febriga tankar
Just nu sitter jag och förbereder två föredrag jag ska hålla de kommande veckorna. Jag drömde när jag var yngre om ett liv där jag fick resa mycket och prata om olika saker. Och det är ju precis det jag ska göra. Även om jag då trodde jag kanske skulle prata en aning mer om Jesus. Fast jag tror Jesus är med även på redesign och trend föreläsningen. Det är bara ur ett litet annat perspektiv.
Sen jag blev av med ett av jobben förra veckan är jag helt genomtrött. Finns knappt ett uns ork i kroppen och till råga på allt har ryggen varit otrevlig mot mig. Jag har varit hos en massör som påstår sig ha rätat ut min snedhet jag hoppas stort på det. Men smärtan sitter ändå kvar så nu knaprar jag piller. Hela lägenheten är ett enda stök och på bordet står en skrivare som jag lite spontant shoppade idag. Jag insåg till slut att jag kan inte hålla på att åka till en skrivare mitt i nätterna för att få mina arbeten utskrivna. Jag måste kunna skriva ut saker där jag bor och sitter och arbetar med min dator. Men nu ska den installeras mitt i allt, efter det ska jag köpa tågbiljetter och sen fortsätta skriva på mina intressanta föreläsningar!
Jag är sedan långledig resten av veckan. Då ska jag göra mitt bästa för att införliva det löfte om jubileumsinlägg som jag lovat.
Det är lite konstigt att uppleva allt det här nu. Det är trötthet, förundran, tacksamhet och förväntan allt blandat i en salig röra. Vad ska man säga om livet annat än att det aldrig blir som man tänkt sig men ofta så otroligt mycket bättre?!
advent och nytt år
Idag är det nytt kyrkår. Det innebär att vi idag på nytt inleder väntans tider, väntan på julen som påminner oss om det största som hänt världshistorien. Det är en hoppfull och mysig tid. Jag tog med mig mitt hopp som annars mest hänger i köket och lät dem backa upp gudstjänsten. Det gågna året har blivit ett år så fullt av hopp. Jag hade det på tungan redan i januari men visste inte hur viktigt det skulle bli. Orden "det finns hopp". Jag har andats de orden så många gånger och de har tagit sig olika skepnader så att de till slut har hittat sig ett stadigt fäste inom mig. Hela jag lever i hoppet.
Att mitt i allt som händer i livet, som alltid händer och är oundvikligt, så finns det ett hopp. Vi kanske inte ser och förstår allt på en gång men till slut kommer det synas tydligt. Och när vi tror att allt hopp seglat bort och ångesten inte ger oss någon möjlighet att se någon utväg. Så finns det ett ljus som lyser tydligare än något annat som envist viskar gång på gång på gång det finns hopp. Och varje år får vi fira detta hopp. Och hela livet får präglas av det hoppet. Att livet är som det är men att det alltid finns hopp för våra liv och att det alltid på något sätt löser sig till det bästa i slutändan. Vi är inte utelämnade till vårat egna öde, det finns en Gud som älskar oss och som alltid har sista ordet. Hoppet finns som en röd tråd genom bibelns texter och genom alla århundranden som varit och i alla människoöden som varit innan oss. Och där har vi och våra liv en given plats. Den röda tråden tränger in också i våra liv och präglar allt i våra liv.
Om vi tillåter den vill säga. Och när det landat hur verkligheten ser ut och hur verklig hoppet är då kan man inget annat än ropa Hosianna!
berättar en hemlis
Igår blev jag kallad för modetjej. Det var nog första gången jag blev kallad det, iallafall som jag själv kan komma på. Och jag insåg då att det är sant och kanske ännu mer sant om en månad. Jag har alltid älskat mode och kläder. För mig har det alltid varit ett självklart sätt att uttrycka sig genom. Min passion väcktes tidigt och jag tror Huset Eliott har en liten del i det. Men mamma är också skyldig som lät mig sy mina egna kläder från det att jag var liten. Hon sydde upp en hel del kläder som jag ritat och bestämt hur de skulle se ut. Under åren har stilarna förändrats en massa. Jag har nog testat de flesta stilar man kan. Det har varit väldigt roligt. Kläder och mode är väldigt roligt tycker jag. Det är ett sätt att avväpna situationer. Man kan skapa humor och perspektiv på saker genom vad man har på sig. Man kan ge en känsla av frihet och jag tror man kan tillbe Gud genom sin klädstil.
Ett plagg kan säga så mycket. Säga så mycket om tiden vi lever i, och personen som bär det.
Det kan inspirera.
Och det kan vara bara helt galet.
Och jag har glädjen att meddela att jag kommer få grotta ned mig ännu mer i denna kläddjungel. För om en månad börjar jag som klädansvarig på Erikshjälpens second hand här i stan!
tid är pengar
heter det ju. Men det borde heta pengar är tid. För när allt kommer omkring så är det helt ovärt att tjäna pengar när man inte har tid att leva. Helt ovärt. Men Gud vare tack igår lyftes en arbetsbörda från mina axlar. Det innebär väldigt mycket mer tid över till mig och livet. Hurra för det!
Jag har tänkt att det får vara så ibland att det är mycket jobb. Men hela min kropp och mitt väsen säger att det inte är ok under långa perioder. Jag har lärt mig den hårda vägen att det är viktigt att kunna stanna upp och stressa ned i vardagen.
Därför känns den här Tikva utbildningen så självklar i mitt liv. För den är så tydlig med att vi är människor och vi behöver vila och återhämtning men även motion. Vi behöver ta hand om oss, och vi får det, också för Gud. Ingen blir glad över att vi bränner ut oss inte ens när det är för goda saker vi gör det.
Jag har också insett att tills den dagen kommer då jag bor i mitt drömhus några mil utanför en stad och kan leva mitt lugna självhushållande liv så får jag kanske stå ut med stadens fläkt och hänga på. Men också aktivt motstå frestelsen att tro att det är jäktet som bevisar mitt värde som människa. En full almenacka säger inte att du är cool, älskvärd eller eftertraktad. Den säger bara att du har svårt att säga nej.
Igår struntade jag i klockan och gick på k...
Igår struntade jag i klockan och gick på konsert med månadens favorit. Daniel Adams Ray spelade nämligen i stan. Det var roligt att göra något spontant men oxå få dansa av sig lite. Jag har dansat mycket i mina dar med ordet frihet i min mun. Det innebär att vara mitt i köttmarknaden och helt och hållet dansa till Guds ära och människors frihet. Det är väldigt befriande för en själv oxå! Toppenkul kväll!
det är så mycket jag ska göra
och så lite tid att göra det på. Jag vet att det här är jättedåligt för mig på så många olika sätt. Men det är en kort tid sen ska det bli bättre på jobb fronten. Bättre på det sättet att det är mindre att göra och hålla reda på. För jag vill inte att mitt liv ska handla om så mycket jobb. Det går emot mina ideal.
Jag kom på en artist som jag inte lyssnat på ett tag. Och hittade en låt på youtube som var hemskt fin! Här kommer den!
Johan Heltne, hjärta, instinkt, principer
en ny tid
Det är inget nytt, november månad kommer varje år. Men ändå känns det nytt det är ju första gången jag upplever november i den här lägenheten. Den här månaden har jag knappt haft en ledig stund jag kan jobba mycket andra månader också men då har jag ofta flera dagar och helger som är lediga också. Det blev inte riktigt så den här månaden. Och nu borde jag egentligen stå och skruva loss mitt cykeldäck eftersom jag fått punktering. Ska alldeles snart göra det. Men först lite bilder hemifrån!
För ett par veckor sedan vräkte det ned så mycket snö att hela världen blev vit. De dagar när världen är vit är det så ljust och skönt när jag drar upp rullgardinerna.
Det är tid för levande ljus. Och jag har fler ljus på ingång!
Och ballonger i badrummet!
Badrumshyllan har jag äntligen fått ordning på. Och det tack varje min nya fina zinkburk i den har jag allt sånt som är bra att ha nära. Plåster och medicin och krämer allt i en skön röra!
Tunikan är sydd av en gammal sjal. Den är ett resultat av en av de cirklar jag lett i höst.
Igår var det måndagsmiddag och jag hade 8 gäster hemma hos mig. Det påminde mig om att det kan vara bra med ett bestickset och porslin som räcker till mer än 6 personer. Men främst så var det så otroligt mysigt att ha mitt kök fyllt av goda och härliga vänner.
Jag bjöd också på tårta, det kändes lite fel att bjuda på köpetårta även om det var från det bästa stället i stan. Så jag var tvungen att bjuda på lite hembakat också. Självklart på mitt Jesus fat!
Nu är det bara jag kvar här hemma. Och en stor hög med disk.
snart så
Hurra för våran Jossan hon lever i hundra år! Vaknade med ett skratt, mina föräldrar sjöng så fint på telefonsvararen och kanske rentav profeterade litegrann... vet dock inte om det skulle vara så kul med 70 år till här på jorden.
Jag har utlovat någon form av jubileumsinlägg och jag har ett på gång. Jag ska bara återhämta mig från lite förkylning, njuta lite till av alla härliga vänner och gräva lite djupare i bildarkiven.
När jag kom hem från min kurs hade någon v...
När jag kom hem från min kurs hade någon varit hemma före mig och pyntat min lägenhet. Det finns inget finare än goda vänner!
Den här bilden är från utställningen vi ha...
Den här bilden är från utställningen vi hade på jobbet. Mitt emot toastolen satte vi bilden ta inte skit. Och vid handfatet där spegeln brukar sitta satte vi en bild där det stod "det finns hopp". Ibland behöver man vara övertydlig!
Det är sista helgen på Tikva kursen så jag...
Det är sista helgen på Tikva kursen så jag är bortrest hela helgen. Vi kommer ha fullt upp och ett hektiskt program. Riktigt jobbigt att stretcha och ha avslappningsövningar. Eller. Det här är som att åka på retreat och hotellrummet blev pricken över iet!
Här ska jag bo i helgen. Helt fantastiskt ...
Här ska jag bo i helgen. Helt fantastiskt vackert. Tänk vilken fin födelsedagspresent!
kommer in i julestämningen
I år tänker jag peppa för julen från och med nu och göra det big time. På måndag har jag bokat tid med mig själv. Då ska det pyntas här hemma. Och medan jag pyntar, dricker glögg och kommer i stämning lyssnar jag på världens bästa jullåt.
otakt och hoppfullhet
För ett halvår sedan mötte jag upp goda vänner på café i sthlm. En tid med många goda vänner men så mycket sorg.
Jag fotade den spirande våren med min sprillans nya kamera. Och började trevande nya kapitel i mitt liv.
Nu är det snart vinter. Vi går mot slutet av det här året. Det är mörkt och kallt och allt verkar dött. Mitt liv har varit i otakt med årstiderna. För jag dog inombords när hela världen började leva. Nu börjar knopparna inombords brista och jag börjar känna vårkänslor. Men jag tänker mig att det får bli en extremt lång vår det här kommande året.
Som by the way innebär nytt jobb för mig! Berättar mer en annan gång!!
musiktipset
När jag behöver öka takten sätter jag på den här mannen.
dagarna som går
Det är dagarna som går som är livet och den senaste tiden har vänner, jobb och vila stått i centrum. Jag dricker ingefärste och runt om mig ligger högar av damm och ouppklarade uppgifter som jag måste ta itu med. Men vi är på väg mot nya tider! Solen skiner på andra sidan köksfönstret och gräsmattan är alldeles krispig. Bjuder på lite fina bilder från förrförra helgen då det var min låtsasfödelsedag.
Rosor i frost är bland det finaste.
Alla olika skalor av blått och grått som naturen skiftar i.
Och när solen skiner börjar det gnistra. Jag älskar när hela världen gnistrar sådär. Åh det är så vackert!
Vi tog en promenad till platser där vi hängde mycket som barn. Snurrgungan var en riktig favorit. Tyvärr är det stora traktordäcket utbytt mot ett litet bildäck.
Och min gamla skolgård. Den är sig inte lik. Inte ens den här kullen är lik, den har ju blivit sjukt mycket mindre än när jag brukade leka där. Känner mig som en jätte som hoppar mellan stenarna som innan var stora som klippblock.
Och trappen där vi stod och sjöng "Du ska inte tro det blir sommar...". Skitliten.
Men det är väl så det är. Att perspektiven hela tiden förändras. Något som var jättestort och var hela världen ser helt plötsligt litet ut. Jag har haft tillfällen att tänka tillbaka på alla år nu ett tag. För jag närmar mig någon form av jubileum. Ska försöka knåpa ihop en liten historisk återblick någon dag.
Undrar vem som bor där?! Juste det är ju j...
Undrar vem som bor där?! Juste det är ju jag! Håll ut jag lovar jag ska lägga ut mer bilder från min lilla boning! Men ikväll ska jag sy gardin!
nya insikter
Jag gick en tid och trodde att Gud gjort allt Han kunde för mig. Som att man bara får en riktigt stor upplevelse i livet av välsignelse. Och jag trodde att jag nu fick leva av den erfarenheten och tacksamheten som kom från det. Att det var min aldrig sinande källa.
Men jag hade så fel. För det verkar som att det inte finns någon begränsning.
Jag har i nästan hela mitt liv känt mig som ett darrande asplöv, mitt inre har varit i ständig skakning. Det har aldrig varit av mer än korta stunder. Nu kan det gå långa tider utan ett uns darr och jag inser först långt senare att jag har det annorlunda nu.
Det har inte så mycket med yttre omständigheter att göra. Allt runt omkring är hyffsat mycket som det alltid varit. Och ändå är så mycket nytt!
Det är också väldigt fint att inse att det inte går att tävla om Guds uppmärksamhet eller välsignelse. Det spelar ingen roll hur mycket Han välsignar någon annan, Han har minst lika mycket att ge till dig och alla andra. Vi behöver inte dela lika, vi får alla en egen dos efter det behov som vi har.
Det är dags nu. Snöstorm och kyla mörker o...
Det är dags nu. Snöstorm och kyla mörker och mys! Det inte särskilt jobbigt alls. Mer hoppfullt. Vi är på väg mot det nya året och den nya våren!
helhetsbilder
Idag har jag gjort kaffe till mig själv för första gången på över ett halvår. Jag har saknat kaffet men det har också varit skönt att vila med det. Det var inte så mycket av ett val heller jag var tvungen om jag skulle orka ta mig igenom dagarna utan ångest och hjärtklappning. Så det säger en hel del om hur jag mår nu. Gud vare tack!!
Sakta men säkert öppnar jag dörrar på glänt som varit stängda, som jag glömt bort eller som jag inte ens visste fanns. Det är spännande!
Idag köpte jag mig åter en presso. Jag behöver ingen stor kaffebryggare så den ställde jag undan redan i somras. Kaffet malde jag själv i butiken, här snålar jag inte på krutet, det blev etiopiskt Sidamo kaffe. Smakar inte som i etiopien men väl så gott! Vattnet kokar jag i min alldeles nya vattenkokare!
Min allra första och finaste vattenkokare. I förgrunden dyrbrödet, smakar fortfarande finemang!
Det är intressant med bloggar med fina bilder. För det ger ofta en bild av att det är så där fint jämt. Att det aldrig är damm i hörnen och diskberg i köket. Jag pratade om det tillsammans med några vänner för ett tag sedan. I somras tog jag en bild på mitt köksbord när resten av lägenheten var ett kaos. Och ändå kändes det som att så här fint som köksbordet är så har jag det i hela lägenheten.
Och visst är det intressant att se hur det ser ut i andra vinklar runt mitt bröd och min vattenkokare. Inte alls sådär rent och avskalat. Disken täcker just nu hela köksbänken och mina örter får jag ingen som helst pli på.
Köksbordet var riktigt rörigt imorse. Saker att packa upp från helgen och andra saker att packa ned och göra mig av med. Allt i en enda röra. Så ser inte bordet ut nu. Nu är det städat och fint!!
Men visst är det intressant hur något kan bli fint när man vinklar det lite annorlunda? Mina skräppåsar ser fina och nästan intressanta ut där de står. Dessa är nu tömda och slängda. Jag har haft en riktigt produktiv dag idag!
Jag har inte alltid haft helhetsbilden framme. Det har tagit tid för mig att förstå de senaste åren och hur jag har hanterat olika saker. Jag har ibland bara sett en liten del av mitt liv och därför tyckt att allt varit bra. Jag har inte sett skiten i hörnen. Men i våras bestämde jag mig för att sluta fly och har försökt sen dess ta itu med det som kommer i den takt när det kommer. Det är säkert mycket kvar på den här upptäcktsfärden i mitt innersta hem. Jag är tacksam över att Gud funnits med hela tiden, jag har verkligen kunnat vila i Honom.
Idag har jag gått igenom mitt kök och sorterat bort saker som följt med för att jag inte orkat ta beslut om jag vill ha dem eller inte. Vissa saker har jag inte kunnat göra mig av med trots att jag inte gillar dem. Och som vanligt när jag städar och röjer i mitt hem så blir mitt innersta en del av röjningen och skräp och tråkigt inredning som följt med för länge slängs ut. I slutändan är både mitt inre och min lägenhet lite mindre stökig och det finns till och med lite plats för nya saker.
stoppa utvisningen av kristna asylsökande från irak!
För en dryg vecka sedan mördades ett 50-tal gudstjänstbesökare kallblodigt av en enda anledning. De var kristna och firade gudstjänst. Ett spädbarn kastades upp i luften och sköts på vägen ned, en femåring sköts i huvudet då han började gråta när de sköt hans pappa. Några tog sin tillflykt till sakristian men då gick gevärmännen dit och dödade allihop. När terroristerna insåg att byggnaden var omringad så ställde de sig mitt i folkhopen inne i kyrkan och utlöste bomberna de hade om sina kroppar. Detta för att ta med sig så många som möjligt i döden. Man kan knappt tro att det är sant. Men det är det.
Den svenska okunskapen om hur religion inte är något man kan välja bort är pinsam, framförallt när man tycker det är så självklart att man inte kan välja bort sexuell läggning, politisk åsikt eller vilket land man blivit född i. Det är pinsamt ibland hur illa det kan bli. I södertälje har det funnits kristna invandrare i över 20 år. De har flytt undan förföljelse för sin tro, och det är från muslimska länder de flytt. För några år sedan började södertälje kommun ta emot muslimska invandrare från samma länder. Hur tänker man då? Att de som flydde för 20 år sedan glömt bort från vad de fick bryta upp för att söka skydd i ett annat land?
Migrationsverket ser just nu ingen tydlig anledning till att helt avbryta utvisningen av kristna asylsökande från Irak. I skrivande stund finns människor gömda i Sverige som med säkerhet skulle skickas mot döden om de hittades och sattes på flyg till Irak.
En asylsökande från Irak kan inte ange religion som skäl för sin ansökan utan måste presentera en personlig hotbild gärna med bevis. Hotbilden mot kristna i Irak har ökat i och med att islamistiska terrorister utlyst att "samtliga kristna centra, organisationer och institutioner, ledare och troende" nu är "legitima mål".
Du kan här vara med och skriva under med ditt namn för att visa ditt stöd i kampanjen. Klicka här för att läsa lite angående kampanjen och varför vi ska bry oss.
Haore Sulaiman skrev en intressant reflektion över världens tystnad kring denna situation. "När en knäpp person i USA hotar med att bränna koranen skriver alla världens medier om det och man kräver alla kristna på svar. Men när terrorister går in i en kyrka och mördar människor är reaktionerna mycket svaga. Varför ska det vara så?" Läs hela artikeln här.
jag åker gärna till järna
Här kan man både äta gott och köpa med sig bröd och basvaror hem!
Såklart ekologiskt kaffe och kanelbullar som doftade kanel så hårt att jag nästan fick överdos. Så gott!!
Vacker omgivning omsorgsfullt inrett med lyktor och trälådor. På tal om trälådor så har jag fått två jättefina trälådor som jag ska tvätta och sedan hänga på väggen. Jag visar en bild när jag fått hit dem och gjort iordning dem som jag vill ha dem!
Lite tunnare i plånboken. Men dyrbrödet kom med mig ända hem så jag kommer äta gott bröd och risotto tills jag storknar.
Trendigt och dyrt kan ingen ta ifrån dem. Men lite "yllefasoner" har de nog ändå kvar...
Varning för hästen, hönan och grisen som kan gå på vägen... och lägg märke till träbron till parkeringen!
Jag har värsta Huset Eliott stunden här! B...
Jag har värsta Huset Eliott stunden här! Börjar förstå var min inspiration från unga år kommer ifrån. Nu är jag inte 12 år så nu tror jag faktiskt jag kan våga leva ut den! Hipp hurra!
framsteg
Jag har insett den senaste tiden och de sista dagarna har det blivit än tydligare. Att jag arbetar med saker som jag länge knappt vågat drömma om. I morse insåg jag att jag tog några steg för exakt ett år sedan som lett till helt oanade platser. Det är jag verkligen tacksam för.
Jag har alltid drömt mycket om min framtid och väldigt mycket om just jobb. Det har aldrig varit en längtan efter att göra karriär. Snarare att få uträtta något, få göra något betydelsefullt och framförallt bli använd av Gud. Men det har funnits delar av mig som jag trott varit utom räckhåll för arbetsmöjligheter. Men mer och mer inser jag att Gud är intresserad av hela mig. Att Han vill använda mina gåvor på fler sätt än jag förstått.
Det bästa av allt är att jag verkligen inte kan ta åt mig äran för det. Jag har inte gjort några särskilda strategiska steg utan följt mitt hjärta. När jag bodde i norrland försökte jag verkligen, jag bad, var frustrerad och kämpade för att hamna på rätt plats. Ju mer jag kämpade desto svårare verkade det bli och jag trodde det skulle vara helt omöjligt att få jobba med något som jag faktiskt skulle tycka var roligt. När jag sedan flyttade ned hit så gav jag upp allt det där.
Och kanske var det just det som Gud väntade på. För när jag gett upp kunde Han helt plötsligt öppna möjligheter som jag inte ens visste fanns. Det känns verkligen roligt att få gå den här vandringen. Blint följa hjärtat och se vart det leder, det verkar som att det är mycket spännande kvar framöver.
Och förhoppningsvis gäller det på alla områden i livet, inte bara den så kallade karriären...
lite mer dårskap och lite mindre normalitet
Jag tycker det verkar som att det är allt vanligare att folk får olika diagnoser. Till och med att äldre människor får en diagnos och helt plötsligt kan förstå sig själv på ett nytt sätt. Till viss del kan jag se något positivt i det. Det är som att lära känna sig själv, sina styrkor och brister. Men jag är inte helt säker på att det bara är bra.
Idag finns en läsvärd artikeln i Dagen (artikeln verkar inte vara publicerad på hemsidan än) som handlar om vår iver att ställa diagnos på människor. Som ett sätt att urskilja de onormala från de normala. Men i ett samhälle där fler och fler får diagnoser blir snarare den lilla klick kvar som inte har en diagnos snart i minoritet. Och vem är det som bestämmer vad som är normalt och friskt i ett beteende? Många hävdar att Einstein måste ha haft en diagnos. Vad spelar det egentligen för roll ifall han hade det? Vill vi så gärna bortförklara vår egen brist på att komma på samma saker som han att vi måste hävda att han var onormal? För det är ju inte normalt att vara sådär smart. Eller?
Jag tror att vi människor är Guds avbilder. Att vi alla på olika sätt speglar Guds egen personlighet och egenskaper.
Min lillebror fick tidigt en diagnos, eller han fick flera, och det hjälpte oss till viss del. Det hjälpte oss förstå honom lite bättre eftersom det fanns fler med erfarenhet av liknande beteenden. Och det gjorde att mina föräldrar fick kämpa lite extra för att ge honom en så bra skolgång som möjligt. Eftersom han var något mer speciell än andra i den vanliga skolan så blev han klassad som onormal och hamnade i specialklass med andra speciella. Detta gjorde bara hans beteenden värre, han lärde sig nya uttryckssätt och beteenden som inte ens låg nära hans personlighet.
Vi har lärt oss att det ibland kan skada att få en diagnos därför att man helt plötsligt inte har samma chanser som andra. Därför att lärarna vet vad den personen är för något. Men det kan också skada personen som får en diagnos. Helt plötsligt har man något att skylla på. Det skapar ett utanförskap. Men framförallt så är man inte som andra och det finns en diagnos för det. Idag kan min lillebror skoja om det när någon av oss i familjen beter oss som en person med ADHD (vi har nog alla ett släng av det i familjen) så säger han "vad har du för ursäkt, jag har det iallafall på papper?!!".
I ett samhälle där fler och fler får diagnoser blir det svårare att förstå varann. Därför att vi gömmer oss bakom diagnoser och kan ha dem som ursäkt när vi inte riktigt orkar göra vårt bästa eller vara vanliga medmänniskor. Det hindrar oss från att nå de möjligheter som varje människa har oavsett diagnos, bakgrund eller ursprung. Vi är människor, Guds avbilder, att livet skulle vara omöjligt för en viss procent av oss stämmer bara inte in i planeringen. Och oavsett diagnos så behöver vi alla erkänna vår skuld inför den allsmäktige. Vi har alla syndat och gått miste om härligheten. det är vår sanna diagnos. Men det oerhörda har hänt, att det inte spelar någon roll! Därför att vi är älskade som dem vi är skapade att vara och vi har en livsuppgift att ta emot den kärleken och besvara den.
Erland Sveungsson skriver så vackert i artikeln "Tiden stannar upp i det "onormalas" fascinerande och befriande värld. Kvinnor och män, barn och unga, gamla och handikappade i gnisslande rullstolar och vi alla är diagnostiserade. Allt stannar upp inför mysteriet att livet har förmågan att bryta sig ur alla diagnoser och konstruerade, begränsande fällor, alla tekniska konstruktioner av hur livet bör vara och se ut. Detta drama i en fullsatt kyrka en helt vanlig söndag är naturligtvis anstötligt i vår tekniska kultur och tanken ligger nära att deltagandet i detta drama anses som naivt och onormalt. Men denna stora befriande dårskap gestaltas gång på gång, tid efter tid, framför våra ögon och inom oss."
I mitt huvud ekar orden som Alice (i underlandet) pappa säger till henne när hon frågar ifall hon är tokig "I'm afraid so. You're entirely bonkers. But I'll tell you a secret. All the best people are."
utdrag 1998
Jag vaknar hemma tidigt en lördag morgon av att min lillebror skriker ett otroligt högt och gällt ljud. Han vill tydligen inte att jag och resten av familjen ska sova mer. Han springer omkring och trummar på allt han kommer åt, sen sätter han sig ner en stund framför tv:n, självklart på högsta volym!
Likadant är det på måndag, skoldags och min bror vill inte gå upp, när han äntligen går upp är det inte utan att resten av familjen får hålla för öronen. Mamma måste stå bredvid honom och räcka honom kläderna så att han är klädd innan han sätter sig vid bordet. Men där kan han inte sitta still, för han hör att Tv-n är på och måste kolla vad det är på den. Han får inte bli störd när han ska ta sig för med något. Det ska vara lugnt och tyst. Helst ska alla andra göra samma sak som han för att minska risken till bristande koncentration.
Precis innan han ska gå till skolskjutsen springer han tillbaks, idag vill han ha med sig sin nalle. Kanske ska han ta med sig ett band också som klasskompisarna kan lyssna på, tiden rinner och mamma är vid det här laget väldigt stressad! Men min lillebror känner inte av tiden som tickar, han har inget tidsbegrepp överhuvudtaget. Vilket gör att det blir ännu mer stressigt.
På kvällen när vi ska äta kvällsmat börjar irritationen växa och min lillebror tar tillfället i akt och slänger ut några pilar riktade mot hans bror. Lillebror måste hela tiden hävda sig mot sina bröder, och tyvärr har de inte så mycket överseende att de kan strunta i vad han säger, utan ett gräl utlöses.
Men det dröjer inte länge förrän mamma och pappa blandar sig i och försöker lugna pojkarna vilket bara gör det ännu värre. Helt plötsligt hör man ett hjärtskärande skrik och med gråt i halsen ber Lillebror oss alla att sluta bråka. Han tycker inte om stämningen som blir när alla bråkar, trots att det oftast är han som sätter igång bråken. Han måste ha ro omkring sig, och han klarar inte av när vi bråkar hemma, ibland kan vi inte ens höja rösten en aning förrän han kommer och ber oss sluta.
Jag vet inte om Lillebror kommer fortsätta vara så här hela livet eller om det växer bort när han blir äldre. Men just nu så spelar inte det så stor roll, för han är som han är och jag måste tycka om honom som den han är i alla fall!
Det enda jag kan göra som syster är att vara kärleksfull och ha tålamod, och det är ju klart att man gör för han är ju min bror!
lite av Guds rike här och nu
Häromdagen skrev jag om hur inspirerad jag blev av samtalet vi hade på husgruppen. Jag tänkte på det idag igen och jag tror att den där längtan som jag har är efter mer av Guds rike här och nu. Alltså att få se mer av det där som är Gud och det som tillhör Hans rike. Den uppväxt jag har haft har fått mig att tro att det faktiskt går att uppleva lite av det där redan här och nu.
Det är det jag längtar efter. Jag tar det på allvar. Jag tror verkligen på det där. Jag går inte till kyrkan av tradition utan för att jag längtar efter det där. Därför att jag tror att det är på riktigt. Därför kan jag heller inte orka stå ut med sammanhang där bibeln och livet med Kristus blir en kultur och inget som man faktiskt vill vara en del av. Där man hellre pratar ishockeyresultat än uppmuntrar varandra med löftesorden. Där såporna och tv-serierna är mer intressanta att prata om än hur vi kan bli mer lika Jesus och se mer av Honom här och nu.
Sen är det såklart så att det där också måste få plats. Men om det verkliga livet som vi lever varje dag inte har något med Jesus att göra så blir det så meningslöst. Och att bara ha Jesus för mig själv blir inte heller rätt. För det går emot hela Hans personlighet och det Han pratade om att vi skulle göra som Hans efterföljare.
Jag har nog alltid tänkt att man helt plötsligt bara är i det där livet. Men jag tror nu att det är något man mer och mer kommer in i. Att det går stegvis och att det kanske ser olika ut för olika personer. En väldigt postmodern insikt. Men jag tror att jag kanske inte behöver stressa in i något utan låta det ta den tid det tar. Så länge min bön är att få leva nära Jesus och göra Hans vilja. Då borde ju det leda mig till det där livet såsmåningom.
Och det är kanske så att det är just det jag måste lära mig nu. Att saker i livet kommer i den takt som det gör. Varken för tidigt eller försent. Därför att Gud har bättre koll. Så istället för att jag ska göra iordning och förbereda allt så att det jag tror Gud vill kan ske. Så försöker jag nu följa med och låta saker ske i den takt som det gör. Även om det sker mer långsamt än jag vill, och även om vissa saker kanske inte kommer ske, så känns det som att det kan bli så mycket bättre än det jag kunnat föreställa mig.
