yosofine

Det jobbas på för fullt, man kan aldrig ha för lite med sig för att sälja när det är julmarknad. Jag arrangerar ju designmarknad några gånger per termin och det är riktigt roligt. Dock blir ofta resultatet att jag inte hinner skapa så mycket själv att sälja. Det har många gånger blivit så att jag fått ta vad som legat och släpat hemma. Men denna gången har jag faktiskt hunnit. Jag har suttit alla lediga kvällar och virkat och stickat och skapat. Det blir en varm kollektion med lite glitter och gull. Jag tror att mina inomhus halsdukar kommer göra sig fina i jul och att pannbanden värmer skönt om öronen på shoppingen i januari.

Är du i Örebro lördag 29 nov missa då inte detta:

Jag har varit hemma hos mina föräldrar i helgen. Det är att kombinera stress med avkoppling på en avancerad nivå. Mycket ska hinnas med på kort tid och samtidigt är det stunder då tiden står still då samtalet får ta tid eller då vi hinner sitta i vardagsrumssoffan och se på bilder ihop. Det är ofta väldigt skönt att komma hem även om jag ständigt lider av dåligt samvete för att det är något jag inte hinner med, oftast att träffa vänner. Därför är det så mycket lättare att resa någonstans där man inte känner någon. Jag tar ofta upp mina gamla reseminnen och låter mig bli inspirerad av dem. Så jag tänkta att det var dags att bjuda på lite av Prags skönhet. Jag ska definitiv åka dit igen det är nu man lärt sig hitta till guldkornen. Ska skriva om dem en annan gång!


Det här var en av favoritbilderna. Strax efter karlsbron, på lillsidan som jag tror det kallas. Precis under slottet.


Härlig nostalgisk reklam

Backe upp och backe ned åkte vi spårvagn.

Jo det är sant. Jag har insett det att det faktiskt inte skulle vara så dåligt att få vara hemma och baka och laga mat och sy och pyssla om i hemmet. Jag skulle älska att få hitta nya recept och nya bakverk att lära mig göra med finess. Men för att glädjen skulle vara fulländad skulle jag behöva bjuda hem vänner och släkt minst en gång i veckan för att få visa upp och bjuda på allt det goda.

Det kan ju iförsig räcka med att jag får bjuda hem vänner hit nu på god mat. Mitt lilla lilla kök och lilla lilla lilla bord med de små små stolarna begränsar dock detta lite. Jaja tills dess vill jag bjuda er alla på lite ögongodis som jag hittat i cyberspace idag.


Åh tänk att kunna göra såna där fina!! Lär mig och lär mig nu!


Åh.. de är så fina att man inte ens vill äta dem utan bara titta och njuta.


Sån kreativitet.

Jag påmindes häromdagen om att jag faktiskt slutat debattera. Jag insåg efter ett tag att det inte gjorde någon skillnad. Mina inlägg kanske fick någon att tänka efter men mest av allt så hände ingenting. Vi uppslukades av debatten och det handlade mer om vem som hade bäst argument men det ledde egentligen ingenstans. Jag studerade teologi och min tid tillbringades i att lära mig och hålla distans. Men det var så uppenbart att teologi inte är något man kan ha distans till. Tro och liv och Gud är inget abstrakt långt bort från min egen värld, mitt eget liv, mitt hem. Om inte teologin omsätts i handling i det egna livet så blir det bara tomt ihåligt prat. Då kan man använda hur många fina ord som helst men det förändrar ingenting. Teologi handlar om dig och mig och om våra liv.

Jag började längta till livet, till det levda ordet. Jag orkade inte längre prata om det jag drömde om. Jag ville inte samla till möte än en gång och diskutera drömmen om efterföljelse. Jag ville leva där mitt i det. Så jag bestämde mig för att göra så. Sen insåg jag en dag vad Ordet hade gjort med mig. Det hade borrat ned sig djupt ned i min inställning till livet och lagt en grund för min livsstil.



Det är farligt att läsa Bibeln. Jag skojjar inte, det kan sluta med att du ändrar åsikt och till och med livsstil. För allt i världen börja inte läsa den. Den kan förändra ditt liv.

Jag tänkte först vad gör jag här, jag platsar inte här bland proffsen. Jag tänkte att nu är det bara att få det överstökat. Men sen kom en annan Maria och tänkte. "Jag är uttagen för att åka, jag är bra" så sa Maria Pietilä Holmner i en interjvu om hennes slalomåk i helgen.

Vad är det som gör att tjejer har så dåligt självförtroende för sin egen förmåga? Inte ens när vi fått förtroendet att göra något litar vi på vår kraft att göra bra ifrån oss. Och självklart är det så att vårt dåliga omdöme om oss själva påverkar resultaten. Har vi dålig självinsikt? Vem jämför vi oss med och varför gör vi det? Själv har jag kämpat massor med dessa tankar. Vem är jag att komma och ha en åsikt? Vem är jag att ta plats? Vem har gett mig rätten?

Även om några av dessa ord är sagda direkt till mig under min uppväxt i direkt syfte att tysta mig så känns det ändå rätt allmängiltigt. Hör det ihop med att det så sällan finns kvinnor på positioner som kan bekräfta ens förmåga och möjlighet? Är det brist på självförtroende? Brist på föredömen?

En hel del har nog att göra med detta tävlande om mer makt. Om att skydda sin plats och inte vilja någon annan något gott. Jag tror ju snarare att alla tjänar på att hjälpa varandra framåt. Att hjälpa varanadra att klättra uppför leder till allas utveckling och välmående. Jag tror det är dags att agera. Vad säger du? Ska vi börja?

Ibland går det bara inte. Av någon anledning ska man ligga och vrida sig i lakanen och prova nya sidor av kroppen att vila på. Men det går inte. Till slut börjar det kännas ovärt att ligga kvar för vad i hela friden ska man göra? Lite ironiskt att jag hittade boten mot sömnlösa nätter och ändå lyckades ligga sömnlös in på morgonkvisten. Jag tänkte för mycket på jobbet. Mitt ena jobb. Jag har två jobb, ett som passar som hand i handsken för mig och sedan ett jobb som jag måste ha för att få ihop mina timmar varje månad. Det har dock börjat bli ohållbart. Något måste göras. Det ställs för höga krav på mig för att det ska kännas värt den låga lönen. Och ändå är ju trots allt lönen skön att få varje månad. Men till vilket pris? Är det värt sömnlösa nätter, magkatarr och oro inför att åka till jobbet? Är det värt att aldrig ha en ledig kväll? Jag hinner ju inte med ens det mest naturliga som att laga mat eller bjuda hem vänner på middag. Jag drömmer och tänker för fullt. Är det nu det är dags att våga starta firma? Vi får se. Någon som har ett roligt förslag på vad jag ska göra?

Och sen medan jag låg där sömnlös och orolig så tickade besökarna till på bloggen. Det känns fint.

 
Känner du igen killen? Minns du serien som gick på 90-talet som handlade om honom och hans kompisar. Han var kär i en tjej som hade långt hår. Vi tänkte så det knakade och kunde inte komma på vad han hette. Tack vare en viss kvällstidning har jag nu svaret. Serien hette "En härlig tid" och lillkillen heter Fred Savage. Så nu kan ni sluta ligga sömnlösa.

Det är olikt mig att skriva något om kvällspressen eller politik. Men det här tycker jag kändes så bra. Jag måste säga att jag älskar den nya frimodigheten att uttala sig negativt om det som är politiskt korrekt. Jag hoppas det kan komma fler som vågar tänka själva framöver. Nu vill jag säga detta utan att på något sätt mena att jag håller med till punkt och pricka. Jag älskar mer att det kommer en variation i åsikter upp i mediahimlen. Fram för mer mångfald i våra åsikter. Hurra!

läs krönikan här.

Jag saknar det ibland. Vemodet och långsamheten. Jag saknar att ta tiden som den kommer och att känna att man är ett med årstiderna. På nåt sätt så kändes det som att man levde där på ett annat sätt än någonannanstans jag bott. Det blir inget hektiskt flyktande till nästa plats utan man är strandsatt. Fast på en öde ö tillsammans med andra och man gör det bästa av situationen. Långsamheten är det jag saknar mest. Det var som att man hann tänka på så mycket. Fast det var kanske mest att jag hann reflektera över det.

Det är ju inte det att jag tänker mindre eller filosoferar mindre nu. Men på nåt sätt så känner jag mig inte lika hemma här. Det finns något i folksjälen i norrland som jag känner mig hemma i. Det finns en melodi i den västerbottniska själen som går ton i ton med min. Ett djup och en långsamhet. Man får vara djup, man får ta saker på allvar.

Här vet jag inte ännu. Det är inte så tydligt. Men det är något som saknas det känner jag tydligt. Det är inte lika rått. Men jag valde att flytta. Mycket och det mesta var på grund av perspektiven. Jag visste att det fanns mer. Jag ville inte gräva ned mig i punkten där jag just fastnat jag ville vidare. Det finns en hel värld utanför ön och jag behövde ta mig närmare den. Det är väl den viktigaste av mina lärdomar. Att aldrig stanna. Att aldrig nöja sig med mindre än att man kan gå vidare och att det finns en fortsättning. Att man inte måste vara klar och att man inte måste stanna i ett skede. Livet går vidare och livet innebär förändring. Liv är lika med förändring. Och jag behövde följa med förändringen annars skulle jag inte leva.

Men jag har blivit påmind om den där melodin de senaste dagarna då det visats ett program, tillflykt, om David Sandström. Det programmet är precis vad jag pratar om.

Vilken vän vi har i Jesus trofast kärleksfull och god.

När vi frestas när vi prövas vill Han ge oss kraft och mod.

Ofta tyngs vi ned av oro glömmer att vi har en vän.

Som har lovat vara med oss hjälpa om och om igen.

 

Har du sorger och bekymmer är du modlös trött och svag.

Jesus hjälper dig att bära dina bördor dag för dag.

Han som gråtit våra tårar ser vår ångest och vår nöd.

Den som sörjer vill han trösta den som vacklar ger Han stöd.

 

Är du bitter och besviken har ditt hjärta djupa sår.

Säg till Jesus vad du känner våga tro att Han förstår.

Han som bar vår synd och plåga i sin egen kropp en gång.

Älskar oss och ger oss vila tänder hopp och föder sång.

(Psalm i sångboken "vilken vän vi har i Jesus")

I helgen var vi bjudna på maskerad. Det var nog första riktiga festen det här året som vi gått på här i stan. Det har liksom mattats av det där med umgänge. Mycket har att göra med att vi jobbar och pluggar så mycket nuförtiden. Livet hinns inte med. Jag längtar efter ett stort hem och en tid då man kan bjuda vänner på middag iallafall varannan vecka. Det vore nåt det. Då skulle jag baka det här brödet lite oftare.

För en vecka sedan var jag och min Käresta i Umeå för att hälsa på. Det var skönt att komma bort från vardagen och återse nära vänner. Det gav mer inspiration och avkoppling för kropp och själ.


Street art, bonads graffiti


Hemma hos våra goda vänner. De har det sådär 50-tals norrländskt som det bara går att ha det i Umeå.

Köket är trevligt att umgås i. Hallonsorbén va sur.

Surt men vackert. Vi överskattade moussens söthet och snålade med sockret till hallonen vilket vi inte skulle gjort. Men nästa gång vet vi bättre. Fint var det iallafall. slut från denna resa

Jag efterlyser tung inspiration för virkning och stickning. Jag vill lära mig hur man stickar efter mönster. Jag vill få nya tips på vad man kan göra med några stickor och lite garn.  Tipsa mig!