yosofine

Passat mitt 1 åriga brorsbarn. En hel dag hängde vi och det gick så bra trots att det var över en månad sedan vi senast setts. Vi gick på promenad (så han kunde sova och jag kunde be). Gick och handlade mat och shoppade på loppis. Han har även sorterat stenar och även gjort om fördelningen av redskap i mammas kök. En ordningsam kille det där som städar upp efter sig och gömmer undan leksaker och saker han lekt med.

Plockat kantareller och blandat dem med köpta så vi kunde göra en riktigt lyxig kantarelltoast som vi festade på under fredagskvällen.

Plankat in på dyr guidetur på östasiatiska muséet där vi såg en del av Terrakotta Armén. Familjen kan vara hetsig ibland och framförallt stå på sig när man tror sig veta något. Även om det vi tror vi vet är fel. Vi räknade med en guidadvisning på den biljett vi köpt en månad i förväg. Men det visade sig vara dåligt informerat på hemsidan. Men det fick ju vi reda på först efteråt när vi följt med den guidade turen. Det gav oss många skratt resten av dagen.

Ätit en god lunch på Moderna Muséets restaurang. De hade ett riktigt fint salladsbord med världens godaste bröd. Och utsikten över östermalm den satt fint.

Tagit den traditionsenliga glassen i gamla stan. Nygräddade våfflor och supergod glass det är en fin sommartradition det.

Åkt pendeltåg med hela familjen. Vet inte om det någonsin hänt tidigare?!

Stickat på min halsduk, den är nästan klar. Jag kommer dock få repa upp den och göra om en bit men jag tror det kommer bli riktigt bra tillslut. Man får bara inte ha för bråttom. Och än så länge håller ju värmen i sig...

Fått en afrikakarta i huvudet. Vi har en karta hemma gjord av gamla mynt (som egentligen är stickor med olika stora piggar på båda ändarna). Denna sitter tryggt uppe på väggen men jag tog risken att låta brorsbarnet leka med den så att kartan ramlade från spiken och spetsade min panna. Äsch det blev ett litet hål i huden bara och en bula iförsig.

Tagit mig friheten och möjligheten till en förmiddagslur, går man upp 6.00 för att ta hand om brorsbarnet så har man rätt till 1,5 timmes sömn på förmiddagen anser jag.

Ja det och mycket mer har jag hunnit med denna helg hemma hos mina föräldrar.

Har jag hållt på och möblerat om mina rum. Och alltid kommer det av en liten fixidé som flyger in i hjärnan. Ibland helt utan förvarning eller sammanhang. Den här helgen har jag visserligen pratat inredning med min lillebror men inte trodde jag att flugan skulle bli så energisk inom mig. Det enda jag kunde tänka på, på vägen hem var hur jag skulle få till ommöbleringen. Ifall centimetrarna var på min sida eller inte. I mitt huvud verkade allt stämma.


Väl hemma hittade jag inte min måttstock så jag fick använda måttbandet jag har när jag syr. Det gick sådär att mäta. Jag fick plussa ihop en massa smådelar eftersom måttbandet bara är 150cm långt. Och det gick inte att komma så nära väggen. Hur jag än mätte så verkade det fattas ungefär 10cm för att planen skulle bli verklighet. Det var bara det att fixidén inte kunde lämna hjärnan.


Efter jobbmötet på eftermiddagen och fikastunden efter det så drog jag igång. Sådär vid sjusnåret. Det är tunga möbler som skulle flyttas. Många böcker, och kläder som skulle läggas/hängas ut för att jag skulle lyckas med konststycket att möblera om själv. När jag satte möblerna så som de stått hade jag mina föräldrar till hjälp och då var det fortfarande väldigt tungt. Så egentligen var hela planen idiotisk. Och tänk på min rygg.


Men av någon anledning så kan såna här ommöbleringar ge övernaturlig styrka. Skåpet som tidigare varit så tungt att vi var tre som drog och bar det kunde jag lätt, med hjälp av ett par gamla jeans, flytta till den nya positionen. Och sådär höll jag på möbel för möbel.


Mitt i kändes det hemskt. Centimetrarna räckte inte till det jag hade tänkt. Jag var tvungen att göra om lite. Och det var hur stökigt som helst i rummet. Och klockan började bli mycket. Varför i allsin dar?!!!


Men jag bestämde mig för att slutföra. Flugan i min hjärna kunde inte ge sig. Det kunde bli så bra. Så jag fortsatte att bära böcker, dammsuga golvet, flytta möbler. Och tillslut efter ca 3 timmar så hade jag möblerna på de nya platserna. Med ett resultat som jag verkligen gillar. Det finns fortfarande en hel del att slipa på men grovjobbet är gjort.

Och den pirrande känslan av att få prova på nya möjligheter, se om idéerna jag fått bär hela vägen kunde till slut läggas till en belåten känsla av att det gick. Jag fick till den bästa lösningen för rummet.


För den här gången....

" Ibland liknar vi apor som hoppar fram och tillbaks från gren till gren och aldrig kommer till ro. Gud vill inte att du skall bete dig så. Om Han alltid skulle ge efter för dina önskningar och genast tillfredställa dina begär, skulle du hela livet fortsätta att hoppa hit och dit, från det ena till det andra.

Gud tar sig tid och väntar. Han låter dig mogna och komma till insikt om mer väsentliga ting än de du omedelbart tror är bäst. Han vet hur mycket du skulle förlora, om han ständigt uppfyllde dina önskningar.

Kanske ber du Gud att befria dig från vissa ovanor som känns förödmjukande. Men han vill inte bota dig endast från ett eller annat symtom. Han vill ge dig en grundlig läkedom, han vill borra sig fram till orsakerna.

Gud har oändligt tålamod och leder dig steg för steg dit han vill. Med stilla viskningar djupt i ditt inre hjälper han dig att upptäcka nya dimensioner. Ömt visar han dig just så mycket som du nu är i stånd att ta emot. Gud vill alltid något mer än det du kan önska. Den kraft som går åt till att formulera och gestalta egna önskningar skulle vara så mycket mer fruktbar om du använde den till att öppna dig och ta emot det okända Gud vill ge.

När begäret vaknar inom dig, vare sig det är materiellt eller andligt, har du chansen att förvandla det till överlåtelse och bön. "Fader, du vet vad som är bäst för mig. Fyll min längtan med din Helige Ande."" Wilfrid Stinissen

Det händer med jämna mellanrum att jag har temaveckor med Gud. Inte så att jag går och planerar in temaveckorna själv i min kalender. Utan det är Gud som för mig in på olika områden där jag behöver vistas. Ibland kan det handla om något jag behöver göra upp med. Något som behöver läkas eller bara det faktum att jag behöver lära mig att lita på Guds ord. Lära mig vem Gud är eller vem jag är i Hans ögon.

Det som kännetecknar dessa temaveckor är ofta att allt handlar om just det ämnet under en period. Alla tv-program jag ser, alla texter jag läser, när jag spontant slår upp bibeln så handlar det om samma sak. Ja kort sagt överallt möts jag av samma budskap som går i det tema som för tillfället gäller. Jag tror inte jag är unik i dessa temaveckor. Du har dem säkert också, du kanske bara inte har lagt märke till det? Kanske inte identifierat vad känslan av att allt verkar handla om en sak kommer ifrån?

Jag är kanske barnslig som tänker att det är Gud som ger mig temaveckor. Men jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag har lärt mig att uppskatta dessa veckor/perioder och ta tillvara på dem. Även om de kan vara jobbiga (som den jag har just nu). För jag vet att det här jobbiga som jag behöver tänka på och bearbeta kommer att gå över till en tacksamhet när jag är på andra sidan. För jag är helt övertygad om att det finns en andra sida. Då blir dessa temaveckor till möjlighet att läka och mogna som människa. Och jag lär ofta känna Gud på ett nytt sätt.

En bön jag bett den här sommaren på uppmaning av Wilfrid Stinissen är den här " Fader, Du vet vad som är bäst för mig. Fyll min längtan med Din Helige Ande". Det känns som att det är det enda jag kan be ibland. Och det känns så hoppfullt att ha det som enda bön.

 

 

 

 

Det sitter kvar en extrem trötthet i min kropp sen förra veckans förkylning. Jag är fortfarande inte helt kry men bättre än jag var då. Jag har ikväll jobbat mitt första cafépass för hösten. Det är både jobbigt och spännande. Jobbigt därför att man måste dra igång maskineriet igen efter en lång sommar av slappande och ledig tid. Spännande därför att varje termin kommer med nya händelser, nya ungdomar att lära känna, nya uppgifter och utmaningar. Jag står beredd och redo att möta vad som än kommer.

Jag hoppas det blir nåt bra. Vore skönt med lite nedförsbacke.

Men tills dess, och medan livet rullar på så finns det några sköna sysselsättningar som jag lagt mig till med. Rachel Zoe superstylisten från Hollywood med egen ordbok.

Jag roas av dem och inspireras av alla snygga outfits och accesoarer. Jag har börjat fundera på vad stipendiet jag vann ska gå till. Och jag tror att en lödpenna kanske kan vara ett nytt tillskott i min verkstad. Då kan jag löda ihop smycken och gå loss på allt möjligt skrot! Det kan ju bli hur bra som helst! (Bilden är hämtad härifrån)

En annan rätt så ny underhållning är den här sidan. Det är roligt att sitta och fantisera över hur man resonerade innan man tog fotot. Det är bara för roligt ibland. Som tex den här bilden:

Det finns två personer som betytt oerhört mycket för mig och mitt andliga liv. Den ena är min Farfar, honom har jag skrivit om förut här. Den andra personen vars Gudsliv inspirerat mig var min Mormors.

Min Mormor var märkt av livets trasighet och att saker inte alltid blir som det är tänkt. Hon fick bära med sig den skulden hela livet. Skulden över att vara trasig och låta det komma till offentligheten. Och på den tiden var den sortens trasighet inget man skyltade med. Men Mormor var inte fången i skulden, hon var fri och förlåten. Och det präglade hela hennes liv.

Mormor blev till sist pastorsfru till en pastor som vigt sitt liv åt Herrens tjänst. Men det var på den tiden då man inte kunde betala lön till sina pastorer. Ibland kunde en tjänst innebära att man fick bo i kapellet. Men det var inte heller det en självklarhet. Så pastorsfamiljen var hemskt fattig. Men den var rik på så mycket annat. Min Mormor brukade alltid säga att hon var så rik för hon hade så många barn och barnbarn. De utgjorde hennes tacksamhet och rikedom. Jag tycker det är så fint. Min Mormor utstrålade en tacksamhet över livet som övergår allt förstånd med tanke på vad hon varit med om i livet. Det är inte logiskt att hon var så tacksam till Gud.

I hennes sovrum fanns bonaden med texten "Ett ringa verk för Gud är stort, om blott i kärlek det är gjort." och kanske är det en av faktorerna till hennes tacksamhet. Att hon ställde hela sitt liv till Guds förfogande och att hon var tacksam över att Han ville använda henne. Trots allt. Och hon tjänade Gud på de sätt hon kunde tills hon gav upp sista andetaget. Och fick flytta hem till Herren. Åh vad hon längtade efter att få flytta hem. Hon pratade mycket om det. Hennes liv var till Guds förfogande på det sättet att hon satte honom först. Jag minns hur hon berättade om hur glad hon var över tonåringarna som hade eget närradioprogram som hon brukade lyssna på. Det var bland annat ett metalprogram som sändes från närradion, när hårdrocken spelade vred hon ned volymem. Hon bad för de engagerade ungdomarna, för hemtjänsten som hjälpte henne där hemma och för andra som kom i hennes väg.

Att vara så medveten om sin egen skuld gör tacksamheten till Gud större tror jag. Det är inget fel att veta hur svag man är. Om man lämnar sin svaghet till Gud. Jag tror snarare att det är så Gud vill att vi ska vara. Medvetna om vår litenhet och Guds storhet. Så medvetna om vår skuld att vi resten av våra liv lever i tacksamhetsskuld till Gud för det Han gort för oss. Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna för en livslång relation till Gud. Häri ligger vår utmaning att inte stanna vid vetskapen om våra svagheter och brister. Att inte stanna vid vårt självförakt. Utan gå med det till Gud och låta Hans nåd omsluta oss ända in i hjärteroten. Det är då under sker.

"Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont." 1 Thess 5:16-22

"Men han svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark." 2 Kor 12:9-10

Jag tror att citatet jag publicerade häromdagen säger mer än vi kanske tror om att vara kristen. Vi får så mycket undervisning om all välsignelse som kommer av att vara kristen. Om vår uppgift att sprida evangelium. Vi pratar så mycket om allt runt omkring. Kanske för att vi förutsätter att alla förstått och vet vad kärnan är. Men gör vi verkligen det?

(Musikunderhållning under mitt långa inlägg)

 

 

Att bli helig är att bli hel. Jag tror det är så sant. I Gud finns ingen trasighet och ingen synd. Att komma närmare Gud är att bli mer hel. Då menar jag inte hel som att det fattas delar av oss innan. Utan hel som att vi är trasiga när vi kommer till Gud. Men att vi i mötet med Honom (det ständiga mötet för resten av livet) gör oss hela.

"Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus" Rom 3:23-24

Vi bär alla på den trasigheten. Och den ser olika ut för vi är alla olika. Men det som är detsamma för oss alla är att vi behöver ödmjuka oss inför Gud och avsäga oss rätten till att hålla kvar vid det trasiga. Guds nåd gäller oss oavsett vad vi bär med oss. Men den kan inte verka i våra liv om vi inte är villiga att ta emot den. Och för att ta emot nåden behöver vi erkänna att vi behöver den. Och acceptera att vi är lerkärl som Gud vill forma i sina händer.

Det är en smärtsam process att inse att det finns saker man måste ta itu med. Saker att bearbeta och jobba bort. Framförallt jobbigt när man inte är orsak till såren utan de tillfogats av andra. Särskilt jobbigt när de präglat den man är under så lång tid i ens liv.

Men det finns heller inget som är mer fantastiskt. Tänk att det finns en lösning på det som binder oss! Tänk att vi kan bli hela och kunna förlåta dem som gjort oss ont! Tänk att vi kan få vila på gröna ängar och pusta ut i vår mänskliga svaghet. Tänk vad skönt det är att det finns en Gud som är helig och som låter oss ta del av den Han är.

Många blir förvirrade när de börjar gå in i mörka perioder. De tror att Gud övergett dem och att de är på väg bort från allt de tidigare trott på. När det istället är precis tvärtom.

" Att leva ett genuint mänskligt liv är endast möjligt för den som återfinner sitt sanna jag och lär sig bejaka sitt väsens djup. Bara då kan människan bli ett hem både för sig själv och för andra. Ditt innersta, ditt djup är ett outgrundligt mysterium. Men det betyder inte att du måste vara en främling hos dig själv. Ditt inre är Guds boning, och Gud är dig ännu närmare än du själv. ... Mötet med ditt djup sker bortom det som sinnena kan uppleva. Därför är det viktigt att du vågar avstå från detta och istället lyssnar till den som talar inifrån. Kanske möter du först bara mörker. Men låt det inte skrämma dig. Det är ljuset som väntar dig innerst inne." Wilfrid Stinissen, 18 augusti i " Idag är Guds dag".

Förra veckan målade jag mina köksmöbler och bilder på hur det såg ut visade jag igår. Då lovade jag att jag skulle visa det färdiga resultatet. Större delen av den här dagen har jag legat i min soffa. Nu har jag läst ut boken "Äntligen Alice" och sen har jag sett på nästan hela andra säsongen av Rachel Zoe project. Sjukan börjar ge med sig. Vi får dock se hur det blir efter den här kvällen. I mina tunna mysbyxor och mitt linne tog jag nycklarna till tvättstugan satte på mig sandaler och slängde igen dörren efter mig. Just som jag gjort detta kommer jag på att jag inte tog med mina hemnycklar. Provar tvättstugenyckeln i min dörr både en och tre gånger. Det gick inte att få upp dörren.

Istället för att gå ned i tvättstugan en sista gång med mina sista fixar krafter för dagen. Så tvingas jag gå ut på stan i min sjukdomsklädsel. Genom halva centrala stan till min vän som har extranyckeln. Då hon inte svarar fick jag fortsätta genom resten av centrala stan till jobbet och där låna tröja och telefon för att jaga rätt på nyckeln. Sen promenera hem igen. Jag kom in och allt gick på mindre än en timma. Men det var mycket att gå med en aning för lite kläder. Hoppas denna utflykt inte förvärrar läget utan att jag får fortsätta på bättringsstigen.

Hur som. Det blev inga foton tagna i dagsljus på köksmöblemanget. Men istället lägger jag till en bild på en soppa jag gjorde häromdagen samt receptet på den. Typ den godaste soppan jag någonsin gjort, hoppas den smakar lika bra när jag tillfrisknat.

Så här blev bordet och stolarna efter att jag målat dem. Självklart med en vattenbaserad miljövänlig målarfärg.

 

Josefins tomatsoppa;

Smält en klick smör i en stor kastrull

Häll i:

2 st röda lökar finhackade

2st vitlöksklyftor finhackade

6 st färska tomater hälls direkt i när löken fräst några minuter

2 st gula paprikor finhackade

1 burk kokosnötsmjölk hälls i när tomaterna vattnat till sig

Tillsätt kryddor: salt, svartpeppar, socker(ett kryddmått) samt soltorkadetomater kryddblandning

Koka upp i några minuter

Häll i röda linser ca 0,5-1dl låt koka tills linserna är mjuka

Mosa hela soppan tills den är krämig och slät.

Servera.

Nästan oavsett vad man ska göra så är förberedelserna viktiga. Att ha tålamod att lägga en bra grund för att slutresultatet blir så mycket bättre. Det tar längre tid, kostar mer och är ofta rätt tråkigt. Men det är så värt det. Oavsett vad det gäller.

 

Ta en extra dag och bearbeta grunden, slipa den, lägg på ett förberedande lager. Och vänta tills grunden är klar. Först då kan du ta itu med det verkliga arbetet. Det som är roligt, livfullt och som skapar förändring. Och då när du grundat ordentligt kan du vara riktigt stolt över resultatet.

 

Eftersom det vuxit fram i en process. Av nogrannhet, hårt arbete och tid. Det färdiga resultatet blir då hållbart inte bara i sitt utseende utan också i kvalité. Det kommer hålla sig fint länge.

 

Och du kan glädjas varje dag åt att du tog dig tid att bearbeta alla små saker innan. Istället för att grämas sen över att du inte orkade göra det ordentligt från första början.

Bilder på mina färdigmålade köksmöbler kommer imorgon!

Jag har berättat att jag är ett missionärsbarn. Att jag bott 3 år i Liberia. Det är mer än 20 år sedan jag kom hem från landet. Men på många sätt har det landet präglat mig och den jag är idag. Inte bara på ett bra sätt. Det finns något så sorgligt och hjärtskärande med hela den Afrikanska kontinenten och Liberia är sannerligen inget undantag. De grymheter och den extrema fattigdom som finns och utspelat sig där är svår att ta i. Samtidigt ser jag det som en skyldighet att åtminstone se till att jag inte blundar för det som händer och har hänt där. Därför att när jag har kunskap så har jag inte längre någon ursäkt till varför jag inte på något sätt försöker bidra till en förändring.

Ikväll har jag tagit mig tid att se den här dokumentären.

Det finns bilder på byggnader i den här dokumentären som jag fortfarande minns. Det är några av de få egna bildminnen jag har från det landet. Och jag kan fortfarande förstå dem när de pratar liberianenglish. Men trots det är det svårt att ta in vad som utspelat sig där.

Två dagar efter frizon och mitt hjärta bubblar fortfarande av inspiration. Det är många tanketrådar jag håller på och nystar på nu. Kommer nog bli en hel del inlägg till om dessa. Men inte just nu.

Just nu är jag genomförkyld och helt orkeslös. Inspirationen bubblar och jag vill städa och fixa och få mitt hem levande. Men nysningarna liksom skrämmer iväg all ork. Nu kokas det soppa och jag har förberett min soffa för ytterligare en dag nedbäddad i den. Jag har lagt fram boken "Fortfarande Alice" av Lisa Genova som jag försökt läsa de senaste veckorna. Jag pallar inte att läsa så mycket åt gången för det är mycket att ta in. Men den är väldigt väldigt bra. Den beskriver på ett trovärdigt och sansat sätt hur en person drabbas av sjukdomen alzheimers och hur det berör familj och anhöriga på olika sätt. Tyvärr väldigt relevant i mitt liv just nu.

Det här med att ta en dag i taget och fästa mina ögon på Jesus har blivit en överlevnadsstrategi. När livet vill slå omkull allt under mina fötter.

Jag vet att det är en verklighet. Att Gud bär. Att Han står kvar i alla lägen.

Det är en skön vägg att vila mot.

Under en stor och betydande del av min uppväxt trodde jag att jag var luft. Att jag var osynlig och inte värd något. Därför att det var så jag ofta blev behandlad av människor i min närhet. Jag hade riktig otur när det kom till kompisar under låg och mellanstadietiden. De vänner jag fick flyttade ifrån samhället och blev till brevvänner. Och kvar i klassen fanns alla de andra som jag inte kände. Och som framförallt inte kände mig. Det var inte bara det att jag hade otur på det sättet att de jag kände flyttade bort. Det var också så att de jag kände som fanns kvar ofta visade ovilja eller ointresse av att ha mig med. Jag var utfryst under vissa perioder. Det var inte alltid så, för ibland ville dessa vänner vara med mig. Det var ofta i större sammanhang ihop med andra som de var tvugna att visa sin ovilja mot mig. Och gärna inför de andra.

I kyrkan var det inte jättemycket bättre. Även där var jag med om att i perioder bli utfryst och även offentligt förlöjligad.

Detta har lett till att jag under större delen av mitt liv utgått ifrån att jag är osynlig. Att jag inte märks i den stora massan och framförallt att jag inte är särskilt intressant.

I våras fick jag en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. En god vän sa till mig att han tyckte jag var så osvensk. Osvensk på det sättet att jag var mig själv och vågade gå min egen väg. Inte var begränsad av jantelagen. Och så är det nog. Jag har gått min egen väg och följt mitt hjärta och det jag tror jag är kallad att göra. Därför att jag ändå alltid känt mig ensam. Min trygghet och följeslagare har varit Gud. Men också på grund av att jag blivit uppmuntrad av mina föräldrar till att tänka annorlund och följa det jag tror på.

Den här veckan på frizon har jag varit tvungen att verkligen ta itu med den skeva självbilden. Jag har bearbetat den proffessionellt men vissa saker tar tid att bli hela. Men den här veckan har jag varit tvungen att aktivt välja en annan självbild. Därför att det har varit så tydligt att den självbild jag har inte stämmer överens med verkligheten. Verkligheten talade sitt tydliga språk, jag syns, människor jag kände för flera år sedan kommer ihåg mig inte alla såklart men många. Det har skrikit så högt att jag stundtals mått dåligt över hur synlig jag är för människor.

Det är fortfarande en process. Men jag känner mig nödgad att skriva detta. För att sätta ord på det som snurrat i mitt huvud. Men också för att be om förlåtelse. Därför att jag vet att mitt beteende kan ha verkat som att jag inte sett dig, eller velat hälsa eller bara varit dryg. I mitt inre har det istället varit så att jag inte vetat om du känner igen mig, eller om du är intresserad av att prata lite mer. Därför att min självbild har varit i otakt.

Vi har alla saker från vår historia som på ett eller annat sätt präglar dem vi är idag. Vissa vill inte tänka på det och identifierar sig kanske väl mycket med de negativa följderna. Andra är för medvetna om historien att den begränsar framtiden på olika sätt. Och det är förståeligt. Vi är trots allt bara människor och det här hör väl till den trasiga och syndiga delen. Precis så här svaga kan vi vara. Men det får aldrig någonsin bli till en ursäkt för vårt beteende. För oavsett vår historia har vi möjlighet och ansvar för vårt nu. Jag vill ta ansvar för den jag är idag. Och den jag är idag är långt bort ifrån den jag var för 20 år sedan. Jag kan inte låta den självbilden styra mina handlingar idag.

Jag tror att Gud i olika tider gör en medveten om olika saker inom oss. Den heliga Anden tror jag driver oss till att vistas i nuet. Och då kan det många gånger bli smärtsamt jobbigt att inse hur det verkligen ligger till. Och samtidigt har jag lärt mig genom de år av andra smärtsamma insikter att det är värt det. Att inse och våga ta in de smärtsamma sanningarna om oss. Därför att sanningen gör oss fria. Och när den gjort oss fria lever inte längre vi utan Jesus inom oss. Och genom våra sprickor lyser Hans ljus igenom så att andra kan se vem Han är.

2 Kor 4:1-15

Bakom mig har jag en helt galen vecka. Det har inte varit många lediga stunder men väldigt få stunder som varit tråkiga eller jobbiga. Jag är enormt tacksam för allt jag varit med om.

Men jag ska kanske ändå börja i den ändan som förändrade min sommar rätt rejält. På ett mycket fint sätt.

Minns du dagen i mitten av juli då jag körde hem stolar på min cykel? Jag berättade att det skulle bli konst och att jag skulle berätta mer sen?!

Jag skickade in bilder på det färdiga konstverket till frizon och Ikon1931 eftersom de hade utlyst en kreativ tävling. Utmaningen var att gestalta tankarna om framtidens församling. Hur ser den ut? Vi fick skriva, måla, teckna, illustrera och skapa fritt utifrån temat. Tävlingen var öppen för vem som helst att delta. Jag kunde inte motstå frestelsen att vara konstnär för en dag. Men framförallt att få omsätta mina tankar till något som går att ta på. Något som på många olika sätt kan berätta om hur jag ser på församlingen och hur jag önskar den ser ut i framtiden. Jag drevs av längtan att få berätta om mina tankar.

"Framtidens församling är en obekväm gemenskap.

Det är en gemenskap som är obekväm på det sätt att det inte går att sitta still. Man kan aldrig sätta sig ned och bli bekväm. Och man kan heller inte stå själv. Det är en gemenskap som är beroende. Och när man är så beroende och står så nära för att inte falla. Då blir den också obekväm.

Det är en obekväm gemenskap som vågar ställa de obekväma frågorna till varandra och samhället. Och det är en obekväm gemenskap som vågar ge de obekväma svaren.

 

Det är en obekväm gemenskap vid köksbordet. Och det är en obekväm gemenskap ute i staden där den bor och lever.

Den obekväma gemenskapen har övertygelser och står upp för dem trots obekväma reaktioner av utomstående.

 

Den obekväma gemenskapen är krönt med Guds härlighet. Såren och bristerna i gemenskapen och i människorna i den blir utrymmen för Guds härlighet att lysa.

Och den obekväma gemenskapen är tvättad ren från smuts, skam och synd. Den obekväma gemenskapen är vit som snö.

Och den obekväma gemenskapen finns endast till för att ge ära till Fadern, Sonen och Den Helige Anden. Och genom lovsången vara ett vittnesbörd för dem runt omkring."

 

Och det sjukaste av allt var att jag tog hem första priset! Tack så mycket!!

 

Nu har det gått 1,5 dag av festivalen frizon. Namnen är temat för festivalen i år. Vi lär känna Gud genom Hans namn. Under sommaren har jag funderat mycket på det här med vår Gudsbild och vad den gör med våra liv. Hur vår bild av vem Gud är och vad Han kan göra, präglar vilka möjligheter vi ser för oss själva och vår omvärld. Ju mindre Gud är desto mindre möjligheter och utrymme för förändring. Och förändring är ofrånkomlig där det finns liv. Finns det ingen förändring finns det inget liv. Eftersom liv innebär rörelse och växtkraft.

Det bubblar av liv på festivalen. Det myllrar av människor och ljudnivån är ibland smärtsam. Men det är så behagligt att vara där mitt i allt detta brus. Därför att det är så levande. Och så friskt.

Jag tror att det bästa vi kan göra för oss själva i våra liv är att lära känna Gud ännu mer. Och det allra bästa sätt att göra det på är att läsa Bibeln. När vi läser i bibeln om vem Gud är, vad Han säger och vad Han sände Jesus för att göra. Då är den största utmaningen och den ständiga övningen den att tro på det som står. Att våga lita på att de ord som beskriver Gud inte ljuger utan bär på sanning och visdom. Många gånger är det som att gå på vatten. Gå rakt ut i det helt otänkbara och svåra. Gå rakt ut trots att det går emot allt sunt förnuft.

Men det är också då. När vi vågar kliva utanför vår egen trygga zon. Som Gud får utrymme att visa vem Han är. Konkret, påtagligt rakt där vi är.

Ikväll har jag haft en riktigt skön tjejkväll. God middag, fylld godisskål, satc avsnitt och en riktig garderobsrensning. Jag tycker det är så skönt att få rensa bort saker ibland. Två kassar blev bortsorterade. En påse fick följa med min vän hem och kommer bli ett omtyckt tillskott i hennes garderob vilket gör mig väldigt glad. Den andra kassen går till nån secondhand butik så de kan sälja dem o skänka pengar vidare till folk som behöver dem bättre. It´s a win win situation.

Jag gillar när man kan kombinera något roligt eller snyggt med något bra. Som Favela painting. Två konstnärer som startade ett projekt att måla om slumområden i härligt glada färger. Deras initiativ sprider inte bara glädje utan förändrar status och känsla i dessa områden vilket betyder enormt mycket för dem som lever där. Slummen som stigmatiserar och passiviserar fylls med glada färger och en tro på förändring.

Eller som Toms shoes som inte bara gör snygga skor. De skänker också ett par skor för varje par de säljer. Deras engagemang för de skolösa människorna runt om i världen förändrar förutsättningar för så många. Och samtidigt gör de skitsnygga skor som man vill ha i massa olika färger. Nu kan man äntligen få tag i dem i Sverige. De kostar dock en del. Men en dag ska jag köpa minst ett par. Visste du att barn i vissa länder inte får gå i skolan om de inte har skor? Eller att det finns parasiter som tar sig in i fotsulan på de skolösa och äter sönder fötterna? Detta vill Toms shoes förändra. Tycker det är hur coolt som helst. Har varit ett fan länge och det känns roligt att de börjar få bred uppmärksamhet nu.

Kolla in den här videon!

 

Och den här som ger lite mer bakgrund.

 

Det är full förberedelse nu. Den här veckan har vi haft planering och uppstart i cafét. Jag har målat om väggar och satt upp gardinstänger och nya gardiner tillsammans med mina kolleger. Tillsammans har vi pratat om arbetet som ligger framför oss i höst. Men innan dess så är det något av det bästa jag vet som kommer hända. Frizon! Och det är om mindre än en vecka. Det har varit årets höjdpunkt i stort sett i 10 år för mig. I år har jag ansvar för Designverkstad och Designmarknad. Jag kommer även tillverka konstverk under gudstjänsten på lördagskvällen och medverka på nåt panelsamtal. Jag hoppas få lära känna många nya spännande människor. Lyssna på inspirerande musik och talare. Och hänga extremt mycket med Gud.

Jag vill ju hävda att frizon är kyrkans framtid. Där skapas förutsättningar, relationer och nya sätt att tänka församling och kristen gemenskap. En mångfald med Jesus i centrum.

Kärleksfullt sopat golv i stallet. Undrar vilka konstverk som väntar oss i år!

Vi tror ofta att det vi går igenom i livet inte har med Gud att göra. Och att de berättelser vi hör och läser om där personer mött Gud eller riktigt kommit till insikt är väldigt speciella och unika händelser. Såna som väldigt sällan händer oss. Framförallt inte oss supervanliga människor. Jag tror att det som gör dessa människor speciella är just att de insåg Guds ingripande mitt i de händelser som de själva stod i.

Vi lurar oss själva om vi tror att Gud bara ingriper hos speciella människor. Eller att vi är utanför Guds nåd på vissa områden. Det är kanske just precis de områden som du tror är utanför Guds nåd. Som är just det området där Gud vill visa sin nåd. Jag tror att upplevelsen av nåden och vad den innebär är personlig. Att den kan se olika ut. Därför att vi alla bär på olika erfarenheter och mörka hemligheter om otillgängliga platser i vårt innersta.

Min personliga erfarenhet är att just den mörka hemlighet som jag bar. Var platsen där Guds nåd skulle slå ned. Den brakade rakt in mitt i det mest sårbara. Och just där blev det möjligheten till ett helande. Som jag aldrig trodde skulle vara möjligt.

Men för att erfara detta krävs det ett samarbete. Jag behövde våga lämna alla delar i mitt liv i Guds händer. Vilket innebar att jag var tvungen att berätta vissa saker, ge upp andra men framförallt tillåta Gud att komma in på det området där jag kämpade med mitt liv. Och efter att jag gjorde det så tog det inte lång tid innan det hände saker inom mig. Många skulle säkert säga att det var en helt naturlig psykologisk effekt av vad jag gjorde. Och det kan mycket väl vara så. Men Gud känner väl våra kroppar och hur vi fungerar även psykologiskt? Han är väl inte bara vår kropps läkare utan även vårt hjärtas?

Det jag var med om krävde tid, tålamod, sorg och tårar. Men också massa dyrbara timmar hos en terapeut. Och jag är helt övertygad om att Gud var med i alla delar. Han gav mig mod att möta tankar. Visade på områden i mitt liv som behövde bearbetas. Och såg till att öppna tårefloden många gånger.

Och det är såklart man kan tro att det absolut inte hade något med Gud att göra. Men det är min tro. Att Han fanns där med mig. Och jag tror att Han gör det även för dig i det du går igenom. Att det är något vi kan välja att tro och därför också vara trygga och öppna i den process vi är i. Våga lära känna nåden som gäller i våra liv. Och ha någon att luta oss mot när det blir för tungt att bära.

Under några år har en alldeless underbar lampskärm följt mig. Från Umeå och ända ned hit till Örebro. Och ändå har den nästan aldrig blivit använd. Den har helt enkelt inte passat in. Jag försökte hänga den i köket här men den röda skärmen gav ett lite för porrigt intryck.

Så jag tänkte om.

Jag tog bort mitt älskade vackra tyg på min lampskärm. Och gav den lite av min kärlek.

 

Lampskärmen fick sällskap av en mindre. Och de sitter ihop med hjälp av små rosetter.

Nu släpper lampan igenom ljuset och bildar vackra skuggor i taket.

 

Jag är dock inte säker på att den får stanna i mitt kök. Det känns bara inte helt rätt. Om någon är sugen är den till salu.

Riga shopping och sevärdheter. Sista dagen i Riga tog vi en tur i kvarteren någon kilometer från vårt hotell. Det är roligt att se en stad genom att gå i den. Och låta nyfikenheten om vad som ligger på nästa gata leda en vidare. Vi hade en riktning klar eftersom vi hittat tipsen om vart man kunde hitta roliga secondhand butiker. Så vi tog oss upp på Matisa Iela som senare i en skarp kurva blev Miera Iela. Dessa gator är värda att besöka om man vill hitta second hand och veta vart kultur och konstnärsfolket hänger. Det var här de hängde fick vi veta. Även om de knappt syntes till när vi var där...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Utsikten under promenaden är rätt fin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även om vissa hus kändes mer som i vilda västern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här var den första secondhand butiken vi hittade. Och den kom utan förvarning. När vi inte riktigt var på rätt gata. Den låg på K Barona Iela inte så långt ifrån korsningen som tar en in på Matisa Iela.

Stället hade sköna färger på väggarna och secondhand möbler.

 

Grafitti på väggen och rolga saker på kassadisken.

 

Och galna konstverk på väggarna! Här åt vi god pasta med svamp och nötter till en billig penning. Trots att vi inte hittade så många ställen på denna gata som vi hade hoppats på. Så var de vi väl hittade så pass roliga att det gjorde hela resan! Vi kom därifrån inspirerade och uppmuntrade till att åka tillbaka och följa dessa ställen.