yosofine

" Ibland liknar vi apor som hoppar fram och tillbaks från gren till gren och aldrig kommer till ro. Gud vill inte att du skall bete dig så. Om Han alltid skulle ge efter för dina önskningar och genast tillfredställa dina begär, skulle du hela livet fortsätta att hoppa hit och dit, från det ena till det andra.

Gud tar sig tid och väntar. Han låter dig mogna och komma till insikt om mer väsentliga ting än de du omedelbart tror är bäst. Han vet hur mycket du skulle förlora, om han ständigt uppfyllde dina önskningar.

Kanske ber du Gud att befria dig från vissa ovanor som känns förödmjukande. Men han vill inte bota dig endast från ett eller annat symtom. Han vill ge dig en grundlig läkedom, han vill borra sig fram till orsakerna.

Gud har oändligt tålamod och leder dig steg för steg dit han vill. Med stilla viskningar djupt i ditt inre hjälper han dig att upptäcka nya dimensioner. Ömt visar han dig just så mycket som du nu är i stånd att ta emot. Gud vill alltid något mer än det du kan önska. Den kraft som går åt till att formulera och gestalta egna önskningar skulle vara så mycket mer fruktbar om du använde den till att öppna dig och ta emot det okända Gud vill ge.

När begäret vaknar inom dig, vare sig det är materiellt eller andligt, har du chansen att förvandla det till överlåtelse och bön. "Fader, du vet vad som är bäst för mig. Fyll min längtan med din Helige Ande."" Wilfrid Stinissen

Det finns två personer som betytt oerhört mycket för mig och mitt andliga liv. Den ena är min Farfar, honom har jag skrivit om förut här. Den andra personen vars Gudsliv inspirerat mig var min Mormors.

Min Mormor var märkt av livets trasighet och att saker inte alltid blir som det är tänkt. Hon fick bära med sig den skulden hela livet. Skulden över att vara trasig och låta det komma till offentligheten. Och på den tiden var den sortens trasighet inget man skyltade med. Men Mormor var inte fången i skulden, hon var fri och förlåten. Och det präglade hela hennes liv.

Mormor blev till sist pastorsfru till en pastor som vigt sitt liv åt Herrens tjänst. Men det var på den tiden då man inte kunde betala lön till sina pastorer. Ibland kunde en tjänst innebära att man fick bo i kapellet. Men det var inte heller det en självklarhet. Så pastorsfamiljen var hemskt fattig. Men den var rik på så mycket annat. Min Mormor brukade alltid säga att hon var så rik för hon hade så många barn och barnbarn. De utgjorde hennes tacksamhet och rikedom. Jag tycker det är så fint. Min Mormor utstrålade en tacksamhet över livet som övergår allt förstånd med tanke på vad hon varit med om i livet. Det är inte logiskt att hon var så tacksam till Gud.

I hennes sovrum fanns bonaden med texten "Ett ringa verk för Gud är stort, om blott i kärlek det är gjort." och kanske är det en av faktorerna till hennes tacksamhet. Att hon ställde hela sitt liv till Guds förfogande och att hon var tacksam över att Han ville använda henne. Trots allt. Och hon tjänade Gud på de sätt hon kunde tills hon gav upp sista andetaget. Och fick flytta hem till Herren. Åh vad hon längtade efter att få flytta hem. Hon pratade mycket om det. Hennes liv var till Guds förfogande på det sättet att hon satte honom först. Jag minns hur hon berättade om hur glad hon var över tonåringarna som hade eget närradioprogram som hon brukade lyssna på. Det var bland annat ett metalprogram som sändes från närradion, när hårdrocken spelade vred hon ned volymem. Hon bad för de engagerade ungdomarna, för hemtjänsten som hjälpte henne där hemma och för andra som kom i hennes väg.

Att vara så medveten om sin egen skuld gör tacksamheten till Gud större tror jag. Det är inget fel att veta hur svag man är. Om man lämnar sin svaghet till Gud. Jag tror snarare att det är så Gud vill att vi ska vara. Medvetna om vår litenhet och Guds storhet. Så medvetna om vår skuld att vi resten av våra liv lever i tacksamhetsskuld till Gud för det Han gort för oss. Jag tror att det är en av de viktigaste ingredienserna för en livslång relation till Gud. Häri ligger vår utmaning att inte stanna vid vetskapen om våra svagheter och brister. Att inte stanna vid vårt självförakt. Utan gå med det till Gud och låta Hans nåd omsluta oss ända in i hjärteroten. Det är då under sker.

"Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. Släck inte anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont." 1 Thess 5:16-22

"Men han svarade: "Min nåd är allt du behöver." Ja, i svagheten blir kraften störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet, så att Kristi kraft kan omsluta mig. Jag gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull. Ty när jag är svag, då är jag stark." 2 Kor 12:9-10

Jag tror att citatet jag publicerade häromdagen säger mer än vi kanske tror om att vara kristen. Vi får så mycket undervisning om all välsignelse som kommer av att vara kristen. Om vår uppgift att sprida evangelium. Vi pratar så mycket om allt runt omkring. Kanske för att vi förutsätter att alla förstått och vet vad kärnan är. Men gör vi verkligen det?

(Musikunderhållning under mitt långa inlägg)

 

 

Att bli helig är att bli hel. Jag tror det är så sant. I Gud finns ingen trasighet och ingen synd. Att komma närmare Gud är att bli mer hel. Då menar jag inte hel som att det fattas delar av oss innan. Utan hel som att vi är trasiga när vi kommer till Gud. Men att vi i mötet med Honom (det ständiga mötet för resten av livet) gör oss hela.

"Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus" Rom 3:23-24

Vi bär alla på den trasigheten. Och den ser olika ut för vi är alla olika. Men det som är detsamma för oss alla är att vi behöver ödmjuka oss inför Gud och avsäga oss rätten till att hålla kvar vid det trasiga. Guds nåd gäller oss oavsett vad vi bär med oss. Men den kan inte verka i våra liv om vi inte är villiga att ta emot den. Och för att ta emot nåden behöver vi erkänna att vi behöver den. Och acceptera att vi är lerkärl som Gud vill forma i sina händer.

Det är en smärtsam process att inse att det finns saker man måste ta itu med. Saker att bearbeta och jobba bort. Framförallt jobbigt när man inte är orsak till såren utan de tillfogats av andra. Särskilt jobbigt när de präglat den man är under så lång tid i ens liv.

Men det finns heller inget som är mer fantastiskt. Tänk att det finns en lösning på det som binder oss! Tänk att vi kan bli hela och kunna förlåta dem som gjort oss ont! Tänk att vi kan få vila på gröna ängar och pusta ut i vår mänskliga svaghet. Tänk vad skönt det är att det finns en Gud som är helig och som låter oss ta del av den Han är.

Många blir förvirrade när de börjar gå in i mörka perioder. De tror att Gud övergett dem och att de är på väg bort från allt de tidigare trott på. När det istället är precis tvärtom.

" Att leva ett genuint mänskligt liv är endast möjligt för den som återfinner sitt sanna jag och lär sig bejaka sitt väsens djup. Bara då kan människan bli ett hem både för sig själv och för andra. Ditt innersta, ditt djup är ett outgrundligt mysterium. Men det betyder inte att du måste vara en främling hos dig själv. Ditt inre är Guds boning, och Gud är dig ännu närmare än du själv. ... Mötet med ditt djup sker bortom det som sinnena kan uppleva. Därför är det viktigt att du vågar avstå från detta och istället lyssnar till den som talar inifrån. Kanske möter du först bara mörker. Men låt det inte skrämma dig. Det är ljuset som väntar dig innerst inne." Wilfrid Stinissen, 18 augusti i " Idag är Guds dag".

Nästan oavsett vad man ska göra så är förberedelserna viktiga. Att ha tålamod att lägga en bra grund för att slutresultatet blir så mycket bättre. Det tar längre tid, kostar mer och är ofta rätt tråkigt. Men det är så värt det. Oavsett vad det gäller.

 

Ta en extra dag och bearbeta grunden, slipa den, lägg på ett förberedande lager. Och vänta tills grunden är klar. Först då kan du ta itu med det verkliga arbetet. Det som är roligt, livfullt och som skapar förändring. Och då när du grundat ordentligt kan du vara riktigt stolt över resultatet.

 

Eftersom det vuxit fram i en process. Av nogrannhet, hårt arbete och tid. Det färdiga resultatet blir då hållbart inte bara i sitt utseende utan också i kvalité. Det kommer hålla sig fint länge.

 

Och du kan glädjas varje dag åt att du tog dig tid att bearbeta alla små saker innan. Istället för att grämas sen över att du inte orkade göra det ordentligt från första början.

Bilder på mina färdigmålade köksmöbler kommer imorgon!

Under en stor och betydande del av min uppväxt trodde jag att jag var luft. Att jag var osynlig och inte värd något. Därför att det var så jag ofta blev behandlad av människor i min närhet. Jag hade riktig otur när det kom till kompisar under låg och mellanstadietiden. De vänner jag fick flyttade ifrån samhället och blev till brevvänner. Och kvar i klassen fanns alla de andra som jag inte kände. Och som framförallt inte kände mig. Det var inte bara det att jag hade otur på det sättet att de jag kände flyttade bort. Det var också så att de jag kände som fanns kvar ofta visade ovilja eller ointresse av att ha mig med. Jag var utfryst under vissa perioder. Det var inte alltid så, för ibland ville dessa vänner vara med mig. Det var ofta i större sammanhang ihop med andra som de var tvugna att visa sin ovilja mot mig. Och gärna inför de andra.

I kyrkan var det inte jättemycket bättre. Även där var jag med om att i perioder bli utfryst och även offentligt förlöjligad.

Detta har lett till att jag under större delen av mitt liv utgått ifrån att jag är osynlig. Att jag inte märks i den stora massan och framförallt att jag inte är särskilt intressant.

I våras fick jag en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått. En god vän sa till mig att han tyckte jag var så osvensk. Osvensk på det sättet att jag var mig själv och vågade gå min egen väg. Inte var begränsad av jantelagen. Och så är det nog. Jag har gått min egen väg och följt mitt hjärta och det jag tror jag är kallad att göra. Därför att jag ändå alltid känt mig ensam. Min trygghet och följeslagare har varit Gud. Men också på grund av att jag blivit uppmuntrad av mina föräldrar till att tänka annorlund och följa det jag tror på.

Den här veckan på frizon har jag varit tvungen att verkligen ta itu med den skeva självbilden. Jag har bearbetat den proffessionellt men vissa saker tar tid att bli hela. Men den här veckan har jag varit tvungen att aktivt välja en annan självbild. Därför att det har varit så tydligt att den självbild jag har inte stämmer överens med verkligheten. Verkligheten talade sitt tydliga språk, jag syns, människor jag kände för flera år sedan kommer ihåg mig inte alla såklart men många. Det har skrikit så högt att jag stundtals mått dåligt över hur synlig jag är för människor.

Det är fortfarande en process. Men jag känner mig nödgad att skriva detta. För att sätta ord på det som snurrat i mitt huvud. Men också för att be om förlåtelse. Därför att jag vet att mitt beteende kan ha verkat som att jag inte sett dig, eller velat hälsa eller bara varit dryg. I mitt inre har det istället varit så att jag inte vetat om du känner igen mig, eller om du är intresserad av att prata lite mer. Därför att min självbild har varit i otakt.

Vi har alla saker från vår historia som på ett eller annat sätt präglar dem vi är idag. Vissa vill inte tänka på det och identifierar sig kanske väl mycket med de negativa följderna. Andra är för medvetna om historien att den begränsar framtiden på olika sätt. Och det är förståeligt. Vi är trots allt bara människor och det här hör väl till den trasiga och syndiga delen. Precis så här svaga kan vi vara. Men det får aldrig någonsin bli till en ursäkt för vårt beteende. För oavsett vår historia har vi möjlighet och ansvar för vårt nu. Jag vill ta ansvar för den jag är idag. Och den jag är idag är långt bort ifrån den jag var för 20 år sedan. Jag kan inte låta den självbilden styra mina handlingar idag.

Jag tror att Gud i olika tider gör en medveten om olika saker inom oss. Den heliga Anden tror jag driver oss till att vistas i nuet. Och då kan det många gånger bli smärtsamt jobbigt att inse hur det verkligen ligger till. Och samtidigt har jag lärt mig genom de år av andra smärtsamma insikter att det är värt det. Att inse och våga ta in de smärtsamma sanningarna om oss. Därför att sanningen gör oss fria. Och när den gjort oss fria lever inte längre vi utan Jesus inom oss. Och genom våra sprickor lyser Hans ljus igenom så att andra kan se vem Han är.

2 Kor 4:1-15

Vi tror ofta att det vi går igenom i livet inte har med Gud att göra. Och att de berättelser vi hör och läser om där personer mött Gud eller riktigt kommit till insikt är väldigt speciella och unika händelser. Såna som väldigt sällan händer oss. Framförallt inte oss supervanliga människor. Jag tror att det som gör dessa människor speciella är just att de insåg Guds ingripande mitt i de händelser som de själva stod i.

Vi lurar oss själva om vi tror att Gud bara ingriper hos speciella människor. Eller att vi är utanför Guds nåd på vissa områden. Det är kanske just precis de områden som du tror är utanför Guds nåd. Som är just det området där Gud vill visa sin nåd. Jag tror att upplevelsen av nåden och vad den innebär är personlig. Att den kan se olika ut. Därför att vi alla bär på olika erfarenheter och mörka hemligheter om otillgängliga platser i vårt innersta.

Min personliga erfarenhet är att just den mörka hemlighet som jag bar. Var platsen där Guds nåd skulle slå ned. Den brakade rakt in mitt i det mest sårbara. Och just där blev det möjligheten till ett helande. Som jag aldrig trodde skulle vara möjligt.

Men för att erfara detta krävs det ett samarbete. Jag behövde våga lämna alla delar i mitt liv i Guds händer. Vilket innebar att jag var tvungen att berätta vissa saker, ge upp andra men framförallt tillåta Gud att komma in på det området där jag kämpade med mitt liv. Och efter att jag gjorde det så tog det inte lång tid innan det hände saker inom mig. Många skulle säkert säga att det var en helt naturlig psykologisk effekt av vad jag gjorde. Och det kan mycket väl vara så. Men Gud känner väl våra kroppar och hur vi fungerar även psykologiskt? Han är väl inte bara vår kropps läkare utan även vårt hjärtas?

Det jag var med om krävde tid, tålamod, sorg och tårar. Men också massa dyrbara timmar hos en terapeut. Och jag är helt övertygad om att Gud var med i alla delar. Han gav mig mod att möta tankar. Visade på områden i mitt liv som behövde bearbetas. Och såg till att öppna tårefloden många gånger.

Och det är såklart man kan tro att det absolut inte hade något med Gud att göra. Men det är min tro. Att Han fanns där med mig. Och jag tror att Han gör det även för dig i det du går igenom. Att det är något vi kan välja att tro och därför också vara trygga och öppna i den process vi är i. Våga lära känna nåden som gäller i våra liv. Och ha någon att luta oss mot när det blir för tungt att bära.

Jag går igenom mina flyttkartonger och olika saker som följt mig under många år. Jag öppnar pärmar och böcker. Läser sådant jag skrivit för längesedan och imponeras ibland. Det är så mycket jag glömt bort i hur jag varit och tänkt. Hur vandringen har varit hit. För jag har ju inte alltid tänkt så som jag gör nu. Eller agerat likadant heller för den delen. Även om jag många gånger känner mig väl bekväm och hemma med den jag är idag. Så är det skönt att veta att jag har utvecklats och förändrats väldigt mycket bara de sista 3 åren. Saker jag brottades med för 3 år sedan är inget problem idag. Tänk vad bra det är ändå. Att vi förändras, lever i ständig förändring. Åh vad jag aldrig vill sluta med det. Det som har liv förändras eftersom man hela tiden fortsätter att växa.

 

Jag hittade en av mina inspirationsblock där jag skrivit ned tankar och skissat idéer. Jag tyckte jag skrivit ihop en sån fin text så jag vill här dela med mig av den.

 

"På flykt från Galileen, texter skrivna våren 2006

Undrar om det är historiens förbannelse, att man inte vågar se framåt. Det som var igår önskar vi om imorgon om det fungerade vill säga. Annars söker man sig gärna framåt eller åt sidan. Men helst söker jag gå dit jag vet att Jesus varit. För även om jag inte möter Honom där, så kanske jag ändå kan känna Hans frånvaro. Det blir ju i alla fall något. Rädslan att bli besviken på Gud tvingar mig att inte söka där Han är.

 

Men vem blir jag egentligen besviken på? Är det inte mina förväntningar som är fel snarare än att Gud skulle svika mig?

 

Vad ska jag förvänta mig? Att möta Gud! Hur är det mötet? Skulle jag veta det skulle det i sig vara en besvikelse att jag kan räkna ut Gud innan.

Storheten och hoppet är väl just att Gud går sina egna vägar, de som är bättre än jag kan tänka ut!

 

Egentligen så har jag ju inget att vara rädd för. Därför att jag vet att Gud känner mig bättre än jag själv. Mitt hopp står till den uppståndne. Och Han har redan bevisat sin vilja för mitt liv. Kärlek och befrielse från smärta, död och bojor. Om nu Gud känner mig och vet vad jag behöver varför ska jag då oroa mig över mitt liv? Över kärleken som smärtar? Känner inte Gud allt i mig? Vet Han inte vad som är bäst? Oroa dig inte min själ, hjärtat kommer få älska igen.

 

Om man inte älskar sig själv kan man inte älska någon annan. Du älskade den personen i ljuset av dig själv. Vilket gör personen till en lika hemsk person som du, som du inte riktigt kan ge all kärlek. Kan det påverka min relation med Gud? Att jag ser Hans kärlek ur mitt perspektiv och inte genom Hans? Gud hjälp mig att ändra synsätt!

 

”Den ni söker är inte här. Han har gått före er till Galileen för att möta er där.” Hur ofta springer jag inte till den tomma graven eftersom jag med säkerhet vet att det gudomliga i mänsklig form varit där? Bara för att inse att Jesus inte längre är där. Han har gått vidare. Det är som att jag är bäst på att söka Jesus där Han varit och hålla fast vid det säkra som varit. Att söka Gud idag där Han är nu. Känns mer osäkert och därför skrämmande."

Jag får ibland höra att jag är stark. Att jag gör det här bra, det jag går igenom. Och ibland känns det som om man tror att det är något speciellt med mig som gör att just jag är så väldigt stark.

Men så är det inte.

I lördagskväll satt jag och pratade med mina föräldrar om livets omständigheter. Och de berättade om alla turer när vi som familj skulle åka som missionärer till Liberia. Hur mycket som strulat på exakt alla områden. Hur saker som än idag river upp sår och gör ont i mina föräldrar. Hur vänner och ledare betedde sig. Hur saker inte föll på plats medan andra gjorde det helt och hållet. När vi sen återvände från Liberia efter 3 år kände både pappa och mamma att det de var med om innan de reste ut var en förberedelse inför det som väntade dem på missionsstationen. Hade de inte gått igenom allt det där innan hade de troligtvis inte klarat perioden lika bra som de gjorde. Och de kunde se hur Gud varit med dem och de kunde känna tacksamhet, trots allt.

Jag är helt övertygad om att mina föräldrars liv med Gud har präglat mig och mina syskon. Och då framförallt det att alltid i allt lägga livet i Guds händer.

Som tonåring var jag väldigt ensam. Jag hade ingen jag kunde prata med om de verkliga sakerna, dem bar jag på själv. Min enda tillflykt och nära vän var Jesus. Jag hade så många stunder när det var så verkligt. Att mitt enda hopp i livet på alla områden är Jesus. Det var påtagligt. Och jag kände tacksamhet över att Han brydde sig om lilla mig.

Det här har blivit ett beroende. Jag är fullständigt beroende av hoppet som jag har i Jesus. Annars klarar jag mig inte. Men detta beroende gör också att jag vet bättre. Jag vet bättre än att falla in i bitterhet, klagan eller hopplöshet. Jag vet bättre än att skita i allt och bara fly (även om jag ibland önskar jag kunde göra det).

Därför att jag vet att Jesus är på riktigt. Han lever i mig och leder mig vidare. Jag har lärt känna Jesus och kraften av Hans uppståndelse, iallafall en bit av den. Jag förstår vad det betyder i just mitt liv i de saker jag kämpar med och brinner för.

Så nej, jag är inte stark. Om det är något jag är så är det smärtsamt medveten om hur svag och hopplös jag är. Jag klarar inte det här. Och istället för att bära denna hemska insikt hela tiden mot hopplöshetens hav så ger jag den till Jesus. Min styrka ligger i att jag ger allt till Gud. Han är min ständiga tillflykt.

Farfar gav mig ett bibelord strax innan jag blev sjukskriven för 7 år sedan. Det har sedan dess varit till tröst och vägledning. Och handlar om just det här.

Ps. 84:5-8 " Saliga är de som bor i ditt hus, de lovar dig ständigt. Saliga är de människor som har sin styrka i dig, de som har dina vägar för sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor och höstregnet höljer dem med vägsinelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion."

Jag har tvingats finna mig i en situation i livet som jag inte önskar eller planerat. Men som är. Jag har tvingats finna mig i hur verkligheten ser ut. Från sin allra fulaste sida. Och jag vet att jag inte är ensam om att få göra det. För livet är precis så här, fult och fint ont och vackert på samma gång. Det hör till. Ingen är skyddad.

Efter bara ett år i kollektivet var det dags att flytta till ny lägenhet. Inte för att jag var trött på kollektivlivet, även om det har sina för och nackdelar. Utan för att saker i livet inte blev som det var planerat.

Mot min vilja har jag varit tvungen att ta beslut och komma fram till lösningar som blir bra. Och mitt i allt har jag på något sätt känt mig både buren och ledd. Inte som att det var tänkt så här från början. För kanske är det sällan saker är det, uttänkta från början alltså. Utan för att mitt i livet i det som är så finns Gud där och hjälper. Det har aldrig varit så tydligt som när jag gått genom de djupaste och mörkaste av dalar. Att Gud är verklig och finns för mig just då. Han är ju alltid med, men kanske är jag mest mottaglig för Hans ledning när det är som värst? Skulle det vara så, så är det ju bra. För det är ju då när hela livet är omkullvält som möjligheten finns att göra något helt nytt.

Och det är väl där någonstans jag är nu. Jag inreder mitt nya hem med hopp, därför att jag vill tro och jag vet att det finns hopp. På alla områden, i alla frågor. Jag vet att Gud är verklig och att inget är omöjligt för Honom. 

Och här väntar jag på det nya som kan komma ur det här. Livet som gick i kras. Framtiden som blev oviss. Sorgen som blev påtaglig och smärtsamt närvarande. För jag vet att det nya som ligger framöver kommer att bli bra oavsett hur det kommer att bli.

Det är svårt att skriva om sina misslyckanden. Göra dem offentliga och därmed ännu verkligare. Men jag tror det är viktigt, inte bara för min skull, utan också för dig som läser. Att förstå hur livet är. Hur Gud blir verklig mitt i det svåra. Hur livet som kristen inte innebär guld och gröna skogar (bara). Utan om hur livet som är som det alltid är för alla kan bli buret och lett av någon som är större. Om hoppet som tänds ur en trotsig tro på att det finns en Gud som har all makt i himmel och på jord. För jag har inga ambitioner att låtsas som att livet är på ett annat sätt än det är. Även om det är roligt att visa upp de fina bilderna och de lyckliga tiderna. Så är de inte hela bilden av hur livet är. Det behöver inte ens gälla för en hel dag. De lyckliga bilderna kommer samtidigt som de fula. Trasigheten finns mitt i skönheten. Och det vill jag försöka skriva om. På ett eller annat sätt.

Jag håller på och röjer och sorterar och städar bort. Och hittade ett handskrivet papper i en av alla pärmar jag ska ställa upp på vinden. På pappret har jag skrivit egna tankar som jag fått under mitt första studieår inom teologi. Jag tänkte jag kan bjuda på mina små insikter från 2001/2002. Rubriken löd "Viktiga synpunkter (mina synpunkter)".

"Det är viktigt att vara äkta. Vara den man är och efter det få en vision. Inte bli den man är utifrån en vision. Är du hiphopare var det då och gör det hiphopare gör, men behåll dina kristna värderingar. Bevara dem högt! Sen kanske du får drömmar/visioner att frälsa hiphop världen. Men det måste ske som en följd av den du är.

Sen ska vi leva som om Jesus kom idag, istället för att leva och tro att Han kommer idag. För det skapar sån förvirring när Han inte gör det. Men att leva SOM OM innebär att man kan planera för morgondagen samtidigt som man är redo för Hans ankomst idag. Hela tiden vara redo om Han skulle komma, göra allt man kan med tanke på att Han kanske kommer, men samtidigt plantera ett träd för morgondagen."

Jag tycker det var fina insikter jag sparat i min pärm.

Du kan förändra världen genom att först förändra ditt sätt att se på din värld.

 

Och allt börjar med din Gudsbild. Vilken roll spelar Gud och vem Han är i ditt liv? Gud som skaparen, den som har skapat dig sådan som du är. Han som skapat himmel och jord och allt däremellan. Vad innebär det i ditt liv? Den allsmäktiga, Han som förmår göra allt. Han som inget är omöjligt för. Han som kan bota sjuka och läka själsliga sår. Fridsfursten, Han som kommer med frid, som ger dig vila på gröna ängar. Han som skänker ditt orosfyllda hjärta ro. Han som är Jag är, Han som existerar i nuet. Som vill möta dig här och nu. Han som hjälper dig att möta verklighetens ibland fasansfulla insikt.

 

Du kan förändra din värld genom att först ändra ditt sätt att se på dina möjligheter.

 

Det bor en enorm överlevnadsinstinkt i oss. Denna kan driva oss genom de värsta situationer för att vi ska få överleva. Jag tror dock att vi oftast tänker på överlevnadsinstinkt som något som endast handlar om vår fysiska överlevnad. Jag tror vi har den minst lika mycket till vår psykiska överlevnad. För att vi ska överleva som dem vi är. För att vi ska kunna leva med de gåvor, erfarenheter och förutsättningar som vi har. Och här i ligger vår utmaning. Att slå sig loss och våga leva ut det liv man är skapad att leva. Fullt ut.

 

Kanske är det så att vi som har rätt bekväma liv sällan får upptäcka hur enorm denna överlevnadsinstinkt är. Och ännu värre är, att vi har så trygga och inrutade liv att vi ibland låter det stå i vägen för oss att vara oss själva. Mallarna är för tydliga och vår trygghet ligger i den sociala gemenskapen. Då är det inte lätt att bryta sig loss och vara annorlunda. Även om det som är annorlunda egentligen bara är att vara den du är skapad till att vara.

 

Du kan förändra världen genom att först förändra din egen!

 

 

Ibland händer det att det låser sig. Man ser ingen utväg och det känns som att situationen man befinner sig i aldrig kommer ändras. Eller att det är helt omöjligt. Jag hade ett sådant samtal i eftermiddags påväg hem från jobbet. Situationen är svår och det är inte lätt att hitta en lösning eller utväg ur känslornas fängelse.

Det är då i de stunderna som det är så bra att påminna sig om att Gud hör bön.

Mitt i all omöjlighet. I den låsta positionen. Där finns det hopp och hoppet ligger i bönen. När alla idéer om hur man ska lösa situationen tagit slut när orken och lusten är borta.

Då finns det fortfarande hopp. Vid slutet av oss tar storheten och gudomligheten vid. Där får vi lägga ned vår strävan och alla försök att lyckas. Och sen öppna dörren för möjligheternas Herre. Ibland tänker jag att vi väntar aldeless för länge innan vi lämnar över till Han. Men bättre sent än aldrig!

Jag vet att inget område är omöjligt för Gud att lösa. Därför finns det ingen som helst anledning att inte i allt vända sig till Gud i bön.

Och det är bra att påminna sig om. Igen och igen.

och igen.

Vad gör man inte för världens bästa festival? Skämmer ut sig med en fånig video inför biljettprishöjningen? Japp inga problem.

Och eftersom jag tycker att frizon är så himla bra så vill jag uppmana dig som läser min blogg att passa på att köpa biljett. Skulle du ha svårt att komma ifrån jobbet i år så vill jag starkt uppmana dig till att lägga semestern annorlunda nästa år. Den här videon är bara en av anledningarna.

1999 åkte jag iväg till närkeslätten för några vänner till mig var med och arrangerade en ny kristen festival. Jag hade packat ned mina slitna adidas skor. Mina egensydda byxor i vindtyg och min omgjord t-shirt där jag hade broderat konstiga mönster på bröstet.

Vi åkte i mina föräldrars gamla volvo och vi sov i bilen och i ett tält som vi hade tagit med oss. Vädret var perfekt, soligt och varmt.

Vi var inte så många på festivalen. Minns inte men tror inte vi var över 1000 personer ens. Men det var en riktigt häftig stämning. Sköna konserter och inspirerande möten och seminarier. Det som gjorde störst intryck på mig var mångfalden. Att det fanns så många kristna som såg ut och betedde sig på så olika sätt.

Själv hade jag tappat tron och hoppet på Gud. Jag var låst i alla beteendemönster och frikyrkokultur som präglade min uppväxt. Att man kunde ha svart hår, nyckelkedja på höften tatueringar och samtidigt vara radikal troende gick inte ihop med vad jag lärt mig.

Framför scenen dansade vi och sjöng. Vi hoppade oss svettiga och sög åt oss av tal om att Gud kallat oss till något speciellt i det här landet. Precis sådana som vi var.

Sista kvällen på frizon tog jag världens och livets viktigaste beslut. Jag gick fram till scenen för att ta beslut om att bli en efterföljare till Jesus Kristus. Med allt det jag hade inom mig. Alla gåvor, all längtan.

10 år senare är den upplevelsen fortfarande det jag återkommer till. Hela tiden. Den största nåden.

Och jag som trodde att de hektiska dagarna/veckorna var förbi. Det blir nog inte lugnt förrän semestern är här. Och som den är efterlängtad. I år ska jag verkligen inte göra något annat projekt än att vara ledig och ta igen mig. Tror jag är värd det.

 

Då ska jag leka med min nya kamera och ta en massa närbilder på saker.

 

 

Och så ska jag åka på utflykt till platser som ger frid och inspiration som Tullgarns slott en bit från mittt barndomshem.

 

 

Jag ska ta långa promenader i trollskogen där jag lekt hela min uppväxt.

 

 

Och andas in skogens alla dofter.

 

 

Där ska jag prata länge med Gud. Vi brukar göra det där när vi är ensamma Han och jag.

Jag har börjat läsa dagliga andakter i en bok som heter "Fånga dagen med Dietrich Bonhoeffer". Dietrich Bonhoeffer var en präst/teolog som under 2a världskriget avrättades för hans motstånd mot nazismen. Inspirerande bara det.

I psaltaren kan man läsa om hur David stred mot sina fiender. Hur han bad Gud om hjälp att besegra dem. Hur han önskade livet ur dem och sedan sökte skydd hos Gud. Jag har funderat mycket på det och min relation till ordet. Hur de psalmerna kan tala i mitt liv. För de gör det väldigt mycket men jag har på något sätt bortsett från hans tal om fiender.

Men så insåg jag härom dagen vad det handlar om för min del. Det handlar inte om mänskliga fiender som jag slåss mot. Min strid står mot oro, mardrömmar, känsla av utsatthet och övergivenhet. Jag slåss mot ångest och ord som vill bryta ned min själ och mitt inre.

Och där kan jag använda mig av samma gamla ord som David använt sig av i psalmerna. I trots reser jag mig upp och sätter på mig min sköld som skydd. I trots står jag emot varje attack som vill få mig att falla. Min trotsighet vilar i kunskapen om att Gud är större än det här. Jag vet att mitt liv ligger i Guds händer. Jag vet att vad som än mig väntar så är Gud med. Jag är inte ensam, Han är min vän och räddare. Och så länge jag håller mig nära Honom så kommer allt att bli bra. Hur det än blir.

Att Fadern springer mig till mötes och älskar mig oavsett mina sprickor är inte samma sak som att mina sprickor är ok.

Det är viktigt att poängtera. Att det inte är ok att vara sårad, leva i oförlåtelse och bitterhet. Vi är älskade precis som dem vi är. Men det är inte samma sak som att vi är ok som sårade och trasiga individer.

Nej Gud kan och vill göra oss hela, Han kan och vill läka våra själsliga sår så att vi mår bra. För Gud kan det och Han vill. Men du måste inte vara perfekt och hel för att närma dig Honom. Han tar emot dig där du är i skärvorna. Men Gud skulle aldrig nöja sig med att du blir kvar där i det krossade. Han vill plocka upp skärvorna och sätta dem på rätt plats igen.

Det är svårt och jobbigt. Det kräver tid. Det kräver förtroende för att Gud vill oss väl. Och det kräver att vi förstår att de skärvor som är vi kan bli till något helt och vackert och bra.

" Liknelsen om det förlorade fåret.

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: "Den mannen umgås med syndare och äter med dem." Då gav han dem denna liknelse: "Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig." Läs fortsättningen här.

I ett utanförskap är det lätt att känna sig förkastad. Man är avskuren en del av livet och världen och tror sig inte höra hemma bland de övriga. Ibland kan det till och med vara så att man inte vill vara en del av det. För man vill inte riskera att bli avslöjad som en som inte tillhör. Man vill inte riskera att bli sårad. När man lever i ett utanförskap, oavsett vad man är utanför, kan det vara lätt att tro att Gud endast gäller för de som är innanför. De lyckade som verkar ha det så bra. De som inte snubblar lika lätt eller som inte har särskilt många bekymmer. Det är ju iallafall det man tror om de som verkar vara innanför, att deras liv är perfekta.

 

Och ibland känns det som att vi i kyrkan agerar precis så. Vi vill vara den här innanförgemenskapen där allt verkar perfekt och fint. Vi vill så gärna tillhöra att vi kan gå med på ytlig gemenskap för att inte riskera att visa sprickorna i fasaden. Eftersom vi tror att gemenskapen består av felfria.

Vi har därför svårt att identifiera oss med de förlorade. Fåret kanske har sig själv att skylla? Fåret hittade kanske något spännande att leka med eller ett riktigt fint ställe att äta på? Eller så halkade fåret och hamnade på en avsats och blev därmed avskärmad från övriga flocken. De övriga som skött sig och följt fåraherden skulle ha all anledning att bli sura och frustrerade. Och egentligen vem orkar bry sig över ett enda får när man har 99 till? Majoriteten vinner är det inte så?

Jesus berättar att fåraherden skulle lämna de 99 fåren bara för att leta rätt på det där enda fåret som hamnat vilse. Dessutom skulle fåraherden lyfta upp fåret som gått vilse och bära det hela vägen tillbaks till resten av flocken. Senare skulle fåraherden ställa till med fest enkom för att han hittat rätt på det vilsna fåret. Sånt engagemang och sådan omsorg över det som var förlorat!

Liknelsen om den förlorade sonen har samma poäng. Den yngste sonen drar hemifrån med sitt arv och festar upp det på kort tid. Han hamnar i knipa på grund av sitt festande. Hemma går storebrorsan och är duktig och perfekt. Han gör allt för att behaga sin pappa och tänker bittert på sin bror som dragit hemifrån och festar bort alla pengar. Storebrodern har all rätt att tycka att lillbrorsan är respektlös och att han förtjänar den knipa han hamnat i. När lillebrorsan till slut tänker att det kanske finns någon chans för honom att komma hem. Åtminstone som tjänare, han har ju förbrukat sin rätt att vara son i huset. Så börjar han sakta gå hemåt. Hemma går storebrodern och muttrar för så himla kul har han inte och det känns som hans liv bara går ut på att göra sin pappa glad.

När så Fadern skymtar yngsta sonen på vägen finns det ingen tvekan om Faderns kärlek. Han rusar sonen till mötes och ställer till med fest.

Vad beror det här på? Att vi får liknelser om att den som gått vilse är så mycket värd? Jo jag tror det är så för att vi inte ska tvivla på att Guds kärlek till oss är så stor. Inget utanförskap är för stort, att du snubblar på vägen och att din fasad har sprickor gör inte Guds kärlek mindre. Faderns kärlek är oförändrad oavsett vart livet lett oss. Han räknar inte skrapsår och våra brister. Utan han springer oss till mötes med öppen famn längtandes efter vår gemenskap.

Det var väldigt inspirerande att läsa om evangelistveckan häromdagen om hur pingströrelsen hämtar flera olika exempel från församlingar i Sverige. Men framförallt var det roligt att läsa att man nu äntligen kommit på vad som är den perfekta mallen för att bli en levande församling som når ut. Nämligen den att tänka själv! Jag tror det krävs ett "Äntligen!" här.

Något så urgammalt och välbeprövat sätt blir återigen upplyft som det mest effektiva sättet. Alla mallar och koncept som fungerar på sina håll i all ära men till slut så har vi inte mer att jobba med än det vi själva har, tillsammans med Gud.

Det här tror jag gäller församling såväl som enskild kristen. Det absolut viktigaste för att hålla dig levande och nå ut är att tillsammans med Gud tänka själv. Använd inte färdiga mallar i ren lathet eller för att ingen gått där innan. Lita på att Gud är med dig.

För 10 år sedan när jag satt i bibelskolebänken lärde jag mig något (som nästan är det enda jag har kvar från det året) "Det är bara döda fiskar som simmar med strömmen". Nu vet jag inte om det är vetenskapligt bevisat men det är en väldigt talande bild!

Det är lätt att dras med i olika rörelser som säger att det är så här man ska göra för att få väckelse. Eller det är så här du ska be för att bli helad. Det är kanske lättare att lyssna och efterapa än att själv läsa sig till. Och man vill ju inte gärna missa något Gud gör.

Men det är lätt att tröttna på sensationskristendomen och vad finns kvar när vågorna ebbat ut? Jag brukar likna Gud med en vägg, en vägg som står fast oavsett tider och väder. Som fungerar som stöd, skydd och påminnelse om det eviga. För oavsett hur livet ser ut för oss och oavsett vad som händer i världen så är Gud alltid likadan Han ändras inte. Och min erfarenhet är att Gud står kvar när allting annat faller. Därför har jag satt i system att framförallt annat hämta styrka och inspiration till mitt Guds liv i den enda skrift som är något att ha och det är Bibeln. Där finns en rikedom som det kan ta år att se. Du kan läsa samma bibelord tusen gånger och det är inte förrän sista gången som du upplever hur texten får ett sammanhang som talar till ditt liv. Men det tar kanske lite längre tid än att ta över en mall från Amerikat.