yosofine

1999 åkte jag iväg till närkeslätten för några vänner till mig var med och arrangerade en ny kristen festival. Jag hade packat ned mina slitna adidas skor. Mina egensydda byxor i vindtyg och min omgjord t-shirt där jag hade broderat konstiga mönster på bröstet.

Vi åkte i mina föräldrars gamla volvo och vi sov i bilen och i ett tält som vi hade tagit med oss. Vädret var perfekt, soligt och varmt.

Vi var inte så många på festivalen. Minns inte men tror inte vi var över 1000 personer ens. Men det var en riktigt häftig stämning. Sköna konserter och inspirerande möten och seminarier. Det som gjorde störst intryck på mig var mångfalden. Att det fanns så många kristna som såg ut och betedde sig på så olika sätt.

Själv hade jag tappat tron och hoppet på Gud. Jag var låst i alla beteendemönster och frikyrkokultur som präglade min uppväxt. Att man kunde ha svart hår, nyckelkedja på höften tatueringar och samtidigt vara radikal troende gick inte ihop med vad jag lärt mig.

Framför scenen dansade vi och sjöng. Vi hoppade oss svettiga och sög åt oss av tal om att Gud kallat oss till något speciellt i det här landet. Precis sådana som vi var.

Sista kvällen på frizon tog jag världens och livets viktigaste beslut. Jag gick fram till scenen för att ta beslut om att bli en efterföljare till Jesus Kristus. Med allt det jag hade inom mig. Alla gåvor, all längtan.

10 år senare är den upplevelsen fortfarande det jag återkommer till. Hela tiden. Den största nåden.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,

Härom veckan när jag var hemma hos mina föräldrar passade jag på att baka min favoritkaka.

Först hackar man rabarbern i småbitar. Behåll skalet det blir så mkt finare då i kakan.

Sen blandar man smeten.

2 dl mjöl

2 dl socker

2 st ägg

ca 50 gram smör (smält)

Häller det i en smord form strör över rabarbern på smeten och sist strör du pärlsocker på.

In i ugnen på 175 grader och låt stå i ca 20 min eller tills den fått fin färg.

Ät och njut!

Då ska jag leka med min nya kamera och ta en massa närbilder på saker.

Och så ska jag åka på utflykt till platser som ger frid och inspiration som Tullgarns slott en bit från mittt barndomshem.

Jag ska ta långa promenader i trollskogen där jag lekt hela min uppväxt.

Och andas in skogens alla dofter.

Där ska jag prata länge med Gud. Vi brukar göra det där när vi är ensamma Han och jag.

Sist jag var hemma tog jag med mig min lillebror till en busshållplats som stack ut lite extra. Jag upptäckte den när jag var på promenad med mina föräldrar några veckor tidigare. Kul att det fanns kvar.

Det är ett rätt speciellt meddelande personen har lämnat.

I psaltaren kan man läsa om hur David stred mot sina fiender. Hur han bad Gud om hjälp att besegra dem. Hur han önskade livet ur dem och sedan sökte skydd hos Gud. Jag har funderat mycket på det och min relation till ordet. Hur de psalmerna kan tala i mitt liv. För de gör det väldigt mycket men jag har på något sätt bortsett från hans tal om fiender.

Men så insåg jag härom dagen vad det handlar om för min del. Det handlar inte om mänskliga fiender som jag slåss mot. Min strid står mot oro, mardrömmar, känsla av utsatthet och övergivenhet. Jag slåss mot ångest och ord som vill bryta ned min själ och mitt inre.

Och där kan jag använda mig av samma gamla ord som David använt sig av i psalmerna. I trots reser jag mig upp och sätter på mig min sköld som skydd. I trots står jag emot varje attack som vill få mig att falla. Min trotsighet vilar i kunskapen om att Gud är större än det här. Jag vet att mitt liv ligger i Guds händer. Jag vet att vad som än mig väntar så är Gud med. Jag är inte ensam, Han är min vän och räddare. Och så länge jag håller mig nära Honom så kommer allt att bli bra. Hur det än blir.

Var jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans röst.
Väl osynlig är han, men han talar,
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är Herden god. Väl var han döder,
Men han lever i all evighet.
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,
Sina får han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,

Allt vad vi till evig tid behöva,
Allt för evigt ha vi i vår vän.
Allt som här vårt hjärta kan bedröva,
Känner han och hjälper det igen.
Väl försvinner ofta vännen kära,
Men han sade själv: En liten tid,
Sen en tid igen, och jag är nära,
Då blir åter fröjd och frid.
Sen en tid igen, och jag är nära,
Då blir åter fröjd och frid.

När på Tomas segerfursten tänker,
Där han full av sorg och otro går,
Skyndar han och nåden honom skänker
Att få se och röra vid hans sår.
Tomas, rörd av Jesu hulda hjärta,
När han skåda får hans marterskrud,
Ropar i sin glädje och sin smärta:
O min Herre och min Gud!
Ropar i sin glädje och sin smärta:
O min Herre och min Gud!

Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka,
Som fördriver otrons mörka kval.
Korsets bild i hjärtat värdes trycka
Till besegling av mitt nådeval.
Hulde herde, tänk därpå att fåren,
Samlade vid evangelii ljud,
Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!
Känna blott av rösten och av såren
Dig, sin Herre och sin Gud!

Följ mig, huldaste, uppstungna hjärta,
På den väg jag genom öknen går.
Låt mig tro, i glädje och i smärta,
Finna vila städs vid dina sår.
Låt mig somna i ditt hulda sköte,
Låt mig uppstå, klädd uti din skrud,
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O min Herre och min Gud!
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O min Herre och min Gud!

(C O Rosenius 1847)

Löftena kunna ej svika, Nej, de stå evigt kvar:
Jesus med blodet beseglat Allt, vad han lovat har.

Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna,
Men den som tror skal finna, Löftena de stå kvar.

Gör såsom Abraham gjorde, Blicka mot himlen opp!
Medan du stjernorna räknar, Växer din tro, ditt hopp.

Tro, när det mörknar på färden, Solen ej slocknat har.
Blott några timmar, och sedan Strålar en morgon klar.

Tro, när dig världen förföljer—Med dig i ugnen het
Vandrar en “gudason” härlig, Prøvade, själ, det vet!

Tro, när dig vännerna svika, Tro, när blott en står kvar,
Jesus, din vän, skall dig följa, Alla, ja, alla dar.

Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna,
Men den som tror skal finna, Löftena de stå kvar.

Tro under allt, som dig möter! Snart du ju hemma är.
Då skall i åskådning bytas Det, som du trodde här.

(text Lewi Pethrus)

Psalm 27

Av David.

och all skönhet som ryms i små lådor och fack.

som med hjälp av händernas lovsång blir till små konstverk.

som ger skönhet till gammalt och bortslängt.

där kontrasterna skapar balans.

så det riktigt blomstrar i smyckes skrinet.

Låt mig få veta vem Du är.

Hjälp mig att hitta den jag är. Jag sträcker mig mot Dig.

Gud kan Du höra mig. Hjälp mig att hitta vägen hem. Där jag kan vara den jag är.

Min längtan finns hos Dig. Gud låt den möta mig. Hjälp mig att lita på Ditt ord.

När oron sliter i mitt liv. När känslan blåser bort. Låt mig få höra Dig.

Hjälp mig att vandra i Ditt ljus. Att inte ljuga för mig själv. Att alltid söka Dig. När mörkret vill fånga mig.

I mitt hjärta, i mitt hjärta.

Sätt dig, sätt dig, sätt dig ned en stund. Och vänta in din egen själ. Se Mig, se Mig. Se Mig där du är. Och öppna upp dig för Mitt ord.

Lyssna, Lyssna. Jag ropar ut ditt namn. Det är för dig som Jag har dött. Kom nu, kom nu. Kom som du är. Jag har ett rum berett för dig.

I mitt hjärta, i mitt hjärta.

(text Fredrik Sundqvist, Eldkollektivet)