yosofine

Jag kom över en väldigt viktig och bra skriven debattartikel ikväll. Den handlar om folkhälsoinstitutets undersökning om ungdomars alkoholvanor. Om hur alkoholvanorna inte är de ungas problem utan de vuxnas. Du kan läsa artikeln här.

Jag har brottats väldigt mycket med just alkoholkulturen och den alltmer vanligt förekommande konsumtionen också inom kyrkans väggar. Jag har brottats med min personliga hållning till alkoholen såväl som de påtagliga bieffekter som alkoholkonsumtion/kulturen för med sig. Jag har haft svårt att förstå varför jag en vuxen människa ska dricka något och lägga pengar på en vara som för med sig så mycket olycka för så många människor. Varje dag när jag bodde i Sthlm blev jag påmind om alkoholens baksida. Det är svårt att gå på T-Centralen eller på en gata i Sthlm city utan att möta minst ett par alkoholmissbrukare. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt att gå in på systembolaget utan att möta någon som har problem att hantera alkoholen. Överallt påminns jag om de negativa effekterna som kommer av denna konsumtion. Varför ska då jag, en fri och tänkande människa frivilligt lägga pengar på detta?
Sen kommer vi till omvärldsperspektivet och ser att alkoholindustrin jobbar hårt för att få fotfäste i länder där det tidigare inte funnits alkoholkultur i samma utsträckning. Det handlar om lobbyister som ser till att lagar skrivs till fördel för alkolholbolagen och det handlar om företag som betalar sina arbetare med dricka.
Varför ska jag, en vuxen fri och självständig människa vilja stödja dessa bolag?

Sen plockar vi ned frågan till vardagssituationen. När jag vill gå ut och äta en fin middag tillsammans med vänner eller älskade så finns det inget vettigt alternativ till alkoholdryck om man inte vill dricka läsk till dyrbiffen. Känns ju sådär. Och skulle man beställa vatten eller läsk så får man sedan stå ut med kyparens dryghet resten av middagen eftersom de inte tjänar så mycket pengar på en.
Och sen  har vi dessa små tillfällen då man går ut med några vänner för att umgås. Jag har alltid känt mig fri att beställa vad jag vill när jag går ut. Vill jag ha läsk så beställer jag det osv. Men jag har märkt att det sker något i gemenskapen om jag ensam beställer läsk i ett sällskap som beställer alkoholhaltid dryck. Helt plötsligt är jag inte delaktig i gemenskapen på samma sätt. Det är som att jag i och med den beställda läsken deklarerat för sällskapet att jag inte vill vara en del av deras gemenskap. Hur kommer det sig? Har jag inte kommit dit tillsammans för att umgås med dem runt bordet? Detta besynnerliga bemötande bekräftades i somras när jag tillsammans med goda vänner gick till en uteservering en ljum sommarkväll. Vi bestämde oss för att dela på en flaska vin, vi var ju så många så vi skulle tjäna på det istället för att köpa ett glas var. Helt plötsligt var jag delaktig i en djupare gemenskap, jag kände hur de vågade anförtro sig till mig på ett sätt jag inte känt av tidigare vid såna tillfällen. Och när jag fnittrar till lite som jag brukar göra får jag hejjarop och blir uppmuntrad "att släppa loss", som om jag inte kan göra det utan det där halva glaset vin? 

Jag älskar mina vänner men jag blev ärligt talat förnärmad.

Det är en sak att dricka ett glas vin eller annan alkoholhaltig dryck för att man uppskattar smaken. Men jag upplever att alltför många även sådana som vill påstå sig ha en mer vuxen relation till alkoholen dricker av helt andra anledningar. Det är för att vara en del av kulturen. Det är för att komma bort från utanförskapet. Utanförskapet vi i kyrkan är uppväxta med, utanförskapet i ett sällskap som dricker alkohol. Det är för att alkoholkulturen är norm och ses som självklar och det är framförallt därför att det knappt finns vettiga vuxna alternativ. Och det här är inget som ungdomarna kan göra så mycket åt, de föds in i den kultur som du och jag upprätthåller. De vet inget annat därför att vi inte försöker mer för att hitta andra alternativ.

Det handlar inte om att lägga ok på redan tyngda axlar. Jag blandar inte in synd och skam i den här frågan. Det här handlar om helt andra frågor som man inte behöver vara kristen för att ta ställning till. Frågan är om det verkligen ska vara så trångt på 2000-talet att man inte ska kunna vara delaktig och ha roligt utan att behöva dricka alkohol?!

Jag återkommer alltid till exakt samma fundering så därför tar jag tillfälle i akt och skriver ned det. Svart på vitt. Att vara kristen är inte något man väljer. Det är inte en livsstil eller ideologi som passar bäst ihop med hur man är som person. Att tro på Gud är inte att erkänna att det finns en högre makt. Eller att ha en politisk agenda.

Nähe tänker du.

Så här står det i 1 joh 4:10 Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.  Och vidare i vers 19 Vi älskar därför att han först älskade oss.

Du  blev älskad först därför älskar du tillbaks. Du har blivit utvald och därför väljer du. Det du måste uppleva är nådens verklighet i ditt liv. Vi behöver förstå att det här är på riktigt, det är ingen tankebana vi kan trösta oss med, det här är verklighet. Gud har älskat oss så mycket att han sänt sin enda son som försoningsoffer. Och varför behövde Gud göra det? Jo på grund av vår värdelöshet och Guds kärlek. Våra traditioner bygger på människor vars liv blev förvandlade. Meningen är inte att vi ska helga traditionerna eller upphöja dem traditionerna bygger på utan följa deras exempel, låta våra liv bli förvandlade. 

Det är sånt som blir så extra tydligt när man håller en 3 veckors bebis i sin famn. Ett sånt underverk, det gör ont i hjärtat bara att veta hur hjälplös bebisen är, hur beroende och fullständigt... inte till någon som helst nytta den är. Och det är just det som är så svårt.

Föreställ dig att det är du som är den där bebisen. Du är hjälplös du kan inte annat än bajsa, skrika, äta och sova. Du är fruktansvärt beroende och det finns ingen gräns på hur mycket beroende du är. Du kan inte hjälpa att du behöver äta klockan 02.30 en vanlig onsdagsnatt. Och trots föräldrarnas brist på sömn och slit med att byta blöja, byta kläder, amma, och sen byta blöja igen, så finns det heller ingen gräns för deras kärlek.

Det finns inget du kan göra som kan skilja dig från Jesu kärlek till dig. Inget. Och det finns inget du kan göra för att förtjäna Jesu kärlek. Absolut inget.

Det är nog en av de absolut svåraste sanningarna idag. Att det inte finns någon motprestation. Allt börjar med att ta emot.

Det är kanske därför det handlar om så mycket yta idag också i kyrkan. Det är lättare så. Det är jobbigt att komma till den där punkten då man inser sin hjälplöshet och sitt totala beroende och samtidigt veta att det inte någonsin finns en chans att göra sig förtjänt av det.

Jag är fullt medveten om att det ofta låter som om jag helt och hållet dissar gudstjänstkulturen och dagens församling. På ett sätt så kanske det är så, men också så är det nog mest att den här bloggen fått vara mitt andrum där jag får skriva ned mina tankar och funderingar som har med kyrkan att göra. Och ja tyvärr låter de kanske alltför ofta väldigt negativa. Men det är ju bara för att jag längtar efter mer. Jag vill ha mer så jag tror jag spricker. Och jag tror att Guds himmelrike är lite mer färgsprakande än det jag tycker församling/kyrkan ger sken av idag. Och det sörjer jag, men jag försöker också aktivt jobba med att föra in mer färg och mångfald i det vi kallar dagens församling.

Men jag lovar härmed att från och med nu försöka skriva positiva saker och lyfta fram inspirerande saker. Och inte bara vara en sån där tråkig tjurig "påtvären" människa.


Här kommer en liten reflektion efter gårddagens lilla text.
Man behöver inte helt styras av sina egoistiska intressen i gudstjänsten. Men samtidigt så är det något inom mig som undrar om det här är enda sättet? Är det bara så här vi kan vara goda kristna? Är gudstjänsten och dess utformning som den ser ut idag enda alternativet?

Nej ibland bara måste jag få kommentera. Jag läste en debattartikel i Dagen idag. Och visst tycker jag det finns en poäng i det han skriver. Klart vi eftersträvar att folk som ska tala på konferenser och möten ska vara berörda och smorda av Gud. Men det är ju inte där skon klämmer! I de flesta sammanhang ber man och tänker mycket kring vilka man ska kalla som talare på möten man anordnar. Det är mycket som ska vägas in framförallt om man ska leta efter någon som ska stå och tala inför flera tusen personer. Av någon "okänd" anledning har det varit väldigt lätt att hitta manliga talare som klarar biffen med att tala inför flera tusen samtidigt som han är "smord". Ibland slinker det med några nybörjare där, någonstans måste han ju börja tala inför så här många, det går nog bra. Och på något sätt har man överseende med honom om det inte gick kalas första gången.

Men att kalla en kristen talare till en konferens eller ett möte behöver inte betyda att det ska vara en man, eller? Kan inte kvinnor vara smorda och berörda av Gud? Kan inte de ha erfarenhet nog? Eller är det fel att ens ställa den frågan? Blir jag nu en sån där människa som fallit offer för "sekulära medier"?

Det är intressant hur författaren av denna debattartikel slänger ihop frågor om homosexualitet, jämställdhet, kvinnofrigörelse och ungdomsfrigörelse som om de handlade om samma sak eller hade samma enkla lösning? Det är olyckligt men det säger väl en hel del om författaren ifråga.

Problemet är inte att vi inte söker folk som är smorda av Gud. Problemet är att vi nästan aldrig tänker eller räknar med att en kvinna kan vara det. Problemet är också att vi inte är lika villiga att ge en kvinna en chans att vara nybörjare. Hon måste vara erfaren och perfekt från början. Klart det är svårt att hitta kvinnor då. Och det vore ju så himla enkelt om det här med kvinnlig frigörelse bara var en trend skapad av "sekulär media".

Jag tog mig tid att sitta på balkongen och läsa tidningen, den är visserligen några dagar gammal nu.  Jag läste en artikel om gospelkören "The Masters Voice" som fyller 20 år i år. De har haft en jubileums konsert och i samband med det blev några medlemmar i kören intervjuade. "Vad har det betytt för dig att vara med i "The Masters Voice"? och här kommer de intressanta svaren "Kören kom att avgöra mitt liv till en stor del..." kören har varit en stor del av mitt och min familjs liv.", "För mig har det varit att förkroppsliga något jag tror på. Att få beröra och bli berörd.", "Kören har betytt mycket för mig. Den har helt enkelt blivit en del av min identitet." "...Jag har fått många nya vänner och  ett andligt hem.".  På frågan vad de önskar kören för framtiden är svaret lika solklart en önskan att kören går vidare med Gud.

Jag tycker det var en väldigt spännande artikel och den leder fram till frågan. Vad är en församling? Jag tycker "The Masters Voice" är ett solklart och spännande exempel på att en församling inte behöver se så traditionell ut. En församling som är en gemenskap där man stöttar varandra i sin tro, där man har ett tydligt budskap och ett aktivit utgivande tillsammans. Och det verkar ju som att kören påverkar inte bara dem som sjunger i den utan deras familjer runt om och de som lyssnar. Kören är en samlande faktor. Och de predikar för en stor skara åskådare som till medryckande musik kan bli berörda av Den Helige. Varför skulle inte en kör kunna vara församling? Eller vad är det som säger att det inte är så det ligger till?

De senaste åren har det blivit på tapeten att diskutera grunden för medlemskapet i frikyrkoförsamlingen. Helt plötsligt ser vårt kristna landskap ut så att en traditionell församling med traditionell baptistisk syn på medlemsskapet står inför att lutheraner med annan syn på dopet vill bli medlemmar. Det är en verklighet att pingstvänner gifter sig med missionare och lutheraner med katoliker. Helt plötsligt är det våra mänskliga relationer som tvingar kyrkan att skriva om teologin. För hur löser vi problematiken om den ena i ett äktenskap kvalificerar sig som medlem men inte den andra, på grund av olika dop t ex? 

På samma sätt är det med diskussionen om homosexuellas rätt att bli medlem i en frikyrka. I ärlighetens namn hur många av den läggningen är intresserade av att bli medlemmar i en traditionell frikyrkoförsamling? Är det ens värt för oss frikyrkisar att fundera över detta? Både ja och nej. Jag kan tycka att hbt frågorna fått alldeless för stor uppmärksamhet i relation till hur stor den gruppen är framförallt i kyrkliga sammanhang. Vi kanske tar ut en hel del frågor i förskott, helt i onödan?! Men jag tycker samtidigt att det är viktigt att frikyrkan börjar tänka till kring vad medlemskap i en församling betyder. Det är oerhört viktigt.

Den här debatten som pågått senaste veckan på Dagen, och olika bloggar såsom Stefan Swärds, Barnabasbloggen för att nämna några, handlar om mer än bara medlemsskapsfrågan. Den rör också syndbegreppet. Vad är synd och hur ska vi som församling relatera till den? Vi kommer ju uppenbarligen aldrig bli syndfria. Här tycker jag Swärd har en viktig avskiljare när han säger "Omvändelsen leder inte till att du blir perfekt och syndfri, men du kan komma till insikt om att dina synder inte behagar Gud." Problemet när vi diskuterar synd är att vi står i ett landskap där det inte är säkert att man ens tror det finns något som är synd. Eller där man tycker att pratet om synd enbart skapar nya "syndakataloger" exempel på det finner du på den här  bloggen.

Jonas Melin talar om en typ av medlemsskap som blivit allt vanligare i den församlingstyp man finner i den sk "emerging church"- rörelsen. Det har utformats en rad olika sätt att bygga ny typ av församling och ny typ av medlemsskap på de senaste åren. En hel del fräscha grepp kan jag tycka. Melin beskriver i sin blogg varianten där man har en öppen och varm församlingsgemenskap som välkomnar alla typer av människor. I den typen av gemenskap behöver man inte vara omvänd redan, syftet i gemenskapen är att den ska leda till omvändelse och överlåtelse. Han skriver så här "Det är mycket lovvärt och att betona församlingens centrum istället för dess gränser kan vara en framkomlig väg för nya och gamla församlingar i Sverige. Det som är lite oroande när det gäller Saron är att Joakim Hagerius (i artikeln) är ganska vag och otydlig när han talar om församlingens centrum. Ska man lyckas med den här modellen tror jag att det är helt avgörande att centrum är tydligt definierat. Man kan inte hålla på och omdefiniera kristen tro och kristen livsstil hela tiden. Här hoppas jag att Saron kommer att vara tydliga med vad kristen tro och kristen livsstil innebär." I en församling som är öppen men tydlig finns det en kärna av medlemmar som tagit omvändelsen och lärjungaskapet på allvar. Kravet på medlemmen är därför ganska hårt. Det kräver att man har samma syn på vad omvändelse innebär.

Här har många församlingar en stor nöt att knäcka. När man redan börjat acceptera olika typer av dopsyn i församlingen har man redan börjat luckra upp vad medlemsskapet i en församling verkligen innebär. För hur ska vi lösa det i praktiken? Vilken teologi ska vi lära ut i församlingen när vi redan från början definierat att omvändelsen kan se ut på olika sätt i församlingen beroende på person. Klart en omvändelse ser olika ut, men grunden är väl den samme? Här kommer vi tillbaks till min första fråga. Hur löser vi problematiken med att det i ett äktenskap kan finnas två typer av kristen tradition varav den ena kvalificerar sig som medlem men inte den andra. Ska den andra personen tvingas omvärdera sin tro? Ska vi öppna upp för att man kan ha olika syn på dop och omvändelse i församlingen och ändå vara medlem?

Och då är vi tillbaks på min älskade fråga. Vad är församlingen till för? Vad är en församling? Är det en kristen gemenskap av efterfölljare som lever i en längtan att följa Jesus? Ja då borde inte svaret vara så svårt. Det är rätt hårt och rätt jobbigt att vara efterföljare. Framförallt därför att det är så tydligt om man inte följer efter. Det är en tydig definition av "innanför" och "utanför" tyvärr alltså, men det är ju liksom det som också är det fantastiska. Tror vi att Guds nåd kan förändra våra liv eller inte? Tror vi att det får konsekvenser i våra liv eller inte? Till slut blir det bara en fråga om lojalitet. Gud eller människan, vem bestämmer i ditt liv?

Jag tog mig inte till någon kyrka idag, det blir lätt så när man inte kommit in i någon gemenskap någonstans. Att gudstjänsterna blir ytliga och därför rätt jobbiga att genomlida. Det blir därför sällan jag kommer iväg på gudstjänst när jag har en söndag ledig. Såg en stund på svts gudstjänst istället. Mest gamlingar i kyrksalen. Bänkrad upp och bänkrad ned full av människor som för länge sedan passerat 60 års gränsen. Jag blev ledsen men kunde inte riktigt skylla ifrån mig. Jag var ju inte heller där.

Men det krävs fler än jag för att sänka medelåldern i kyrkan. Jag är inte tillräcklig för att fylla det tomrum många församlingar visar. Vi behöver vara fler.

Men varför ska vi gå dit? För att hjälpa till att sänka medelåldern? Hur många andra ställen går man till av den anledningen? På jobbet resonerar vi så att människorna visar med sin närvaro om man lyckats eller inte. Det senaste året har cafét varit fullt av ungdomar. Vi antar att vi gjort något rätt. Vi är tacksamma, tar inget för givet. Något jag inser att vi måste jobba på är att förstå ungdomarnas kultur och göra vår verksamhet intressant och relevant även för dem. Det är helt ok att man tänker så om ett Café kan jag tycka. Men kan man tänka så om en församling? Kan man anpassa verksamhet, uttryck för att passa en yngre generation?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan så kommer jag ändå alltid tillbaks till samma fråga. Vad är kyrkan till för? För vem? För vad?

Jag vill tro att kyrkan är mer än en aktivitet, mer än en sångskatt, mer än tradition och god kultur eller vettig fritidsverksamhet.

Idag läste jag en bra insändare igen i tidningen Dagen. Du kan läsa hela här. Ja, det är ju som att kyrkan i mångt och mycket hamnat i kulturell stiltje de senaste 20 åren. Det var inte förrän jag var 20 som jag började inse att min kyrkliga hemlöshet hörde samman med den totala avsaknaden av levande kultur i kyrkan. Fanns det nån gång något nyare kulturellt uttryck så var det någon konstig lovsångsdans med tjejer som viftar med små sjalar. Det var liksom inte det som tilltalade mig. Den distans som växte sig större och större för varje medveten dag berodde på det avstånd kyrkan hade för nutida kultur. Och inte har det blivit bättre. Inte ett dugg.

Det är få gånger jag kan gå till Kyrkan och känna mig estetiskt inspirerad eller åtminstone inte estetiskt frustrerad eller provocerad. De flesta gånger jag smärtfritt kan gå till kyrkan är när jag besöker en Luthersk kyrka. Därför att de sen långt tillbaks bestämt uttryck och utseende. Sen ändras en del små saker i takt med tidens förändring vilket gör att gudstjänsten alltid känns tidlös och samtidigt relevant. Går jag till en frikyrka blir jag alltid påmind om hur avsaknad av tradition och liturgi istället skapat innehållslösa uttryck och uttjatade mönster som inte tänkts igenom ens första gången de användes. Ok riktigt så hård behöver jag kanske inte vara? Jo. Tyvärr. Och inte ens när man "försöker" vara lite kulturellt relevant så lyckas man. Och vet du varför? Jo därför att man inte lever i kulturen vilket resulterar i att "försöket" blir innehållslöst och patetiskt.

Läste en mycket klok insändare i tidningen Dagen idag. Det pågår en liten diskussion om huruvida teologisk utbildning är bra eller inte för blivande ledare. En stor kritik som kommer mot den teologiska utbildningen är litteraturens art (att den är kritiserande och ifrågasättande i sin natur) och att det pågår för lite bön och Andens ledning i utbildningen.

Författaren av insändaren menar att det kan saknas detta men att det är upp till eleven att utvärdera och ställa högre krav på skolan. Men även att det är en smärtsam process att läsa teologi. Det är karaktärsdanande. "Innan jag började min teologiutbildning trodde jag att jag kunde allt. Sedan kom en smärtsam process där jag fick ompröva det jag tidigare tagit som självklart. Det betyder inte att jag nödvändigtvis lämnade mina övertygelser, men jag fick en mer ödmjukhet gentemot oliktänkande." (läs hela insändaren här.) Det sammanfattar teologisk utbildning rätt bra. Jag skulle vilja utveckla det lite mer bara.

Well. Hm var ska jag börja? Ok, om man nu vill bli/vara en andlig ledare så förutsätter jag att några egenskaper finns hos denna person.
1. Kan och vill tänka själv, hitta svaren så att han/hon på bästa sätt kan lära ut dessa till dem han/hon leder.
2. Har eget böneliv som inte behöver ledas av någon annan. Han/hon söker själv styrka, vägledning och inspiration i det dagliga umgänget med Jesus Kristus med både Bibel och Ande.
3. Inte rädd för de oliktänkande. Om man nu vill leda andra människor måste man utgå ifrån att alla inte tänker och tycker likadant. Hur ska man förhålla sig till det?

Kan teologistudier vara förödande? Ja det är fullt möjligt. Om man går till skolan med inställningen att konsumera och efter tillräcklig konsumtion vara en färdigutvecklad pastor så kan det gå åt skogen. Teologi är inget man kan konsumera som vilken utbildning som helst. Eftersom teologi handlar  om tron och kunskapen om vem Gud är och vad Han vill  med oss så rör det våra djupaste känslor av existens. Det handlar om ditt eget liv. Du kan inte konsumera svar som du sedan kan spotta ur dig på löpande band till andra konsumenter. Teologi fungerar inte så. Kristendomen ska inte fungera så. Teologi är något man lever i ständigt, du blir aldrig fri från den hur mycket du än försöker. Att läsa teologi är att villigt acceptera att omformulera, förnya och fördjupa dina kunskaper om ditt värde och Guds väsen. Helt självklart är det jobbigt och det ställer höga krav på den som utbildar sig. Jag har lärt mig att se utbildningen som ett sätt för mig att mogna och växa som individ och som kristen. Min relation med Gud har förändrats men det till det bättre. Jag är oerhört trygg i Gud och vem jag är i relation till Honom. Jag vet vad som krävs av mig. Tack vare att jag vandrat igenom tåredalar, öknar och dammiga bibliotek kan jag vara en god lärare för dem som önskar lära sig något av mig. Därför att det är genomarbetat och genomtänkt. Och i allra högsta grad upplevt. Jag tror att livet med Gud måste vara upplevt och en verklighet för att du ska kunna ge det vidare. Hur ska man förklara nåd för någon om man själv inte upplevt vad nåd innebär?Helt omöjligt skulle jag säga, det urholkar all mening.

Är det torrt och saknar det Ande att läsa teologi? Nej! Jag skulle aldrig ha klarat så många år i skolbänken utan Den Helige Andes inspiration. Ni ska bara veta hur det kan bubbla inombords när man efter timmar slitit med att förstå en dammig teologs teorier och helt plötsligt får en större bild av Gud tack vare den teorin. Det är så inspirerande och livfullt att man får svårt att sitta still. Det ger bränsle för år framöver.

För mig är teologisk utbildning ingen merit, det är inte något fint och intelligent som man kan använda på fina tillställningar. Det är bland det jobbigaste du kan utsätta dig för. Och samtidigt det bästa i hela livet. 

Sugen på att läsa teologi? Det är inte försent att söka utbildningar än! Skynda innan 15 april! Sök Sök Sök!!! Do it.

Läste ett inspirerande inlägg på Barnabasbloggen idag. Det var en i Råslätts församlingsgemenskap som listade 10 viktiga saker han såg i deras församling. Läs den här.


Inlägget fick mig att tänka tillbaka på sista åren i Umeå. Jag var under några år ledare för en husgrupp tillsammans med några olika vänner. Vår husgrupp växte med tiden till en djup gemenskap. Vi umgicks ofta flera dagar i veckan. Många gånger spontant men alltid i en öppen atmosfär. Vem som helst fick vara med, vi kunde aldrig bli för många. Sista året i Umeå hade jag mycket att hinna med. Jag skrev uppsats och förberedde mig inför att åka till Etiopien i 6 veckor. Men trots att det var mycket så hanns husgruppen med. Vi träffades ofta hemma hos mig jag hade en mycket stor 1,5a så jag hade plats för ca 12 personer runt matbordet. Det dukades ofta fram godsaker som bakats i förväg eller köpts med på väg hem till mig. Det här året var väldigt speciellt i vår husgrupp. Tack vare vår öppenhet hittade några utbytesstudenter till vår husgrupp och började regelbundet komma. Vi var ofta fler än 10 som träffades för att samtala om livet och tron. Väldigt ofta hade vi långa samtal om någon teologisk fråga och hur det skulle få sitt uttryck i våra liv. Det var väldigt starkt att ha vänner från Kanada, Tyskland och Finland i vår grupp. Det berikade perspektiven och gav oss ett större sammanhang. Jag tror den här tiden var väldigt viktig för de flesta i gruppen. Vi bar ofta varandra genom jobbiga händelser i livet. Vi tog tid i bön för varandra och jag upplevde att vi var en avslappnad grupp som vågade släppa in varann i de jobbiga sidorna av livet. När jag ser tillbaks på livet i Umeå är det sista året väldigt talande för hur mitt liv såg ut där uppe. För första gången i mitt liv fick jag på allvar leva i en nära gemenskap som tog livet med Gud på allvar. Det är med blandade känslor jag ser tillbaks. För våra liv har gått vidare och vi har utvecklats sen dess. Och när jag tänker på varje enskild individ som jag fått lära känna, haft viktiga samtal med, gråtit ihop med... så är det med stor saknad. Men jag känner mig också välsignad över att ha haft det så där bra. Umeå räddade mitt liv på många sätt och har gett mig vänner för livet oavsett var jag kommer bo.

Jag ville nog tänka att det skulle vara rätt ok ändå. Att jag inte skulle sörja eller att jag inte skulle sakna. Kanske var det så att jag egentligen inte ville veta av det just nu. Men det är svårt att bestämma när döden ska slå till. Svårt att värja sig för vad döden gör i våra liv. Samtidigt kan det vara så vackert. Livet har sin gång. Döden hör till livet. Mormor längtade efter att få flytta hem till Jesus. Hon pratade ofta om det och sista månaden tvingade hon oss i familjen att be att hon snart skulle få göra den sista resan. Hon var mätt på att leva.

Min mormor var en riktigt fascinerande kvinna. Hon efterlämnar inte mycket av materiellt värde men det finns en evig skatt som hon efterlämnat. Min mormor var tydligt märkt av livets outgrundliga vägar. Hon har nog inte haft det så lätt när man ser tillbaks på hennes liv. Och ändå har jag svårt att hitta en mer positiv och tacksam människa. Om jag skulle få ärva en liten bit av den inställningen i mitt liv skulle jag vara bland de rikaste på jorden. När mormor åkt in på sjukhus för sista gången sa hon till sköterskan att hon längtade hem. Sköterskan sa "ja det ska vi snart ordna till"... när sköterskan sen fick förklarat för sig att det inte var hem till mormors lägenhet utan hem till Jesus så blev hon ställd, hon hade nog inte stött på det tidigare. Jag är välsignad med mor- och farföräldrar som ända till dödsbädden talat så naturligt om Jesus för människor som inte vet vem Han är. Som på ett så naturligt sätt levt tro så att det märkts. Det var inte så att mormor drevs av en iver att slå bibeln i huvudet på folk. Det var inte så att hon kände sig tvingad att berätta om sin frälsare. Det var självklart för hon levde så nära honom. Det som finns i hjärtat talar munnen... du vet. Så tydligt att det var så och så tydligt blir det då när det inte finns i hjärtat. Det blir så tydligt när kristendomen blir ett åsisktsparti och inte en livsnödvändig verklighet. Det är så tydligt när Jesu ord blir mer slagord än hjärtslag. Så tydligt när det inte är en kultur vi är födda in i utan en tro vi räddats av.

Är det något jag vill eftersträva i det här livet så är det att få vara sån ända in på dödsbädden.

Under samtalet igår blev det tydligt för mig hur skadligt det kan vara att växa upp i ett sammanhang och aldrig få det till att bli ens egna personliga sammanhang. Hur skadligt det är att ta allt för givet samtidigt som man inte unnar det åt sig själv. Man kräver sin rätt men man kan inte ta emot. Det blir till slut en ond cirkel där engagemang och tro är något som krävs av en och som görs på grund av alla förväntningar men som saknar rätt motiv.

Det finns ett samband mellan mottagen och utgiven nåd. Jag tror att det måste bli självupplevt för att det ska få ett innehåll. Vi kan inte teoretisera vad nåden betyder i en människas liv. Det måste upplevas. Det måste tas emot. I ditt liv, du behöver nåden så sjukt mycket.  Så, i´m telling you, nåden är dig given.

Jag har börjat tänka i lite nya banor när det gäller mitt liv. Jag har länge levt efter samma motto men nu har jag nog tagit det ett steg längre. Ett nytt sätt att se på livet som iallafall för mig innebär mer spontanitet och större utmaningar.

Jag har börjat samla på erfarenheter och roliga minnen som jag kan se tillbaka till när jag blir äldre. När jag ser tillbaks på vissa år vill jag inte se det som en väntetid eller lång startsträcka. Jag vill kunna se att jag tagit tillvara på mina möjligheter och gjort roliga saker även i perioder som inte är särskilt intressanta.

Det finns en risk som alla människor men kanske främst västerländska människor lätt hamnar i om de inte aktivt väljer bort det. Det är den såkallade "radhusvolvovillastresstilldagis"-fällan. Jag tänkte jag skulle utveckla vad det är jag menar med det. Nedlagd sen generationer är det bestämt hur vi ska leva våra liv. Vi ska gå i skolan, bli kära, förlova oss, gifta oss 1.5 år senare och sedan skaffa hus, barn, bil, platt-tv. Sen när vi gjort detta och börjar närma oss den sköna 30- eller 40års krisen så börjar vi fundera. "Är det det här livet handlar om, egentligen?". Men då är det nästan försent att börja tänka om och försöka förändra den livsstil man så länge kört på i. Vi är programmerade av vårt samhälles kultur att vi ska börja konsumera och renovera när vi fått fasta antsällningar och kan ta lån. Det är då den värsta karusellen börjar. Det är då tävlandet om vem som har mest lyckade barn, vem som har nyast stereo och tv eller vem som senast tvättat bilen börjar. Vi kan inte rå för det, på något sätt så är det ju det här vi förväntas göra.

Men finns det verkligen inte något annat alternativ för livet? Måste det se ut så? Måste alla åka till Thailand på semester? Måste vi verkligen det?

Nej såklart inte!! Men det är så himla lätt att hamna där om man inte medvetet tänker att man inte vill det. Och för att undvika att komma dit finns det några grejer jag ser som viktiga att ha i sitt liv. Observera att det är mina tankar och att jag inte på något vis har alla svar på livets mysterier och utmaningar.
1. Ett intresse utöver partner, barn, utseende och jobb. Något som gör livet lite mer intressant. Något som engagerar och som får dig att träffa andra människor. Tänka i nya tankebanor och få större perspektiv.
2. Om man vill leva i ett förhållande så är det viktigt att man vill samma sak i livet. Att man har ungefär samma mål i livet.
3. Att man inser att livet är fullt av möjligheter. Att allt inte måste vara förutbestämt utan att det kan hända roliga saker längs vägen. Viktigt att man vågar satsa på det då istället för att sätta sig ned och sakna det som varit.
4. Insikt om att inget kan bli taget för givet. Du är en del av en hel värld, varken jorden du går på eller människorna runt omkring dig kan bli tagna för givna.
5. Insikt om att vi alla en gång ska dö. Ingen vet när men alla ska veta att de någon gång kommer att dö.

Jag tror att om man prickar in några av dessa punkter så har man en bra grund till att välja en annan livsstil. En livsstil där man inte behöver bry sig om att man kör med den fulaste och smutsigaste bilen i hela kvarteret. En livsstil där man inte måste stressa med att hinna allt det där man borde hinna med. En livsstil där man tar ansvar för sin nästa och handlar medvetet och slutar slänga saker bara för att det finns en nyare modell i handeln.

Eller så är det så att jag bara har dessa åsikter därför att jag inte är gift och har barn än. Att det inte kommer vara lika lätt sen. . . Men kanske, kanske är det just därför jag måste börja tänka annorlunda redan nu?

Den senaste tiden har jag upptäckt en sak. Det händer faktiskt att jag gör det. Tänker alltså.

Jo jag har tänkt på hur viktigt det är att träffa människor för att växa. Är man ensam så är det så lätt att man ser mer av sina brister än sina styrkor. Men det blir också svårt för mig att jämföra mig med annat. Men när jag i vardagen träffar människor så hjälper det mig att ge mig ett sammanhang. Jag sätter mig själv i relation till andra och ser var jag vuxit och vad jag kan bli bättre på. Ett tag i mitt liv var jag helt upptagen med att studera hur jag kunde bli bättre på allt från att snyta mig ljudlöst till att prata inför människor. Nu försöker jag fokusera på att se hur jag vuxit och utvecklats. Ett fantastiskt sätt att se hur man utvecklas och hur man faktiskt lärt sig en del är genom att arbeta med ungdomar. Därför att där visar det sig att jag samlat på mig en hel del kunskap och erfarenhet som kan hjälpa andra. Och att hjälpa andra är ju vad som gör mitt liv värt att leva, för det mesta.

Men att träffa andra människor ger också hjälp att se saker ur olika perspektiv. Klart man måste ha en inställning att man inte kan och vet allt själv för att det ska ge något. Men det är faktiskt riktigt fantastiskt att sitta och lyssna på hur olika människor ser olika på samma fråga. Och tänk vad jobbigt det är när man måste rannsaka sina egna motiv till sina åsikter. Men o så nyttigt.

Och tänk bara på hur andra människor kan ge inspiration när man själv har helt slut på ork och idéer.

För ungefär ett år sedan var jag på en teologik träff i Linköping. Ett gäng olika typer av unga teologer var inbjudna att samtala om olika ämnen en helg. Kul att jag fick vara med, av ca 15 deltagare var 3 av kvinnligt kön. Jag är ju inte en brinnande teolog direkt men det var kul att finnas med och lyssna. Jag är inte någon råfeminist heller. Men jag är tjej/kvinna och det är klart att jag vill bli tagen på samma allvar som någon av motsatt kön. Det finns ett samtal som jag än idag blir riktigt vred över. Jag sitter med ett gäng killar i gruppen och samtalar ekumenik. Några av killarna är peppade på den ortodoxa kyrkan och säger utan att blinka att de är villiga att offra frågan om kvinnligt ledarskap i ekumenikens namn. Jag tror ärligt talat att det är första gången jag är med om detta. Jag är nog rätt skonad ändå. Men jag visste inte vad jag skulle säga på det där. Vad är det han sitter och säger? Ja det är klart att en ung kille, som är barn till en av sveriges mest kända andliga ledare och därmed har en rätt trygg framtid inom området, kan sitta och säga så. Hur hade det varit om han var tjej?

På vägen hem tar jag upp frågan igen i bilen. Åker hem med tre män från samma stad. En av dem är övertygad om jämställdhet men han som tog upp tråden och började samtala om det var det uppenbarligen inte. När jag pratade om vilken konflikt som startar i mig när jag hör att någon kan "offra" min kallelse för något "högre" syfte får jag till svar. "Kallelse är något subjektivt". Jaha. Vad svarar man på det? Att ja det är klart, min kallelse är ju inte så viktig. Att Gud kallar människor är ju inget vi ska ta på så stort allvar, det är ju bara någon känsloupplevelse, eller?  Det är ju viktigare att en tradition som under flera århundranden hållit kvinnor utanför en stor del av vad tron handlar om får mer utrymme också i Sverige. Det är ju klart att det är viktigare än enskilda människors så kallade "kallelser". Nu är inte jag den som viftar med att jag har en kallelse och därför ska få ett visst utrymme. Jag är fullständigt övertygad om att Gud öppnar dörrar och leder mig rätt. Jag vet vad jag har för gåvor, vad jag drömmer om och längtar efter. Och jag vet att Gud vet det, jag tror det är Han som har gett mig dem. Därför oroar jag mig inte för vilket utrymme jag får eller inte får. För är det någon som ska ge mig ett utrymme så är det Gud, och Han vet när det ska ske. Sen kan alla trendteologer och ekumeniska ambitioner säga vad de vill.

Frankly, my dear, i don´t giva a damn.

Läste en artikel i Dagen häromdagen om hotet mot den kristna sångskatten. Artikeln handlade om alla musikartister som under 70-80-talen turnerade land och rike runt och sjöng i kyrkorna. Nu har lovsången och Alhpa tagit död på den scenen menar artisterna själva. En sångskatt håller på att gå förlorad använder man som argument.

Tycker det är lite knepigt. Nog för att jag gett mig in i diskussioner förr om lovsång kontra psalmer. Men ärligt talat det är ju inte där skon klämmer. Problemet är att det finns rörelser inom kyrkan (de kallas ungdomar) som har nya idéer och ny musiksmak och som ställer andra krav. Problemet är inte att man dissar en musikskatt problemet är att tiden förändrats och i och med det även vi. Jag är inte kristen för att vi har en fin musikskatt eller på grund av att vi har en fin kulturell historia. Den skatten kommer aldrig försvinna, den finns inspelad och gång på gång så kommer den upp i olika former både i kyrkorna och på musikscenen. Tro mig, den kommer inte dö ut, men den kommer kanske inte se likadan ut.

Precis som i allt annat så betyder förändring att saker ändrar på sig. Det betyder inte att det blir sämre. Det blir bara inte som det varit. Utan något har vuxit och tagit ny form. Om det är så att det växer och tar ny form får man inte skrämmas. Det är precis så det ska vara om något är levande och fungerande.

Sen kan jag inte låta bli att fundera över om det verkligen var meningen att väckelsesångerna och läsarsångerna skulle bli betraktade som en viktigt kulturskatt. Hade de inte ett klart syfte att upplysa mänskligheten om Jesus Kristus på ett sätt som var kulturellt relevant då?

Det är något som har hänt. Jag upptäckte det just. Andra måndagar efter att jag jobbat helg har jag svårt att ta mig för något innan det blir mörkt igen. Det är som att jag lever i en tjock smet som gör att jag inte orkar ta mig för något. Men det är något som har hänt. Jag har energi i kroppen, jag har redan städat undan på mitt skrivbord så att jag kanske äntligen kan laga högen med byxor. Efter det kan jag nämligen sy vad jag vill, men de ligger liksom överst på "att göra"-listan. Det som har hänt är solen. Solen skiner och tack vare det vita täcket som ligger överallt där ute så lyses hela min lägenhet upp och blir till ett ljusterapirum. Det är både varmt och ljust på en gång så det känns nästan som att jag är utomlands... eller möjligen febrig. Hur som helst. Solen gör underverk i min kropp och jag känner hur jag kanske äntligen kan komma tillbaks till skönare tempo så jag får något gjort i mitt liv.

Jag har även avklarat första delen av melodifestivalen. Jag är uppvuxen med det programmet. Det var få program som hela familjen samlades till när jag var barn. Så de få program då mina föräldrar också satt och såg på tv har blivit mig kära. Mitt i naturen, Vetenskapens värld och Melodifestivalen är förevigt speciella program.

Jag tänkte på en sak när jag såg på Melodifestivalen. För 10 år sedan var det inte särsilt kul att se på tävlingen för det var så tråkiga artister och inte särskilt intressanta låtar. Hela programmet kändes förlegat och det prioriterades inte alls. Men sen hände något. Det var som att någon vaknat och liksom upptäckt vilken möjlighet det där programmet var. Vilken potential som låg där och slumrade. Och på bara några år förvandlades programmet från ett program dit det var svårt att få tag på riktiga artister till det vi har idag där det är svårt att hålla dem ifrån programmet. Melodifestivalen har blivit  något att räkna med. De som deltar har sina låtar på topplistan året runt och om de inte varit populära innan så blir det de efter att ha varit med där. Situationen är helt ombytt. Men jag kan tänka mig att det inte varit smärtfritt. Förändringen kan inte ha varit helt lätt att ta itu med. Det har säkert varit många som klagat och kanske till och med i ilska rusat ut och slutat sitt engagemang för satsningen. Det finns säkert de som känner att Melodifestivalen inte alls är som det tidigare var och att det absolut var bättre förr.

Jag fick mig en tankeställare. Tänk om kyrkan skulle inse sin egen potential och vakna ur sin slummer. Inse att den lever på 2000-talet och faktiskt ta itu med sina "issues" från förr och sedan gå vidare. Det skulle säkert vara en del som stormar ut i ilska för att man bygger om möteslokalen och det finns säkert de som tycker att det var bättre förr... Men tänk om. Tänk om. Tänk om kyrkan blev något att räkna med?

Nu ska jag ut och möta solen i en riktigt härlig promenad.

Nu är det äntligen Februari och våren är inom räckhåll. Det känns just nu väldigt hoppfullt. Jag har till och med fått mer energi i kroppen till att göra annat än att sitta och dega i soffan.

Helgen har varit riktigt rolig men även slitsam. Efter jobbet i fredags åkte jag och fixade presentkort och blommor och sedan var det bara att ge sig iväg till hänget med efk-ungarna. Vi åt mackor och paj och pratade samt tackade en medarbetare som slutar. Men vi tog också ordentligt med tid i bön. På lördagen träffades vi för styrelsemöte vilket kanske inte låter som det roligaste man kan göra en lördagmorgon. Nä det är det nog inte. Men jag är inte med för att jag brinner för styrelsemöten. Jag brinner för Jesus och i Sverige är det föreningsmodellen som gäller. Helgen avslutades med en stor dos migrän blandat med 30 års fest.

Det var nog inte styrelsens fel att jag fick migrän men jag tror att jag förstått min personlighet lite bättre på sistone. Jag är inte intresserad av former för formernas skull. Jag älskar att arbeta med kroppen, jag mår bra av att se riktiga resultat av mitt arbete. Det är därför jag till slut inte orkade plugga på heltid längre. För det var så mycket fokus på det intellektuella och så lite på hur  det sedan skulle praktiseras. Jag behöver praktiken för att förstå teorierna. Och för att jag ska tycka att formerna och teorierna är något att ha så måste de fungera i praktiken.

Det är väl också därför jag insett att jag inte orkar ge mig in i ännu en traditionell församling. Vi har fastnat allt för mycket i formen kan jag känna. Vi kan inget annat än att vara församling enligt föreningsmodellen... men är det verkligen sant? Finns det inget annat sätt?

Att sitta med i styrelsen är allt annat än former iallafall. Det är ett arbete präglat av bön, längtan, drömmar och stora visioner om att Gud kan göra skillnad här och nu mitt i allt. Och vi kan genom våra beslut faktiskt ge möjlighet till det. Det går så länge vi inte låter formerna vara ändamålet i sig.

Tacksam att Jaktlund ständigt tar upp detta ämne i tidningen Dagen . Det är inte ofta detta ämne hamnar i offentligheten och sällan det drar igång särskilt stora debatter, varför kan man undra. Det kan bli hetska debatter om enheten enligt Ekman eller om dopets innebörd men när det kommer till det faktum att folk på eget initiativ lämnar församlingen. Då är det tyst.

Jag började läsa teologi tack vare den här frågan. Jag visste att det fanns mer i budskapet om Jesus Kristus än ungdomssamling på fredag och innebandy på lördag. Jag förstod att det fanns något viktigare än att inte ha konkurrerande verksamhet i kyrkan. En av dem jag har att tacka för att jag sett att det finns något bakom är min Farfar. Vi hade ofta djupa samtal om väckelse och livet med Jesus. Det jag såg i honom, det engagemang för missionen och människors frälsning. Det var något annat än medlemsraggning. Det var något i hjärtat som rördes vid tanken på hur en människas liv kan bli förvandlat av budskapet om Jesus Kristus. Jag blev inspirerad av att någon kunde leva så av Guds ord att hela texter utan stakning kunde citeras. Det var inte av tvång det var av lust och kärlek som det citerades. Min Farfar levde av ordet på ett väldigt tydligt sätt. Men han var ju en vanlig man, en pensionerad postman. Han var inte någon känd evangelist eller någon teolog. Han var en vanlig kristen, en helt alldeles vanlig väckelsekristen,  en efterföljare präglad av sin tid.

Men det var ett stort glapp mellan det liv jag såg i min Farfar och det jag lärde mig i kyrkan. I kyrkan var det viktigare att vi inte gick ut på puben och dansade, eller att vi var med när ungdomskören skulle sjunga på torget. Där var min närvaro på ungdomssamlingen viktigare än hur det var ställt med min tro, eller hur jag mådde. Ungdomssamlingen handlade ju ändå mest om att fika efteråt och där var det heller aldrig tal om att prata om viktiga frågor. Det var ett socialttryck som gjorde att man höll sig på banan. Men den som halkade lite åt sidan hade helt plötsligt ingenting där att göra längre. Och de som flyttade hemifrån till en annan stad tappade helt plötsligt anledning att gå till någon kyrka. Varför skulle man göra det när man nu äntligen var fri att tänka själv?

Kvinnan som stannat kvar i kyrkan trots allt hade en väldigt viktig poäng i slutet av artikeln. "Kyrkan ska vara en plats där tron kan växa, inte där jag lär mig sjunga eller spela innebandy först och främst". Det är ju just det som verkar vara så svårt. Och en av anledningarna tror jag är att vi tappat den personliga relation till varandra och till Gud. Vi har ärvt en tro och en uppfattning, antingen passar det eller så kan vi gå. Vi har inte ärvt anledningen till tro eller anledningen till varför vi ska leva på ett särskilt sätt. Vi har ärvt livsstilen, kulturen. Att göra tron till min egen innebär att jag växer ur sammanhanget. Det är ingen som vill ta predikan på allvar och bli rörd till tårar på söndagsgudstjänsten, vad ska folk säga och tro då? Till slut blir kyrkan en plats man visar upp sin fina yta på. (Nu är jag väl hård och det vet jag.)

Det är därför det är så viktigt att vi jobbar med att låta församlingen vara en plats där vi gör efterföljare till Jesus. Därför att en efterföljare är självgående. En efterföljare har eget intresse i Jesus Kristus inte på grund av tvång från pastor eller föräldrar utan därför att budskapet träffat rakt in i den personens liv. En efterföljare måste ha en personlig relation, en efterföljare måste själv veta vem det är han/hon följer. Här krävs det att man tänker själv eftersom att den situation man befinner sig i är unik. Det finns ingen mall på hur man lever ut Jesus budskap i din vardag. Det finns ingen mall men det finns föregångare som man kan inspireras av. Människor som låtit sina vanliga liv präglas av Jesus. Det är den vanliga människan som räknas, du behöver inte ha läst teologi för att förstå vad det handlar om. Vem var Jesus? Vad gjorde Han? Vad stod Han för? Vad sa Han att vi skulle göra? Kom igen det är ju på söndagsskolenivå...det kan vi alla. Och skulle nu alla göra det skulle vi nog vara några miljoner till, kanske inte uppskrivna på någon matrikel med iallafall i "livets bok".