yosofine

Det är dumt att döma en person endast genom att se på henne eller träffa henne några gånger. Inte ens efter några månader kan man helt säga att man vet hur hon är. Sånt tar tid.

bildens ursprung

En människa är som en rysk docka. Hon består av många olika delar, kapitel, roller, karaktärer. Att bli vuxen tror jag handlar om att lära känna sina olika roller, att lära sig få balans mellan de olika sidor som man har. Att vara mogen är att känna igen när en sida tar överhand vid svaga tillfällen. Att mogna är att erkänna de olika sidor man har och ta hand om dem. Vårda dem ömt. Även de dåliga sidorna. Alla har dem.

Ungefär 4 år efter att jag slutat gymnasiet upplevde jag att jag blivit trängd in i ett hörn. Jag var fast i en roll och en sida av mig som inte visade min helhet. Jag var fast i en omgivning som inte såg helheten. Jag hittade ingen utväg och till en början löste jag det enbart genom att isolera mig. Jag blev sårad av människors ensidiga kunskap om mig. Jag blev förolämpad av deras förutfattade meningar. Så det fanns ingen annan utväg än att utsätta mig för så lite sådan kontakt som möjligt. Sista tiden jobbade jag mest. Jag var på flykt och utsatte mig för en del saker jag borde varit vis nog för att avstå. Men av någon gudasänd anledning bestämde jag mig för att flytta till en stad jag inte hade särskilt mkt relation till överhuvudtaget. Jag flyttade långt bort till ett för mig ökenland.

På den nya platsen började jag om med människor som inte visste vad jag gjorde förra sommaren. Ingen visste något och jag fick därför själv återge dem ur mitt perspektiv. Jag fick med egna ord berätta och fick på det sättet en chans att ge mig själv tillbaks. Jag fick en plats att lära känna mig själv på. Att läka. Jag behövde det, jag behövde gråta väldigt mycket. Jag behövde omformulera vem jag var, vem som älskade mig, vad som betydde något i mitt liv. Jag var tvungen att på ett sätt börja om från början. Tro mig det var det värsta jag gått igenom. Men det var också det bästa och det viktigaste hittills i mitt liv. Jag fick en ny chans att ta emot kärlek, bli bekräftad för den jag var och inte det jag varit. Jag är tacksam för de åren för de har gjort mig till den jag är idag. Jag är fortfarande samma person som innan första flytten. Men långtifrån bara den personen. Jag har mognat och djupnat. Jag har blivit vän med sidor i mitt liv och jag har lärt känna andra. Jag har dessutom fått vänner för livet, vänner som har följt med under den här processen på ett ärligt och naket sätt stått bredvid och delat sorg och smärta men även lycka.

Jag vet inte hur många flyttar en person behöver för att bli hel eller mogen, eller om man ens behöver någon. Men jag behövde dem. Jag flyttade igen för 1.5 år sedan från läkedomens öken till en ny plats. Den nya platsen skulle jag vilja kalla plattformen. Jag är fortfarande inte klar men jag har nu möjligheten att utforska mig själv och mina egenskaper på ett nytt sätt. Inte genom drömmar och bearbetning utan genom arbete och reflektion. Det är otroligt stärkande. De erfarenheter jag har bakom mig är en styrka som jag använder på många olika sätt. Den här bloggsidan är ett sätt. Här får jag fortfarande äga ordet, det här är min syn på saker. Här är min nya fristad där jag får formulera och uttrycka mig.

På konditoriet avhandlade vi det senaste i debatten om Ekman och enheten. K. hade nu sett filmerna och läst bloggarna och kunde analysera debatten utifrån det.

K. berättade att han tagit upp det här med att läsa Bibeln och likt mig för ett tag sedan känt att Evangelierna kändes extra relevanta just nu. Och så stannar han upp som han brukar göra. Spänner ögonen i mig och säger, vet du jag har tänkt på en sak. "Att vara kristen handlar ju om Jesus. Men hur ofta hör vi Hans namn i alla debatter och i samtal vi har med våra vänner?"

Det är så sjukt sant. Vi diskuterar moral, historia, tradition och liturgi men hur ofta pratar vi om Jesus?  What would Jesus say liksom? På väg hem från jobbet fick jag sen den här sången på hjärnan och jag kunde knappt hålla tillbaks tårarna.

Jag får ofta frågor och hamnar i diskussioner om huruvida man bör lägga sitt driv och sin längtan i en existerande församling eller om man ska lämna dessa och istället starta något nytt. Jag anser att det inte bör finnas någon motsatsrelation dem emellan. För båda behövs, men det som framförallt behövs är levande gemenskaper och församlingar. Det som behövs är enskilda människor som aktivt lever ut sin tro och samtidigt finns mitt i samhället där alla andra är. Jag är trött på att kyrkan ska vara en motsatskultur, något avståndstagande som bara gör de kristna mer alienerade.

Jag har själv under flera år levt med tanken och drömmen att förändra det gamla inifrån. Men så möter jag, "vem gav dig rätten till den åsikten?" "hur väl känner du oss för att komma och kritisera?".  Nu har jag kanske inte fått sådana kommentarer rakt i fejjan men inte långt ifrån. Och det handlar inte om att jag känner mig nedslagen. Men jag kände nog att de har rätt på sätt och vis. Eller så är det att jag inte trodde nog på mig själv. Men vem har egentligen rätt att komma till ett sammanhang och försöka förändra? Vem har rätt att tvinga fram något som folk inte är mogna för eller villiga till? Blir inte risken att det är mina idéer som krampaktigt ska fram och min stolthet som kommer på skam om det blir fel? Jag är inte ute efter att stoltsera med mina ideér. Jag är inte ute efter att bli en ny megastjärna på frikyrkohimlen. Jag vill bara leva ett enkelt liv i en gemenskap som aktivt tar ställning för sin tro.

Till slut kände jag mig trött. Jag orkade inte stångas mot medelåldersmän (sorry men det är ofta just dem som sitter ivägen). Jag orkade inte vara den unga tjejen från ingenstans som skulle diskutera och ifrågasätta. Jag ville bara gå vidare.

Så det är det jag har gjort. Jag drömmer fortfarande om ett uppvaknande i de etablerade församlingarna. Men jag tror att Gud kommer ta hand om det när tiden är mogen. Men tills dess vill jag leva och arbeta i ett sammanhang som är präglat av livet med Kristus. Som andas Jesu moral och som ständigt söker sig ut för att berätta för andra om vilken Gud vi har.

Jag kom fram till den här slutsatsen sist när vi diskuterade hemma hos mampap. Om det tar 20 år för några personer att stånga sig till en förändring i sin församling. Om dessa personer i 20 år har ägnat sin tid och sitt engagemang på att förändra församlingen. Hur många människor har då inte gått miste om att få evangeliet berättat för sig? Hur många generationer ska vi gå miste om innan vi inser att vi inte har hur mycket tid som helst på oss?

Som jag skrev tidigare så tror jag att relationer över samfundsgränser är nyttigt för oss troende därför att det hjälper oss att växa i vår egen tro. Det här är kanske ett postmodernistiskt sätt att se på saken men jag är ju barn av min tid precis som andra är barn av andra tider. Så länge vi vet om vad vi är präglade av så tror jag att vi kan hålla en balans. Det är när vi vägrar inse att vi kanske inte har helt rätt eller är påverkade negativt av något som vi börjar komma snett menar jag. Men att vi är påverkade av olika tider och olika händelser ser jag som något positivt, det hjälper oss även i församlingen att se frågor från olika håll. Frågan är bara om det finns utrymme för sådana samtal i församlingarna bara?

Men jag ville även poängtera att den enhet som jag tror på är en enhet genom relationer. Det är inte en strukturell enhet där församlingarna ska underordna sig varanadra. Det är en enhet där vi erkänner våra trossyskon men fortsätter att verka på det sätt vår tradition har gjort sen tidigare. Enhet behöver inte betyda enhetlig eller likriktad. Återigen så är det kanske postmodernismen som spökar men jag tror faktiskt att vi kan rymmas under samma huvud.

Jag ser kristenheten som en kropp. Huvudet är Kristus och vi är alla lemmar i kroppen. Vi har alla olika form och funktion, det är därför kroppen är en sån bra liknelse. Händerna ska inte göra samma sak som lungorna och hjärtat gör en helt egen grej medan benen och fötterna kanske kan samarbeta lite bättre emellanåt. I denna kropp är det huvudet som bestämmer och resten får glatt följa med. Att definiera vilka samfund eller församlingar som finns representerade känns svårt. Jag vill inte göra det, men om Huvudet/Kristus bestämmer i församlingen och det märks så kanske det är en bra indikation?!

Ok jag vet att jag skrivit att jag slutat hoppa in i debatter, och jag vet inte om detta är att hoppa in. Men jag ville skriva hur jag tänker kring det här med enheten i Kristus.

Jag försöker att inte läsa för mycket av alla debattinlägg och sådant eftersom jag bara i onödan blir så upprörd eller ledsen. Däremot finns det några bloggar jag har koll på eftersom de ofta ger mig ny inspiration och vägledning i mina egna funderingar. Jaktlund har lagt upp en intervju med U Ekman som på ett ganska öppet vis förklarar hur han tänker kring frågan. Jonas M har även han lämnat inlägg om debatten och framför en del viktiga frågor angående vilken typ av enhet det är frågan om.

Jag har nog välsignats med en väldigt generös syn på den kristna familjen. Trots att jag är uppvuxen i en församling där man ansåg att det bara var vi som hade sanningen. Trots att jag är uppvuxen med att tänka att de som är döpta i Svenska Kyrkan abolut inte är kristna eftersom de praktiserar annat dop. Trots detta så har jag även erfarenhet av att i unga år få dela min tro med människor från andra traditioner. Som ung tonåring skickade mina föräldrar mig på läger eftersom de ansåg det viktigt att jag kom utanför mitt sammanhang och lärde känna människor på egen hand. Det var framförallt ett läger som präglat mig väldigt mycket. Det heter Team Evangelisation och bestod då av ett stort läger med flera hundra deltagande som alla var indelade i olika grupper. Man kunde välja vilken prägel gruppen skulle ha, om man ville spela teater, musik eller ha en vanlig grupp. Sedan bestod lägret av att bygga gemenskap i gruppen för att sedan dela det kristna budskapet i en särskild stad. För varje läger flyttade man till ny stad och det var tydligt att alla församlingar i staden skulle finnas med i arbetet. Det var redan i själva konceptet nödvändigt att det fanns en gemenskap över samfundsgränserna. Detta gjorde att det var alla möjliga kristna som deltog i lägret. Jag som pingstvän kunde därför råka bli vän med en tjej från Svenska Kyrkan. Mötena på lägret var sedan präglat av de olika församlingarnas medverkan vilket skapade intressant mångfald. Alla samlades kring en sak, att göra Kristus känd och efterföljd på ett eller annat sätt.

När jag blev äldre och ville fortsätta studera teologi blev första valet PTS främst eftersom jag kände vänner som gick där och hade naturliga kontakter till lärare. Men efter ett år orkade jag inte längre. Jag blev "bråkstaken" eftersom jag hela tiden ifrågasatte den trångsynthet som fanns i eleverna. Jag hade ju för längesedan insett att det fanns kristna (sk. efterföljare) även i andra samfund och kunde för allt i världen inte sitta tyst när andra påstod något annat. Jag mådde dåligt av hur trångt det blev och jag kände enorm press på mig själv. Kanske var jag omogen sammanhanget, kanske hade jag vuxit ur det? Det gick inte att fortsätta mina studier.

Så efter ett års uppehåll flyttade jag till Umeå och började läsa på Universitetet. Det är nog det bästa jag gjort i mitt liv. Nu var jag tvungen att på allvar ifrågasätta den teologi jag själv hade. Vad är det jag tror på och vilka konsekvenser får det för de relationer jag har med klasskompisarna? På vilket sätt kan man ha gemenskap när man inte delar grundläggande värderingar? Men framförallt så präglades tiden av en förundran över hur min egen tro fördjupades och berikades av diskussioner med troende från andra traditioner. Jag upptäckte vilken värme och vilket djup som fanns i den  Lutherska traditionen. Efter mina år på Universitetet har min tro fördjupats och stärkts och jag tror att jag blivit lite visare.

Det jag framförallt vill lyfta upp är att relationer till människor påverkar på gott och ont. Jag är medveten att det är lättare att ändra ståndpunkt när ens bästis, maka/make eller ens barn har annan åsikt i en fråga. Men så har ju även historien visat oss att det kanske ibland varit positivt att vi så lätt ändrar oss när vi hamnar i relation med en oliktänkare. Hur som helst så tror jag att det är berikande och nyttigt att våga möta och bli vän med en person av en annan åsikt. Inte för att vi har en person vi kan omvända utan för att vi kan få en annan synvinkel på en fråga. Jag tror det är oerhört viktigt att vi tillåter olikheterna. Och att vi tillåter oss att tänka olika men ändå kunna ha en gemenskap. Det krävs lite mod och det krävs att vi tänkt igenom vår egen tro eftersom vi annars i relationen lätt känner oss hotade och ifrågasatta. Men du vinner övertygelse i din tro och stolhet över att du vet vad du tror på. När vi äger denna stolthet är det inte heller problematiskt att prata om den i andra sammanhang som i skolan eller på jobbet. Eftersom jag är van att bli ifrågasatt kan jag ta kluriga frågor. 

Jag vill inte äga en sanning men jag vill leva ut den version jag tror på. Jag vill inte lova att jag alltid kommer tycka likadant, jag tror att jag som människa hela tiden är på väg. Det finns bara en tid och en plats där alla frågor kommer få sina svar och det är efter jordelivets dagar.

Läste just Rikards blogginlägg  och kände ett sting i hjärtat. Jag saknar faktiskt församlingsgemenskapen. Men inte den där söndagförmiddagsgemenskapen som består i att hälsa på folk genom att skaka hand och sedan åka hem till söndagsmiddagen. Jag saknar att ha en gemenskap med människor i olika åldrar. En gemenskap som sträcker sig över alla dagar i veckan, där livet delas. Jag saknar att ha någon annan människas barn i knät som på grund av gemenskapen känner sig lika trygg i mitt knä som i mammas. Jag saknar att ha någon äldre att samtala med om viktiga frågor i livet. Jag saknar att känna mig så hemma hos någon annan att jag kan duka fram eftersom jag vet var allt står. Jag saknar att ha en gemenskap att relatera till, att tillhöra.

Men jag är trött på att söka sådan gemenskap och bli beskviken gång på gång på grund av att verksamheten blivit viktigare än gemenskapen. Jag struntar i verksamheten den är perifer i sammanhanget. Mendet jag tror är livsviktigt för människor är de här nära relationerna. För där har man tid att vara sig själv, helt ärlig utan skyddsmask.

För någon vecka sedan fick jag ett kedjebrev med kristna förtecken. Jag skulle skicka vidare en bön som var skriven av Sankta Theresa som är  "känd som Helgonet för de Små Sätten, betydande att genom att göra små ting i livet väl och med stor kärlek. Hon representeras av rosor." Om jag gjorde detta skulle något hända den 4e dagen, och jag skulle "MÄRKA" vad det var som skulle hända.

"Må alla som får Detta budskap vara välsignade. Theresas Bön kan inte raderas"!!?? (Vad händer då? Om jag skulle radera mailet? Jag skulle också komma ihåg att göra en liten önskan innan jag läste bönen. Sen skulle jag läsa bönen och på fjärde dagen skulle något hända. Åh magiskt! Tänk det är nästan som att läsa horoskop och få reda på "sanningen" om vad som kommer hända framöver. För bara om jag tror riktigt mycket på detta så kommer det att ske. Det vet man ju från söndagsskolan att tron kan flytta berg...

Är det någon mer än mig som blir illamående av att den kristna tron så lätt blir till lite hokus pokus? "Med de rätta tankarna och om vi bara tror och ber extra mycket så kommer det hända". Att så mycket av livet handlar om det osynliga.

Jag tror inte det är så. Jag tror att den kristna tron framförallt påverkar den synliga delen av livet. Jag tror att jag kan förändras och jag tror att jag kan vara med och förändra världen. Men det sker inte enbart genom bön eller min förmåga att tro det. Det sker genom att jag gör något. Bön och arbete är ett urgammalt koncept på hur man kan leva ut det kristna livet. Jag tror verkligen på att bön kan förändra och att den är livsviktig. Men jag tror inte att bönen fungerar som magisk formel.

Vill avsluta med ett citat från en bok som påverkat mig mycket och som under min tonår var en räddning. "Det är stor villfarelse att tro det våra bestämda bönetimmar måste på något sätt vara olika andra timmar; vi äro nämligen lika skyldiga att fasthålla vid Gud medan vårt arbete pågår som under adaktsövningarna." (S.32 "Om övning i att leva nära Gud" Samtal och brev av Broder Lorens)

Vad är det som gör att jag så fort jag ska börja plugga känner stress över allt jag inte gör just nu? När jag sitter med ett arbete som jag borde varit klar med för 1 år sedan och känner stress över de andra arbetena som måste in. Jag kan ju inte göra mer än ett arbete i taget och ändå ska svetten rinna och magen sura för att jag har annat som är ogjort. Jag blir tokig.

Skönt att tänka på är iallafall att jag har flera dagar i veckan ett tag framöver som jag inte har annat att göra än att försöka bli klar med dessa arbeten. När de är klara kan jag lägga alla års studier bakom mig. Det är nog just nu det enda som får mig att öppna boken och färdigställa läsrapporten.

Sov riktigt illa inatt. Stormen där ute kunde inte lugna ned sig så jag kunde sjunka in i sömnen utan det ven, knakade i väggarna och smattrade mot rutorna. Och något hade jag ätit så att magen blev helt uppsvullen och bitsk. Sen finns det perioder då jag känner att jag inte äger min egen tid utan det känns som andra människors krav eller förväntningar på mig tar allt som är mitt. Jag har ingen chans att bestämma själv utan jag måste försöka leva upp till alla förväntningar. Förväntningar som inte är realistiska för fem öre. Förväntningar som nog ingen heller har eftersom folk ofta är för upptagna med sitt. Jaja.

Om någon vill veta vad jag gör så sitter jag iallafall i köket framför datorn och skriver klart arbete.

Vinden viner och tar tag i husknuten som omger mitt hem. Jag ligger i soffan under en filt, i lampans sken och ser på film. Jag kom hem 03.00 imorse från jobbet. Det var en lugn kväll men så där härlig som man drömmer om att lördagkvällar ska vara på ett Café.

Marie Antoinette gästar mig ikväll, jag drömmer mig bort i pastellfärgade bakverk och underbara kreationer. Blir så där lagom poetisk och tänker att det vore härligt att någon gång ibland få ha det sådär.

Idag har  pappa lärt sig chatta på msn och mamma har lärt sig göra smileys. Utvecklingen går framåt!

De senaste dagarnas ledord har varit balans. Och nu under morgonen blev jag på nytt påmind om vilken instängdhet som präglar sammanhang som inte har balans mellan de olika ämnen livet är präglade av. Som inte har landat i sin identitet utan hela tiden söker sig vidare när den senaste flugan blivit uttjatad.

Jag har slutat följa teologiska diskussioner för jag orkar inte. Tiden räcker inte till för det och jag känner mig så instängd. Ibland kan jag inte ens läsa en kristen dagstidning utan att få krupp. Världen är så liten och så innehållslös även om man försöker fylla den med massa nyheter. I en teologisk diskussion kan man sitta och vända på ett ord och tycka att skillnaden mellan tolkningarna är milsvida. I ett annat hörn försöker man bortse från olikheterna på grund av de små likheter som finns eftersom man eftersöker enhet. Det fattiga innehållet gör oss trendkänsliga. Ena sekunden söker vi stillhet på ett slott i östergötland andra sekunden ska vi hitta inspiration i anabaptismen. Ena sekunden ska vi sjunga amerikanska lovsånger den andra sånger från Taizé. Vi diskuterar ämnen och dess innehåll tills vi glupskt går vidare till nästa ämne. Vi konsumerar åsikter och trender som andra konsumerar skor. Och ingen märker hur lätt vi vänder vid varje vindkast.

Jag orkar inte följa med i den trendkänsliga kristna världen. Jag hoppade av det tåget. För det blev för ytligt. Jag har insett hur viktigt det är att ha en balans mellan teologi och liv. Teologi är inte värt något om det inte omsätts i handling anser jag. Bibeln är inte i första hand ett diskussionsunderlag. Det är föda för livet ( och jag vet att det är en uttjatad bild, men den e så sann). För att du ska bli hungrig på Bibel måste du göra dig av med de extrakilon du lagt på dig av all förtäring. Det måste finnas lika av intag och uttag. Man bantar inte Bibel och det är heller inget du kan motionera bort. Det handlar om att leva det, omsätta teori till praktik. Tror du verkligen på det du tror på? I så fall låt det märkas i din livsstil! Och vet du inte vad du tror på så ta reda på det och skyll inte på någon annan, det är ditt ansvar.

Hur får man då balans? Jag vet inte, men jag försöker fylla mitt liv med mer än bara en sak. Jag är inte bara flickvän, student, personal på ett Café, syster, kompis, klädskapare, konstnär. Jag håller på och landar i att min identitet ligger i något annat än just det som jag håller på med. Jag är inte det jag gör. Men det jag gör säger förhoppningsvis något om den jag är.

Ikväll hade jag ett efterlängtat samtal i mitt kök. Av olika anledningar så blir det sällan jag har besök hemma hos mig. En del av mig har fått ligga i vila sen jag flyttade hit. Men ibland måste man göra undantag. Ikväll var ett sådant. Vi brukar ju träffas ute någonstans en gång i veckan men denna gången var det bara jag och min "granne" och en vän som var och hälsade på honom som skulle komma. Då kunde vi lika gärna träffas här. Och man kan faktiskt inte alltid ha timer på samtal som berör livets stora frågor.

Vi har ikväll hunnit behandla följande ämnen, svenska pingströrelsens guldålder (som enligt mig är mellan ca1907-1930), församlingsstrukturer och behovet av nya församlingar/gemenskaper, alkoholkonsumtion, missbruk kontra balanserad livsstil, samboskap eller äktenskap? Relationsfällan(villa, vovve, volvo och gärna platt-tv och sen snyggast trädgård och nyrenoverat... och sen barnen på dagis och stress från jobbet och sen...), vem är kristen och hur definierar man sin tro? Innanför eller utanför? Prestationsångesten över studier, hur kommer man bort från känslan av att aldrig lära sig något? Kan man lära sig något om sin tro av en person som tror på något helt annat? Kan man vara kristen utan att gå på söndagförmiddagsmöte?

Allt detta och säkert något mer på 3 timmar så du kan tänka dig att det var ett givande samtal vi hade runt mitt ovala köksbord. Det blir för mycket att fördjupa sig i alla ämnen. Men om du har något du skulle vilja att jag fördjupade mig i av dessa frågor får du gärna lägga önskemål i kommentarfältet.

Tre vänner runt ett ovalt bord, vi lärde känna varandra precis i den där tiden då man började lära känna sig själv och sin nyvunna frihet från skola och föräldrar. Vi flyttade till sthlm och gick bibelskola ihop. Vissa år har vi inte haft någon kontakt, andra har vi träffats ganska ofta. Trots allt så delar vi en hel del, våra liknande uppväxter i frikyrkan i en mellanstor stad. Vi har kämpat oss igenom samma frågor även om vi kommit olika långt. Vi förstår varann eftersom vi har detta gemensamt.  Det är intressant för våra samtal blir ofta väldigt öppna och ärliga. Utan stolthet, utan skydd. Dessa vänner betyder en del för mig, tror det har att göra med de där första åren i frihet. Det var ett nytt liv och en ny värld som öppnade upp sig och de personer som fanns med då är lite extra speciella, de har liksom varit med och format en bit av den man blivit. Men också därför att vi nu 10 år senare kan träffas och ha såna här djupa samtal utan att det blir krystat eller provocerande.

Ska avsluta med en dikt som jag hittade på Lisas blogg som faktiskt sammanfattar mycket av det jag sa ikväll.

Jag började dagen med att ringa vårdcentralen på mammas uppmaning. Läkaren tyckte det var bäst att ta lite blod och se vad det är som spökar i mina bihålor. Fick inte så mycket svar men gick iallafall därifrån med medecin som säkert kommer göra underverk.

Idag var det tänkt att jag skulle hinna med en del. Men det blev en sjuk-dag hos min Käresta. Vi har färgat lite svarta kläder så de ser fräscha ut ett tag till och så har jag hjälpt till att städa och få lite ordning i hans lilla rum. Men mest känns det som att jag bara varit. Det är skönt med sådana dagar. Ofta har vi dem hos mig men idag passade det bäst hos min Käresta. Han lagade mat åt mig och jag fick bara ligga i soffan i korridorköket och hämta andan. 

Hem åkte jag sedan med en välfylld mp3 spelare. Så nu har jag några veckors skön lyssning framför mig. Jag fick välja och vraka bland en massa skivor som jag inte lyssnat på men som jag varit sugen på att höra. Det känns nästan som när man var barn på julafton. Musik är äkta inspiration. Att lyssna på olyssnad musik som är bra kan få vilka trötta muskler som helst att vakna och vilja skapa. Jag blir helt pirrig i kroppen av vetskapen på alla toner som kommer fylla mitt hem den närmsta tiden.

Det är sånt som gör livet roligare att leva, det fyller det liksom med innehåll.

Det sägs att 80-talisterna är en generation som skiljer sig från mängden därför att de ställer andra krav. De kräver äkthet och kvalité och nöjer sig inte med att vara förvaltare.

Som vanligt när jag är hemma hos mina föräldrar så börjar vi diskutera livet med församlingen. Och vi kör fast. Om ingen stoppar oss kan vi gräva oss riktigt långt ned och det är sällan roligt. Men så länge vi är på väg någonstans i diskussionen så är det väldigt upplyftande och inspirerande. Även om det också kan vara jobbigt eftersom allt ifrågasätts. Men jag är sjukt tacksam för dessa stunder. Det är inte ofta man får sitta och diskutera livets innehåll med folk och kanske ännu mer sällan med sin familj.

Jag har valt en annan livsstil än mina föräldrar. Jag är väldigt inspirerad av dem men jag har valt att göra det lite annorlunda. Jag har valt att prova något nytt, att ärva genom att göra något nytt och inte förvalta det som redan gjorts. Egentligen är det fel att kalla det något nytt. För det är ett 2000 år gammalt koncept, tankarna är inte nya.

I diskussioner om dagens församling är det lätt att bli nedstämd på grund av statistik och sekularisering. Jag ser det som en utmaning. En utmaning att prova något nytt. Det är ju inte Gud som dör ut utan Hans folk som har lite svårt att föra budskapet vidare och själva leva efter det. Vissa tror att jag är bitter och att jag har gett upp. Tvärtom. Klart att människor kan skada en och att det finns situationer som kan förändra sitt sätt att se på livet och tron. Men jag tror det är otroligt viktigt att inse tidigt att relationen med Gud och min tro inte är någon annans ansvar än mitt eget. Vi kan bli vilseledda av människor och vi kan bli svikna av ledare. Men om du läst din Bibel så har du redan blivit varnad för detta. Finns ingen att skylla på det är bara att resa sig upp och fortsätta gå vidare. Jag har själv upplevt hur tron överlever och till och med blir starkare av all möjlig skit som man är med om i livet.

Jag har upplevt att Bibeln och budskapet om Jesus är på riktigt och jag har på nära håll sett hur den församling vi har idag inte gör budskapet om Guds son rättvisa. Jag kan inte bara fortsätta förvalta det på grund av att intentionen var en annan från början. Back to the roots sa pingströrelsens ledare i början av sin tid och nu är det dags igen. Det handlar inte om vem som har rätt eller fel. Jag vill bara leva ett liv som känns ärligt inför Gud och mina medmänniskor. Det innebär inte att jag underkänner de existerande församlingarna, utan bara att jag eftersöker större mångfald. Fler sätt att uttrycka det på, fler sätt att leva det på.

För 10 år sedan sa jag. "Jag har lämnat församlingen men inte Gud". Idag säger jag, jag tror på Gud och jag tror på en levande gemenskap av människor som valt att vara efterföljare till Jesus Kristus. Förhoppningsvis blir jag en del av en sådan inom en snar framtid.

Nu har jag tabbat mig och färgat håret hemma och såklart valt för mörk nyans. När ska jag lära mig? När? Jaja det tvättas ut såsmåningom. Det blir nog bättre när jag torkat håret och format luggen som jag vill ha den.

Har pysslat ikväll igen... men nu är det snart färdigt. Lite fler julklappsinslagningar och sen är jag i hamn!

tjo och tjim julklappsrim!

Min Käresta och jag hade ett  skönt nattligt samtal i fredags där vi pratade om vår uppväxt i frikyrkan. Vi blev påminda om att vi som tonåringar tvingades ut till stadens centrum för att sjunga på torget. Ofta var det rätt konstiga sånger vi skulle stå och sjunga där bland folket som var på konsumtionsvandring. Det var ju inte så att vi var tvugna men det var mer att vi skulle svika kören eller vännerna eller Gud om vi inte var med. Och man vill ju vara en lagspelare, det har man ju lärt sig att man ska vara. Men jag fattar ärligt talat inte vad vi gjorde där. Utan hjärta och budskap bara pina och smälek.

Men det var ju också så det var. Kärestan sa med sorgsen blick, "ja, jag tog nog inte korset på mig..." och menade att han inte vittnade för sina klasskompisar och "Jesus-Flashade" var dag i skolan. Men jag sa emot. Att bära sitt kors för att man är kristen är inte samma sak som att bete sig konstigt så folk kan håna och mobba en för att man e skum. Det är inte extra heligt att stå upp för sin tro i tid och otid och trycka in ett "jesus dog för dig" mellan varje lektion. Klart att det finns dem som behöver höra det och självklart ska vi berätta om vår tro för våra vänner. Men det måste ju komma naturligt från det vi själva lever. Inte utav tvång och framförallt inte utav en längtan att bära sitt kors. Det är INTE det det handlar om tror jag.

Många idag som fortfarande är kristna men som lever i utkanten verkar jobba rätt hårt med att tvätta bort en nördstämpel de levt med hela sitt liv. Jo, jag är nog en av dem jag med. Vi har så länge blivit förknippade med en kultur och ett sammanhang som är så långt bort ifrån intressant, givande, kulturellt relevant livsstil att vi har lärt oss förknippa kristen tro med töntighet. Jesus är ju stencool, han är tuff, relevant, drar folk till sig genom sitt sätt att vara, är sjukt rättvis och sätter dit folk som inte e sjyssta. Han e ju hur ball som helst. Och så sitter jag här och känner mig som världens mes för att jag vuxit upp i ett sammanhang som lärt mig en 80-tals livsstil som inte e ett dugg ball.

När man träffar kristna från andra sammanhang eller länder så lär man sig vad som är en kulturell kristendom och vad som är själva innehållet. Innehållet e cool men förpackningen pinsam. Min skyldighet som kristen är att utstråla innehållet och låta innehållet påverka mig så att jag själv vet vad jag tror på och vad jag tycker om livets frågor. Om detta sker så behöver jag inte nämna ett ord om Jesus. Folk skulle fatta ändå. OM detta sker skulle mitt ursprung till mina åsikter, uttryck och min livsstil vara präglade av det tidlösa coola som Jesus gestaltar.

För att bli kvitt tönt och mes stämpeln behöver vi alltså inte köpa de snyggaste senaste modet eller ha de häftigaste intressena eller röka och dricka alkohol. Det räcker med att du hittar innehållet och lever av det. Skulle du göra det och sedan utveckla dig själv och de gåvor Gud har gett dig skulle det inte finnas någon ballare. Du skulle äga i ditt sammanhang. Längtar efter när våra församlingar kan visa den mångfald som vi är, varenda person i församlingen bär på gåvor och intressen som kan tillföra något i sammanhanget. Ändå är det bara en liten ynka procent som hörs och syns och bestämmer. Det ger en skev bild av hur det ser ut, många kommer nog bli förvånade i Himlen när de upptäcker vilken kulturell mångfald Gud har samlat runt sig.

Jo det är faktiskt sant. Jag prioriterar julpyssel och middag med vänner före att blogga om mitt liv. Jag försöker leva det istället och så kanske jag iband hinner kasta en tanke eller två här. Det är ofta därför det kan komma flera inlägg samma dag och sedan gå flera dagar innan nästa.

Imorgon är min sista dag på tråkjobbet. Ska jobba ett riktigt surt och långt sista pass och sen är det tack och adjö. Ska bjuda dem på lite julgodis, det är de värda tycker jag. Men det ska bli så skönt. Vårterminen är det en arbetsplats som gäller och sedan plugg en dag i veckan minst. Vore nice att bli klar med plugget nu alltså. Hörde i början av studierna om att det fanns de som pluggade och aldrig blev klara de bara fortsatte att plugga på ett eller annat vis. Då tänkte jag att de måste vara knäppgökar som inte gör klart.

Men sen var det så att sorgen och livet kom ikapp och det var inte så enkelt att plugga och hålla fokus när hjärtat och hjärnan kämpade med helt andra frågor. Sen har ju studierna i sig varit bearbetande för mig. Men ja, när jag ser tillbaks så är jag tacksam att jag kommit så långt som jag gjort trots all ångest och allt som varit.

Ikväll var det middag med personalen från Cafét. Ena riktigt sköna människor hela bunten. Jag bjöd på min favoritpaj (broccoli och valnöt) och sen spelade vi Settlers så svetten rann.

När december håller på att ta knäcken på en är det viktigt att veta var man står. Var är min trygghet? Vad tror jag på?  Något som blir extra tydligt under dessa hårda tider är hur vår relation till oss själva ofta syns i ljuset av relationen till våra medmänniskor. Om jag inte är tillfreds i mitt liv, inte mår bra, inte tar tid för mig själv att läka och vila. Då kommer jag heller inte tillåta att någon annan i min omgivning ska göra det. När jag är stressad ställer jag lika hårda krav på min omgivning som på mig själv. Och det leder ofta till bitterhet och ilska över alla hemska människor som inte kan anstränga sig lite mer.

Jag har ju börjat ett nytt liv. Jag har nu medvetet försökt uppmuntra mig själv och ge mig själv tid till något som ger mig energi. Det kan vara att baka, göra smycken, gå på stan eller träna. Poängen är att jag tar mig tid att vara mig själv och att ge mig själv rast från alla måsten. När jag gjort det och blivit vän med mina monstertankar så är det så mycket lättare att ta motgångar och konflikter i min omgivning sen. Och jag märker skillnad. Först och främst så märker jag att jag är mer tillfreds med livet och mig själv än jag brukar. Sen märker jag att jag är mer generös mot andra. Jag har inte längre anledning att bli sur eller stött på folk (förutom puckon som inte vet på vilken sida de ska gå på cykelvägen, eller som blockerar hela vägen så man inte kommer förbi). 

Nu i juletider känns det ännu viktigare. Det är nu vi har så mycket vi "måste" hinna med och som vi bara måste göra. Tänk om du kunde ge dig själv i julklapp detta år, att du inte måste någonting?!

Hade ett samtal ikväll om vår relation med Gud. Vad kan vi förvänta oss av relationen med Gud? Varför får jag inte svar på mina böner? Det finns många teorier om detta. Under åren av teologiska studier och egen brottningskamp har jag kommit fram till en förklaring som jag funnit vila i. Det är två delar som ibland möts på ett finurligt sätt.

Del 1. Vi är människor och en del av skapelsen. I och med detta så blir vi hungriga, kissnödiga, arga och glada. Det hör till att vara människa. Vi fungerar på detta sätt, precis som att vi är kreativa, har sexualdrifter och vilja att fortplanta oss. Sjukdom och död hör också till den delen av att vara människa. Det var inte ursprungstanken från Gud men i och med syndafallet så förlorade vi förmågan att vara odödliga och leva friska. Nu får vi leva med sjukdom och död. Det drabbar oss alla förr eller senare. Det bara är så.

Del 2. Vi är skapade av Gud. Han har en mening med våra liv och Han har tänkt ut vilken potential vi har, Hans tankar är högre än våra tankar och Hans vägar högre än våra. Detta talar för att vi långt ifrån utnyttjar all vår potential eftersom vi inte ens vet om den. Men när vi tror på Gud får våra liv en trygg plattform. Tack vare detta kan vi då våga utforska och utmana oss till högre potential. Det är tack vare Gud. Det är också tack vare Gud som vi har möjlighet till läkedom. Vi har även fått löfte om ett liv efter döden i Himlen. Gud är en följeslagare, Han är med oss till tidens slut. Det är tack vare Gud vi aldrig behöver vara ensamma. Det är tack vare Gud vi aldrig behöver vara missförstådda för Han känner våra tankar. Han vet vad vi behöver och Han vakar över oss. Gud har möjlighet att ingripa i våra liv här och nu, men först efter att vi gett Honom chansen till detta.

Ibland möts dessa delar på ett särskilt sätt. Gud är ju alltid med dig men ibland kan det kännas som att något himmelskt finurligt varit med. Ett sådant tillfälle är när vi föds ut ur mammas mage. Ett annat sådant tillfälle då det märks extra tydligt är när vi möter Kärleken. Helt plötsligt känns det som att något var uttänkt. Det kan kännas så mitt i prick att det måste finnas någon plan med det. Finns det då en plan? Sitter Gud och flyttar pjäserna på spelet som Han vill? Nja, jag tror snarare att Han gör det möjligt för oss att vara mottagliga av ögonblicket. Ögonblicket kommer nog ändå men det är inte alltid som vi märker dem. Om vi har bett om något särskilt tror jag att Gud förbereder oss mentalt och själsligt för det som komma skall.

Kan då Gud svara på våra böner? Är det värt att be precis om det man vill ha? Ja värt är det alltid. Men Gud är Gud och hur Han väljer att svara på våra böner är inte alltid lätt att förstå. Iallafall inte på en gång.

Jag gick för ett tag sedan med i en grupp på facebook där man fick lova att fira jul utan alkohol. Inget stort problem för mig eftersom det aldrig förekommit alkoholkonsumtion i mitt barndomshem. Men under årens lopp har jag fått anledning att fundera över detta och på den förändrade syn som många i kyrkan fått för alkoholen.

Jag växte upp i ett sammanhang där det var syndigt att dricka punkt. Vi skulle inte vara på fester där man drack för det var farligt punkt. Vi skulle inte dricka alkohol för det gör man inte som kristen punkt. Alla dessa punkter utan motiveringar skapade många frågor, men ingen vågade besvara dem. Hemma hade vi några få samtal om alkohol pappa förklarade att han inte var  absolutist eftersom han ibland tog ett glas vin på affärsmiddagar, men att han kallade sig nykterist. Eftersom pappa rest mycket i jobbet har han fått möta andra kulturer. Han fick ibland i present från blivande affärskontakter en flaska fint rött vin. Pappa har tagit emot dessa och sedan gömt dem i garaget. Mamma har sedan smusslat ned vin i såser till söndagsmiddagarna... ett sätt att piffa till en annars ganska enkel tillvaro (och alkoholen kokas ju bort). Men vi pratade annars inte så mycket om alkoholen. Det var underförstått vad vi skulle tycka och jag höll väl med utan att tänka så mycket på det, som man gjorde med de flesta frågor.

När jag fyttade hemifrån var det mycket som blev ifrågasatt ifrån min uppväxt. Alkoholfrågan var en sådan. Jag var tvungen att ha en egen grund för mina åsikter om jag skulle ha dem annars gick det inte att hålla fast vid dem. Jag har betat av en hel del frågor genom åren. Men aldrig har det varit så jobbigt som med alkoholfrågan. Varför är det så?

Jag hade en period då jag provade på det här med att dricka alkohol på fester och när man gick ut. Jag uppskattade en god drink eller ett glas vin (och det gör jag fortfarande). Jag har nog varit full någon gång, men det är inga positiva minnen. Jag kände mig mest pinsam och fånig. Så jag landade i en hållning där jag kunde dricka för att det var gott. Men sen började vänner omkring mig testa alkoholen och dem hade fler och fler fester där alkoholen var mer regel än undantag. Det var något som inte kändes ok. Det kändes som att alkoholen var en del av ett uppror mot deras uppväxt i kyrkan. Det var som att de var tvugna att hävda sig och sin rätt till ett eget liv och egen tro genom att dricka. Jag trivdes inte i det och sista åren i Sthlm blev jag ganska ensam eftersom att jag inte orkade med dessa fester.

Men det fanns även en solidarisk sida av min olustkänsla. Jag bodde i sthlm och åkte ofta tunnelbana. Det gick inte en dag utan att jag såg vad alkoholen gjorde med folk om man fastnade i missbruk. Jag såg gamla tanter förnedra sig och jag såg gamla män sitta på trottoaren och tigga pengar. Deras rynkor i ansiktet och gråa hår tillsammans med spitodören skar sig. Jag mådde så dåligt av att se alla dessa människor och deras liv, sönderslagna. Sönderslagna på grund av att de inte kunde hantera alkoholen. Denna sorg gjorde det omöjligt för mig att dricka alkohol överhuvudtaget. Jag ville inte ha något med det att göra.

Efter min flytt från Sthlm så har min attityd till alkohol lättats upp lite. Jag har inga problem att dricka en drink om jag går ut eller ta ett glas vin till middagen. Det är inget jag skyltar med eller behöver prata så mycket om, det är inget märkvärdigt. Jag har inget behov att provocera folk med det, "it´s not a big deal" helt enkelt. Och det är nog det jag stör mig på när jag är med kristna vänner som har annan relation till frågan. Jag pallar inte med vuxna människor som ska idealisera en livsstil som går ut på att inte ta ansvar. Jag tycker inte det är coolt, det är pinsamt och tragiskt.

Jag förstår att det är många som behöver göra upp med deras uppväxt i frikyrkan och dess prägling på olika frågor. Men det är ingen ursäkt till att man stannar kvar i andra dikeskanten. Det är ingen ursäkt att fortsätta bete sig ansvarslöst eller stanna kvar i bitterheten.

Och varför ska man nu fira en vit jul? Ja om det inte är för din egen skull så kan du väl tänka på alla barn som under jullovet blir misshandlade och får trauman för livet på grund av att deras föräldrar inte klarar av julsnapsen. 

Jag blir ofta påmind om hur vi ofta känner oss fast i våra omständigheter. Som att vi, som att jag, och du, inte har möjlighet eller makt att förändra den situation vi befinner oss i. Det handlar om allt från att inte kunna förändra den ekonomiska situation man befinner sig i till arbete eller relationer eller församling.

Vi känner oss ofta modlösa och känner att det inte spelar någon roll vad vi gör. Vi hamnar ofta i situationer och istället för att reagera mot så accepterar vi passiviteten. Istället för att säga ifrån börjar vi prata skit. Istället för att göra upp så blir vi bittra. Jag har valt en annan väg.

Det började med att jag tog itu med min lägenhet. Det var stökigt, jag hade för mycket saker och jag kände mig inte nöjd. Så jag började rensa. Och jag rensade och jag rensade. Jag upptäckte hur lätt det var att göra mig av med saker som jag tidigare trott att jag var tvungen att ha kvar och spara. Men det fanns ju ingen rimlig anledning till det. Så jag skickade iväg och jag slängde. Desto mindre grejjer i lägenheten desto mer lättade det inombords. Jag insåg att det fanns fler områden som kunde behöva en rensning. Så jag har rensat garderoben. Jag har rensat räkningshögen. Jag har rensat i mina ambitioner och förväntningar av mig själv. Sen började jag rensa bort situationer och relationer som inte gav något positivt tillbaks. Det fanns inte något område som inte kunde genomgå en total ommöblering och utrensning. Efter detta arbete,  som tagit många år, kan jag känna en tacksamhet och men också en irritation att jag inte gjorde det tidigare. Jag undrar ofta varför jag inte gjorde det tidigare eftersom det känns så otroligt skönt när man är klar. Men det har kanske med mognad att göra, att förändringen måste komma när man är redo för den. Men sen måste man helt enkelt bara våga. Och det är där jag är tacksam. Tacksam till att jag vågat ge mig ut på okända vatten, bara därför att jag vill att det ska finns något bättre längre fram.

Men vi drar oss ofta för det där. För det innebär förändring och förändring är jobbigt. Det kräver något av oss, vi måste bryta gamla vanor, vi måste sluta göra vissa saker och börja göra nya.

Som tonåring fastnade jag för en låttext som blivit vägledande för mig. Den texten har talat om för mig att det finns något positivt med förändring. Att det finns något naturligt med förändring. Där det finns liv där finns det också förändring.