yosofine

Det är pinsamt hur en person som utger sig för att inte vara troende kan ha en så pass radikal och talande åsikt. Jag talar förståss om Birger Schlaugs debattartikel i Dagen idag. Han ger klockrena meningar såsom "Ska man tro på en Gud och på en skrift man anser är helig, då ska man också göra det. Allt annat blir fånigt. Hur trevligt, demokratiskt och mysigt vi än kan tycka att det är. Men religion är religion, filosofi är filosofi och politik är politik."

Ok så enkelt är det kanske inte. Vi kan inte separera politik och filosofi från religion. Därför att vi är hela individer. Tron är inte något vi hänger på oss det är något som rinner i vår kropp som finns i vårt blod och som genomsyrar precis allt hela tiden 24-7. Det är en märklig föreställning den om att  tron, religionen inte har med förnuftet att göra. Detta är en föreställning som framförallt härjar i Sverige. Man har svårt att förstå vilken roll religionen spelar i människors liv därför att man ville separera dem åt. Men med det sagt så finns det annat i hans artikel som faktiskt är sjukt vettigt.

"En Gud som håller upp fingret och ser vart det blåser är inte mycket till Gud. En kyrka som gör samma sak, är inte mycket till kyrka. Även om jag och mängder med andra tycker att det är trevligt, gott och klokt."

Det kanske är så att det krävs en person utanför vårt sammanhang för att vi ska våga stå på oss. Att vi ska våga gå emot strömmen och stå för något annat som inte är så PK. Det handlar inte bara om äktenskap den här frågan är hetare än så. Det blir pinsamt när man ser tillbaks på våra hjältar i evangelierna...dem vi läser om och inspireras av. Dem vars liv fick offras för sin tros skull. Eftersom vi knappt vågar yttra vår åsikt när det enda som står på spel är vår delaktighet och bekräftelse från samhället i stort. Idag är vi så pass kuvade av samhället och vår egen önskan att bli accepterad av denna att vi håller tyst. Där våra hjärtans slag borde överrösta och leda vägen i debatterna ekar det pinsamt tyst.

På hösten kommer alltid en massa ny inspiration. Höstkollektioner, skivsläpp och bokmässa. Det bara väller in nyheter att ta till sig eller skärma sig ifrån.

Det här är något som inspirerar mig på flera nivåer. Musikaliskt är det mest roligt stilmässigt är det hur härligt som helst!

Har du tänkt på att varje dag är en dag i ditt liv?! Att alla dagar räknas? Ibland känns det som att man låter vissa dagar slippa undan, de behöver inte räknas. Man sitter av tiden eftersom det kommer något bättre längre fram. Det är skillnad på att se fram emot något eller längta till ett visst datum.

Jag tänker på det rätt ofta och vill att varje dag ska innehålla det som just den dagen kunde bidra med. Alla dagar behöver inte ha ett digert schema med uppdrag. Men den är värd sin uppskattning och närvaro ändå.

Denna dagen, ett liv. Eller hur var det han sa Melker på Saltkråkan? Jag tror att jag fattat grejen. Det handlar om närvaro i nuet. Att acceptera livets omständigheter och sedan göra det bästa man kan i den situation man befinner sig i.

Vissa kallar mig en livsnjutare och jag kan nog njuta lite för mycket ibland. Men samtidigt så är det ju bara nu jag har. Det finns ingen som kan ge besked om imorgon eller nästa vecka. Och om jag då får välja mellan att äta snabbmakaroner med ketchup eller chevré mackor med honung och valnötter vinner chevré och honungsmackorna alla gånger! Sen att det tar längre tid att laga spelar inte så stor roll, vad är det vi jäktar till så pass att vi inte hinner laga en god måltid och sedan njuta av den?

Sen att man ändå måste hoppas och räkna med att det kommer en morgondag gör ju att man behöver tänka på att äta och ta hand om kroppen så att den är pigg och kry även då. Och det mina vänner är något jag jobbar på.

jag ägnar förmiddagen åt en favoritsyssla så här års. Jag tar rätt på frukt genom att sylta o koka. Nu blir det plommonmarmelad! Sen kan man resten av året njuta av naturens läckerheter!

Jag går och grubblar på flera tänkbara blogginlägg och de slåss om att få komma ut först. Vet inte hur det här ska gå. Men det känns så härligt när jag drivs av en sån lust till att skriva. Det är ju därför jag skriver. Men ibland kan man liksom känna att lusten inte finns där på samma sätt och då undrar jag om jag någonsin kommer drivas av den där skrivarlustan igen.

Men när det är höst så är det som om något kryper fram. En smygande känsla. En känsla av att det är dags att tända ett ljus fylla en stor kopp med ett riktigt gott te och sedan formulera ihjäl timmarna. Skriva av sig. Det är det som drabbat mig nu. Hösten. Hösten med det nya livet. Det är på hösten det händer, det riktiga nyåret. Efter veckor av ledighet och frihet från vardagens lunk kommer vi tillbaka. Jag älskar vad friheten har gjort med oss. Stilar har bytts ut, vänskapsband som knutits och kärlek som har blommat.

Det är i början av hösten allt kommer upp till ytan, ställs på sin spets och testas. Kan jag bära upp min nya stil i vardagen eller vågar jag bara göra det hemma på ledigheten? Vågar jag stå för min nya hårfärg eller mina nya kängor?

En av de finaste sakerna med hösten är att alla par som bildats under sommaren träder fram i offentligheten. Håller varandra i hand. Personer som tidigare inte höll varandra i hand, kanske inte ens var i samma umgängeskrets, har helt plötsligt mycket med varandra att göra. Hur gick det till? Åh jag kan bli så fascinerad av hur par blir till. Att det helt plötsligt ur inget uppstår en gemenskap. Hur en vanlig vänskap helt plötsligt innebär något mer. Hur omvärlden helt plötsligt utestängs från den nya gemenskapen. Jag älskar den typen av utanförskap. Utanförskapet som blir av ett nytt par som bildats. Det är något skört med det att gå ut i offentligheten med sin kärlek. Öppet visa sina känslor, erkänna vem som tagit ens hjärta med storm.

Men framförallt så gillar jag hösten på grund av att det är så tydligt hur livet och skapelsen hänger ihop. Att naturen sköter sitt trots allt. Löven får nya färger och faller sedan ned. Träd lyses upp av rönnbär och blommor går in i sista andningen. Och samtidigt som naturen så tydligt ger tecken på nedbrytning och död så fullständigt sprakar det av liv, det är skördetid. Och mitt i den här processen står vi människor upptagna av våra liv och vår vardag och inte kan annat än bara vara delaktiga i det naturen håller på med. För vi kan kanske påverka miljön negativt genom vårt levnadssätt men i mångt o mycket sköter naturen sig själv. Fåglarna flyttar när det är tid för det och träd fäller löv när det är tid för det. Vi behöver inte se till att det ska hända. Vi har inget ansvar för det. Men det säger oss något om evigheten om det som är beständigt. Om sanningar som finns där oavsett. Och det mina vänner är en av livets härliga visdomar som jag just nu njuter av.

jag har suttit ute o solat idag. Eller egentligen sorterat papper o satt i pärmar. Men jag gjorde det i solen tillsammans med mina rastaflätor. De gav mig sköna hollywood lockar till kvällen då jag åkte på middag med kollegerna!

Jag lyssnar på Scarlett Johansson och fortsätter mitt arbete med att röja, sortera, organisera och slänga. Kommer över sådant som ger mig minnen. Som artikeln om mig i ung tro. Har jag verkligen sagt o gjort det där? Det känns så avlägset. Som om det var i en annan tid, ett annat liv i umeå. Jag skrattar åt allt jag gett mig in på. Jag måste ju vara helt dum i huvudet. Men det blir roligare så!

 

Det här året kommer bli känt som året då djuren tog sig in i mitt liv. Jag syr katter och sniglar och virkar möss och kaniner som aldrig förr. Och jag har inte bara syskonbarn att skylla på. Men på något underligt vis tycker jag att de förgyller min tillvaro alldeless förträffligt!

Jag kom över en väldigt viktig och bra skriven debattartikel ikväll. Den handlar om folkhälsoinstitutets undersökning om ungdomars alkoholvanor. Om hur alkoholvanorna inte är de ungas problem utan de vuxnas. Du kan läsa artikeln här.

Jag har brottats väldigt mycket med just alkoholkulturen och den alltmer vanligt förekommande konsumtionen också inom kyrkans väggar. Jag har brottats med min personliga hållning till alkoholen såväl som de påtagliga bieffekter som alkoholkonsumtion/kulturen för med sig. Jag har haft svårt att förstå varför jag en vuxen människa ska dricka något och lägga pengar på en vara som för med sig så mycket olycka för så många människor. Varje dag när jag bodde i Sthlm blev jag påmind om alkoholens baksida. Det är svårt att gå på T-Centralen eller på en gata i Sthlm city utan att möta minst ett par alkoholmissbrukare. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt att gå in på systembolaget utan att möta någon som har problem att hantera alkoholen. Överallt påminns jag om de negativa effekterna som kommer av denna konsumtion. Varför ska då jag, en fri och tänkande människa frivilligt lägga pengar på detta?
Sen kommer vi till omvärldsperspektivet och ser att alkoholindustrin jobbar hårt för att få fotfäste i länder där det tidigare inte funnits alkoholkultur i samma utsträckning. Det handlar om lobbyister som ser till att lagar skrivs till fördel för alkolholbolagen och det handlar om företag som betalar sina arbetare med dricka.
Varför ska jag, en vuxen fri och självständig människa vilja stödja dessa bolag?

Sen plockar vi ned frågan till vardagssituationen. När jag vill gå ut och äta en fin middag tillsammans med vänner eller älskade så finns det inget vettigt alternativ till alkoholdryck om man inte vill dricka läsk till dyrbiffen. Känns ju sådär. Och skulle man beställa vatten eller läsk så får man sedan stå ut med kyparens dryghet resten av middagen eftersom de inte tjänar så mycket pengar på en.
Och sen  har vi dessa små tillfällen då man går ut med några vänner för att umgås. Jag har alltid känt mig fri att beställa vad jag vill när jag går ut. Vill jag ha läsk så beställer jag det osv. Men jag har märkt att det sker något i gemenskapen om jag ensam beställer läsk i ett sällskap som beställer alkoholhaltid dryck. Helt plötsligt är jag inte delaktig i gemenskapen på samma sätt. Det är som att jag i och med den beställda läsken deklarerat för sällskapet att jag inte vill vara en del av deras gemenskap. Hur kommer det sig? Har jag inte kommit dit tillsammans för att umgås med dem runt bordet? Detta besynnerliga bemötande bekräftades i somras när jag tillsammans med goda vänner gick till en uteservering en ljum sommarkväll. Vi bestämde oss för att dela på en flaska vin, vi var ju så många så vi skulle tjäna på det istället för att köpa ett glas var. Helt plötsligt var jag delaktig i en djupare gemenskap, jag kände hur de vågade anförtro sig till mig på ett sätt jag inte känt av tidigare vid såna tillfällen. Och när jag fnittrar till lite som jag brukar göra får jag hejjarop och blir uppmuntrad "att släppa loss", som om jag inte kan göra det utan det där halva glaset vin? 

Jag älskar mina vänner men jag blev ärligt talat förnärmad.

Det är en sak att dricka ett glas vin eller annan alkoholhaltig dryck för att man uppskattar smaken. Men jag upplever att alltför många även sådana som vill påstå sig ha en mer vuxen relation till alkoholen dricker av helt andra anledningar. Det är för att vara en del av kulturen. Det är för att komma bort från utanförskapet. Utanförskapet vi i kyrkan är uppväxta med, utanförskapet i ett sällskap som dricker alkohol. Det är för att alkoholkulturen är norm och ses som självklar och det är framförallt därför att det knappt finns vettiga vuxna alternativ. Och det här är inget som ungdomarna kan göra så mycket åt, de föds in i den kultur som du och jag upprätthåller. De vet inget annat därför att vi inte försöker mer för att hitta andra alternativ.

Det handlar inte om att lägga ok på redan tyngda axlar. Jag blandar inte in synd och skam i den här frågan. Det här handlar om helt andra frågor som man inte behöver vara kristen för att ta ställning till. Frågan är om det verkligen ska vara så trångt på 2000-talet att man inte ska kunna vara delaktig och ha roligt utan att behöva dricka alkohol?!

jag köpte fina knappar när jag var i skåne. 10st för 2 kronor. Nu ska de bli fina smycken till mig! Jobbar ikväll så jag tar en lugn dag. Passar på att fylla mig med inspiration och få saker gjorda!

Jag återkommer alltid till exakt samma fundering så därför tar jag tillfälle i akt och skriver ned det. Svart på vitt. Att vara kristen är inte något man väljer. Det är inte en livsstil eller ideologi som passar bäst ihop med hur man är som person. Att tro på Gud är inte att erkänna att det finns en högre makt. Eller att ha en politisk agenda.

Nähe tänker du.

Så här står det i 1 joh 4:10 Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.  Och vidare i vers 19 Vi älskar därför att han först älskade oss.

Du  blev älskad först därför älskar du tillbaks. Du har blivit utvald och därför väljer du. Det du måste uppleva är nådens verklighet i ditt liv. Vi behöver förstå att det här är på riktigt, det är ingen tankebana vi kan trösta oss med, det här är verklighet. Gud har älskat oss så mycket att han sänt sin enda son som försoningsoffer. Och varför behövde Gud göra det? Jo på grund av vår värdelöshet och Guds kärlek. Våra traditioner bygger på människor vars liv blev förvandlade. Meningen är inte att vi ska helga traditionerna eller upphöja dem traditionerna bygger på utan följa deras exempel, låta våra liv bli förvandlade. 

Det är sånt som blir så extra tydligt när man håller en 3 veckors bebis i sin famn. Ett sånt underverk, det gör ont i hjärtat bara att veta hur hjälplös bebisen är, hur beroende och fullständigt... inte till någon som helst nytta den är. Och det är just det som är så svårt.

Föreställ dig att det är du som är den där bebisen. Du är hjälplös du kan inte annat än bajsa, skrika, äta och sova. Du är fruktansvärt beroende och det finns ingen gräns på hur mycket beroende du är. Du kan inte hjälpa att du behöver äta klockan 02.30 en vanlig onsdagsnatt. Och trots föräldrarnas brist på sömn och slit med att byta blöja, byta kläder, amma, och sen byta blöja igen, så finns det heller ingen gräns för deras kärlek.

Det finns inget du kan göra som kan skilja dig från Jesu kärlek till dig. Inget. Och det finns inget du kan göra för att förtjäna Jesu kärlek. Absolut inget.

Det är nog en av de absolut svåraste sanningarna idag. Att det inte finns någon motprestation. Allt börjar med att ta emot.

Det är kanske därför det handlar om så mycket yta idag också i kyrkan. Det är lättare så. Det är jobbigt att komma till den där punkten då man inser sin hjälplöshet och sitt totala beroende och samtidigt veta att det inte någonsin finns en chans att göra sig förtjänt av det.