yosofine

Det börjar bli festivaltider. Jag är en sån som hängt på konserter o festivaler så länge jag kan minnas. Jag går inte dit av nostalgi. Musiken har rört vid mitt hjärta och jag är beroende av den. Ikväll är en av de största inspirationskällorna i stan. Har lyssnat på dem sen jag var 15 och gick på K23, vad det är ska jag berätta vid senare tillfälle. Men bandet heter Blindeside o ikväll spelar de i stadsparken i örebro. Greate!

Sitter på trappan till musikhögskolan och lyssnar på Mats och Morgan. Det känns mäktigt och galet på samma gång!

Dagens citat: på söndag är det världsbönedagen. Är det viktigt att be? -på söndag är det också Mors dag-är det viktigt att ha en mor? För mig är världsbönedagen lite som om vi skulle högtidlighålla det faktum att vi måste andas. Mackan Andersson svarar på fredagspanelen i tidningen Dagen.

Jag håller på att flytta, det är därför jag inte är så aktivt djup på min blogg. Men jag tror det blir gott om såna inlägg sen. Nu vill jag bara dela med mig av det jag får inspiration av. Lyssnar på Amy Winehouse och packar kläder o andra pinaler. Igår fyndade jag en solstol för en tjuga så nu kan jag fortsätta familjens tradition av att somna i solstolen på eftermiddagen efter en lång dags slit i trädgården...åh sommar ta mig med storm!

Nu är jag äntligen på väg hem för denna gången! Jag har varit i norrland igen. Det har varit riktigt härligt att få träffa så många goda vänner. Jag känner mig välsignad o tacksam över de nära vänner jag har. Men det är nåt visst med att få komma hem. Den sköna pusten när man ställer ned väskorna på hallgolvet och inser att det är färdigkonkat på ett tag. Nu är det en annan typ av konkande som ligger framför mig.

Morsan brukar vidarbefodra mail hon får från folk och den här gången känns det som att hon skickade något som inte riktigt var till mig. Jag är ju inte född på de årtalen så jag känner mig snarare skyldig eftersom jag inte upplevt det där som beskrivs. Men det är ju inte mitt fel att Nintendo och alla 99 tv kanaler hann uppfinnas till det årtiondet då jag föddes. Hursom, rätt kul text så jag klistrar in den här nedanför.

"Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 40-talet, 50-talet, 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt.
Våra sängar var målade med blybaserad färg. 
Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm.
Vi drack vatten från trädgårdsslangen. Vi åt bröd med
smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. 
Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur
samma flaska, utan att någon dog av det.
Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet.
Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen hade mobiltelefon.
Vi hade ingen Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, hemdatorer eller chatrooms på Internet.
Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!
Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor.. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva.
Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det. Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna.
Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet.
Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, de fick helt enkelt gå om ett år.
Vi fick äta jordnötter. Åkte bil utan bälte med föräldrar som rökte i bilen. Fick aldrig skjuts utan fick ta oss själva gående eller per cykel. Ritade med tuschpennor med ämnen som är förbjudna idag.  
Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer, förälskelser och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop.
Eftersom du är en av dem. Grattis!!!

Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora lycka att växa upp som barn .....
Det goda livet är vårt!"

Igår skyltade jag ett fönster med resultatet av designtävlingen. Det var en stressig förmiddag efts jag sedan skulle hem o visa lägenheten innan jobbet började. Tuff dag att komma tillbaks efter en jobbig förkylning med andra ord. Det gick rätt bra ändå.

Härom dagen hade jag ork nog att vara lite skapande. Så jag sydde mig en tunika. Den är i siden o jag känner mig som "en brud som hänger vid poolkanten på en fest på 70-talet" i den!

Se så fint solen reflekterar mitt fönster! Och jag älskar skuggan som blir av mina pelargoner.

Förlåt mina något klyschade rubriker, jag tycker bara det är så fantastiskt kul att ha klämkäcka meningar som kan skvallra lite om innehållet i det jag tänker skriva. Vad är en blogg egentligen? Har funderat lite på det och folk har undrat. Det är ju sjukt ute med blogg för vissa, medan det i andra kretsar är mer av ett nödvändigt ont (kanske?). 

Vem skriver jag för? Jag har alltid så länge jag kan minnas skrivit texter, skrivit för glatta livet. Det har gett mig hjälp att förstå livet, tron, vännerna och allt som händer. Vissa perioder hade jag svårt att sätta ord på det svarta tunga som låg över mig. Då flydde jag in i andra uttryckssätt. Men att skriva har alltid varit en självklarhet för mig. På gymnasiet hade jag en hemsida där jag skrev dagbok och jag fick många nya vänner tack vare den sidan. Den fungerade i praktiken som en vanlig blogg men jag hade större möjligheter att göra om utseendet på den. Det är en period jag minns med stolthet och lite avund på. För jag har glömt bort hur man gör hemsidor så jag vet inte hur man ändrar så mkt längre. Jag upplever den tiden i mitt liv som väldigt kreativ.

Och det är väl en sak jag tänkt väldigt mycket på den senaste tiden. Just hur tiden bakom mig präglar den jag är. Ibland så mycket att det skymmer framtida möjligheter. Jag kan sörja att jag missade saker i min uppväxt på grund av omständigheter... och inte se att jag har möjlighet till helt nya upplevelser nu, om jag bara ville lyfta blicken. Men det senaste året har mer och mer blivit en tid då jag lagt pussel och sett hur olika delar av mitt liv hamnat på rätt plats. Jag är så sjukt stolt över den jag är. Och nu vill jag varna känsliga läsare från att fortsätta läsa. Jag har varit låst i dålig självbild och fruktansvärt dålig förståelse för mitt värde som människa. Jag har sett ned på mig själv och mina egenskaper och trott att det kommer aldrig bli nåt vettigt av mig. Jag tror dock att den insikten präglat mig också på ett gott sätt. Jag förstod redan som väldigt ung att jag inte hade en chans i livet utan Guds hjälp. Jag har tydliga minnen av att gå hem från skolan, gena över fotbollsplanen framför dagiset och bli så tacksam att det enda sättet att uttrycka det på var att sjunga Amazing grace, saved a wretch like me..  Jag hade så dålig tro på mig själv att jag överlät mitt liv och min framtid i händerna på Den Allsmäktige. Jag såg det som min enda chans och samtidigt visste jag inom mig att jag inte var värd ens det. Så jag har jobbat på att få Guds kärlek och nåd, jag har ansträngt mig och tack vare det varit med om mycket. Men det har också gett mig långa perioder av magkatarr, spänningshuvudvärk och depressioner.

Men nu när jag sitter här vid frukostbordet och äter min frukost samtidigt som jag skriver, vilket är en sån otroligt skön känsla. Så känner jag mig så fruktansvärt stolt över mig själv. Inte bara för att jag gav mitt liv till Gud utan för att jag faktiskt arbetat mig till så mycket erfarenheter som jag har användning för. Det har blivit ännu mer tydligt sista tiden vem jag är och hur jag kan bli använd, inte bara en del utan hela min personlighet. Och även om Gud är skyldig till det mesta så har jag i ärlighetens namn fått jobba riktigt hårt för att komma hit. Min karriärstege går inom mig, jag har klättrat riktigt högt i den de senaste månaderna. Jag är numera chef över de flesta av mina känslor och gåvor. Jag är inte VD det är fortfarande Gud som är det, men jag har fått högre position i företaget Josefin. Och trots blod svett och tårar så var det värt allt. Och det är det här jag ville varna för. I Sverige får man ju inte uttrycka såna här känslor, men vet du vad? Om du läst hela vägen hit och stör dig på min frihet så är det ärligt talat inte mitt problem.

Jag vill avsluta detta inlägg med en text från en låt som just nu går på repeat på min Spotify.  Det får bli dagens melodi.

Poud to be part of these days

I sit and wonder what's taking them so long or is the time frame I
use so wrong. They should have been here but no one has shown but their
absence became the reason for this song. I'm in love with the making of
something to be. Something truthfully from within me. I love the
feeling of total expression the falling down the no control the filling
a hole. I don't ever wanna change my ways. This freedom we’ve created.
I am proud to be a part of these days. Never underestimate it. Well
maybe I might have to slow down a little. I know I really should but it
takes a lot more than I thought it would. There's always something
around I need to attend just to survive. In order to keep the fire in
me alive. - Tingsek