sig av med grejer. Att slänga en gammal halsduk som jag hade under en viktig och betydelserik period och som jag använt massor kan ta emot. Den påminner mig ju om allt det där roliga och det ger mig en känsla av att ha en viktig historia och på något sätt gör det att jag kan hålla mig kvar vid hur det var då. Det kan i sin tur leda till att jag värderar den tiden högre än den jag nu befinner mig i vilket gör det omöjligt eller iallafall komplicerat att göra något av nutid och framtid. Men behöver jag verkligen halsduken för att ha den historien? Och ibland är det så att man blir befriad av att göra sig av med dessa betydelsefulla prylar. Ett avstamp. Nu går jag vidare. Jag erkänner den där tiden som viktig och betydelsefull men konstaterar att jag lever i nuet och blickar mot en framtid. Jag lägger bakomtiden bakom mig och blickar framåt.

Well några tankar mitt i flyttstöket.

Nu är det sommar. Goda jordgubbar i en skål med mjölk. Smaskens!