yosofine

Jag har börjat tänka i lite nya banor när det gäller mitt liv. Jag har länge levt efter samma motto men nu har jag nog tagit det ett steg längre. Ett nytt sätt att se på livet som iallafall för mig innebär mer spontanitet och större utmaningar.

Jag har börjat samla på erfarenheter och roliga minnen som jag kan se tillbaka till när jag blir äldre. När jag ser tillbaks på vissa år vill jag inte se det som en väntetid eller lång startsträcka. Jag vill kunna se att jag tagit tillvara på mina möjligheter och gjort roliga saker även i perioder som inte är särskilt intressanta.

Det finns en risk som alla människor men kanske främst västerländska människor lätt hamnar i om de inte aktivt väljer bort det. Det är den såkallade "radhusvolvovillastresstilldagis"-fällan. Jag tänkte jag skulle utveckla vad det är jag menar med det. Nedlagd sen generationer är det bestämt hur vi ska leva våra liv. Vi ska gå i skolan, bli kära, förlova oss, gifta oss 1.5 år senare och sedan skaffa hus, barn, bil, platt-tv. Sen när vi gjort detta och börjar närma oss den sköna 30- eller 40års krisen så börjar vi fundera. "Är det det här livet handlar om, egentligen?". Men då är det nästan försent att börja tänka om och försöka förändra den livsstil man så länge kört på i. Vi är programmerade av vårt samhälles kultur att vi ska börja konsumera och renovera när vi fått fasta antsällningar och kan ta lån. Det är då den värsta karusellen börjar. Det är då tävlandet om vem som har mest lyckade barn, vem som har nyast stereo och tv eller vem som senast tvättat bilen börjar. Vi kan inte rå för det, på något sätt så är det ju det här vi förväntas göra.

Men finns det verkligen inte något annat alternativ för livet? Måste det se ut så? Måste alla åka till Thailand på semester? Måste vi verkligen det?

Nej såklart inte!! Men det är så himla lätt att hamna där om man inte medvetet tänker att man inte vill det. Och för att undvika att komma dit finns det några grejer jag ser som viktiga att ha i sitt liv. Observera att det är mina tankar och att jag inte på något vis har alla svar på livets mysterier och utmaningar.
1. Ett intresse utöver partner, barn, utseende och jobb. Något som gör livet lite mer intressant. Något som engagerar och som får dig att träffa andra människor. Tänka i nya tankebanor och få större perspektiv.
2. Om man vill leva i ett förhållande så är det viktigt att man vill samma sak i livet. Att man har ungefär samma mål i livet.
3. Att man inser att livet är fullt av möjligheter. Att allt inte måste vara förutbestämt utan att det kan hända roliga saker längs vägen. Viktigt att man vågar satsa på det då istället för att sätta sig ned och sakna det som varit.
4. Insikt om att inget kan bli taget för givet. Du är en del av en hel värld, varken jorden du går på eller människorna runt omkring dig kan bli tagna för givna.
5. Insikt om att vi alla en gång ska dö. Ingen vet när men alla ska veta att de någon gång kommer att dö.

Jag tror att om man prickar in några av dessa punkter så har man en bra grund till att välja en annan livsstil. En livsstil där man inte behöver bry sig om att man kör med den fulaste och smutsigaste bilen i hela kvarteret. En livsstil där man inte måste stressa med att hinna allt det där man borde hinna med. En livsstil där man tar ansvar för sin nästa och handlar medvetet och slutar slänga saker bara för att det finns en nyare modell i handeln.

Eller så är det så att jag bara har dessa åsikter därför att jag inte är gift och har barn än. Att det inte kommer vara lika lätt sen. . . Men kanske, kanske är det just därför jag måste börja tänka annorlunda redan nu?

Kollade in CD-rean igår och hittade en Broder Daniel skiva. Helt plötsligt slungades jag 10 år tillbaks i tiden och såg mig själv gå och kolla in CD hyllorna på biblioteket i staden jag växte upp. Jag hängde väldigt mycket på biblioteket. Där kunde jag hänga och hitta inspiration helt gratis. Jag lånade alla skivor som jag hört talas om och som jag visste att andra lyssnade på. Jag lånade sådant jag läst om i musikmagasinet POP och Bibel och jag lyssnade på allt tills jag hittade min smak. Det var en tid som var väldigt känslosam. Jag minns min ångest och oro över att jag inte dög som människa. Jag minns min kamp att få bli bekräftad för den jag var och inte för det jag gjorde. Jag minns min brottningskamp att vara kristen och ha en kyrka att gå till samtidigt som jag ville vara en bättre kompis till mina klasskompisar. Jag vågade inte vara mig själv, samtidigt som jag i ren beslutsamhet var det ända ut i fingerspetsarna. Folk fick säga vad de ville. Jag minns min dagliga brottningskamp över att inte prioritera dem som  behövde mig och som var lik mig för att istället prioritera ett umgänge som inte förstod sig på mig (bara för att de var kristna och därför "bättre" att umgås med). Jag minns hur jag brottades med tankarna på en kristen livsstil samtidigt som jag tyckte att det var mycket som var så fel fel fel. Det fanns ingen jag kunde prata med om det här. Det fanns ingen. Men jag hade vänner som talade till mig. Det var Kent, Broder Daniel, Stina Nordenstam, Alanis Mourisette och Christine Falkenland. Deras texter, deras sorg, ångest och vanmakt gjorde att jag inte kände mig helt ensam. Jag förstod att det fanns något mer, något större. Jag förstod att jag kunde ta mig bort från de sammanhangen som jag inte trivdes i. Jag fick bara ge det lite tid.  Åh det finns så många texter, tänkte bjuda på lite Broder Daniel lyrik. (*=Har tagit bort lite yeah yeah yeah´n och några wow wow wow´n)

Ikväll har jag varit på förhandsvisning av filmen "Slumdog millionaire". Grym film måste jag säga! Vet inte vad jag ska säga om den mer än det finns mer i en människa än det vi ser. Vi är så snabba på att döma en människa för dens utseende eller härkomst. Men det som skiljer en framgångssaga från något annat sitter inte i dessa ting. Det sitter i hjärtat och människans intentioner. Gå och se filmen!

Sen vill jag även tipsa om en grym tjej som har flera låtar med i filmen. Hon heter M.I.A och gör grym musik. Hon har de senaste åren varit en skön influens med sin urbana orientaliska stil. Hon är en fullständig färgexplosion som får vilken slöfock som helst upp på fötterna för att skaka loss lite.

Det kanske är dags att inför nästa veckas internationella kvinnodag visa några riktigt skönt inspirerande kvinnor?!! Någon som vill se?

Den senaste tiden har jag upptäckt en sak. Det händer faktiskt att jag gör det. Tänker alltså.

Jo jag har tänkt på hur viktigt det är att träffa människor för att växa. Är man ensam så är det så lätt att man ser mer av sina brister än sina styrkor. Men det blir också svårt för mig att jämföra mig med annat. Men när jag i vardagen träffar människor så hjälper det mig att ge mig ett sammanhang. Jag sätter mig själv i relation till andra och ser var jag vuxit och vad jag kan bli bättre på. Ett tag i mitt liv var jag helt upptagen med att studera hur jag kunde bli bättre på allt från att snyta mig ljudlöst till att prata inför människor. Nu försöker jag fokusera på att se hur jag vuxit och utvecklats. Ett fantastiskt sätt att se hur man utvecklas och hur man faktiskt lärt sig en del är genom att arbeta med ungdomar. Därför att där visar det sig att jag samlat på mig en hel del kunskap och erfarenhet som kan hjälpa andra. Och att hjälpa andra är ju vad som gör mitt liv värt att leva, för det mesta.

Men att träffa andra människor ger också hjälp att se saker ur olika perspektiv. Klart man måste ha en inställning att man inte kan och vet allt själv för att det ska ge något. Men det är faktiskt riktigt fantastiskt att sitta och lyssna på hur olika människor ser olika på samma fråga. Och tänk vad jobbigt det är när man måste rannsaka sina egna motiv till sina åsikter. Men o så nyttigt.

Och tänk bara på hur andra människor kan ge inspiration när man själv har helt slut på ork och idéer.

Det är ofta som jag möter en bild av kristendomen som speglas i kristen media eller av vanlig media. Där starka och upprörda känslor dominerar. En kristendom som verkar ha sitt ursprung i en känsla, ett avståndstagande. Det är ofta det går att läsa om en sådan attityd/livsstil. Idag står det återigen i Dagen om SSPX ett sk katolsk brödraskap. De blir mer kända för sitt judehat än sin kärlek till Gud. Men de är bara en grupp av många kristna som väljer att visa oförsoning och hat utifrån sitt ställningstagande, istället för kärlek och förlåtelse.

Jag blir fundersam, som man säger i norrland, för det känns fel fel fel och fel.

Jag tänker ofta strategiskt. Jag vill hitta de bästa lösningarna och se till att ta tillfällen att gå genom öppna dörrar. Så det försöker jag bidra med i de sammanhang jag är med i. Det kan nog ibland leda till tankesättet "ändamålet helgar medlen". Men om jag nu ska ta och tänka till på det så kan jag nog inte hålla med om det. Jag måste nog fundera lite över det mer. För å ena sidan kan jag förstå varför USA gick ut i krig mot Irak och samtidigt så finns det något så grundläggande i min varelse, att jag inte tror att våld löser några problem. Men det finns en konflikt inom mig för det finns något i mig som triggas igång av att någon gjort något ont mot mig. På något sätt vill det rättfärdiga ett frikort att göra ont tillbaka. Det finns en sådan liten mekanism inom mig att jag vill vara offret som har "Rätt till" att ge igen. Men på något sätt tror jag att det skulle göra att jag stannar kvar som offer.

Jag vill tro att min starka övertygelse därom har med Jesus att göra. Att jag på något sätt tagit efter honom i hans attityd. Jag tror att man kan vara vred och säga ifrån riktigt skarpt. Jag tror på att sätta gränser. Men jag tror inte att våld löser någonting alls. Än mindre hat.

Det är nu jag börjar tänka på texten "att älska mina fiender".  Vad betyder det? Att jag ska älska en person som vill ta död på mig? Att jag ska älska någon som gjort mig illa? Att jag väljer kärlek istället för hat? På något sätt så tycker jag att Jesu liv speglar det här väldigt bra. Jesus mötte inte sina "fiender" med hat även om han tillrättavisade dem. Tror det handlar om försoning, att hela tiden har förlåtelsen som attityd.

Jag har själv varit med om hur att ge förlåtelse kan leda till min egen befrielse. Kanske att förlåtelsen inte alltid hjälper den jag ger den till, men för mig gör den mycket. Därför att den sätter punkt för något och jag signalerar till mitt hjärta och min hjärna att det är utagerat. Kom låt oss gå vidare. Kan det vara det som är att älska sina fiender, att på något sätt förlåta dem för det de gjort mot en? Kan man förlåta allt och ska man förlåta allt? Ja det beror ju på för vem du gör det. Personen som gjort något mot dig behöver ju inte alltid bli särskilt berörd över det. Men om du verkligen väljer att förlåta så kan jag garantera att något kommer hända inom dig.

Vissa dagar vill jag bara vara tyst. Och för det mesta så är jag det då också. Jag går omkring, fixar med saker, åker och slänger sopsortering och tar promenader. Men jag håller mig för mig själv. Det är dagar när det är för många tankar i huvudet. Dagar då jag känner att jag inte orkar med mer. Jag får nog av mitt eget.

Har ofta förr haft dåligt samvete över att jag inte orkat möta situationer. Inte orkat se eller höra. Men det är ju för att jag har varit fullt upptagen med mig själv hela tiden. Nu är det några dagar nån gång ibland som jag har dessa dagar. De allra flesta dagar kan jag vara stark. Möta problem och ta itu med sånt som måste göras. Nu har jag bara grottdagar ibland och det känner jag en viss frihet i att få ha. Även om det såklart inte kommer ostraffat. Den senaste tidens händelser har gett mig ont i magen.

Så idag har det kanske inte blivit jättemycket gjort. Jag vaknade iallafall av mig själv i skaplig tid och jag har hunnit slänga sorteringen och röjja i min klädkammare. Kanske har jag snart arbetat mig igenom de högar av saker som bara ligger och väntar på min omsorg.
Detta är min absolut första tavla jag gjort. Den gjorde jag till minne av Farfar. Har fått många bibelord av Farfar men det här är nog det jag läst mest och som präglat mig mest. Han gav mig det i en tid då gråten var nära till hands. Han visste inget men de där orden talade rakt in i mitt liv och min sorg då. "Alltid här" betyder att Gud alltid är med mig och att minnet av Farfar också alltid är mig nära.

För ungefär ett år sedan var jag på en teologik träff i Linköping. Ett gäng olika typer av unga teologer var inbjudna att samtala om olika ämnen en helg. Kul att jag fick vara med, av ca 15 deltagare var 3 av kvinnligt kön. Jag är ju inte en brinnande teolog direkt men det var kul att finnas med och lyssna. Jag är inte någon råfeminist heller. Men jag är tjej/kvinna och det är klart att jag vill bli tagen på samma allvar som någon av motsatt kön. Det finns ett samtal som jag än idag blir riktigt vred över. Jag sitter med ett gäng killar i gruppen och samtalar ekumenik. Några av killarna är peppade på den ortodoxa kyrkan och säger utan att blinka att de är villiga att offra frågan om kvinnligt ledarskap i ekumenikens namn. Jag tror ärligt talat att det är första gången jag är med om detta. Jag är nog rätt skonad ändå. Men jag visste inte vad jag skulle säga på det där. Vad är det han sitter och säger? Ja det är klart att en ung kille, som är barn till en av sveriges mest kända andliga ledare och därmed har en rätt trygg framtid inom området, kan sitta och säga så. Hur hade det varit om han var tjej?

På vägen hem tar jag upp frågan igen i bilen. Åker hem med tre män från samma stad. En av dem är övertygad om jämställdhet men han som tog upp tråden och började samtala om det var det uppenbarligen inte. När jag pratade om vilken konflikt som startar i mig när jag hör att någon kan "offra" min kallelse för något "högre" syfte får jag till svar. "Kallelse är något subjektivt". Jaha. Vad svarar man på det? Att ja det är klart, min kallelse är ju inte så viktig. Att Gud kallar människor är ju inget vi ska ta på så stort allvar, det är ju bara någon känsloupplevelse, eller?  Det är ju viktigare att en tradition som under flera århundranden hållit kvinnor utanför en stor del av vad tron handlar om får mer utrymme också i Sverige. Det är ju klart att det är viktigare än enskilda människors så kallade "kallelser". Nu är inte jag den som viftar med att jag har en kallelse och därför ska få ett visst utrymme. Jag är fullständigt övertygad om att Gud öppnar dörrar och leder mig rätt. Jag vet vad jag har för gåvor, vad jag drömmer om och längtar efter. Och jag vet att Gud vet det, jag tror det är Han som har gett mig dem. Därför oroar jag mig inte för vilket utrymme jag får eller inte får. För är det någon som ska ge mig ett utrymme så är det Gud, och Han vet när det ska ske. Sen kan alla trendteologer och ekumeniska ambitioner säga vad de vill.

Frankly, my dear, i don´t giva a damn.

Jag läste på sam-media på gymnasiet och var oftast klädd i svart. Mitt hår hade mycket spray och tuperat i nacken så att håret skulle få rätt fluff. Jag lyssnade på Kent och var djup. Min cd spelare var jämt på. Jag läste modetidningen Bibel och upptäckte en helt ny värld av mode, musik och kultur. Jag hade ett radioprogram på kyrkans närradio där jag spelade svår kristen alternativ musik från USA. Och jag hade en hemsida som var välbesökt. Jag blev lite nyfiken på den sidan igen och tänkte att på internet finns ju allt kvar för tid och evighet.. kan min bortglömda sida finnas kvar? Svar ja. Här hittar du den.

Vill du läsa lite tonårsdagbok ska du gå in på fliken dag. Varsågod det här bjuder jag på!

this is my life, tell me yours

ur allt ont som händer.

Det kan ju inte finnas någon som missat nyheterna om SAABs troliga undergång och Trollhättans krisläge. Det kan ju inte finnas många som missat att vi är i en finanskris. Eller att bilindustrin är förlusttyngd. Det kan ju inte finnas många som inte nåtts med budskapet att det är ute med oss. Tiden förändras och vi tvingas följa med.

Men är det egentligen så dåligt? Är det verkligen helt kört för oss nu? Eller på vilket sätt är det kört?

Den trygghetsvagga vi levt i är död. Vi har tvingats förstå att vi inte kan bygga vår trygghet på en fast anställning eller på många aktier i stora företag. För det är förgängligt. Vad ska vi nu ha vår trygghet i om vi inte kan lita på att industrin ger oss jobb? Vad ska vi nu lita på och ha vår trygghet i när Staten inte går in och hjälper när allt går åt pipan?

Svaret finns hos dig.  Antingen sätter du dig på din rumpa och väntar på att någon ger dig en lösning. Den kanske aldrig kommer. Eller så reser du dig upp, borstar bort dammet från dina axlar och börjar ta itu med det som kallas att överleva.

Det är inte ute med oss vi måste bara göra saker annorlunda.

Första uppslaget i Dagen ger en rätt intressant tankeställare.  "Om nuvarande styrelse är så teologiskt präglade som man hävdar så välkomnar jag att man är konsekvent helt ut och inte använder det som ett argument utan att ha tittat på konsekvenserna för helheten." Ok, "killen" skriver om EFKs styrelse som tagit beslut om att de vill avsäga sig vigselrätten på grund av att de rent teologiskt ser det som problematiskt att gå statens ärenden. Författaren av insändaren vill ha det kvar eftersom han på ett naturligt sätt träffar många otroende " För de pastorer som rör sig bland alla dem som ännu inte lärt känna Kristus så är möjligheten att viga dessa en av de mest naturliga tillfällen att dela med sig om tron på Jesus och dela ett kristet sätt att se på äktenskap och samliv." Insändarförfattaren tycker att EFK om de menar allvar ska slluta gå statens ärenden på alla områden. Slut på examinationsrätt på ÖTH och slut på SIDA bidrag för missions/biståndsarbete.

Jag kan inte låta bli att tänka att det känns lite fel att pastorerna har så svårt att möta vanligt folk annat än vid vigselförberedelser. Och ärligt, hur många okristna gifter sig i en frikyrka? På något vis känner jag att vi skulle behöva hitta våra vägar ut från våra invanda mönster och beteenden. Hej det är liksom där ute som de okristna finns. Du behöver egentligen bara börja gå och träna regelbundet för att lära känna en hel drös med dem. De är inte farliga och de bits inte. Däremot kan du behöva stå till svars för din livsstil där ute. O hemska tanke. Och om man nu som han skriver redan befinner sig i dessa kretsar. Hur kan de vänta tills det är dags för folk att gifta sig innan de delar med sig av sin tro? Jag tycker det låter obegripligt. Är man pastor och rör sig i kretsar av okristna människor så är det näst intill en bedrift att inte prata om Gud och tron. Eller det borde vara det.

Sen kan jag väl hålla med om att man bör sträva efter att bli helt oberoende av staten. Det har ju EFK-UNG gjort. Men allt har sin tid. Om inte staten ska bekosta bistånd/mission så måste ju någon annan bekosta det. Eller menar man att vi ska sluta med sånt? En gång i tiden var det självklart att församlingarna bekostade missionen. Då var iförsig församlingsengagemang något självklart (inte något finkulturellt som idag). Förr i tiden betydde församlingsengagemang att man arbetade för att få in pengar till missionen att föra fler till tro på Kristus. Vad arbetar vi för nu?

För en vecka sedan släpptes skivan som jag gått och suktat efter ett tag nu. Insåg att jag ju faktiskt lätt kan åka iväg och köpa den, vilket jag faktiskt tänker göra efter att jag postat detta inlägg. Skivan heter "En hand i himlen" och det är Jonathan Johansson som är artisten. Har du inte hört något av han kan jag tipsa om hans videor på youtube.

Jag har länge upplevt Jonathan Johansson som onödigt bitter och tråkig. Jag har varit less på alla dessa frikyrkopojkar som inte kan hantera sin tro och sin brottningskamp med det verkliga livet. Fast jag måste erkänna att jag har ändrat mig där. För när dessa frikyrkopojkar blivit lite äldre visar det sig att de lever med en starkare tro än många av dem som "stod kvar". Hur många innebandyspelande frikyrkopojkar skulle i DN prata om sin tro på ett sådant trovärdigt och avväpnat sätt som Jonathan Johansson?  "När du bekänner en tro bekänner du dig också till en minoritet. Jag brottas med ett gäng frågor som andra inte gör. Det ställer krav på en. Man ska älska sina fiender och förlåta. Livet vore enklare om man inte behövde arbeta för försoning, säger han." Läs hela artikeln här.

Trots denna inpopulära bekännelse så har han tagits emot med öppna famnar var han än dragit fram känns det som.

Och jag kan inte annat än ryckas med. Musiken är ju bra. Men för mig är det också något mer. När jag som 19 åring flyttade till sthlm och hängde med alla dessa desillusionerade frikyrkomänniskor så tappade jag hoppet. Hoppet om kyrkan, hoppet om att det gick att vara proffesionellt kreativ och samtidigt starkt troende. Hoppet om att man kan vara en tänkande, klok människa och samtidigt beroende av Gud. Jag slogs ned av allt supande och all bitterhet.

Nu vet jag att det inte är så. De senaste åren har visat att många av de som då var i de värsta av tvivel och bitterheter har kommit ur det starkare och med en större övertygelse än jag ser hos dem som alltid stått kvar. Nu säger jag inte att det inte är fint att stanna kvar i kyrkan. Men jag säger att det är viktigt att man gör tron till sin egen. Och även om man kanske inte behöver dra hela "utelivet" svängen så är det nog bra att våga stå kvar och tvivla och ifrågasätta riktigt ordentligt ett tag.

Ja, då är det ett faktum. Jag kan inte låta bli att boka upp mig på en massa grejjer. Det måste vara mina gener. Mina päron är likadana. Men jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig bli så stressad att jag inte hinner med att stanna upp. Det är viktigt att hinna stanna upp. Att hinna fråga sig själv hur man mår. Att fråga sig själv vad man får ut av sitt liv och vad man längtar efter. Att inte göra det är som att begå självmord på självaste livet. Istället för en tänkande levande människa blir man en stressande Zombie som inte har tid att se omvärlden och det stora perspektivet. Det finns ingen ära i det, det finns ingen glädje eller uppståndelse. Då blir själva stressen en räddning eftersom att man då slipper stanna upp och fundera över hur det egentligen är fatt. För skulle man göra det, o hemska tanke, då kanske man skulle inse att man inte tycker att det är något värt att stressa så mycket.

Hur som, jag kommer troligtvis få besök av min vän från studietiden i Umeå. Hon bor numera med man och barn i Uppsala. Och jag är Gudmor till deras underverk. Jag har dock inte hunnit träffa honom så mycket. Ska därför bli väldigt kul att träffa dem i veckan. Jag älskar ju såna där små knyten. Och vänner kan man aldrig få nog av.

Men idag är det mycket att hinna med, semmelbakning, träff på stan, städning och fördjupning i temat sanning. Vad betyder SANNING för dig? Lever du med SANNINGEN?

Ikväll innan älsklingen skulle åka hem efter en lång dag ihop gick vi igenom hur veckan ser ut. Och då kändes det helt plötsligt så tragiskt men också skönt. Jag har två dagar uppbokade denna vecka då jag ska jobba. Men 5 av 7 dagar är helt blanka. Vad gör man då? Jag fick ärligt talat lite panik. Började fundera på vad man kunde hitta på. Vilka man ska försöka bjuda hem på middag eller annat man kan göra. Usch. Jag är ju fortfarande ung nog att ha massa att göra. Men jag får ta den här tiden som en välsignelse. Det finns så mycket jag inte hunnit med som jag behöver prioritera. Ryggen är en sådan grej. Jag måste verkligen skärpa mig och bli bra någon gång.

Oh yeah. Vi har varit ute vid Oset två dagar i rad i helgen. Känns riktigt friluftsaktigt. Men det är ju sportlov och vädret har ju varit så fint så vi har ju bara varit tvugna. Igår på väg till Rynningeviken träffade vi på flera andra vänner som antingen var på väg därifrån eller på väg dit. Helt klart poppis. Idag åkte vi äntligen långfärdsskridskor. Kan inte direkt säga att vi åkte särskilt långt. Det är över 10 år sedan jag senast stod på sådana grillor så vi tog det lite lugnt. Ska bli spännande att se imorgon vilka muskler det är jag har tränat idag.

Jag har kommit in i ett kreativt stim. Sen jag flyttade hit till Örebro har det inte blivit så mycket sytt däremot har jag målat rätt mycket och om jag får säga det själv så har jag utvecklats. Inte så konstigt kanske eftersom jag endast hållt på 2 år. Det är kul att jag få möjligheten att utforska tekniker på jobbet. Jag är så glad att jag la handskarna på en overhead som skulle kasseras i somras. Den gör mitt liv väldigt mycket roligare just nu. Vill du beställa en tavla så är det bara att kontakta mig så designar jag den efter önskemål. "Your own personal Jesus" kallar jag dessa tavlor för.  De går att beställa i valfri färg och bakgrund, med eller utan text. Ska ge fler exempel längre fram. Och som vanligt så kontaktar du mig genom [email protected]

Läste en artikel i Dagen häromdagen om hotet mot den kristna sångskatten. Artikeln handlade om alla musikartister som under 70-80-talen turnerade land och rike runt och sjöng i kyrkorna. Nu har lovsången och Alhpa tagit död på den scenen menar artisterna själva. En sångskatt håller på att gå förlorad använder man som argument.

Tycker det är lite knepigt. Nog för att jag gett mig in i diskussioner förr om lovsång kontra psalmer. Men ärligt talat det är ju inte där skon klämmer. Problemet är att det finns rörelser inom kyrkan (de kallas ungdomar) som har nya idéer och ny musiksmak och som ställer andra krav. Problemet är inte att man dissar en musikskatt problemet är att tiden förändrats och i och med det även vi. Jag är inte kristen för att vi har en fin musikskatt eller på grund av att vi har en fin kulturell historia. Den skatten kommer aldrig försvinna, den finns inspelad och gång på gång så kommer den upp i olika former både i kyrkorna och på musikscenen. Tro mig, den kommer inte dö ut, men den kommer kanske inte se likadan ut.

Precis som i allt annat så betyder förändring att saker ändrar på sig. Det betyder inte att det blir sämre. Det blir bara inte som det varit. Utan något har vuxit och tagit ny form. Om det är så att det växer och tar ny form får man inte skrämmas. Det är precis så det ska vara om något är levande och fungerande.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen var meningen att väckelsesångerna och läsarsångerna skulle bli betraktade som en viktigt kulturskatt. Hade de inte ett klart syfte att upplysa mänskligheten om Jesus Kristus på ett sätt som var kulturellt relevant då?

När jag växte upp lärde jag mig att min smak var konstig. Det fanns ingen av mina vänner som uppskattade samma saker som jag. Det tog lång tid innan jag vågade gå på min magkänsla vad det gäller stil. Och ändå måste jag säga att jag stack ut rejält även då. Men då var det nästan ett måste. Jag hade sån inspiration och jag ville våga vara annorlunda. Jag är glad att jag vågade. Det har resulterat i allt möjligt kul genom åren.

Jag har alltid älskat bilder och vad olika miljöer kan skapa för stämning. Jag är inte den bästa fotografen men pappa har lärt mig passion för foton och för att fotografera. Jag älskar att vinkla och få fram just det där lilla som kanske ingen annan lade märke till när de gick förbi. Det är häftigt tycker jag hur något så vanligt och vardagligt kan bli så vackert.

När vi röjde på jobbet kunde jag inte låta bli att slungas med i den där inspirationen igen. Jag hittade nämligen något så vackert där bakom bland vår sopsortering. Kan någon gissa vad det är?

Om 2008 var jobbets år så vill jag att 2009 ska bli gemenskapens år. Jag önskar att det här året får präglas av middagar, goda och långa samtal och strategispelande. Jo, jag är en sån nörd jag vet. Som tonåring skämdes jag över att storebrorsan satt i vardagsrummet och spelade Risk med sina vänner. Det var ju så himla nördigt. Men jag har åkt dit big time. Mina absoluta favoriter just nu är Settlers och Ticket to ride. Har du inte testat rekommenderar jag att du gör det snarast. Har du inget hemma kan du komma till jobbet för vi har köpt in både Settlers och Carcasonne. Det är få saker som gör livet så värt att leva som att ha någon att dela det med. Utan familj, kärleken och vännerna så blir livets innehåll inte lika värdefulla. På något sätt så är gemenskapen den som ger erfarenheten ett värde.

Jag kollade i mitt arkiv ikväll och tyckte det var lustigt hur lite jag skrev för ett halvår sedan och hur mycket det blivit sen dess. Kan bero på att jag slutat plugga och därför har mer tid att uttrycka mig fritt. Fast jag känner att jag borde ha utnyttjat bloggen mer under min studietid eftersom det är ett sånt bra sätt att föra dagbok över mina tankar.

Jag tänkte faktiskt återanvända ett blogginlägg från 2006 som går under samma tema som det jag just skrivit. (Inte spelen utan gemenskapen). På den gamla tiden brukade jag skriva ett helt kapitel åt gången. Jag har därför försökt korta ned inlägget lite så du ska hinna med något annat än läsa mitt inlägg idag...

"Hur vore livet om man inte hade nära vänner att dela det med? Någon att tala med när allt är jobbigt, när oron och ångesten kryper närmare ha någon som säger stopp vad är det frågan om? Har just avslutat ett 20 minuters samtal med min närmsta vän. Han har lyssnat till mina ibland diffusa tankar. Ibland har han inte lyckats svara men bara genom att vara där och ta sig tid till att just lyssna så öppnas dörrarna till mina djupaste tankar och jag får hjälp att lösa knutar som jag själv inte kunnat ta hand om. Hur ljuvligt är inte livet med alla dessa vänner som säger vad de tycker och får en att tänka minst en gång till på en fråga? Hur saligt är det inte att vi tycker olika i frågor och med våra diskussioner kan komma till ny förståelse! Att dela varandras fel och brister och ändå i slutet av dagen få höra ett ”jag älskar dig som du är”.
Livet handlar inte om att vi ska leva våra liv så problemfria som möjligt utan handlar om hur vi tar oss igenom problemen. Det är inte problemen som är själva problemet utan hur du väljer att möta det. Jag vill se mitt liv som den möjlighet den är. Jag vill inte titta på framtiden och fastna i oron över vad det kommer att bli av mitt liv. Jag vill leva mitt liv idag och i framtiden se tillbaks på ett liv fullt av olika händelser och arbeten. Jag tror vi väldigt lätt fastnar i en oro över hur våra liv ska bli. När vi istället borde leva våra liv idag som vi vill att de ska vara också i framtiden.

Gud säger att vi inte ska oroa oss för vår morgondag att varje dag har nog av sin egen plåga. Och visst är det så. Varje dag är för många en plåga och har varit för mig med i alla fall i omgångar. Min ambitionsnivå för vad jag ska klara av har många gånger varit en plåga. Mina egna krav har varit det som många gånger fått mig att prestera ingenting. Framförallt har jag inte lyckats med det jag ska på grund av min bild av hur jag borde vara. Min strävan inför att få ett jobb i framtiden har grusat mina möjligheter till att göra bra ifrån mig här och nu. Vilket grusar min chans till att få jobb i framtiden. Visst låter det korkat? Men det är ju så ofta så det är! Vi fastnar i stressen över det som vi inte kan göra något åt och hindrar oss idag från att göra det som vi faktiskt kan göra något åt.

Det är här vänskapen kommer in. Om vi tar oss tid till att samtala med våra vänner att ha gemenskap med dem. Men framförallt att ha gemenskap med Honom som känner oss bäst och vet allt om oss nu och i framtiden. Om vi tar en dag i taget men blickar framåt. Om vi gör det så tror jag med största säkerhet att vi kommer få allt det andra också. För i gemenskapen kommer eftertanken och vilan och i vilan klarar vi av att göra så mycket mer än vi tror att vi kan."

Det är något som har hänt. Jag upptäckte det just. Andra måndagar efter att jag jobbat helg har jag svårt att ta mig för något innan det blir mörkt igen. Det är som att jag lever i en tjock smet som gör att jag inte orkar ta mig för något. Men det är något som har hänt. Jag har energi i kroppen, jag har redan städat undan på mitt skrivbord så att jag kanske äntligen kan laga högen med byxor. Efter det kan jag nämligen sy vad jag vill, men de ligger liksom överst på "att göra"-listan. Det som har hänt är solen. Solen skiner och tack vare det vita täcket som ligger överallt där ute så lyses hela min lägenhet upp och blir till ett ljusterapirum. Det är både varmt och ljust på en gång så det känns nästan som att jag är utomlands... eller möjligen febrig. Hur som helst. Solen gör underverk i min kropp och jag känner hur jag kanske äntligen kan komma tillbaks till skönare tempo så jag får något gjort i mitt liv.

Jag har även avklarat första delen av melodifestivalen. Jag är uppvuxen med det programmet. Det var få program som hela familjen samlades till när jag var barn. Så de få program då mina föräldrar också satt och såg på tv har blivit mig kära. Mitt i naturen, Vetenskapens värld och Melodifestivalen är förevigt speciella program.

Jag tänkte på en sak när jag såg på Melodifestivalen. För 10 år sedan var det inte särsilt kul att se på tävlingen för det var så tråkiga artister och inte särskilt intressanta låtar. Hela programmet kändes förlegat och det prioriterades inte alls. Men sen hände något. Det var som att någon vaknat och liksom upptäckt vilken möjlighet det där programmet var. Vilken potential som låg där och slumrade. Och på bara några år förvandlades programmet från ett program dit det var svårt att få tag på riktiga artister till det vi har idag där det är svårt att hålla dem ifrån programmet. Melodifestivalen har blivit  något att räkna med. De som deltar har sina låtar på topplistan året runt och om de inte varit populära innan så blir det de efter att ha varit med där. Situationen är helt ombytt. Men jag kan tänka mig att det inte varit smärtfritt. Förändringen kan inte ha varit helt lätt att ta itu med. Det har säkert varit många som klagat och kanske till och med i ilska rusat ut och slutat sitt engagemang för satsningen. Det finns säkert de som känner att Melodifestivalen inte alls är som det tidigare var och att det absolut var bättre förr.

Jag fick mig en tankeställare. Tänk om kyrkan skulle inse sin egen potential och vakna ur sin slummer. Inse att den lever på 2000-talet och faktiskt ta itu med sina "issues" från förr och sedan gå vidare. Det skulle säkert vara en del som stormar ut i ilska för att man bygger om möteslokalen och det finns säkert de som tycker att det var bättre förr... Men tänk om. Tänk om. Tänk om kyrkan blev något att räkna med?

Nu ska jag ut och möta solen i en riktigt härlig promenad.

Det är svårt att känna att livet består av annat än arbete när större delen av den vakna tiden tillbringas på jobbet. På helgerna har vi öppet 18-01 vilket innebär att jag från 17.00-02.00 är på jobbet. När jag kommer hem slocknar jag. Då ser jag dessutom till att låta kroppen vila tills den själv säger till. Ställer därför ingen klocka. Idag vaknade jag 12.39. Gick upp, åt frukost, la mig i soffan för jag var så trött. Halvlumrade i soffan och vid 15.30 var det bara att börja fixa inför kvällen.

Nu är jag nyduschad och har ätit mat och ska strax börja bege mig till världens bästa jobb. För trots de sena nätterna och det höga tempot bitvis så måste jag säga att det inte kan finnas mycket som slår det här. Igår hade jag ca 200 gäster sammanlagt under kvällen som kom för att fika, umgås eller lyssna på livemusik. Ett tag sprängde vi besöksrekordet rätt rejält. Hur kul som helst. Och även om fötterna värker och ryggen skriker ifrån och svetten rinner och magen kurrar så finns det inget som går upp mot upptäkten att jag fått förtroende hos en tonåring. Det finns inget som ger sån belöning.

Nu är stället fullt av emosar. De är såna här sköna kids med färgglatt hår och sminkade ansikten. Inte sällan är deras armar sönderskurna. De hänger hos oss av egen fri vilja. De kommer självmant till oss för att hänga. I och med kaffet och deedbollen så får vi också chans att lära känna dem. Vi har genom vårt Café möjlighet att på ett eller annat sätt inspirera dessa kids och visa att det finns något mer, det finns ett större sammanhang än just det som du nu befinner dig i. Om det är genom att låta olika artister spela, hjälpa dem att få praktikantbidrag, eller lära dem att måla eller bara sitta ned och lyssna på dem. Skönt är ändå att märka att vi faktiskt betyder något i dessa människors liv.

Bjuder här på ett utdrag ur min dagbok från Etiopienresan.

 

Det är sällan tyst i den här staden. Fram till midnatt spelas musiken från grannhusen och ljudet från bilar och rädda hundar dör aldrig ut. Människorna däremot de sover, redan vid nio är det folktomt på gatorna. Här blir det mörkt vid sju tiden och efter det dröjer det inte länge förrän gatorna är tomma och alla gått hem till sitt. Att vara vaken längre än till tio verkar vara en bedrift här. Ändå är det stadspuls. Men här börjar dagen klockan ett, alltså klockan sex vår tid. Om dagen börjar då är det inte konstigt att man kommer i säng så tidigt. Sen vad finns det att göra i ett land som ännu inte försörjer hela befolkningen med el? Tv är bara för de rika och bio går man på på dagen. De enda som är ute vid denna tid är dumma västerlänningar och gatubarnen. De är alltid ute det finns inget inne för dem. Deras hem är i de bästa fall gjorda av några lager plastduk över ett litet stenröse. Där under kan flera stycken bo, sova på kartongbitar, äta det de hittar i soptunnor eller fått av någon vänlig själ. Barnen kan vara väldigt unga många kommer från andra delar av landet och hoppas på bättre förhållanden i huvudstaden. Men här kör myndigheterna bort dem när de ska visa upp staden. Man hämtar upp barnen och kör dem så långt bort man kan helst så att det ska ta några veckor för dem att hinna tillbaka. Som om problemet skulle lösas på det sättet.

 

Det är inte bara barn som bor på gatan. Det finns familjer som tvingas bo på det sättet. De bor där för det finns inget annat ställe för dem. Det finns inget annat för dem, i detta land där öken och bördig jord samsas bland berg och djupa dalar. Här finns såna möjligheter men vart tar det vägen? Var finns initiativförmågan? Det är som att landet är berövat initiativförmågan. Vem väntar de på? Biståndsarbetare? Missionärer? Väst? Pengar? De flesta missionärer är övertygade om att positiva steg för en förändring måste komma från lokalbefolkningen själva. Men hur ska det någonsin göra det om ingen tar initiativet? Om ingen ställer frågan hur kan det någonsin komma till en början till ett svar? Vems uppgift är det att ställa frågan? Vems uppgift är det att komma med initiativ? Finns det något ”väst”, bistånd, missionären kan göra utan att beröva ännu mer av initiativ och arbetsförmåga? Vad är det som skapat detta klimat? Vad är det som gör att kyrkan inte tar större socialtansvar? Vad väntar de på? Vad väntar vi på? Vad väntar jag på?

 

Jag tror att möjligheterna är goda för en positiv förändring i det här landet. Kanske att man istället för att ge mer pengar kan genom punktinsatser lära att ta ansvar och använda det man redan har? Att lägga in mer pengar löser inget problem i längden. Att ge en tiggare några cent löser inte hans hunger för resten av hans liv. Men det måste finnas sätt att arbeta som ger långvariga resultat. Hur har missionen arbetat och kan man se något sådant resultat?

 

I Wondo finns en man som är känd över hela landet, också i utlandet. Han är känd därför att han sitter på en enorm initiativförmåga och en arbetsvilja som slår de flesta. Han har under många år arbetat med missionärer från SPCM (svenska pingstmissionen) och har nu ansvar för gästhemmet som finns kvar i Wondo.  Det enda som finns kvar av missionsverksamhet i samhället. Det andra är överlämnat till myndigheterna sedan några år och det har på senare tid gått väldigt bra för de verksamheterna. På missionens gästhus finns en stor trädgård som mannen tar hand om. För något år sedan fick han en avokadokärna av en missionär och den planterade han. När vi var på besök visade han stolt upp det ståtliga träd som kommit ur den lilla kärnan. Trädet bär frukt.

 

På många sätt har den här mannen visat god vilja för att göra förändring där han är. Han har byggt hus, hotell och han provar att plantera olika växter som kan vara alternativ till ”kat”-odlingen som mer och mer tar över böndernas marker.

 

Det finns församlingar i Wondo som vägrar ta emot tionde från bönder som odlar ”kat”. Innan vägrade de ta emot tionde från de bönder som odlade tobak. På det sättet försöker församlingen signalera rätt och fel. Mannen har planterat ett äppelträd på missionens gård, om det visar sig vara goda förhållanden för äppelodling vill han sprida det vidare till traktens bönder. Kilopriset för äpplen är högt i landet, mycket högre än kaffe. Det är därför så många gått över till att odla ”kat”, det är mer lönsamt än kaffe. Problemet är bara att ”kat”-odlingen är förödande för landets befolkning. Med en befolkning beroende av en drog som ”kat” kommer utvecklingen inte mycket längre. Det är en stor utvecklingsfråga.

Efter att ha läst Dagens alla artiklar om "Den stora kyrkflykten". Finns det några saker att särskilt lyfta fram. Har föreningsformen, verksamhetskyrkan tagit över så att själv meningen med församlingen glömts bort? Måste vi försöka få ungdomarna att förstå? Ska det inte gå av sig själv? Är det verkligen så att vi ska lägga tid på att fostra människor som brinner för samma sak...om vi märkt att det inte fungerar? Är det inte så att om vi verkligen vill att ungdomar ska fatta grejjen med församlingen.. att vi då måste vara beredda på att de faktiskt tar det på allvar och ställer krav på oss och vår verksamhet? Kanske måste vi våga acceptera att ungdomarna vill att vi tydligare visar vad församlingen är mer än verksamhetsberättelser och gräl om färg på gardiner. Kanske är det så att vi då måste sälja våra fastigheter och offra allt vi under så lång tid byggt upp?

Det finns något som jag ofta kommer tillbaka till. En tanke som för några år sedan slog mig och som fortsätter göra det med jämna mellanrum. Till kyrkan går man för att möta Gud. Vi måste våga inse att kyrkan har med Gud att göra och det innebär att vi måste ge människor utrymme och möjlighet att få ett personligt möte med Honom. Om Gudsmötet uteblir vad ska jag då med kyrkan till? Det handlar inte om att frälsa människor till söndagsförmiddagsmöten. Eller till att bli ännu en medlem i statistiken. Vad är frälsning då?

Jag tror vi ofta hamnar i två diken. Antingen sysslar vi med frälsning eller så sysslar vi med helgelse. Jag tror att vi måste syssla med båda hela tiden. Att vara kristen är att veta att du är räddad från det mörker och den avgrund som just du står nära. Jag tror att det vi blir räddade från är olika för olika personer och i olika tider. Men jag tror att det generellt har med förståelsen av nåden att göra. Att vara räddad är att förstå vad nåden betyder i just ditt liv, att få en relation till nåden. Men när du vet att du är räddad så blir du också kallad till att följa. Och det är här livet tar en intressant vändning. Vad i ditt liv utmanas av Jesu liv och gärningar? Vad i hans livsstil provocerar dig? Det är först när du tagit itu med detta som livet som kristen blir intressant och meningsfullt. På vilket sätt kan du återspegla Honom i ditt liv? Kan du offra ditt liv för det du tror på? Kan du ge allt du äger? Är din räddning något värd så blir svaret ja, tveklöst JA. Vi är inte kallade att gå på söndagsförmiddagsmöte eller att avhålla oss från sex och alkohol. Att vara kristen handlar om något helt annat (som visserligen kan ta uttryck i det jag just skrivit men inte nödvändigtvis). Det handlar om att följa Jesus. Du i din vardag just där du är har Jesus som förebild och vägledare. Och eftersom våra liv inte ser likadana ut kan heller inte efterföljelsen se likadan ut. Den måste växa inom dig och få uttryck genom din stämma på det sätt som ditt hjärta slår.

Men vi verkar tro att bara vi går i kyrkan så är vi frälsta. Så länge våra barn står kvar som medlemmar så är det inte ute med dem. VAKNA. Det är ute med oss alla. Det är nåden som måste skrivas i våra liv, först då är vi räddade.

Att vara räddad sätter krav på gemenskapen. En gemenskap där man delar erfarenheten av att vara räddad och där  man tillsammans omsätter det i praktik är givande och det gör att man växer som människa eftersom man kan dra lärdom av dem som levt lite längre med den erfarenheten. Men om kyrkan är allt annat än gemenskap och om kyrkan handar om allt annat än att dela erfarenheten av att vi är räddade. Vad ska vi då med den till?

När vi blivit räddade har vi också insett att vi måste omsätta vår tro i gärningar i våra liv. Vardagliga gärningar som talar om att jag är räddad av nåd och det finns möjligheter till förändring. Vi måste inte ha det så här. Runar Eldebo skriver i boken "Det är inte livet jag brottas med - det är Gud" så här: "Det är i kampen mot Gud som en människa är menad att bli till. Det är här som hon finner sitt esse. Det är också här som hon finner perspektiv på gott och ont. Djävulen, säger teologin och kyrkan, är den som viskar i människans öra att allt står väl till. Djävulen är den som lugnar människan och säger att nu räcker det, bättre än så här kan saker och ting inte bli. Det djävulskt onda försöker med alla medel att hindra en människa att möta Gud och ta upp denna kamp".

Så min utmaning till dig den här tisdagsmorgonen är att utmana tanken "Bättre än så här kan saker och ting inte bli". Det kan alltid bli bättre. Och med Jesus i båten kan du le mitt i stormen.

Nu är det äntligen Februari och våren är inom räckhåll. Det känns just nu väldigt hoppfullt. Jag har till och med fått mer energi i kroppen till att göra annat än att sitta och dega i soffan.

Helgen har varit riktigt rolig men även slitsam. Efter jobbet i fredags åkte jag och fixade presentkort och blommor och sedan var det bara att ge sig iväg till hänget med efk-ungarna. Vi åt mackor och paj och pratade samt tackade en medarbetare som slutar. Men vi tog också ordentligt med tid i bön. På lördagen träffades vi för styrelsemöte vilket kanske inte låter som det roligaste man kan göra en lördagmorgon. Nä det är det nog inte. Men jag är inte med för att jag brinner för styrelsemöten. Jag brinner för Jesus och i Sverige är det föreningsmodellen som gäller. Helgen avslutades med en stor dos migrän blandat med 30 års fest.

Det var nog inte styrelsens fel att jag fick migrän men jag tror att jag förstått min personlighet lite bättre på sistone. Jag är inte intresserad av former för formernas skull. Jag älskar att arbeta med kroppen, jag mår bra av att se riktiga resultat av mitt arbete. Det är därför jag till slut inte orkade plugga på heltid längre. För det var så mycket fokus på det intellektuella och så lite på hur  det sedan skulle praktiseras. Jag behöver praktiken för att förstå teorierna. Och för att jag ska tycka att formerna och teorierna är något att ha så måste de fungera i praktiken.

Det är väl också därför jag insett att jag inte orkar ge mig in i ännu en traditionell församling. Vi har fastnat allt för mycket i formen kan jag känna. Vi kan inget annat än att vara församling enligt föreningsmodellen... men är det verkligen sant? Finns det inget annat sätt?

Att sitta med i styrelsen är allt annat än former iallafall. Det är ett arbete präglat av bön, längtan, drömmar och stora visioner om att Gud kan göra skillnad här och nu mitt i allt. Och vi kan genom våra beslut faktiskt ge möjlighet till det. Det går så länge vi inte låter formerna vara ändamålet i sig.