yosofine

Igår la jag upp en text som jag skrev 2006. Innan jag somnade läste jag ur min andaktsbok av Stinissen och det kändes så häftigt. Att vi nästan skrivit om samma sak.  Det här med att inte riktigt kunna älska någon innan man älskar sig själv. Så jag tänkte att hans text kan få finnas här med.

"De fel man upptäcker hos andra är ofta en projektion av ens egna fel. Det som du inte vill se hos dig själv överför du på någon annan. Det finns en egendomlig mekanism i vårt psyke, har psykologerna gjort oss uppmärksamma på, som gör att vi skriver våra egna dåliga sidor på andras räkning. Om du lägger märke till en flisa i din broders öga, gör du klokt i att söka efter bjälken i ditt eget. Det är ju mycket möjligt att flisan hos den andre är ett återsken av din bjälke. De fel du lägger märke till hos den andre kan lära dig mycket om dig själv. ..." (Stinissen, I dag är Guds dag.)

Jag tycker det är väldigt intressant att människan är så djup och komplicerad. Att vi har dimensioner som kan vara dolda för oss. Att vi kan fastna i tankemönster och lära oss att tänka om. Att det i oss finns en enorm kraft till förändring och överlevnad.

I helgen var det som att jag och Gud började prata om hur fantastiskt det egentligen är. Tänk att vi människor är så komplicerade och avancerade att vi har lyckats uppfinna en grej som gör att vi kan prata ut i luften och de orden utan knappt nån sekunds fördröjning når en person på andra sidan jorden. Att vi har uppfunnit en liten låda som kan transportera ljud. Om människan för hundra år sedan kunde uppfinna telefonen och för 20-30 år sedan uppfinna den trådlösa telefonen. Hur stor är då inte vår kapacitet? Om nu människan är så avancerad att man kan komma på en sådan och andra häftiga uppfinningar. Eller den att vi faktiskt har rest till månen. Hur stor kapacitet har vi då inte? Och egentligen är det en konstig tanke? Vi är ju Guds avbilder och Han har ju skapat oss och jorden. Inte konstigt om vi på något litet sätt faktiskt liknar Honom.

En svindlande tanke, och jag tror att det enda som egentligen begränsar oss är vi själva.

Jag går igenom mina flyttkartonger och olika saker som följt mig under många år. Jag öppnar pärmar och böcker. Läser sådant jag skrivit för längesedan och imponeras ibland. Det är så mycket jag glömt bort i hur jag varit och tänkt. Hur vandringen har varit hit. För jag har ju inte alltid tänkt så som jag gör nu. Eller agerat likadant heller för den delen. Även om jag många gånger känner mig väl bekväm och hemma med den jag är idag. Så är det skönt att veta att jag har utvecklats och förändrats väldigt mycket bara de sista 3 åren. Saker jag brottades med för 3 år sedan är inget problem idag. Tänk vad bra det är ändå. Att vi förändras, lever i ständig förändring. Åh vad jag aldrig vill sluta med det. Det som har liv förändras eftersom man hela tiden fortsätter att växa.

 

Jag hittade en av mina inspirationsblock där jag skrivit ned tankar och skissat idéer. Jag tyckte jag skrivit ihop en sån fin text så jag vill här dela med mig av den.

 

"På flykt från Galileen, texter skrivna våren 2006

Undrar om det är historiens förbannelse, att man inte vågar se framåt. Det som var igår önskar vi om imorgon om det fungerade vill säga. Annars söker man sig gärna framåt eller åt sidan. Men helst söker jag gå dit jag vet att Jesus varit. För även om jag inte möter Honom där, så kanske jag ändå kan känna Hans frånvaro. Det blir ju i alla fall något. Rädslan att bli besviken på Gud tvingar mig att inte söka där Han är.

 

Men vem blir jag egentligen besviken på? Är det inte mina förväntningar som är fel snarare än att Gud skulle svika mig?

 

Vad ska jag förvänta mig? Att möta Gud! Hur är det mötet? Skulle jag veta det skulle det i sig vara en besvikelse att jag kan räkna ut Gud innan.

Storheten och hoppet är väl just att Gud går sina egna vägar, de som är bättre än jag kan tänka ut!

 

Egentligen så har jag ju inget att vara rädd för. Därför att jag vet att Gud känner mig bättre än jag själv. Mitt hopp står till den uppståndne. Och Han har redan bevisat sin vilja för mitt liv. Kärlek och befrielse från smärta, död och bojor. Om nu Gud känner mig och vet vad jag behöver varför ska jag då oroa mig över mitt liv? Över kärleken som smärtar? Känner inte Gud allt i mig? Vet Han inte vad som är bäst? Oroa dig inte min själ, hjärtat kommer få älska igen.

 

Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan. Du älskade den personen i ljuset av dig själv. Vilket gör personen till en lika hemsk person som du, som du inte riktigt kan ge all kärlek. Kan det påverka min relation med Gud? Att jag ser Hans kärlek ur mitt perspektiv och inte genom Hans? Gud hjälp mig att ändra synsätt!

 

”Den ni söker är inte här. Han har gått före er till Galileen för att möta er där.” Hur ofta springer jag inte till den tomma graven eftersom jag med säkerhet vet att det gudomliga i mänsklig form varit där? Bara för att inse att Jesus inte längre är där. Han har gått vidare. Det är som att jag är bäst på att söka Jesus där Han varit och hålla fast vid det säkra som varit. Att söka Gud idag där Han är nu. Känns mer osäkert och därför skrämmande."

Jag har tänkt visa lite av min Riga resa. Den blir nog uppdelad i flera inlägg. Här är del 1 och den får handla om det konstiga och vackra vi fick se.

Den här skylten mötte oss när vi kom av färjan.

 

Vid ett av universitets husen spanade vi på dessa figurer uppe i luften. Läskigt och kul på samma gång tycker jag.

 

Det här var inte så kul utan ett av husen mitt emot våra glänsane nya fina hotell. Skarpa kontraster kom att prägla resan.

 

Skum julgran med plastblommor och massa turister.

 

Och många kitschiga hus.

 

Och regnstövlar med nitbälten.

 

 

Och glassdisken som är full av konstverk. Hur ska man vilja förstöra denna fina uppläggning för att få sig en kula?

 

Och blomsterhandlare som har öppet dygnet runt. Det verkade vanligt att ge bort blommor här. Även om många av buketterna skrek 80-tal med brudslöja och rosa rosor så var det ändå rätt gulligt på nåt vis.

 

Det här var allt för denna gången. Det kommer fler bilder längre fram om gatukonsten och om sevärdigheterna.

Jag får ibland höra att jag är stark. Att jag gör det här bra, det jag går igenom. Och ibland känns det som om man tror att det är något speciellt med mig som gör att just jag är så väldigt stark.

Men så är det inte.

I lördagskväll satt jag och pratade med mina föräldrar om livets omständigheter. Och de berättade om alla turer när vi som familj skulle åka som missionärer till Liberia. Hur mycket som strulat på exakt alla områden. Hur saker som än idag river upp sår och gör ont i mina föräldrar. Hur vänner och ledare betedde sig. Hur saker inte föll på plats medan andra gjorde det helt och hållet. När vi sen återvände från Liberia efter 3 år kände både pappa och mamma att det de var med om innan de reste ut var en förberedelse inför det som väntade dem på missionsstationen. Hade de inte gått igenom allt det där innan hade de troligtvis inte klarat perioden lika bra som de gjorde. Och de kunde se hur Gud varit med dem och de kunde känna tacksamhet, trots allt.

Jag är helt övertygad om att mina föräldrars liv med Gud har präglat mig och mina syskon. Och då framförallt det att alltid i allt lägga livet i Guds händer.

Som tonåring var jag väldigt ensam. Jag hade ingen jag kunde prata med om de verkliga sakerna, dem bar jag på själv. Min enda tillflykt och nära vän var Jesus. Jag hade så många stunder när det var så verkligt. Att mitt enda hopp i livet på alla områden är Jesus. Det var påtagligt. Och jag kände tacksamhet över att Han brydde sig om lilla mig.

Det här har blivit ett beroende. Jag är fullständigt beroende av hoppet som jag har i Jesus. Annars klarar jag mig inte. Men detta beroende gör också att jag vet bättre. Jag vet bättre än att falla in i bitterhet, klagan eller hopplöshet. Jag vet bättre än att skita i allt och bara fly (även om jag ibland önskar jag kunde göra det).

Därför att jag vet att Jesus är på riktigt. Han lever i mig och leder mig vidare. Jag har lärt känna Jesus och kraften av Hans uppståndelse, iallafall en bit av den. Jag förstår vad det betyder i just mitt liv i de saker jag kämpar med och brinner för.

Så nej, jag är inte stark. Om det är något jag är så är det smärtsamt medveten om hur svag och hopplös jag är. Jag klarar inte det här. Och istället för att bära denna hemska insikt hela tiden mot hopplöshetens hav så ger jag den till Jesus. Min styrka ligger i att jag ger allt till Gud. Han är min ständiga tillflykt.

Farfar gav mig ett bibelord strax innan jag blev sjukskriven för 7 år sedan. Det har sedan dess varit till tröst och vägledning. Och handlar om just det här.

Ps. 84:5-8 " Saliga är de som bor i ditt hus, de lovar dig ständigt. Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar för sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor och höstregnet höljer dem med vägsinelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion."

Jag har tvingats finna mig i en situation i livet som jag inte önskar eller planerat. Men som är. Jag har tvingats finna mig i hur verkligheten ser ut. Från sin allra fulaste sida. Och jag vet att jag inte är ensam om att få göra det. För livet är precis så här, fult och fint ont och vackert på samma gång. Det hör till. Ingen är skyddad.

Efter bara ett år i kollektivet var det dags att flytta till ny lägenhet. Inte för att jag var trött på kollektivlivet, även om det har sina för och nackdelar. Utan för att saker i livet inte blev som det var planerat.

Mot min vilja har jag varit tvungen att ta beslut och komma fram till lösningar som blir bra. Och mitt i allt har jag på något sätt känt mig både buren och ledd. Inte som att det var tänkt så här från början. För kanske är det sällan saker är det, uttänkta från början alltså. Utan för att mitt i livet i det som är så finns Gud där och hjälper. Det har aldrig varit så tydligt som när jag gått genom de djupaste och mörkaste av dalar. Att Gud är verklig och finns för mig just då. Han är ju alltid med, men kanske är jag mest mottaglig för Hans ledning när det är som värst? Skulle det vara så, så är det ju bra. För det är ju då när hela livet är omkullvält som möjligheten finns att göra något helt nytt.

Och det är väl där någonstans jag är nu. Jag inreder mitt nya hem med hopp, därför att jag vill tro och jag vet att det finns hopp. På alla områden, i alla frågor. Jag vet att Gud är verklig och att inget är omöjligt för Honom. 

Och här väntar jag på det nya som kan komma ur det här. Livet som gick i kras. Framtiden som blev oviss. Sorgen som blev påtaglig och smärtsamt närvarande. För jag vet att det nya som ligger framöver kommer att bli bra oavsett hur det kommer att bli.

Det är svårt att skriva om sina misslyckanden. Göra dem offentliga och därmed ännu verkligare. Men jag tror det är viktigt, inte bara för min skull, utan också för dig som läser. Att förstå hur livet är. Hur Gud blir verklig mitt i det svåra. Hur livet som kristen inte innebär guld och gröna skogar (bara). Utan om hur livet som är som det alltid är för alla kan bli buret och lett av någon som är större. Om hoppet som tänds ur en trotsig tro på att det finns en Gud som har all makt i himmel och på jord. För jag har inga ambitioner att låtsas som att livet är på ett annat sätt än det är. Även om det är roligt att visa upp de fina bilderna och de lyckliga tiderna. Så är de inte hela bilden av hur livet är. Det behöver inte ens gälla för en hel dag. De lyckliga bilderna kommer samtidigt som de fula. Trasigheten finns mitt i skönheten. Och det vill jag försöka skriva om. På ett eller annat sätt.

Sommaren 2010 var sommaren som inte blev som den var tänkt. Men som blev bra på så många sätt ändå.

Det var då jag fick stoltsera med vad jag gjort och berätta om mitt jobb och om roliga saker som händer i inom kreativitetens underbara värld.

 

Det var sommaren då jag firade midsommar i Umeå.

 

Då det dansades till galen musik.

 

Det var då vi satt i stugan och hängde in på morgonkvisten.

 

Och spelade spel med låtsas och riktiga pistoler som rekvisita.

 

Som vi satt på balkongen och åt vår lunch och middag.

 

Som fälten var blå och gula utanför tågfönstret.

 

Som hela familjen inledde semestern tillsammans hemma hos mamma o pappa.

Där vi spelade kubb sent på kvällen.

 

Som vi åkte till Mariefred och besökte släkten och kollade in slottet där pappa skött gräsklippningen som tonåring.

 

Som vi firade min och mammas examen med trerätters.

 

Där rödbetorna fick spela viktig roll.

 

Där vi använde rödbetsblasten i salladen.

 

Och vi hade grillat till.

 

Och allt avslutades med en riktigt smarrig sommartårta.

 

Som jag åkte med familjen på släktträff i norge.

 

Där vi bodde i en stuga vid ett berg som vi på lördagen vandrade upp på.

 

Som jag åkte med mina föräldrar på en resa genom Dalarna för att lära känna Farmor bättre.

 

Och där jag blev förtrollad av allt sommarblomster.

 

Som vi ägnade 4 timmar en lördag åt att cykla Hemfjärden runt på 4 mil.

 

Där jag tog modet att hoppa från bryggan och doppa mig för första gången i år.

 

Och kände mig så nöjd när det väl var gjort.

 

Det var min sommar so far. Det finns ännu mycket kvar att se och göra. Jag tar en dag i taget och låter möjligheterna vara det som leder mig.

Jag håller på och röjer och sorterar och städar bort. Och hittade ett handskrivet papper i en av alla pärmar jag ska ställa upp på vinden. På pappret har jag skrivit egna tankar som jag fått under mitt första studieår inom teologi. Jag tänkte jag kan bjuda på mina små insikter från 2001/2002. Rubriken löd "Viktiga synpunkter (mina synpunkter)".

"Det är viktigt att vara äkta. Vara den man är och efter det få en vision. Inte bli den man är utifrån en vision. Är du hiphopare var det då och gör det hiphopare gör, men behåll dina kristna värderingar. Bevara dem högt! Sen kanske du får drömmar/visioner att frälsa hiphop världen. Men det måste ske som en följd av den du är.

Sen ska vi leva som om Jesus kom idag, istället för att leva och tro att Han kommer idag. För det skapar sån förvirring när Han inte gör det. Men att leva SOM OM innebär att man kan planera för morgondagen samtidigt som man är redo för Hans ankomst idag. Hela tiden vara redo om Han skulle komma, göra allt man kan med tanke på att Han kanske kommer, men samtidigt plantera ett träd för morgondagen."

Jag tycker det var fina insikter jag sparat i min pärm.

Du kan förändra världen genom att först förändra ditt sätt att se på din värld.

 

Och allt börjar med din Gudsbild. Vilken roll spelar Gud och vem Han är i ditt liv? Gud som skaparen, den som har skapat dig sådan som du är. Han som skapat himmel och jord och allt däremellan. Vad innebär det i ditt liv? Den allsmäktiga, Han som förmår göra allt. Han som inget är omöjligt för. Han som kan bota sjuka och läka själsliga sår. Fridsfursten, Han som kommer med frid, som ger dig vila på gröna ängar. Han som skänker ditt orosfyllda hjärta ro. Han som är Jag är, Han som existerar i nuet. Som vill möta dig här och nu. Han som hjälper dig att möta verklighetens ibland fasansfulla insikt.

 

Du kan förändra din värld genom att först ändra ditt sätt att se på dina möjligheter.

 

Det bor en enorm överlevnadsinstinkt i oss. Denna kan driva oss genom de värsta situationer för att vi ska få överleva. Jag tror dock att vi oftast tänker på överlevnadsinstinkt som något som endast handlar om vår fysiska överlevnad. Jag tror vi har den minst lika mycket till vår psykiska överlevnad. För att vi ska överleva som dem vi är. För att vi ska kunna leva med de gåvor, erfarenheter och förutsättningar som vi har. Och här i ligger vår utmaning. Att slå sig loss och våga leva ut det liv man är skapad att leva. Fullt ut.

 

Kanske är det så att vi som har rätt bekväma liv sällan får upptäcka hur enorm denna överlevnadsinstinkt är. Och ännu värre är, att vi har så trygga och inrutade liv att vi ibland låter det stå i vägen för oss att vara oss själva. Mallarna är för tydliga och vår trygghet ligger i den sociala gemenskapen. Då är det inte lätt att bryta sig loss och vara annorlunda. Även om det som är annorlunda egentligen bara är att vara den du är skapad till att vara.

 

Du kan förändra världen genom att först förändra din egen!