yosofine

idag tog jag cykeln till blomsterhandlarn o köpte lite vårblommor. Då passade jag på att inviga mitt nya pannband som jag gjort i helgen. Äntligen har jag lärt mig virka stora bladblommor! Tacka youtube för det!

Idag när jag pulsade med skidorna i de översnöade skidspåren hade jag en av de finaste stunder jag kan ha med mig själv. De där stunderna när man hinner ikapp och möter sig själv. Begrundar avsikten och inser vad som verkligen betyder något.

En sån sak som jag ständigt behöver påminna mig själv om är karriären. Jag har aldrig varit någon som drömt om att "bli något". Däremot har jag alltid haft många drömmar och längtar ständigt efter att få utvecklas och testa idéer och göra saker. Jag tycker det är väldigt roligt att arbeta det har jag alltid gjort oavsett jobb. Därför att jag trivs bäst när jag är sysselsatt. Hatar att bara sitta. Det finns en koppling till det jag skrev om i måndags. Om mitt älskade släktdrag som också har en svart baksida. Den där känslan av att aldrig duga eller vara tillräckligt produktiv. Att jag alltid kunde göra mer av min tid, mina möjligheter. Det är en ständig hets.

Tills jag i skidspåret frågar mig för vem jag gör det? För vem stressar jag? För vem är det jag inte duger? Kommer chefen eller arbetsgivaren vara mindre nöjd med mig? Kommer jag hamna i dålig dager? Kommer jag vara en besvikelse för min familj? Vems kärlek är det jag eventuellt kommer mista? Äsch då inser man ju hur korkad man är ibland. Inte så att jag inte ska göra mitt bästa. Men jag ska nöja mig med att ha gjort mitt bästa. För bättre än så kunde jag inte göra just i den situationen. Men det allra viktigaste att inse är för vem jag gör karriär. För då inser jag snabbt hur oviktig min karriär är i människors ögon.

Sedan tidig tonår har jag bestämt riktning för mitt liv. Det var självklart för mig väldigt tidigt i livet. Jag vill bara tjäna Dig, Dig och ingen annan. Jag sjöng den sången och menade det verkligen. Och jag kan inget annat än fortsätta sjunga just den meningen. För i mitt liv har det blivit så tydligt att det inte finns något annat som spelar någon roll. Oändliga är de tillfällen då jag varit tvungen att inse att när det kommer till mina försök att vara värdig och bra eller duktig så räcker jag inte till. Jag har för många brister. Min enda chans i livet är att leva för Gud.

Och när jag skidade där genom spåret idag var jag tvungen att konfronteras med det. För Gud behöver inte min stress. Inför Honom duger min prestation, Han blir till och med glad över att bara få hänga med mig. Helt utan krav på produktivitet.  Hur svårt det än är för mig att ta in så behöver jag det. Jag kan inte bry mig om vad världen har för åsikter, de förändras ju hela tiden ändå. Jag har bara en chef och Han bestämmer över min evighet. Något annat är inte särskilt intressant även om man kan lockas att tro det ibland. I de stunderna bestäms min riktning, min lojalitet. Och den är inte alltid till min egen fördel.

Samtidigt som jag kan vila i att så länge jag tjänar rätt Herre kommer allt att ordna sig.

Den här veckan har rusat förbi. Det gjorde inte så mycket den har varit rätt grå och trist. Igår förmiddag var jag tvungen att sätta in ett ljusterapimöte med en av de godaste vännerna. Vi åkte till stans mysigaste café som är helt vitt och som har stora fönster som man kan sitta i. Det var fint, gav inspiration och hopp om vår.

Nu drömmer jag om vad min lediga helg ska innehålla. Jag har ett lapptäcke att göra och sen mängder av idéer som kräver lite tid och inspiration. Det är oförskämt att tycka att jag måste satsa på en rolig fritid eftersom jag jobbar så mycket just nu. Oförskämt eftersom jag har ett väldigt roligt jobb. Men det är väl just att jobb och fritid inte är samma saker även om man ibland kan undra eftersom fritidssysslorna väldigt ofta liknar jobbsysslorna. Men jag behöver iallafall inte skriva några pressreleaser mitt i natten på min fritid det är skönt det.

Idag gjorde jag ett collage på jobbet av klotterlappar som ungdomarna lämnat. Det gjorde mig glad och det blev en fin affisch. Tror det är lösningen just nu, att pyssla bort vintern.

Vi hade förresten strömavbrott igen. Precis när jag kommit hem från jobbet och tänt lampan i hallen så slocknade precis allt i huset och i hela området. Månen och snön lyste upp medan jag sprang runt med värmeljusbrickan och spred ljus in i varje litet rum. En timme och en förlust i "ticket to ride" senare och vi kunde äntligen koka tevatten.

Jag hatar känslan av inte känna att man kan slappna av. Därför att jag egentligen borde göra något vettigt. Jag hatar att det enda som kan få mig riktigt behaglig i kroppen är antingen när jag har folk över eller när jag är sjuk (om jag inte jobbar). För är jag sjuk så får jag göra ingenting. Och har jag besök så är jag ju värdinna. Men annars typ en helt vanlig måndag då almenackan är blank på grund av att jag inte arbetar heltid. Så blir jag helt stirrig. Jag måste ha ett projekt. Jag börjar tänka att det bästa vore om jag alltid hade ett jobb, jag borde skaffa ett heltids tråk jobb så jag gör någon nytta. För det räknas ju liksom inte att jag gör nytta fast på oregelbundna tider.

Åh hatar att känna att jag borde ha en stickning i handen när jag surfar och läser roliga bloggar. Jag har så många stickade småsaker som jag inte vet vad jag ska göra av dem.

Och jag inser ju att det här inte kommer från mig själv. Jag ser ju att det här beteendet finns i min familj. Det flödar i en hel släkt och får dem aldrig att slå sig till ro.

Hur bryter man en sån fortplantad effektivitetsångest? Eller ska jag vara glad över den eftersom att den ofta leder mig till att göra saker och vara kreativ? Är det kanske denna effektivitetsångest som gör att jag har gjort så mkt roligt? Som gör att jag är kreativ? Och i så fall är det något bra att ha även om det är störigt?

Ibland tänker jag att det blir bättre när jag blir äldre, och jag börjar redan känna av det. Fast inte när det kommer till effektivitetsångesten. Där är det på lika mycket. Sen tänker jag att det kommer bli bättre när jag får barn. Men tänk om det inte blir det? Tänk om det blir så att jag måste vara effektiv hela tiden och det leder till att jag aldrig är med mina barn? Det går ju emot allt jag tror på.

Det störiga är också att när jag har saker att göra som inte är jobb eller sånt som brådskar så kan jag dra ut på det en evighet bara för att jag inte får lust till att göra det. Effektivitetsångesten gör att jag inte får saker gjorda för jag blir trött o opepp. Jag kommer inte igång rent mentalt.

Att lära känna sig själv är inte alltid så kul. Att inse att man kanske får leva med vissa saker, tampas med dem. Hela livet. Jag vet inte om det här är något Gud ska befria mig ifrån. Däremot måste jag hitta ett vettigt sätt att möta denna känsla på. Jag vet ju i grunden att jag är älskad som jag är. Att jag är värd att ta det lugnt ibland. Att jag inte måste vara produktiv jämt. Det här året jobbar jag mkt med det. Att lära mig själv att bara vara. Njuta av solen där ute, ha så pass mkt ro att jag kan unna mig en solskenspromenad.

Har du något släktdrag eller en sida hos dig själv som du insett att du måste lära dig leva med? Berätta!

Det finns en sång som jag många gånger sjungit rakt från mitt hjärtas mörkaste dagar. Och det har varit skrämmande hur precist sången beskriver mitt liv. Sån tröst att veta att författaren till sången skrev denna text 1855. Dessa känslor som jag bär på är inga nyheter varken för jorden jag går på eller Guden jag tror på. För 160 år sedan var Guds nåd och kärlek likadan som den är nu. Så även om jag har svårt att tro att det finns en utväg. Eller även när jag tror att det aldrig kommer gå. Så finns det personer som levt före mig som bevisar motsatsen. Det tycker jag är skönt att vila i.

"Vilken vän vi har i Jesus, trofast, kärleksfull och god! När vi frestas, när vi prövas, vill Han ge oss kraft och mod. Ofta tyngs vi ned av oro, glömmer att vi har en vän som har lovat vara med oss, hjälpa om och om igen.

Har du sorger och bekymmer, är du modlös, trött och svag? Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag. Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd. Den som sörjer vill Han trösta, den som vacklar ger Han stöd.

Är du bitter och besviken? Har ditt hjärta djupa sår? Säg till Jesus hur du känner, våga tro att Han förstår! Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång. Älskar oss och ger oss vila, tänder hopp och föder sång!"

Det är ofta jag lyssnar på eller hamnar i samtal där livet och omöjligheten tar överhand. Vårt perspektiv är fastlåst vid att våra liv ser ut så här och att det inte finns något vi kan göra åt det.

Men det är inte sant. Jag kan säga det med sådan övertygelse just därför att jag tror att Gud finns. Och just på grund av denna lilla tro jag har så är jag inte utelämnad till mig själv och mina förmågor.

Det är på grund av att Gud finns som det finns andra vägar. Jag behöver inte själv se dem nu eller veta exakt hur det kommer gå till. Det räcker med att överlämna det där tunga till Han som vet.

Hur gör man då? Vaddå överlämna? Jo det du brottas med som du inte finner någon lösning på, det som inte verkar finnas någon utväg i. Berätta det för Gud och säg att jag pallar inte av det här, jag vet inte hur jag går vidare. Kan du hjälpa mig? Hjälp mig att se, höra och förstå och framförallt vilja.

Det är aldrig Gud som förändras, det är vi. Det är vi, människan som har en sådan möjlighet. Vi kan förändras, det är inte omöjligt, det är faktiskt helt naturligt.

Gud är god och Hans nåd varar i evighet.

Jobbar och lyssnar samtidigt på Soweto gospel Choir. Det är lite pinsamt kanske att erkänna eftersom det är min mammas favoritkör. Men jag har nog drabbats av afrikafeber. Kommer nog vara så tills Damernas detektivbyrå har slutat visas på tv.

Men det är klart att det inte är så svårt att drömma sig bort till varmare breddgrader. Allt är så enfärgat här hemma just nu. Jag längtar efter färg.

jag lånade ett par längdskidor idag och tog mig en tur. Det var inte så grått o tråkigt som det såg ut genom fönstret. Vädret var perfekt och nu infinner sig världens skönaste känsla. Svetttröttheten med rosiga kinder. Det enda som fattas är en öppen spis och en kopp varm choklad. Chokladen är faktiskt något jag kan ordna.

Jag skulle kunna citera hela boken, men det blir för jobbigt. Ber dig istället läsa Carl-Henric Jaktlunds bok "Jesus gick vidare och kyrkan står kvar".

Jag blev inspirerad av Elisabeth som jag bor med att göra en genomgång av det senaste decenniet. Jag har haft riktigt svårt att placera rätt minne med rätt år så det här var en bra genomgång.

Januari 2000 flyttade jag hemifrån till en lägenhet i Kallhäll. Jag hängde väldigt mycket med mitt tjejgäng. Det var sköna brudar jag lärt känna på läger under gymnasietiden. Jag gick på min första bibelskola och startade mitt första och enda band. Vi överlevde bara en termin. Jag arbetade deltid på konditori och var övrig ledig tid på favoritcafét String på söder.

2001

2001 gick jag min andra bibelskola i Filadelfiakyrkan och var samtidigt ungdomsledare där. Jag firade nyår på nyårsexplosion i Jönköpng. Jag fick möjlighet att ta ett gäng tonåringar till Gotland på lite semester. Och jag arrangerade och dekorerade min första 24/7 vecka. Jag gjorde en konstutställning som skulle inspirera i bönen bland annat en Jesusfigur fylld med bilder på all världens människor. Bönelivet kom att prägla det mesta i mitt liv. Jag gick med i bönegruppen Tribe och jag inspirerades av 24/7 rörelsen.

2002

2002 gick jag min tredje bibelskola som fick mig på allvar att vilja läsa teologi på universitetet. I april hoppade jag av och började arbeta inom vården. Samtidigt flödande min kreativitet och jag arrangerade och hade min allra första modevisning på frizon. Jag hade gjort en hel kollektion av jeans, jeanskjolar och haremsbyxor av gamla jeans. Jag provocerade lagom när jag lät ett gäng killar visa upp större delen av min kollektion.

2003

Nyåret 2002/2003 var jag på maskerad utklädd till nattfjäril. Jag hängde sista terminen med Tribe och jobbade på Åhléns. I juni flyttade jag från min lägenhet i Stuvsta och mellanlandade hos mina föräldrar innan jag flyttade till Umeå.

Första terminen i Umeå bodde jag i Fridens kollektiv. Vi var tre tjejer som inte kände varann innan vi flyttade ihop. Blev en lyckad lösning och jag fick vänner för livet. Hösten präglades mycket av alla nya vänner, vi drömde om en kristen underjord och startade en bönegrupp där vi bad för staden, landet och varann. I december 2003 blev jag sjukskriven på grund av depression. Det var vägen ut ur mitt livs stora mardröm.

2004

2004 hann jag med så sjukt mkt. Jag lärde känna väldigt mycket vänner. Norrland var en guldgruva på sköna människor som gav fin gemenskap.

Jag var med och ordnade 24/7 bönerum på Lapplandsveckan och arrangerade kulturfestival med vänner under sommaren. Jag följde även med Tribe till Alingsås där Nordens största skatepark öppnades.

Jag firade midsommar i Sorsele och fick lära mig att "He som som hänn he hänn hänna."

Hösten 2004 tog jag mod till mig och bjöd på date. I okt blev så jag och min käraste tillsammans.

För tusende gången (känns det som) drar det in influenser av väckelse från annat land (läs staterna) och drabbar längtande människor i Sverige. Jag vill inte vara cynisk i min berättelse, men oftast brukar det röra upp en stämning i några månader till ett år och sedan lägger det sig, tyvärr, igen.

Jag har själv drabbats av dessa vågor och trott att det är nu den STOORA väckelsen kommer som alla jämt snackar om. Men när sedan vågen stillas så bildas det en tomhet och all tid och längtan man lagt ned blir till en enda fråga. Vad var vi med om? Vad betydde det? Egentligen?

Jag vet att jag låter bitter, cynisk och hård. Inte min mening, jag har en poäng som kommer längre fram.

Så ofta rycks vi med i väckelsevågor, trender, rörelser från andra länder. Och vi tänker och känner att det är NU just NU händer det. Det är NU det är tid. Men sen stillar rörelsen sig, kanske organiserar sig och stagnerar eller helt dör ut. Ofta därför att man har begränsat med ork att engagera sig så mycket under en längre tid. Helt naturligt.

Men det är som om väckelsen inte når tillräckligt långt ned, når inte vårt djup.
De väckelser vi fått höra om som drabbade Sverige i början av 1900-talet fram till mitten av det århundradet började med en enkel bön. "Herre sänd din väckelse, men börja med mig". Inget märkvärdigt men något otroligt grundläggande, börja med mig. Väckelsen är inte till för, först och främst, alla där ute runt omkring. En väckelse måste börja i oss själva. Det är först när jag själv är så djupt drabbad av väckelsen, alltså att jag blivit väckt från min slummer och insett min egen synd, som det finns grund att ta hand om en större drabbning. Det är vad jag tror. Det är först när jag har en självupplevt befrielse som jag med frihet och kärlek kan berätta för andra om vad Gud kan göra för dem.

Precis som jag skrev om konsten att leva idag. Jag vet att Gud vill väckelse, jag vet att Han längtar efter att folk ska vända om och börja leva nära Honom. Nu, igår  och alltid. Tiden är alltid redo för det. Men jag blir irriterad när vi vill bli drabbade av väckelserus men inte är beredda att vända om själva. Det är som att äta kakan och samtidigt ha den kvar. Det är vårt vardagliga liv som bereder plats för de stora vågorna.

Jag är helt övertygad om att Gud vill väckelse, jag vet att Han älskar oss och att Den Helge Ande är redo att röra om oss totalt. Den tiden är alltid inne, vi är fortsättningen på Apostlagärningarna. Våra liv hela tiden. Vårt liv har en meningen just därför. Inte därför att det kommer en våg från långtbortistan som vi hakar på.

Det finns mycket gott som kommer av dessa vågor från andra länder. Först och främst kanske därför att de påminner oss om att Gud är verklig. Att människor kan bli förvandlade. Men det är farligt att tro att det är våra chanser till väckelse, att det är dessa rörelser som är våra hopp om väckelse här i Sverige. Det finns bara ett hopp och det är att vi böjer oss inför Gud och låter Honom börja där, hos oss själva.

Ibland tror jag att vi drömmer oss bort gör upp för många planer om våra liv att vi glömmer bort nuet. Vi engagerar oss inte på djupet därför att vi redan är på väg till något annat. Och även om våra planer är tillägnade Gud och även om våra intentioner är de bästa så kan de hindra oss från att vara där Gud vill att vi ska vara just nu.

För först och främst tror jag Gud vill att vi ska befinna oss här och nu. Först det.

Som 20 åring fick jag mängder av profetior över mig. Det var storslagna planer som folk berättade om. Och jag blev uppmuntrad. Mitt liv hade en mening. Men det skar sig rejält inombords också. Därför att jag hade ingen som helst aning om hur jag skulle hamna där på barrikaderna, så som det förutspåddes. Och jag blev stressad och kände mig tvingad att börja prestera resultat som visade på riktningen. Gud hade ju dessa planer för mig, då måste jag väl börja visa att jag duger något till... Och jag fick en identitet som inte var grundad i den jag var här och nu utan den jag ville bli eller vara. Men det fanns ingen grund för mina satsningar. Minsta lilla motgång och jag föll ihop som ett korthus. Därför att jag inte var mogen, därför att jag inte levde i nuet, därför att jag redan levde i något som eventuellt om Gud vill kommer hända sen.

Jag fick nog. Där och då gjorde jag upp med allt det och gjorde till min livsstil att inte göra upp planer. Att inte sätta upp mål för vart jag ska åka, bo eller göra om si och så många år. Istället valde jag att leva i nuet. Det var ett aktivt val att se till att jag varje dag levde i Guds vilja. Därför att om jag är i Guds vilja idag så är chansen större att jag kommer vara det imorgon och om 5 år också. Och om jag lever i nuet med Gud så är jag redo för det jag möter.

Jag har upptäckt att det är en enorm frihet. Att få vara där Gud vill idag. Och inte göra upp storslagna planer som jag ska göra för Gud sen. Utan istället ge Gud möjlighet att göra vad Han vill med mig idag.

 

vid vår busshållplats står en stol. Den har stått där sen i höstas. Det är för kallt för att sitta på den. Men jag blir lika glad varje gång jag ska åka buss och den står kvar.

 

 

Ikväll har jag, min käraste och M som bor i kollektivet spelat 3 omgångar Ticket to ride. Det är väldigt roligt för man kommer väldigt nära varann. Inte genom jobbiga frågor utan genom att våga utrycka alla typer av känslor som spelet väcker. Det är allt från stress och ilska till fånig finurlighet. Spelet avslöjar oxå andra sidor hos varandra. Som t ex den att jag behöver tysk ordning bland mina tågvagnar. Snabbt som ögat rättar jag till vagnarna så de står i militäriskt raka linjer. ordnung must sein

 

Det har tagit emot lite extra den här terminen. Att börja jobba igen. Mest för att jag var så otroligt trött när jag fick julledigt. Men också därför att jag fått så sköna vanor som ledig som jag helst inte släpper taget om. Jag har ny inspiration till mitt långsamma liv. Vilket jag kommer skriva mer om under året.

Igår såg jag Hästmannen på svt, finns på svtplay om du missade. Och min längtan efter en liten stuga på landet blev bara större.

Jag har kommit att inse att det finns en väldigt stor del av mig (och den verkar bara bli större) som längtar bort från all hets och stress. Som inte vill vara med på prestigejakten och tävlingen om mest lyckade liv. Jag har ingen lust. Jag tror inte det är därför jag är till.

Och ju mer jag tänker på det desto konstigare verkar det. Att gå med på världens spelregler och hetsa om helt obetydliga saker.

Nej livet måste bestå av mer än det. Mitt liv måste ha en större mening än det.

Det här var det dummaste jag läst på länge! Och om det här är vanligt förekommande blir det bara ännu lättare för mig att sluta shoppa kläder.


För just nu spyr jag på överkonsumtion, slösaktig förvaltning av våra resurser och all typ av tänk där konsekvenserna för morgondagen ignoreras.

När strömavbrottet kom till vårt hus var jag ledig. Just hemkommen från en dags arbete. Klockan var sex och det var lagom innan middag och kvällsmys.
Jag fick gå och tända ljus överallt, i mitt rum, i vardagsrummet och på toaletten. Halva huset hade ström men inte kyl och frys eller toaletter samt tv och vardagsrum.

Så när strömavbrottet kom var det som en markering. En kväll utan tv, en kväll med god soppa knäckebröd och sedan gemenskap vid spelbordet. Och det var alldeless underbart!

Även om det är dumt att låta kyl och frys stå utan el i 3 timmar så önskar jag nästan att det vore strömavbrott oftare. Så att man får fler anledningar att tända ljus och hålla till i husets varma och ljusa rum, tillsammans.

Ungefär så som jag drömmer om att det var förr i tiden då alla höll till i samma del av huset eftersom det var det enda uppvärmda. Där mamma kokar något vid spisen, pappa läser bibeln högt och barnen lägger pussel på golvet. Det låter himmelskt i mina öron.

Jag är missionärsbarn. Jag har växt upp med minnen och rötter i ett land i västafrika som heter Liberia. På många sätt, både goda och mindre goda, har jag blivit präglad av den tiden. Till stor del har min tonårstid bestått i en rotlöshet. Jag har många gånger drömt mig tillbaks till tillvaron i Liberia. Där frukter växte på träden och lekarna var fria ute i naturen.

Med jämna mellanrum har vi i familjen haft diabildsvisning där vi sett på bilderna från den tiden. Pratat om minnen, frågat varandra om detaljer och stannat kvar i känslan.

I julas gjorde vi det igen den här gången med vår utökade familj. Det kändes bra att få dela med sig av, för det är en del av min identitet som är svårast att beskriva och sätta ord på. Jag har under större delen av mitt liv känt mig som en halv afrikan. Till viss del har det ihop med att jag alltid känt mig utanför men kanske har jag också blivit utanför just därför att jag har denna erfarenhet. Något annorlunda har präglat mig och mitt sätt att se på livet. När jag var 5 år hette min bästa kompis Wattice och var en helt vanlig liberian. Hon bodde i en grannby men var ofta hos sina släktingar i den byn vi bodde i. Vi klättrade i träden barfota och knaprade sockerrör. Hur många har haft det så? Och samtidigt har det alltid varit en sorg, en sorg över att ha lämnat det där för att återvända till kalla sverige. Men också en sorg över att inte känna sig lika mycket som en del av det här samhället. Därför att jag har levt i ett annat land. Nu var jag ju väldigt ung när jag kom tillbaks till Sverige men det har ändå gjort så pass stort känslomässigt avtryck i mig.

Jag har lärt mig leva med längtan till Afrika men jag drömmer om att få ha mer med kontinenten att göra i framtiden. Åtminstone ska jag återvända till Liberia för att se mitt barndoms land. Men gärna utveckla egna relationer med landet och de som bor där.

Men tills den resan och under tiden jag lever min vardag här, underhåller jag mina afrikanska drömmar med "Damernas Detektivbyrå" som går på svt just nu. Mycket underhållande, mycket afrika och så mycket humor. Har du missat rekommenderar jag ett besök på svtplay.

 

nu är julen slut och det är dags att så smått ta bort julpyntet. Har blivit inspirerad av de hjärtformade dekorationerna och tänker göra sådana som man kan ha året runt. Här har jag tagit matt-trasor och lindat runt med. I dig it.

 

Jag har gått i veckor och klurat på hur mitt nyårslöfte ska se ut. Och inte hann jag bli helt klar till självaste nyårsnatten men jag tror jag hittat en bra balans nu!

Mitt löfte är att låta vardagens sysslor få ta mer tid. Jag vill därför i möjligaste mån baka det bröd jag ska äta, koka eget godis och laga mat med så lite färdiga produkter som möjligt.
Jag ska också dra ned på onödig shopping. Mer medvetna köp och i möjligaste mån ta hänsyn till miljö och produktionsvillkor.
Syftet är att bli mer långsam och ge vardagens små sysslor mer uppmärksamhet.

Har du gett något roligt eller inspirerande nyårslöfte?

jag hade tänkt bjuda på recept på mitt favorit julgodis innan jul så att du fick en chans att smaka på det innan julafton. Men det kom ett jullov emellan och jag måste säga att jag var värd det.

Jag tänker dock inte älta i förra årets misslyckanden utan tar itu med verkligheten direkt.

Du behöver:
400gram mörk choklad, funkar jättebra med blockchoklad
ca 200 gram mashmallows
100-150 gram salta jordnötter
1 påse dumle

Dela jordnötter, dumle och mashmallows(om du köpt stora) i mindre bitar och häll i en bunke. Smält chokladen. Lägg bakplatspapper på en plåt. Häll den smälta chokladen i bunken med godisblandningen och rör snabbt ihop. Häll sedan snabbt ut smeten på plåten och lägg på ett bakplåtspapper på ovansidan. Sen kan du trycka ut smeten till lagom tjocklek. Låt kallna, gärna i frys. Dela sedan i lagom bitar och förvara kallt.