yosofine

"Det är en konst att kunna börja på nytt, att helt kunna ta avsked av det som varit. Kanske något avgörande sker i ditt liv då du måste lämna allt det gamla och invanda. Det kan ge dig tillfälle att fördjupa gemenskapen med Gud. Det som varit har bringat dig en del glädje och en del sorg, en del nåd och en del synd. Guds nåd får du vara tacksam för och din synd får du ångra och be om förlåtelse för. Allt som Gud i nåd har gett dig får du ta med in i det nya. Allt det verkligt positiva har en evighetsdimension. Du har alltid förblivit Guds älskade barn, glöm inte det, och Han har bevisat dig sin trofasthet på många sätt. Det får du bevara som en dyrbar skatt. Din synd behöver du däremot inte alls släpa med dig in i det nya. Du får lägga den i Guds barmhärtighet, och då utplånar han den så att den inte mer finns. Det som Gud gör, gör han alltid bra. När han förlåter, gör han det helt och fullt. Du får med lätta steg gå in i det nya och behöver inte vara böjd under en tung börda. Guds Lamm bär din börda. Han bär den till Fadern och Fadern tar emot den med glädje. Ja, det är en glädje för Fadern att få visa dig sin barmhärtighet. Allt det som varit, din synd, din sorg, din smärta, vila i Faderns famn. Du behöver inte oroa dig för något. Du kan trygg gå in i det nyas möjligheter."

Det finns stunder då det känns som att jag är offer för omständigheter. Som att det som livet erbjuder serveras mig med flit och att det finns någon där ute som verkligen inte vill att jag ska ha det bra. Och ibland får det nog lov att kännas så. Iallafall för en stund. För efter ett tag måste man inse att livet består av oändligt många valmöjligheter. Och det är jag som gör valen. Beroende på vad man vill med livet så har man olika valmöjligheter.

Det finns människor som möter all möjlig smärta och olycka i livet och som ändå bär på så mycket tacksamhet och glädje. Min mormor var en sådan person och hon inspirerar mig till att sätta mål för mitt liv. Så befriad från bitterhet trots att livet gett all anledning till att känna den. Men för att bli en sån person så full av tacksamhet och glädje över livet behöver jag varje dag ta små beslut om vilken riktning jag vill att mitt liv ska gå åt.

Det innebär att allt som mitt liv innehåller blir påverkat, Ingen del står utanför. Ikväll har vi haft släktmiddag här hemma och vid flera tillfällen var jag tvungen att möta verkligheten och sorgen som kommer med den. I samtal där också hoppet om framtiden fick lysa igenom. Och där när gråten bara är någon millimeter från att dyka upp får jag välja. Att stå kvar, välja ärlighet, möta blicken och verkligheten. Inte väja och fly från konfrontationen men sakta ta sig igenom. Men impulsen att fly och ta lätta utvägar, slippa tänka på det eller prata om det finns där som en ständig frestelse att lägga locket på. Men det löser inga problem och läker inga sår. Det här året har jag aktivt tagit beslut dagligen att sluta fly och sluta vänta på att saker blir bättre utan att göra något åt det själv. Utan släppa taget, stanna upp och möta det som kommer emot mig. Mitt mål med det har varit att jag ska ta mig igenom det här och bli mer hel än jag varit innan. Mitt mål har varit att växa, mogna och förändra. Jag säger inte att det varit lätt eller skitroligt. Det har varit svårt, sårande, pinsamt och riktigt jobbigt. Men de där dagarna är passerade nu och jag är på andra sidan, lite starkare, lite visare och förhoppningsvis lite mer hel och förändrad. Jag är inte klar, det blir jag aldrig, men jag har fått uppleva enormt mycket välsignelse. Och jag är tacksam för att det fanns nåd som räckte också för det här året i mitt liv.

Mattias Martinsson har en sång på skivan Hope som varit och är min bön för mitt liv. Den ger mig målmedvetenhet, sätter riktning och ger perspektiv. Och det är en sån fin bön att be i alla stunder av livet och jag tror den lägger grunden för ett liv i oändlig tacksamhet.

I början av december gästbloggade jag hos min vän för dig som missade det postar jag om det igen här.

Det här året som gått har varit något av ett besvikelsens år för både mig och många av mina vänner. Det har varit som att det vi önskat nästan allra mest är just det vi inte fick. Som om en osynlig hand ledde oss bort från allt det och förde oss rakt ut i ovissheten. Rakt ut i tomhet och förvirring.

I somras läste jag en text av en munk som heter Wilfrid Stinissen och han skrev att som kristen så är det realistiskt att tro att Gud kan göra under. Att saker kan ske som är bortom alla förklaringar. Men hur ska vi våga tro det när allt i vår omvärld säger något annat?

Förändringar kan tvingas på oss, de flesta är nog sådana. Och det är inte konstigt att vi i dessa stunder panikartat greppar tag i det vi kan nå och desperat håller fast vid dem. Det måste vara en naturlig instinkt. Men vad gör det med oss? Jag har haft tid att fundera över det den sista tiden. Över vad de olika saker jag desperat håller fast vid gör med mig. Inte just själva sakerna de är harmlösa. Men mer bilden, drömmen, tanken som jag inte vill släppa. Som jag på alla sätt som går försöker stanna vid. Det blir ett sätt att försöka kontrollera det jag nu står i, men kanske främst ett sätt att kontrollera framtiden.

Och här tror jag att i alla fall jag har väldigt mycket att lära. Att våga släppa taget om allt. Idag bäddade jag om i sängen och insåg att påslakanet som jag köpte för snart ett år sedan som passade så bra in i min bild av hur min framtid skulle se ut. Inte längre passar mig. Det värsta är att jag inte ens hunnit använda det en enda gång. Och jag insåg nu när jag för första gången bäddade sängen med det att det inte är min stil längre, men det var inte förrän jag tog det ut ur skåpet för att använda det som jag upptäckte detta. Det hade lika gärna kunnat ligga kvar och närt den där avlägsna drömmen.  Är det här Guds sätt att påminna mig om att framtiden inte är något som jag kan påverka?

Det obehagliga är att det här kan pågå år ut och år in. Vi stressar på i livet och kämpar för att uppehålla de drömmar och idéer vi har för våra liv. Och i motgångarna så kanske vi luras att acceptera den realistiska verkligheten att det inte blir bättre än så här. Och så fortsätter karusellen.

Men nu finns det något som varje år ger dig möjlighet att hoppa ur karusellen, ställa dig vid sidan om och förbereda för någon annans ankomst. Varje år vid advent inleder vi väntan. Väntan på Herrens ankomst som vi firar minnet av på Julafton. Men julafton är också en påminnelse om att Han ska komma igen.  Det är en tid då stillheten och väntan får prägla våra liv. Vi tillåts lugna ned oss, tända ljus stanna inne. Men också påminna oss om vem vi väntar på, och vad det är Han kommer med. ”Det är en gåva som är av ett annat slag än de gåvor vi ger varandra var dag” sjunger barnkören.

Häromdagen läste jag en text från tidigare nämnd munk där han skrev att väntan är bra för oss. Därför att den förbereder oss på det som komma skall. Vår längtan driver oss ibland till vansinne. Men den präglar oss också, ödmjukar oss gör oss mer mänskliga. Så att när dagen kommer när väntans tid är över kan vi med öppna armar omsluta vår väntans objekt. ”Öppna din tillstängda dörr i ditt hus så lyser i mörkret ett litet ljus.”

Julafton ligger också lämpligt nära årets slut. Det blir så tydligt hur vi får en ny chans vid jul att ställa om hitta en ny riktning för våra liv och när det nya året kommer få börja om på ett nytt blad, ett nytt år med nya möjligheter.

I år har jag tagit upp en gammal tradition. Jag har i år tillverkat egna julkort som jag ska skicka till de närmsta. För varje kort jag gjort har jag kommit på en ny person. Mitt lilla projekt slutade med 24 kort, än så länge. Det gör att jag känner mig rik, och jag kan se fram emot det nya som väntar oss alla. Jag kan därför inte hålla mig utan vill redan nu önska er alla en riktigt God Jul och ett riktigt riktigt Gott Nytt År!

Annat som är nytt är att det går att följa mig via bloglovin. Om du skulle vilja prenumerera på min blogg kan du enkelt trycka på den lilla "följ bloggen" knappen till höger på skärmen.

Tänk vad spännande det är med all denna teknik. Jag känner mig som 17 igen då jag gjorde egna sidor och höll på med olika koder. Under julledigheten ska jag jobba tillsammans med min bror på lite nytt utseende och annat smått och gått!

Det ligger på att göra listan att hitta orsaken till varför jag inte längre kan dela upp texten i olika avsnitt. Sen jag ändra webläsare blir allt en enda text och det ogillar jag. Hur ser det ut när du läser? Ska jag ha större typsnittt? Annat typsnitt?

Är det något du som läsare saknar eller önskar från mig och min lilla blogg? Följ min blogg med bloglovin

Om du missade den har du här chansen att få höra åtminstone en av låtarna som framfördes!

Dessa två blev de sista askar jag gjorde. En av dem ska min mor få. Jag använde tygbanden jag köpte i dalarna i somras. Jag har funderat lite på varför jag gillar dalarna så mycket. Kan det vara för att Farmor kommer därifrån? Kan det vara bondkulturen och det vackra landskapet? Kan det vara hantverkskulturen och all spännande design som kommer därifrån just nu? Kanske allt av det. Åh alltså tänk o man fick bo i dalarna ändå!

I helgen har jag bakat julgodis precis som jag gjort de senaste 4 åren. Bara för att vissa saker förändrats behöver inte allt göra det. Jag har tagit bort en favorit och ersatt den med en ny variant. Vi får se hur det blir. Jag har försökt softa ned, göra mindre satser och fokusera på det viktigaste. Men det blev så mycket gott att jag kunde göra små goodiebags till mina vänner jag ska träffa vid frukost imorgon!

Polkagriskola är det nya tillskottet, rockyroad är min ständiga favorit (börjar dock bli lite trött på den) och saffransskorpor som kom in i leken för ett par år sedan och bara växer i popularitet.

Men hur gick det här till?

Rockyroad består av massa favoritgodisar som man blandar, marshmallow, dumle, jordnötter och mörkchoklad.

När man smälter choklad är ett vattenbad att föredra. Och om man vill slippa onödigt kladd och brända fingrar så är en sån här manick bra att ha. Köpt på ikea för lite pengar.

Och när polkagrisar ska krossas är en mortel din bästa vän. Hammare och kökshandduk funkar det med men låter mkt och tar längre tid. Polkagriskolan var superenkel, koka kola enligt recept (finns i de flesta kokböcker) häll ut på plåt och strö sedan polkakrosset över det.

Kolan ska nog vara lite seg. Men min spis är så snabb att kolan hann bli lite för kokt innan jag tog bort den. Koktiden ska egentligen vara 45 min men jag hann nog bara med 20.

Här är receptet. Jag hittade det via aftonbladets receptsida.

Sen var det dags för saffransskorpor. Jag använder mig av Leilas recept. Jag brukar dock lägga till mörk choklad i mina saffransskorpor. Mörkchoklad och saffran är en sån himla fin kombo nämligen.

Skorporna ska vara riktigt hårda så man kan doppa dem i kaffet.

Sist ut var knäcken. Det blev en farlig historia.

De kanske ser oskyldiga ut dessa små rackare.

Men det är de inte. Mitt finger bultar och kommer troligen alltid bära minnen av denna kväll. En rätt stor del av fingertoppen följde med kniven...

Jag höll på att svimma på kuppen.

Det gick trots allt bra. Lite kletigt blev det, kokade knäcken lite för länge också. Måste komma ihåg att spisen e supersnabb. Ett tips om man vill göra knäckklubbor är att ställa formarna i en skål med strösocker. Då håller sig formarna i rätt form och dessutom står de upp och är lätta att fylla med knäcken.

Jag gillar att skapa små öar av olika saker. Just nu har jag lite för många öar hemma. I min drömvärld skulle det vara lite mer yta emellan öarna. Dessa kluster kan bestå av olika saker. 

Jag blandar gärna gammalt och nytt. Renen står så vackert glittrande.

Jag har visat mitt fönster förut men så här ser det ut i dagsljus.

Farmor får sällskap av retroradio och konservburksljusstake. Farfars pelargon står också framme. Jag ställer inte undan dem på vintern, de får stå framme, om några veckor kommer nog de första blommorna så brukar det vara.

I år är min adventsljusstake djuptröd. Den håller mig sällskap på matbordet.

Mitt senaste inköp är lite mer hopp. Det höll ett kort tag på att ta slut så jag fick fylla på med lite till. Jag gillar verkligen den här bokstavstrenden. Även om man kan se sig lite trött på det i alla magasin och bloggar.

För ett tag sedan när jag hade måndagsmiddag hos mig fick jag en kommentar. "Du har så skön bokhylla en blandning av teologisk litteratur och pyssel". Och det är precis så. Jag äger nästan inga böcker som handlar om något annat. Skönlitteratur brukar jag köpa på pocket och sen göra mig av med. De känns på något sätt inte lika mycket värda som de jag har i min hylla. Jag älskar böcker med patina. Gammal teologisk litteratur som ger en bild av hur man tänkt och tolkat tidigare. Jag gillar också att läsa gammal väckelselitteratur. Det finns något där som vi behöver idag, en barnslig tro på att Gud gör under på de mest vardagliga vis. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Men jag tänker också att det är så naturligt hur teologi och pyssel hänger ihop.

Idag läste jag en krönika som utgick  ifrån en tavla som föreställde Jungfru Maria. Och återigen blev det så tydligt hur bilderna, konsten talar på nya sätt.

Igår kväll fick jag höra vilka kommenterar en tjej fått som köpt ett knapphalsband av mig. Det var någon som tyckte det var en hel predikan. Och det är lite så.

När vi ställer våra händer till Guds förfogande och börjar skapa. Så börjar ord och meningar flyta samman och de där bilderna, knapparna eller broderierna får en ny innebörd. Kanske till och med något som den som skapade själv inte kunde tänka ut.

Böcker kan ha samma funktion. De kan få betyda mer än de ord som de innehåller. I krönikan skriver Eva Cronsioe om att bli en del av Guds vilja. Att på allvar tro att Gud finns och vill använda just mig till sitt rike. Människor som ställt sitt liv till Guds förfogande och vågat följa det de tror är Guds uppmaning inspirerar mig. Människor som arbetat för fred och rättvisa, för befrielse och frihet, för läkedom och nåd. Dessa människor som finns genom hela historien, som vi kan läsa om i historieböckerna. Och böckerna vi kan läsa som en del av dessa människor skrivit. Det talar om ett annat liv än det där svenssonlivet som så många lever. Där Gud inte är en del att räkna med i det vanliga livet. De där människorna som låtit sina händer, fötter och sin röst bli verktyg. Det gör det så fruktansvärt lätt att välja bort så mycket i livet som inte egentligen betyder något. Och så lätt att välja lite mer obekvämlighet i längtan efter att själv kanske få bli ett litet verktyg någon gång i Guds mäktiga hand.

Efter förmiddagsfikat tog jag fram limstiftet och påsen med gamla frimärken jag ärvt efter farfar. Sen började pyssla.

Det finns så mycket fint man kan göra med sånt här som kanske egentligen inte är så mycket värt.

Vanliga tändsticksaskar kan bli riktigt lyxiga tillexempel.

Så här fina blev de. Dessa har jag specialgjort till pappa och mina småbröder. Jag ska ut och köpa fler tändsticksaskar så mamma kan få en. Men hon ska få något annat än frimärken på sin har jag tänkt! Jag plockade ut frimärken som skulle passa till just den jag gjorde asken till. På det sättet blir det en personlig berättelse och inte bara något gjort på måfå.

Och sången jag sjungit så många gånger. Lyfter mig upp och bär mig i sina armar. Ända in i nattens sömn.

Jag vill inte vara sårad längre. Jag orkar inte vara ledsen mer. Jag vill inte vara arg längre. Och framförallt vill jag inte längre känna mig som en förbrukad och bortkastad vara.

Jag vågar knappt skriva det i rädsla för att känslan ska försvinna. Och samtidigt greppar jag tag i hoppet som jag umgåtts så flitigt med det här året. Idag läste jag i andaktsboken om hur gamla testamentet inte blev förbrukat när det nya testamentet kom. Gamla testamentet fyller en oerhört viktig funktion. En ny funktion än den hade innan. Jag vill tänka att det är lika med de dagar som passerat. Även om vissa av dagarna gett mig oerhört mycket smärta. De dagarna kommer fylla en oerhört viktig funktion. En ny funktion. Jag vill inte se dagarna som bortkastade, de investerades i kärlek och hopp. Och det kommer visa sig på vilket sätt de får fylla en funktion också i framtiden.

När det bara är dagar kvar tills det här året är slut så hittar jag sätt att på egen hand försonas med saker. Jag hoppas det förbereder för nya möjligheter i det nya året. Ett nytt år med nya möjligheter lyder mitt mantra sen en tid tillbaka. Och jag tänker på hur mycket saker som kan hinna hända under bara ett enda litet år. Det ger också hopp. För om man kan skörda så mycket sorg på så få månader. Måste det finnas minst lika mycket glädje att ta igen på samma tid. Det är ju bara logiskt.

Jag vet inte riktigt vad jag gör på scen jag tror jag hade ansvaret för något under kvällen. Och jag presenterar nästa nummer tror jag. Ut kommer en helgalen (alltså smått tokig) kille som e heltänd på Jesus. Han har skrivit en sång och texten var helt sjuk, men den kommer jag inte ihåg mer än "alla ska bli frälsta". Han åmar sig och sjunger, viftar med händerna och springer fram och tillbaka på scenen. Jag står där smått förskräckt jag vänder mig om och ser "Smurfen" stå längre bak på scenen , en kille som alltid klädde ut sig till smurf när vi hade maskerad med bönegänget. Han står där i smurfdräkten och dansar bakom dj-bordet. Vid sidan av scenen sitter också en man och spelar piano till technomusiken som den heltända killen sjunger till (fortfarande den där väckelsesången).

Jag ser ut över publiken smått förskräckt eftersom de inte var där för ett väckelsemöte utan i något helt annat syfte som jag inte minns. Jag kollar på Lotta som har sina klasskompisar, gurkskivorna, med sig. Hon nickar åt sidan och säger att "som tur är tog jag inte in alla skivorna på en gång". Jag känner mig vimmelkantig.

Från sidoingången kommer så en kille lunkande, han är lite mullig, lång och har axellångt blont hår. Chippen! Chippen är här! Han om någon kommer neutralisera den här scenen tänkte jag. Sen vaknade jag.

Drömmen är ju inte i klass med den beatboxande sälen men ändå kanske lite nära?

Eller så värst liten kanske den inte är. Måtten är ca 150x120cm

Det är en klänning, tryckt på ett tyg. För endast 20 kr!

Den väntar bara på att jag ska klippa ut den och sy ihop den. Tänkte att det skulle bli min julklänning. Men jag har ännu inte haft ro att sätta igång.

Dagens pepp.

bild hämtad härifrån

Det här året har verkligen varit händelsefullt på många områden. Jag är känslomässigt utpumpad och har inte tålamod knappt med mig själv. Men det finns mycket gott som kommer av den här fullständiga tröttheten. Jag har inte ork att ha samma ambitionsnivå som jag brukar. Vilket innebär att det är massa saker som blir lidande på ett bra sätt. Jag har alltid varit en duktig flicka och alltid gjort mer än vad jag orkar. Det är inte alltid resultatet har varit så bra förut heller när jag pressade mig själv. Men då kunde jag må dåligt över det hur länge som helst.

Det gör jag inte nu. Inte lika mycket iallafall.

Nu är vi snart i tredje advent, jag läste häromkvällen i min andaktsbok om hur vi ska göra våra egna portar vida. Så att ärans Konung kan stiga in i våra liv. Och det är först när vi är smärtsamt medvetna om vår oförmåga som vi verkligen kan ställa våra portar på vid gavel för Honom. Om något så är det väl det det här året fått handla om.

Jag har bara börjat på den resan känns det som. Att vända på relationen, från vad jag kan göra för Honom till vad Han vill göra för mig. Och när jag såsmåningom tillsammans med alla andra lämnar det här året bakom mig och blickar mot ett nytt. Så hoppas jag att det är mer än dagar som stannar på den här sidan av årsstrecket.  De här hjulspåren som jag traskat i i för många av mina år vill jag inte ta med mig. Jag vill trampa upp nya stigar. De här kraven på mig själv och på vem jag vill vara vill jag också lämna. Jag vill utforska mer, inte vara färdig och framförallt våga ta emot mer.

Jag vet att jag behöver leva nu och möta det som är just nu. Men jag kan inte hjälpa att längta så jag dör till det nya året. Jag kommer visserligen vara samma person, och dagarna kommer heta samma saker. Men det fina med nya år är att det händer nya saker på alla gamla dagar. Det skapas nya minnen och erfarenheter och det trampas upp nya stigar mot en oviss men spännande framtid.

Idag bloggar jag hos min vän Elisabet, hon som just nu har en adventskalender på sin blogg! Kika in här för att läsa mitt inlägg!

Men så är det ju inte. Det är nog svårt att visa hela bilden på det viset. Ibland är det till och med svårt att visa den IRL (alltså i riktiga livet). Därför att vi blivit så ovana att vara på den plats som vi just nu befinner oss i. Ovana vid att vi har fler sidor än dem vi ständigt skyltar med. Ovana vid att folk vill höra mer än de där korta uppdateringarna som får plats på en rad.

Forsling har skrivit tänkvärt om det i en ledare i Dagen. Kanske är intresset för tv-program som "så mycket bättre", "Lyxfällan" med flera en naturlig reaktion på den här ytligheten. Vi är så trötta på att hela tiden se den polerade versionen av varandra och alla människor och vill lära känna det som finns där bakom. Vi vill lära känna även det misslyckade för vi kan själva känna igen oss. Och kanske ger det oss en känsla av att inte vara så ensamma som vi trott att vi är.

Avståndet till varandra blir så mycket större när vi tror att alla utom jag lever i den där polerade världen. Och möjligheten att öppna sig och bjuda in till stöket blir färre. Samtidigt som vi alla ständigt längtar efter mer vardagliga relationer och närhet till varann. Konstigt det där.

Stig in till Elisabeths Adventskalender!

För några år sedan gick EFK UNG ut med informationen att 70% av ungdomarna som fanns i barn och ungdomsverksamheten i kyrkan försvann efter 14 års ålder. Ytterligare tapp gör man när de gått ut gymnasiet. Hur många procent blir kvar i kyrkan? Och hur tar vi hand om dem?

En del resonerar att det är viktigt att ta vara på de som stannar kvar och vara tacksamma över dem. Och det är klart vi ska det. Men det kan ju inte vara ett hinder till att faktiskt också fråga sig varför så många lämnar. Och framförallt försöka göra något åt det.

Men jag har märkt att det är väldigt få som vill ställa sig den frågan. Ens till sig själv. Vad är vi så rädda för? Vad i frågan är vi rädda för? Om det är så att något däri skrämmer, kan den rädslan säga något om oss själva, om vår tro? Om vår rädsla kanske någonstans bottnar i att vi inte riktigt tror att vår egen tro skulle hålla om vi ställde oss frågan... då är vi riktigt illa ute.

Om det skulle vara så vill jag uppmuntra dig till att sjunga sången från söndagsskolan "bygg inte hus på sandig strand, bygg inte hus på grus. Kanske verkar det ok men en dag du ångrar dig. Du måste bygga huset en gång till..." . För en tro som inte håller för alla sköns konstiga och osköna frågor den är inte värd så mycket i slutändan.

Eller så struntar vi i det och satsar på bra pastorer som kan sköta vår begravning. Man vill ju iallafall dö med stil!