yosofine

För ett tag sedan hade Lina Mattebo en väldigt tänkvärd artikel som gick under rubriken "Gemenskap i dejtingland" som handlade om hur familjen ibland kan bli ett hinder. Och hur församlingen så mycket fokuserar på familjerna att de som lever utan också hamnar utanför gemenskapen. Jag anser precis som hon, att det är bra att vi i kyrkan har familjen som norm. Men och nu citerar jag henne "När normen blir så stark att alla som av olika anledningar inte passar in i den mallen hamnar utanför, då har vi ett problem." För dem som inte har familjer att ta med på familjeläger, eller åka på semester med eller de som inte har någon att ta med på parmiddagarna på lördagskvällarna. Var finns gemenskapen för dem i församlingen? Lina skriver sedan " Jag vill ha gemenskap, äkta gemenskap. Ni vet, "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus". En sån gemenskap. Nu är ingen längre singel eller par, gift eller ogift, skild eller änka, förälder eller barnlös. Utan ett i Kristus, och del av den största familjen någonsin."

Igår publicerade Dagen en artikel om en bok som behandlar "trenden att vara kristen utan församling" och tillsammans med denna även en intervju med en person som passar in i den beskrivningen. En läsvärd artikel precis som vanligt när herr Jaktlund ligger bakom. Läs även hans tankar kring detta här.

Jag tror dessa fyra inlägg hänger ihop jättemycket. Jag vet inte om man kan skylla enbart på individualismen när det kommer till varför människor lämnar kyrkan. Precis som Jaktlund skriver så finns det många anledningar där några tyvärr också är att kyrkan inte lever upp till vad den utger sig för att vara. Lösningen tycker han är att pastorerna ser medlemmarna mer som konsumenter och att medlemmarna slutar vara just konsumenter.

Jag tror Mattebos artikel har en riktigt viktig poäng här. Jag tror det är den utvidgade stora familjen, som man vill utge sig för att vara, som är boven. Därför att den är inte särskilt utvidgad när det väl kommer till kritan. Vår lojalitet till vår egna lilla familj är större och är inget man kompromissar om. När jag pluggade hade jag ett år en studiekamrat som blev ensam över jul, dessutom långt ifrån sin familj. En gemensam vän tog därför och bjöd hem honom till sin familj (jag är osäker om familjen var så insatt i denna inbjudan). Han fick det året fira jul i gemenskap. Jag känner till en annan familj som nu på senare år börjat engagera sig för hemlösa på julafton de år då barnen ändå är hos deras respektives familjer. Men hur utmanande är det inte för oss att tänka på att bjuda in någon utomstående till familjens högtider? Eller kanske göra något helt nytt en jul som inte innebär att stänga in sig hemma? Nu tror jag att en nära familjegemenskap är jätteviktig och värdefull, men den får inte bli så exklusiv att vi inte kan öppna upp den för dem som inte har en sån familj.

Jag har varit med i många olika församlingar från olika samfund. Men de församlingar som erbjudit och haft en mindre gemenskap mitt i veckan har varit de församlingar som jag känt mig mest hemma i. Därför att det man utger sig för att vara har varit nära den man faktiskt är. Det finns inga perfekta församlingar. Men det är heller ingen ursäkt. Vi kan inte tala om att dela varandras bördor om vi faktiskti inte gör det. Vi kan inte säga "du är inte ensam" om ingen är beredd att hålla sällskap. Därför att det blir bara tomma ord om det inte möts upp av de vardagliga gärningarna som säger samma sak. Många gånger kan till och med vardagens små gärningar skrika högre än vilka tjusiga ord som helst. Och här tror jag vi behöver öva och bli bättre. Bättre på att hålla tyst och låta våra gärningar tala om vem Gud är.

När det kommer till individualismen så har kanske den gjort det lättare för människor att gå eller "rösta med fötterna" när man upplever att något inte stämmer och det inte går att förändra. Men jag vet inte om jag skulle säga att det är individualismen som är roten till det onda. Här tror jag man måste fråga sig vad det är man vill vara som församling och vilka konsekvenser det får i verksamhet, medlemmars liv osv. Istället för att fråga sig vad det är folk vill ha eller efterfrågar. Därför att vi behöver inte en församlingsklubb som passar in på våra moderna önskemål utan en församling som lever som den lär.

Du har säkert hört liknelsen om att "den som syndar missar målet" och då kanske i samband med någon tillrättavisande undervisning i något sammanhang. Om man är uppvuxen i kyrkan kan det vara lätt att tro att man är rätt klar eller att man inte har så mycket synd att göra upp med. För vi har lärt oss att synd är förknippat med olika moraliska frågor.

Därför kan vi lätt ordna en livsstil där vi gör "alla rätt" och på det sättet kan känna oss lugna i att vi lever syndfritt.

Och så glömmer vi bort vad Jesus gjorde med dem som trodde de var rättfärdiga genom sina gärningar.

" Att bli helig är att bli hel. Om synden gör oss brustna, skeva mindre mänskliga. Då gör helgelsen oss tvärtom mer hela, mer sanna och mer människa". Dessa ord tror jag beskriver vad synd är mer än något annat. Det är trasigheten, det som hindrar dig från att leva i frihet och i Guds överflödande kärlek som är synd. Det kan sen ta sig många uttryck en del av dem i moraliska frågor. Men det behöver inte bara vara där som synden finns.

Jag tror det är en livslång process att bli syndfri, tror vi aldrig kommer bli det fullt ut. Men jag tror vi kan göra oss fria från syndens band. Det jag menar är att vi alltid kommer ha saker vi behöver göra upp med och områden vi behöver ta itu med. Hjälpen vi har i denna process är den frihet som kommer när vi förstår vad Guds nåd betyder i våra liv. När vi förstår vad nåden innebär för oss, alltså när vi inser vilket ok vi bär på och att Jesus tar det på sina axlar och ger dig ett annat lätt ok att bära. Då hamnar vi i tacksamhetsskuld till Gud.

Den tacksamhetsskulden leder i bästa fall till att vi bestämmer oss för att aldrig hamna i samma ofrihet igen. Detta i sin tur kan leda till att när du väl upptäcker ett nytt område där du blivit ofri, där en egenskap, en känsla, tankar eller något du gjort hindrar dig i din frihet inför Gud. Då behöver du inte gömma dig bakom din ofrihet och skämmas inför Gud. Utan du kan med frimodighet basunera ut att det där som hindrar dig från att leva i frihet i ande och sanning kan dra dit pepparn växer.

Men jag tror vi kan vara så ovetande om dessa områden som hindrar oss från att leva i Guds kärlek att vi tror att de ingår i vår identitet. "Jag har svårt för att prata med människor, jag är sån", "jag vågar inte berätta om vem jag verkligen är för skulle folk veta skulle ingen älska mig..." osv osv.

Ok det här låter kanske hårt och inte så PK men. Det är en synd att tänka så. Det gör att du missar målet. Du missar själva poängen. Om du tror på Gud så måste du förstå att du är tänkt att leva i frihet (det gäller såklart även otroende). Frihet från allt det som hindrar dig från att leva i den kärlek som Gud har för dig.

Och det är en jobbig process att inse hur många saker man "hållit fast" vid i sitt liv, sitt tankesätt, sin livsstil som i själva verket hindrat Guds nåd och kärlek att nå en. Och det kan vara svårt att veta exakt hur man gör. Jag tror att allt börjar med bön, Herre gör mig mer hel. Herre lär mig dina vägar jag vill leva i din sanning osv. Sakta men säkert kommer förändringen komma. Ibland kan det vara så att du behöver tacka för saker som du ännu inte helt förstår "Tack för din kärlek" osv osv. Gud är på riktigt och om du inte förstår det och låter det bli en verklighet i ditt liv så är ett kristet liv lite poänglöst.

Wear it like a crown

I don´t know where this fear came from
how I became so afraid of losing everyone
never been afraid of being lonely
now I´m becoming the one I´m most scared of being

I don´t know where this fear comes from
this fear of failing fear of letting everyone and myself down
its growing deep into my soul
making me all paralyzed and cold

It´s two steps forward, three steps back again
I´ll turn my face against it I won´t run
Courage and belif are my redeems
No one else can rescue me it seems

Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gonna forget what this life is all about
I´m gonna take that path I´m going in on my own
I´m gonna take that fear and wear it like a crown

Rebekka Karijord

(texten hämtad här)

Den här helgen är speciell för den är vigd åt något alldeles särskilt roligt. Nämligen styrelsemöte. Du kanske inte tror att det är roligt att sitta i en styrelse. Att det är mest formalia och tråkiga frågor som behandlas. Men du skulle bara veta hur roligt det är att få sitta i en styrelse som den jag sitter i. Hur fantastiskt är det inte att få prata om frizon och drömma om kommande festivaler? Hur fint är det inte att höra om alla ungdomar som åkt utomlands med step out och som fått sina liv påverkade och förvandlade? Men framförallt så är det så spännande att få sitta och prata om hur vi vanliga människor på olika sätt kan få vara med och bidra till att Jesus efterföljs runt om i landet. Prata om strategier, om alla bra verksamheter och om hur vi ännu mycket mer kan stötta alla ungdomsledare ute i landet som gör ett sjukt bra jobb.

Visst kan det ibland finnas inslag som är tråkiga. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av siffror. Men det spelar liksom ingen roll det heller. För siffrorna betyder något annat i slutändan. Det betyder tid, möten, relationer och på lång sikt förändring.

En helg att se fram emot alltså!

Igårkväll var jag på husgrupp. En ny och positiv förändring i mitt liv, som jag själv jobbat för att få till. Det känns bra, mycket bra. Och det blev väldigt intressant. En vän var inbjuden att tala om kristen tro och politik och vårt samtal efter hans genomgång kändes kusligt likt mitt blogginlägg som jag skrivit tidigare på dagen. Roligt sånt där.

Men jag tänkte att det kanske kan vara bra att skriva lite om det frågor som kom upp efter att vi fått höra vad man kan säga om just kristen tro och politik. Om vi utgår ifrån att du läst mitt tidigare inlägg "om att världen är sjuk" så kanske någon (precis som vi i husgruppen) kände "men hur gör man då". Det är lätt att få dåligt samvete när man hör om dessa radikala idéer som får praktiska konsekvenser i ens liv. Det är lätt att känna hur dålig man själv är som inte kommit lika långt. Och vi, fast vi inte vill, jämför oss med andra och känner oss mindervärdiga.

Jag tror att det enda vi kan göra är att be Gud öppna våra ögon och hjälpa oss att komma närmare Honom. I den processen kommer kärleken till din nästa att väckas. Och när den väckts kommer det få praktiska konsekvenser. Den kommer bli en naturlig del av ditt liv, precis som kärleken till dina vänner, familj och kanske ett fotbollslag... Ungdomspastorer brukar tjata om det här med "det ditt hjärta är fullt av talar munnen" och i samband med det drar man liknelsen med hur lätt det är att älska fotboll och hur passionerade folk är för sina lag osv osv. Trots tjatet så är det en rätt sann bild av hur det fungerar tror jag. Men den kanske inte är fullt lika karismatisk som någons passion för fotboll. Och framförallt så går det kanske inte lika snabbt och enkelt att bli sådär passionerad för Jesus. Det är ju inget man bestämmer sig för och sedan är.

Det är en process. Det tar tid. Du måste jobba med det. Det kräver tålamod. Och mycket bön.

Men allt börjar med en vilja om att bli bättre, en vilja om att bli mer lik Jesus. Viljan är drivkraften som får dig att fortsätta be "dra mig närmare Dig". Och med tiden kommer du inse att du kommit närmare, att ditt liv förändrats, att vissa saker inte ens är ett projekt längre.

I serien "Klostret" som visats på svt hade en munk ett samtal i sista avsnittet med en av männen som brottades med hur han skulle göra med sitt liv utanför klostret. Den här mannen hade nämligen innan han kom till klostret jobbat inom "mjukporrindustrin" och brottades nu med hur han skulle ställa sig till det. Inte på grund av moraliska aspekter. Han visste inte säkert om han trodde på Gud fullt ut än. Men han hade upplevt något och hans syn på sig själv och sin omvärld hade förändrats i och med det. Och han kände att han inte visste om han kunde stå för det jobb han hade. Munken ger då mannen en liten vit sten och säger något i stil med : "den här stenen ska du ha i din ficka och varje gång du känner dig modlös eller tappar farten tänka på vilket ditt namn i himlen är. I uppenbarelseboken står det nämligen om att alla har en sten med sitt nya namn på i himlen, och vår livsuppgift är att ta reda på vad det namnet är. "

Ok det var inte ordagrannt men något åt det hållet. Och i Upp 2:17 står det såhär "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna! Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat, och jag skall ge honom en vit sten, och på stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."

Så det munken ville säga var. Att vi lever i en process och att vi kanske aldrig här på jorden kommer känna till vår fulla uppgift.

Och här kommer vilan i den insikt jag fick för snart tio år sedan. Om att ta en dag i taget, ett steg i taget. Om jag idag lever nära Gud och i Hans vilja är chansen större att jag gör det också om ett år. Om strävan framåt som hela tiden handlar om att du måste befinna dig i ett nu.

"Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet."  Joh 14:27

Jag har kommit en liten bit på vägen i att känna mig hemma här i min nya lägenhet. Det finns mycket att ordna med och jag tar det lite åt gången. Ibland blir det stora saker gjorda ibland knappt något.

Något av det första jag gjorde var att sätta upp några tavlor som kan hälsa mig och mina gäster välkommen.

Birgitta Javari tavlan fick jag i midsomras när jag var i Umeå av min fina vän. Det är fint när vänner kommer ihåg saker om en som man själv ibland glömmer bort.

 

Den tavlan får prägla mitt liv ganska mycket just nu. Det är fint.

 

Något som inte e fint är att bilderna är så hemskt gula. Det är för att hallen är så mörk. Jag ska jobba lite på att få en förändring på det. Har aldrig bett en hyresvärd tapetsera om men ska faktiskt våga det nu. Håll tummarna!

Visste du att det finns personer som upplever att någon av deras kroppsdelar inte tillhör dem? Det kan tillexempel vara så att en person känner att den här armen som hänger här på min vänstra sida den är främmande för mig. Det kan till och med gå så långt att personerna opererar bort kroppsdelen som de inte känner tillhör deras kropp.

Och tv underhåller oss med människoöden där de inte kan hantera sin ekonomi, samlar på tok för mycket saker, tar på sig för stora renoveringar osv. Allt detta för att vi kanske iallafall litegrann ska känna oss bättre till mods. Jag är iallafall inte som den eller den.

Eller för att vi ska känna igen oss och känna att jag inte är ensam. Och det är en viktig känsla att få bekräftad.

Men någonstans så är det ju något som blivit lite fel. För det verkar som att vi blivit så vana vid alla dessa "egenheter" att vi inte längre ser på dem som något som inte är helt friskt. För när man betraktar paren som inte får sin ekonomi att fungera i "skuldfällan" så inser man rätt snabbt att det finns mycket annat där också. Inte sällan har programmet också gått ut på att paret ska bli bättre på att kommunicera med varandra, öka respekten och tilliten eller liknande.

I samhället är det svårt att få pengar till förebyggande åtgärder för tillexempel uttråkade ungdomar. Och istället tvingas samhället betala enorma summor för att städa upp efter det som blir resultatet.

Idag dör flera tusen barn runt om i världen för att de inte fått någon mat att äta. Just nu föds ett barn in i fattigdom. Det pågår krig runtom i världen och gör livet osäkert och instabilt för flera miljoner människor. Just nu.

Vi har hamnat i nån sits där vi istället för att behandla själva sjukdomen endast tar itu med våra symptom. Och det här tror jag gäller på flera nivåer i våra liv och i samhället och världen. Därför att vi blivit så vana vid sjukdomen att vi inte ens reflekterar över att det är sjukt. Och framförallt kanske för att vi glömt bort att det som är sjukt kan bli friskt.

Och här kommer då utmaningen till mig och alla som tror på en levande Gud. Min uppgift är att gå ut i världen och berätta det glada budskapet. Om att det finns möjlighet att bli frisk. Det finns en möjlighet till förändring för ditt liv och din situation. Men först av allt måste vi som tror, också tro att det finns en sådan möjlighet. Ibland känns det som att även vi blivit så vana vid all sjukdom att vi glömt bort vad det är vi tror på. Vi är rädda för att kränka eller komma med pekpinnar. Eller så är vi så upptagna med vårt eget att vi inte vill se att vi faktiskt kan bidra till förändring. Därför köper vi inte ens rättvisemärkt kaffe, för det är ju inte säkert att det gör nån skillnad ändå.

Men jag tror på en Gud som kan göra under. En Gud som vill förändring, som vill komma med överflödande liv. En Gud som går till roten med vår törst och vill släcka den med levande vatten. Och det får konsekvenser i mitt liv. Jag kan inte stå tyst och bara acceptera allt det sjuka. Men jag kan ge av det jag själv har fått. Nämligen smaken av Guds rike redan här och nu. Och det genom att erbjuda möjligheten att tro på att det går att bli frisk att det går att förändra. Och det får praktiska konsekvenser i mitt sätt att leva. Jag tror att jag kan påverka miljöförstöring och klimathot genom att vara mer konsekvent och genomtänkt med vad jag köper och hur jag hanterar det jag köpt. Och jag tror att det är viktigt att bry sig om varje liten del av oss människor. Att vägra acceptera våld som ett sätt att lösa problem. Att våga stå upp för alternativa sätt att leva och ta hand om familj. Och kampen blir att hålla mig vaken, och trots motgångar fästa blicken på Jesus.

Om ett par dagar ska jag gå och se en föreställning som jag har varit sugen att se sen i våras. "Wear it like a crown" av Cirkus Cirkör behandlar ämnet misslyckanden och tillkortakommanden i denna föreställning.

 

"Cirkus Cirkörs nya föreställning Wear it like a crown handlar om att bära sina rädslor och misslyckanden med stolthet. Om hur risker förvandlas till möjligheter. Om att välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona. Och att putsa den och bära den med stolthet."


Jag tycker det ska bli jättespännande att se denna föreställning.

Jag tror det är viktigt att våga vara ärlig om sin svaghet och sina brister. För mig handlar det om att vara äkta mot mig själv och min omgivning. Jag tror det är viktigt. Men än mer viktigt tror jag det är att vända fokus bort från mig och till den som gör mig hel. Till den som gör att jag vill bli helt och hållen fri och hel och upprättad. Och genom att jag vänder min blick mot Honom kan jag också glädja mig mitt i all skit därför att jag vet att allt det här kommer leda till att Hans rike blir uppenbarat ännu mer. Det är hela grunden till mitt skapande och till min glädje.

Och samtidigt är det så svårt. Bara häromdagen blev jag så nedslagen när jag insåg hur trasig jag är. Och det är så jobbigt att inse, eftersom det påverkar allt. Precis allt. Och mitt i det där så får jag tvinga mig att vända blicken bort från min offermentalitet och bort från fokuset på mig och mina brister. Och tacka Gud för Hans nåd.

Och så får jag tacka Gud för att jag får vara just ett sprucket lerkärl i Hans hand. Han formar om. Men han låter också sitt ljus lysa igenom min spruckna fasad så att skatten inuti blir mer synlig.

2 Kor 4:7 och Jer 18:6

Jag har funderat på vad det är som vi svenskar kan behöva omvända oss från och vad som kan vara områden där Gud prövar oss och vår tro. När jag stod och diskade tidigare idag så tror jag att jag fick någon form av insikt. Vi är väldigt trygga i Sverige, vi har en välfärd som tar hand om oss (för det mesta) och ofta stabila socialanät, vår ekonomi är för det mesta trygg och vi hotas inte till livet för vår tro eller blotta existens. Vi har stora etablerade församlingar, med riktigt fin utrustning och ofta en hel del folk som hjälper till med allt som behövs i verksamheten. Vi har det rätt bra. Så varför skulle vi behöva Gud? Eller vad kan Han tillföra?

Vissa tänker kanske att det där är ju en fel frågeställning. Det handlar inte om att vi behöver Gud. Det handlar om att vi tror på Honom och sedan följer Hans lagar. Vi ska inte fråga vad vi kan få ut av att tro på Gud. Ungefär på samma sätt som man menar att en gudstjänst är inget man ska gå på för sin egen skull. Den går man på för att tjäna Gud och församlingen. Och att det liksom nästan är meningen att vi alla ska lida under långtråkiga former och ihåligt innehåll.

I fredagens krönika om söndagens text skriver Torsten Åhman såhär "Gudstjänstbesök kan upplevas som en börda - och i sanningens namn är det väl ibland så att de är en börda. Men meningen är att de ska vara det motsatta - en inspiration för att orka med det övriga livet. Meningen med ett ok är att bördan ska bli lättare att bära. En underbar bild!!"

Alltså jag tror vi har lätt för att tro att vi är egoistiska om vi tänker att vi ska få ut något av att tro på Gud. Eftersom vi redan har det så bra, eller bara för att vi tror att det är så en god kristen är. God men inte behövande.

Åhman skriver vidare att vi missförstått bibelordet om Jesu ok. Att vi inte riktigt fattat poängen, vi tror att det är ytterligare en sak som vi som goda kristna måste göra. Som att Jesus sagt att utöver alla andra saker du har som du behöver bära vill jag lägga också mitt ok på dig. Så att vi riktigt ska känna tyngden, så att vi riktigt ska lida för Kristi skull.

Bob Hansson skrev i sin krönika i Amos häromveckan att det finns folk som går och väntar på att födas på nytt. Och liksom tror att det är något som sker som en blixt från klar himmel. Vi går liksom och skjuter upp saker till det där livet nån gång sen då allt är annorlunda. Och tror inte att vi har en del i att faktiskt göra det annorlunda. Vi tror att det är något som helt plötsligt bara sker. Inte något vi själva målmedvetet måste jobba med, med oss själva tillsammans med Gud.

Jag tror båda dessa krönikor kommer väldigt nära det vi i vårt land har som stötessten. Nämligen vårt oberoende. Vi vill inte bli beroende vi vill ha vår trygghet i kyrkan såväl som i privatlivet. Och det är därför där jag tror vi kommer bli prövade om vi söker oss nära Gud. Vi sätter vår trygghet till olika saker och ganska ofta tror jag vi glömmer bort att ha den i Gud. Därför att vi inte riktigt vet om vi kan lita på Honom, vi är så präglade av vår tid att vi inte riktigt vågar tro sådär frimodigt som man gör i andra länder.

Så vi går och bär på vår trasighet och våra ouppfyllda drömmar, vi längtar efter en annan tid och en annan möjlighet och blir mer och mer besvikna när Gud aldrig ger den till oss. Vi undrar varför det ska vara så svårt och varför våra vänner och familjemedlemmar blir sjuka, dör, eller aldrig blir hela. Och vi förstår inte varför Gud inte hör våra böner. Och vi är så tyngda och våra röster ropar så högt att vi inte hör Jesus säga : "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt." (Matt 11:28-30).

Det är det här det trotsiga hoppet handlar om. Att hela tiden påminna sig om vem det är jag tror på. Vem Gud är, vilka Hans löften är, vad det innebär i mitt liv oavsett hur det just nu ser ut. Det trotsiga hoppet är att hela tiden komma till Gud med min otillräcklighet och erkänna den. Och i samma stund som jag gör det så lättar bördorna och jag kan andas djupa andetag igen. Det blir livsviktigt att be och läsa Bibeln därför att jag annars skulle gå under. Kristen gemenskap blir på samma sätt något livsviktigt eftersom det är där jag tillsammans med andra får hjälp att byta ok, får hjälp att trotsigt hålla fast vid löftena. Och hjälpa andra att byta ok. Sen kan det vara så att våra böner aldrig får de svar som vi ber om. Men vi kan tillsammans lyfta blicken och våga tro att oavsett vad som händer så kommer det bli bra.

På mellanstadiet var jag i Tyskland två gånger samma år. Först åkte jag med kyrkan som ordnade ett barn och ungdomsläger i Tyskland. Vi åkte och hälsade på en missionärsfamilj som hade anknytning till vår församling och sen var vi i Berlin och kollade in missionen bland punkare. Under den resan åkte vi också till Bergen Belsen ett av de värsta koncentrationslägrerna. Det var en resa full med upplevelser som jag fortfarande ibland slungas tillbaka till. Jag minns tillexempel att jag blev riktigt förkyld och att tanterna som följt med för att laga mat tvingade mig att dricka varm mjölk med smält smör i. Så fruktansvärt äckligt.

Den andra resan gjorde jag med familjen någon månad senare. Då med vår gamla husvagn. Vi åkte till ungefär samma ställen eftersom missionärsfamiljen vi besökte med kyrkan var vänner till mina föräldrar. Jag har två starka minnen från den resan och det är minnen som kom att förändra mitt liv. Jag har tre bröder och har inte haft någon riktig kvinnlig förebild i mitt liv. Har aldrig varit särskilt tjejig. Men på den här resan hade jag två riktigt tjejiga upplevelser som präglat mig sen dess. Jag minns att jag och Heidi (som var dotter i missionärsfamiljen) hade varit och köpt nagellack och att jag fick hjälpa henne att måla hennes naglar röda. Hon var flera år äldre än mig och så häftig. Jag kände mig som en liten fjant. Jag var så osäker på mig själv och min förmåga och jätterädd för att göra bort mig. Och så coola Heidi som hängde med häftiga kristna punkare och som klädde sig och betedde sig annorlunda än någon annan kristen jag träffat. Hon var en tjej jag kunde se upp till men också relatera till eftersom hon var annorlunda. Innerst inne kände jag mig väldigt annorlunda mot tjejerna i kyrkan.

Det andra minnet har satt än djupare spår. Jag minns så tydligt hur vi gick och kollade på en film som gick på tv som helt och hållet vände upp och ned på hela min värld. Och trots att den var dubbad till tyska så gjorde den avtryck. Och jag har sen dess varit påverkad och inspirerad av den i allt från, kläderna, musiken och karaktärerna. Det är häftigt när man ser en film som så där helt förvandlar livet på en. Och att upptäcka en sån film och bli så tagen utan att veta att den filmen gjort exakt samma sak med så många andra. Det är häftigt när klassikern hittar dig långt innan du hittar den.

Jag pratar såklart om filmen Grease!

När jag kom hem upptäckte jag att min bästa kompis Alexandra hade en vinyl med Grease soundtracket. Vi brukade stå och sjunga sångerna i deras vardagsrum. När mamma kom för att hämta mig så visade vi upp vår lilla Greasetolkning. Det varade väl ett år eller så för sen flyttade Alexandra.

 

Jag har alltid känt igen mig i Sandy och framförallt i den där blyga, pryda delen av henne. Och jag längtade så efter att göra samma sak som hon. Förvandlas från den som är låst i en roll som inte stämmer helt och våga leva ut den man egentligen är. För tro det eller ej så var jag väldigt mycket som hon var. Och jag kände mig inlåst i mig själv. Och jag tror att jag fått mod att förändras mycket tackvare den här filmen eftersom den varit ett återkommande inslag i mitt liv.

 

Den här outfiten tar ju alla pris. Hur snyggt som helst! Och en sån förvandling. Jag inspireras så av hennes integritet. Hon vet vad hon vill och samtidigt kunde hon sätta väldigt tydliga gränser.

Men en karaktär som hela tiden haft en stil som jag älskat och som har påverkat min egen genom alla år är Rizzo. Du vet den coola tjejen i Pinkladies, hon som var ledaren i gänget. Och hon har också egenskaper som jag känt stor samhörighet med.

Insåg idag vart jag fått min glasögonsmak ifrån. Annars är hela hennes uppenbarelse något som jag ständigt återkommer till som inspiration.

För varje gång jag ser filmen så är det något nytt som berör och inspirerar. Jag har inte sett den varje år men nästan. Och jag blir förvånad varje gång att jag inte tröttnat!

 

 

I Riga finns det en bro som nygifta går till med ett hänglås. Detta hänglås låser de fast på broräcket och så slänger de nycklarna i ån som en önskan om ett lyckligt äktenskap. På hänglåsen har man låtit rista in sina namn och året man gifte sig.

 

En väldigt stark symbolhandling tycker jag.

 

 

Och här får de sen hänga och rosta. Som nånslags markering för alla år som går.

 

Jag gillar symbolhandlingar väldigt mycket.

 

Så jag lämnade ett avtryck. Som ett trotsigt hopp.

Jag vet inte om du känner igen dig men jag har under flera år i olika sammanhang märkt av en nedtrappning av tron på bönens makt och på vår förväntan på vad Gud kan och vill göra i våra verkliga små liv. Ofta tror jag det kommer av våra ungdomsår där vi blint rusade iväg och trodde hur mycket som helst. Vi blev utbrända på att be och tro, framförallt vi som blev tagna av 24-7 rörelsen och allt vad som kom med den. Jag har vänner som varit allergiska mot att be om helanden och helt vanliga ämnen eftersom man gjort det så mycket utan att få något som helst resultat. Man har kämpat dag och natt för olika böneämnen och slitit hårt och ändå har inget hänt.

Och någonstans i vår trötthet så har vi tänkt att det kanske inte är så att Gud hör bön. Eller det kanske inte är så att Han bryr sig om det som händer i mitt liv. Jag är kanske inte helig nog, inte lika viktig, jag tror kanske fel? Och det slutar med att vi blir "realistiska och förnuftiga" och tänker att det är bättre att vara försiktig med det man tror och det man förväntar sig. Det är bättre att lägga ribban riktigt lågt för då blir jag inte lika sårad av Gud eller av våra förväntningar.

Jag tror det är bra att vara försiktig. Men jag tror inte det innebär att vi måste sluta tro och hoppas. I en andaktsbok som utgår från texter av Dietrich Bonhoeffer finns en text som behandlar just detta. Att det är realistiskt att tro på att Gud kan och vill göra under. Det står det ju om i hela Bibeln. Ordet att tänka på lyder såhär "Motgångar är inget hinder för tron och hoppet. Därför är realisten en människa som är fylld av tro och hopp." Vi måste förstå att vi är människor med en människas förnuft och där är verkligheten inte så färgglad. Men vi tror på en Gud som skapat oss och allt runt omkring oss. Det gör oss skyldiga att lyfta blicken.

Min älskade Stinissen skrev om det också häromdagen (alltså han skrev den för längesen men texten var för ett par dagar sedan i andaktsboken...). Om hur vi frestas att tro att Gud inte bryr sig, inte har någon makt eller är intresserad av andra saker än våra små bekymmer. Och ändå står det i Bibeln att inte ens en sparv faller död till marken utan att Gud vet om det (Matt 10:29). Vi frestas att tro att det inte lönar sig att be eftersom Han uppenbarligen inte svarar på de böner vi kämpat med så länge. Vi tappar tilliten till Gud.

Är det inte skadligt att bara fortsätta att blint tro när verkligheten ser annorlunda ut? Det är ju att ljuga för sig själv. Jag är nog den förste att förespråka att man ska vara sann och ärlig mot sig själv. Och jag tror det går att vara ärlig mot sig själv och samtidigt tro att allt är möjligt för Gud. Jag tror det går att möta en verklighet och samtidigt hoppas på Gud om förändring. Jag tror att vi måste ha ett trotsigt hopp som oavsett motgångar vågar tro att allt är möjligt. Därför att vi tror på en Gud som är stor. Och vi måste våga tro att allt är möjligt även om vi inte ser hela bilden just nu. Det vi tror är det bästa kanske visar sig vara nästbäst efter det som Gud tänkt ut.


"Gud är allsmäktig, ja, "super-allsmäktig", han har en allmakt som sträcker sig långt utöver allt vi kan fatta. Av de fruktansvärda dissonanser som människorna frambringar gör han en underbar symfoni. Hans makt består i att allt, absolut allt, är användbart för honom. Han ger allt som sker en fullständigt ny mening. Det som är ont i sig självt blir till något gott, därför att Gud använder det för att bygga upp något större. Du kan tryggt anförtro honom allt, han tar hand om det på ett bättre sätt än du kan föreställa dig!" (Stinissen, Idag är Guds dag)

Och sen oavsett om vi får det exakta bönesvar eller något annat så vet jag att vi lugnt kan vila i att allt vi anförtror vår Herre hör Han. Och oavsett vad som händer så kommer det bli bra därför att vi också bett om att Guds vilja ska ske.

Det blir bara mer och mer tydligt för mig. Hur tystnaden och ensamheten har ett syfte. Ett syfte som går ned till roten av den jag är och den jag vill vara. Det är skrämmande och jobbigt men jag tror att jag för resten av mitt liv kommer vara tacksam för den här perioden. Precis som jag är för de andra perioder av ensamhet och tystnad som jag genomlevt.

Och jag tror att det går att likna vid ett klosterliv. Att fördjupa min relation till Gud är också att fördjupa min relation till mig själv och människor runt om. Det går inte att hålla uppe en mask. Eller att fly undan från saker. Därför att jag möts av det direkt när jag vaknar och det är med mig ända tills dess att jag somnar. Och det är inte särskilt kul alltid. Skulle vara så mycket skönare att chilla bort kvällen med vänner eller genom att slökolla på tv. Men jag har heller ingen tv. För att den här ökenperioden måste vara och att skjuta upp den innebär bara att jag skjuter upp min egen mognad och det jag tror att Gud tänkt ut för mitt liv.

Och jag längtar så jag dör till den där tiden då livet ser annorlunda ut. Då jag inte behöver vandra i öknen längre. Men jag hoppas att jag tar med mig mycket av det jag nu har. Det finns en stillhet och en frid, en närvaro som jag älskar. I den kan timmar försvinna utan att jag märker det. För jag är mitt uppe i ett flöde där allt går enkelt om det så är att koka saft till att sortera böcker eller läsa en bok. Därför att jag gör det i en ständig närvaro av en vetskap att Gud är med mig.

Och den nya insikten om hur bönen spelar roll i mitt vardagliga liv. I de där små (och ibland stora) frågorna som jag kommer med till Gud. Att det spelar roll för hur mitt liv ser ut. Att jag kan se hur Gud är med mig under dagens alla stunder. Det är något fint att på nytt få upptäcka.

Men det svåraste tror jag är, och det är det nog för alla på ett eller annat sätt, är att umgås med vetskapen om att jag är älskad. Idag läste jag i min andaktsbok att jag finns till därför att jag är älskad. Av kärlek har jag blivit till, mitt väsens djupaste grund är Hans kärlek till mig. Det är svårt av mängder av orsaker, mest därför att den kärleken många gånger är svår att förstå eller ta emot därför att min uppfattning om mig själv eller min omvärld är fel. Och det är jobbigt att behöva inse det. Jag kan inte fullt älska någon annan innan jag älskar mig själv. Jag tror inte heller att jag fullt ut kan ta emot någon annans kärlek innan jag älskar mig själv. Och det är det som är kärnan i att komma närmare Gud, jag kommer ofrånkomligen också närmare mig själv i den processen.

Jag tror vi alla möts av såna här perioder av öken och att det är ett tillfälle att komma närmare Gud och oss själva. Men att det är upp till oss om vi tar de tillfällena. Om vi anförtror dem åt Gud. Jag blir så inspirerad av att se programmet "Kloster" på svt. Därför att det handlar om just det här. Och det är befriande att känna igen sig. Och väldigt rörande att få en inblick i dessa mäns liv och hur några veckor på ett kloster berör dem på olika sätt.

Men jag hoppas att det som man upplever under dessa perioder, eller klostervistelser, också är något som man bär med sig sen. Som stannar kvar och påverkar resten av ens liv. Därför att det är mycket som skulle vara så ovärt annars. Om vardagen blev en vardag igen utan att jag har med mig Gud, utan att jag anförtror och inkluderar honom i det som händer. Jag är rädd för att hamna där, i oberoendet. Därför att livet är så ofantligt tråkigt om inte vetskapen om Guds inblandning är något jag lever med och ständigt måste ha som vilobänk.

Jag älskar japansk kultur. Och allt började med att jag köpte en ny tidning som såg intressant ut, den innehöll bilder på skönt folk i japan. Det är väl snart 10 år sedan tror jag som jag hittade tidningen och sen dess har den japanska kulturen blivit lite mer känd och lätttillgänglig här. Mitt intresse började med dessa bilder från mestadels tokyo folk. Det var en lite mer vågad stil som en blandning mellan saga och verklighet. Dessa foton blev ett begrepp känt under namnet "Fruits" vilket också tidningen hette och sen dess har det getts ut böcker och fotolådor med bilder på dessa sköningar som vandrar på Tokyos gator. Jag köpte en fotolåda innan min flytt till Umeå dessa bilder inspirerar mig än idag.

Det finns inget som får mig att må så bra som när jag är mitt i en skapandeprocess eller när jag tar del av någon annans skapelse. Som att se en riktigt bra film som berör, inspirerar och väcker tankar och idéer allt på samma gång. Det finns en tydlig skillnad på konst som berör och konst som bara existerar. Konsten som berör har ofta ett djup som inte alltid är så tydligt, ibland kan det väcka mer frågor än svar, ibland kanske mer upprörda känslor än inspiration. Jag lyssnade för ett tag sedan på Anna Odells sommarprat i P1 och jag måste säga att det hon gjorde för ett par år sedan som gjorde henne så känd. Berörde mig, kanske mest nu efteråt när hela historien berättades. Om hennes tidigare erfarenheter av institutionen, om utsattheten och sårbarheten. Om hur hon ville sätta ljus på något som väldigt få friska får insyn i. Och de som är sjuka är det ingen som lyssnar på. Har du inte hört hennes sommarprat så rekommenderar jag det starkt.

I somras på Frizon pratade vi under ett panelsamtal om konst som upprör och provocerar och Anna Odell togs som exempel. Jag kände då inte till så mycket av vad hon ville åstadkomma. Och jag var väldigt delad till mina känslor för det hon hade gjort. Jag har aldrig varit så intresserad av att diskutera konstnärers rätt att göra vad de vill. Men något jag är djupt engegarad i är att göra utrymme för konst som berör. Och då framförallt göra plats för den i kyrkan för i världen finns den redan. Jag menar inte att kyrkan inte är öppen för konst idag. Men jag menar sån där konst som berör och inte bara är vacker eller väcker de fina känslorna utan som rör om i grytan. Av någon anledning verkar vi mest få vackra bilder av stenar i vattendrag eller kors och andra behagliga motiv. Men var är konsten som berör och upprör? Var är rösten som kommer från ett annat land som når ned till våra djup? God konst är precis som profeterna i Gamla Testamentet. De kommer med en röst ifrån en annan plats, där perspektiven är annorlunda. De visar i handling saker som folk inte kan ta in i ord. Och gestaltar beteenden, sätter fingret på rätt saker och pekar samtidigt hela tiden uppåt.

Jag tror att mycket av den konst som berör har en del av Guds rike i sig. Den konsten har blivit till i nära samarbete med Gud. Även de gånger då konstnären kanske inte själv ens är medveten om samarbetet.

Ett exempel på sån konst som för bara någon vecka sedan berörde mig var några verk av Lennart Grebelius han har gjort flera konstverk utifrån existentiella frågor. Som tex "Installationen Who am I består av 300 böcker, där sida efter sida är fylld med ett myller av svartvita spermier – totalt en miljon per bok. Verket illustrerar en genomsnittlig utlösning." (citat hämtat här.) Det här konstverket är kanske inte PK att ta upp i frikyrkan men jag tycker det säger så oerhört mycket om vår skapare. Svart på vitt har konstnären visat hur fantastiskt det är att just jag blev till. Jag hade stor konkurrens 300 miljoner andra försökte hinna före mig. Men jag vann loppet.

Det finns inget som är så befriande och inget tillfälle då jag mår så bra som när jag är mitt i skapandeprocessen eller när jag blir uppfångad av den där konsten, filmen, musiken som har en liten bit av Guds rike i sig. Därför att den vidgar perspektiven. Ger fler möjligheter på min tillvaro, låter mig förstå att allt är möjligt för den som tror. Visar på saker jag måste jobba på, och ger ofta lösningar på problem som ingen tror går att lösa. Och framförallt får den mig att komma riktigt nära den första och bästa konstnären av dem alla, Skaparen själv.

På svt har man visat en serie som heter "Det goda livet" i Englang går serien under namnet "Rivercottage". Det handlar om en man (med familj) som flyttade till landet och började odla och producera sin mat. Han har sedan lagt in fler bitar i serien. Så nu handlar programmen också om "foraging" och "gerillaodling" vilket betyder att man hämtar större delen av sin mat från skog och natur eller att man odlar på mark som är offentlig i programmet är han med och startar ett forum där man kan få låna ut sin mark till folk som vill odla. Jag gillar det här skitmycket!! Gratis mat är ju hur bra som helst om man tänker på det, och det är så mycket nyttigare också. I programmen lyckas de hitta ätbart sjögräs och även ostron men också äpplen, olika sorters ätbara lökar och vanlig svamp. Sån tur har vi kanske inte att hitta ostron i Sverige. Men för att få lite hjälp på traven att hitta ätbara saker i vår natur så har jag det bästa tipset till dig!

Här kommer tredje delen i min Rigaserie. Det här inlägget handlar bara om gatukonsten i Riga.

Det första som mötte oss när vi kom av färjan var detta stora plakat. Och inte såg det ut att vara en dyr reklamkampanj iallafall.

Det fanns gott om shablonfigurer i olika stil.

 

Som den här.

 

Vissa figurer känner man igen från serier eller tv-spel.

 

Vore kul o veta vad det betyder!

 

Så här fint hade man gjort byggplanket till ett av husen som renoverades.

 

Det här var inne i centralstationen. Så det var nog någon form av officiell planerad konst. Men väldigt kul och fint! Missar man tåget kan man slå ihjäl tiden med att läsa lite ur en bok!

 

Ja den här känner du väl igen?

Jag har massa bilder kvar med gatukonst så häng kvar! Jag lägger ut fler i sinom tid!

Det verkar ibland som att vi tror att vissa områden inte ligger inom Guds omsorg. Som att en del av livets ämnen inte har med Gud att göra, eller är bäst att lämna Honom utanför i. Så att vi kan ha kontroll eller tänka förnuftig? Jag har funderat över detta under den gångna veckan. Jag har börjat läsa en bok som heter "Guds ljusblå buss" som jag fick av min mamma för ett bra tag sedan. Det var en sån där bok som hon läst i sin tonår och som inspirerat henne. En klassiker tyckte hon. Den har legat i mina bokhyllor under de senaste åren. Men för en vecka sedan tittade den fram och jag tänkte den här ska jag läsa nu. Från första sidan visste jag att det här är en bok jag behöver läsa just nu.


För den handlar om hur Gud svarar på de mest märkliga böner och visar sin storhet för dessa Mariasystrar i andra världskrigets Tyskland. Det finns något vackert naivt i att tro att Gud kan lyssna och svara på alla böner, hur kloka eller små de än är. Och vi uppmanas ju att tro det i Bibeln, att vi kan be om vad vi vill. Att vi kan bekänna vårt hjärtas begär och faktiskt tro att vi kan få svar.


Men vad är det som hindrar oss? Dels så tror jag att vi kanske av erfarenhet har märkt att vi inte får några direkta bönesvar när vi väl har bett. Ibland har det kanske till och med bara blivit värre. Var fanns Gud då?
Och sen tror jag att vi håller vissa saker för oss själva, för de är för "heliga" (jag menar hemliga) för att prata om till och med inför Gud.


Men sen tror jag att när det kommer till psykisk ohälsa såsom depression och sorg, ångest och oro. Så tror vi inte att Gud kan fixa det. Det är mycket enklare att be att Gud ska hela cancer än att be att Gud ska hela ett brustet hjärta. Varför är det så? Kanske för att ett helande i detta fall innebär att vi måste jobba för att få ett svar. Att be att någons ben ska bli längre kan vi knappast påverka på något sätt. Men att be att Gud ska befria mig från ångest innebär att jag faktiskt måste ta itu med varför jag får ångest. Och det är ju inte så roligt. Dessutom kan ju det väcka jobbiga minnen och leda till ännu värre känsloyttringar. Vart i allt detta är då Gud? Han är precis som jag citerade från Stinissen förra veckan, mitt i det. Gud leder oss rakt igenom dessa mörka dalar för att vi ska komma ut i frihet. Vi har kanske svårt att se Guds svar när vi bad om välgång och det bara blev kaos. Eller när vi bad om frid och vi fick mer ångest. Men för att få verklig frid behöver vi kanske gå igenom de där jobbiga sakerna en gång för alla. Så att vi kan stå hela, heliggjorda och fria inför Gud. Och där på andra sidan tror jag vi alla kommer känna att det var värt det varje tår och varje timma för att komma hit till andra sidan tunneln.

Det finns en vecka på året då allt är på topp. De senaste tio åren har det nästan blivit en del av min tideräkning, innan och efter frizon varje år. Inför festivalen fylls det på med arbete och idéer på hur man kan göra saker bättre, större och ännu roligare.

 

I år fick jag vara med och arbeta ihop secondhand butiken också. Inte egentligen vad jag hade velat prioritera tidsmässigt. Men det är ju sjukt kul o gå igenom stora klädhögar och se om man hittar något speciellt.

Sen var det skönt att inte behöva ha hand om butiken under veckan. Den blev så fin och så bra utformad i år!

Verkstan var luftigare i år rent utrymmesmässigt. Men vi hade mer folk än tidigare. Väldigt roligt!

Och Designmarknaden växer, vi hade mer än dubbelt så många försäljare i år jämfört med förra året. Väldigt roligt och myvket fint utbud!

Bland annat kunde man hitta produkter från yosofinedesign. Det finns några saker kvar. Ska försöka lägga upp dem här inom kort.