yosofine

OK jag måste erkänna att jag inte var ett dugg sugen på snön när den började komma igår. Jag jobbade sent och frös hela kvällen och till råga på allt så ska det börja snöa. Dags att plocka fram vinterjackan.

Men nu när det landat lite i mig och på marken och en natt med god sömn passerat.. Så kan jag faktiskt känna att det är rätt ok att gå mot vintertider. Framförallt just nu för det innebär juletider. Jag är ju en pysselkärring och vill alltid vid jul pyssla så mycket som bara går. Jag och min Käresta har startat en liten jultradition där vi gör iordning en riktig julgodis korg åt våra familjer. Vi bakar kakor och gör olika typer av godis som vi sedan låter alla festa loss på. Självklart är allt inslaget i fina paket och påsar.

Jag har i samband med denna tid börjat söka ny inspiration till julpyssel. Mitt jobb kräver ju att jag har bra pysselidéer och då vi i år ska satsa hårt på julstämning och julpyssel så måste jag vara laddad med en del idéer. Jag har därför sökt på www efter inspiration och jag måste säga att det finns mycket kreativitet därute!

Kolla bara.

Goda vänner och inspiratörer i tron och livet:

Kristenunderjord


Har aldrig varit med om maken i fråga om estetisk inspiration:

Krisatomic


Sen är ju den här bara för underbar:

underbaraclara


Allt för denna gång!

Vad är nåd egentligen? Vad betyder det och vad spelar det för roll för mig i mitt liv? Är man uppvuxen i en familj som erkänner sig som kristen är relationen till nåd något lite komplicerat. Jag menar vad exakt får man vara med om som får en att förstå att det är ute med mig utan Guds nåd för mitt liv? Exakt vad i kärnfamiljen och de fina betygen gör att man känner att det är kört? Exakt vad är det i den trygga miljön i kyrkan där vi får lära oss om synd och världen och lär oss att undvika alla "faror" som världen innehåller? Vi har byggt upp ett system som gör oss till lata bänkvärmare utan någon förståelse för vad livet egentligen handlar om.

Förrän något händer.

När en nära anhörig dör, 40 års krisen eller höstdepressionen är framme är det helt plötsligt inte lika enkelt att hurra för Guds eviga kärlek och allsmäktighet. Exakt vad betyder det just här just nu?!!!

Jag anser att det är just då som livet med Kristus blir som mest intressant. Det är just där i krisen, när allt skiter sig och inte går åt rätt håll som vår relation till världen och dess skapare ställs på spel. Vem är Gud och varför har Han inte skyddat mig från dessa hemskheter? Varför drabbas jag som aldrig gjort något syndigt eller dumt i hela mitt liv? Varför jag?!!

Jo därför att det är vad det är att vara människa. Det äventyrar inte vår relation till Gud utan det är just det som definierar vår relation. Jag måste inse och förstå min plats, jag är en människa i världen och Gud är Gud. Guds storhet och trofasthet vacklar inte bara för att min värld har rasat samman. Det är ju just det som är nåden. Gud står fast, Han är densammme och Han älskar fortfarande precis lika mycket. Det är inte kört, det är inte ute med oss. Det finns en Gud.

Idag var jag med om frosten för första gången i höst. Det är alltid så speciellt tycker jag. Just denna gång var jag och min Käresta på väg för att handla mat till hemresan imorgon då vi upptäckte att vi var tvugna att skrapa alla rutor på bilen.

Vi har varit på en resa genom landet som också inte kan låta bli att också vara en liten tidresa. Men det var inte så farligt denna gång mot vad det brukar kunna vara. Den här helgen har jag njutit av att träffa kära vänner och återse gamla platser. Ibland känns det trångt men nu kändes det skönt och lugnt. Det var väl mest för att vi inte planerat in så mycket och för att jag slapp träffa alla i en hysterisk "åh är du här?!"-konversation. Skönt att bara få sitta ned och se på Idol med favoriterna.

Det blir också så tydligt hur livet för en till olika platser i olika tider. Jag tycker väldigt mycket om det. Det ger utrymme för förändring och utveckling. Vi konstaterade att det kändes som att vi avancerat sen vi flyttade. Vi har ökat våra möjligheter till mognad och till arbete på ett sätt som inte var möjligt i vår gamla hemstad. Samtidigt är det vemodigt. Alla mina fina vänner som man aldrig tillåts träffa. Det känns ensamt samtidigt som jag känner stor tacksamhet till de vänskaper jag har kvar. Det är fint att kunna mötas när som och aldrig behöva börja om från början utan istället ta vid där vi senast sågs. Det är sann vänskap, det är livsglädje.

Jag blir alltid lite filosofisk såna här gånger men har inte tid att skriva mer nu. Dags att sova för imorgon ska vi hem. Hem till vår nya hemstad och till en vardag som vi faktiskt trivs med riktigt mycket. Trots stressen.

Är det att bära ett namn? Att upprätthålla en ordning? Att hålla liv i gamla traditioner? Att hånas för sin nördighet? Att bli mobbad för sin konservatism?

Nej jag tror att det är något annat det innebär. Jag tror det handlar om liv. Jag tror att det handlar om att följa efter Honom som gav oss namnet nämligen Kristus. Jesus Kristus är förebilden. Det är inte så svårt att förstå vilket liv som kommer av att följa en sådan person. Många känner till Jesus och vad Han sade och gjorde. Han var så sjukt radikal och sträng mot det som var orätt. Han visade hur man kunde leva ett annorlunda liv som inte trånade efter materialism eller egoism utan där människan kunde leva tillfreds med både tid och medmänniska.

Jag blir förvirrad när jag sedan ser på Kristi Kropp på jorden eftersom det alltför ofta läggs tid på sådant som inte är relevant i det långa loppet. Men jag vet att jag inte är ensam om att uppleva det så här och det ger mig tröst. Även om det inte ger mig en stabil församlingsgemenskap än så kanske det inte dröjer så länge?!

Vad säger du, vad är det att vara en kristen?

Jag har börjat ta itu med höstens stora mysfaktor. Nämligen att läsa böcker. Jag börjar med att läsa klart Runar Eldebos "Det är inte livet jag brottas med - det är Gud". Den e väldigt tänkvärd.

Men jag tänker också ta itu med några andra svenska författare. Näst på tur är Marcus Birro som jag tycker e så sjukt klockren. Kolla in Murcus Birros sida, där kan du även klicka på länk till premiären för kvällsöppet där han kommer medverka framöver. Han är som en röst från en annan tid.

Den här hösten är det dags att åter låta författarliv inspirera mig. Jag har ofta om hösten haft sådana perioder då jag bor tidvis på biblioteket för att leta upp en ny guldklimp. Det var så jag hittade Linda Skugge en gång för över 10 år sedan och det  var så jag fann Christine Falkenland också för över 10 år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg känslan då jag stod i skolans bibliotek och höll Skugges samlade krönikor i min hand. Biblioteksskatt.

Falkenland var min stora hjälp och inspiration under de första åren på gymnasiet. Jag mådde rätt dåligt och jag hittade ingen kristen förebild som kunde prata om mörkret och ångesten. Fanns ingen förrän jag hittade Falkenland. Hon är och stannar kvar som stor inspiratör. Om du vill kan du läsa hennes krönikor på Dagens hemsida. Ibland måste man inte prata om hur bra allt blir sen eller att det kommer ljus efter mörkret. Ibland måste man också bara få leva där i sorgen och ångesten och veta att det hör livet till.

Tack Herre för solen som lyser upp min dag. Utan den visste jag inte riktning.

Vissa dagar eller perioder känns allt konstigt. Kroppen är inte riktigt med, det gör ont och känns konstigt och hjärnan stretar emot. Hjärtat bultar och tankar kommer om att jag inte är värd något. Det blir en hopplöshet som lägger sig över mig och jag finner ingen utväg. Det är som att någon stängt in mig i ett uppochnedvänt glas och luften håller på att ta slut. När det är nära till sista andetaget lyfter någon på glaset i hånskratt, de har mig i sitt våld.

Jag vet att jag är starkare än så och jag vet att Gud är god och att ingenting är omöjligt för Honom. Men vissa dagar biter inte den kunskapen på min verklighet som jag befinner mig i. Det enda som hjälper då är att kura ihop och tänka alla tråkiga tankar på en gång så jag får gråta en stund. Efter det brukar det kunna släppa. Eller så lägger jag mig sorgtyngd. Mitt hjärta bär på så många sorger, både personliga och världsvida. Jag sörjer alla barn som inte har föräldrar som älskar dem och vill deras bästa. Jag sörjer alla egoistiska tjänstemän som gör affärer som om det inte finns någon morgondag. Jag sörjer skolor som inte förmår att stoppa mobbing. Jag sörjer tonåringar som inte ser någon väg ut och som istället agerar ut sin ilska på allt och alla men mest mot sig själva.

Men jag har också egna sår som måste sörjas och bearbetas. En del kommer alltid att finnas där. Jag har alltid varit sådan så jag tror inte det är något speciellt egentligen. Eller jag vet att en del har med vissa saker att göra. Men en del av den sorg jag bär på är medfödd den finns där och får mig att tänka annorlunda. Jag vill inte ens försöka tänka som andra för det utestänger sorgen. Jag har lärt mig uppskatta den. Den ger mig en verklig bild av livet och det vill jag inte vara utan. Jag tror inte att ett liv ska vara utan sorg lika lite som den ska vara utan glädje.

Jag har en inre press på mig att göra mer än jag fömår. Då blir dessa dagar än tyngre eftersom jag inte hinner eller orkar allt det jag egentligen borde göra om jag skulle vara en riktig människa. Istället blir jag skamtyngd och ber om ursäkt för min exitens. Såna här dagar måste jag börja väldigt grundläggande och förklara för mig själv att jag är en vanlig människa som alla andra som gör sitt bästa. Men det som är mest effektivt är att tvinga mig ut i naturen för där är det så självklart att jag är en del av något som hela tiden pågår som hela tiden växer och som aldrig aldrig någonsin blir helt klart.

Jag såg en bit av söndagsgudstjänsten på svt idag. Det var från ngn form av ortodox gudstjänst. Jag blev påmind om min uppväxt i en mellanstor stad där det finns några stycken ortodoxa kyrkor. De ekumeniska relationerna var lika med noll när jag växte upp. Jag fick lära mig att det bara var vi i vår kyrka som trodde rätt. Jag har fått lära mig massor sen den tiden.

En av de saker som jag lärt mig att uppskatta och som jag blev påmind om imorse var alla människor som lär sig en viss form av kyrklig tradition. Utifrån kan man tycka att det ser märkligt ut och att det är konstigt. Men när man lär sig betydelsen av olika handlingar och ord så blir det så vackert. Det finns ett djup i Herrens godhet och i kyrkans traditioner. Det är vackert att Guds folk är så olika.  Det är vackert att något har bevarats på samma sätt i alla år och att det finns folk som för vidare ord och handlingar från generation till generation. Samtidigt är det viktigt att det ska finnas liv. Det är viktigt att vi vågar släppa fram livet och innerligheten i våra ord och handlingar. Och där är traditionen och den nya generationens behov av att lära känna den oerhört viktig. Det finns en fara när vi ska "popa" till saker så en yngre generation ska uppskatta det istället för att visa djupet i innebörden. Jag har inte längtat efter yta i mina dagar jag har älskat djupet. Ytan har aldrig varit särskilt intressant i kyrkan för man har sällan haft så stor koll. Däremot finns det ett djup som världen utanför inte kan erbjuda. Det finns rötter i historien och det finns förståelse för människans djupaste frågor. Det är det som är intressant med kyrkan inte strålkastarna och rökmaskinerna. Tyvärr är det inte lika ofta man satsar på det där, på livets frågor och på vad allt egentligen handlar om. Man satsar istället mycket på ytan, vilka handlingar som är goda eller onda osv vilken lära som är mest rätt osv. Jag kan sörja att vi inte jobbar mer med djupet eftersom det är där vi har vår skatt.

Det är nog mest därför jag skriver också. För att någonstans få utlopp för de tankar och frågor som finns inom mig.

På cykeltur genom en höstig stad. På min fina och älskade cykel. Den har jag ärvt av min Farfar. När jag var liten brukade han skjutsa mig på pakethållaren genom hjorthagen i Mariefred.


Parken jag cyklar förbi varje gång jag ska till stan. Parker är min stora räddning i stan det finns så många andhål där jag kan strosa runt bland planteringar eller ligga på gräsmattan och sola.


Det finns något magisk romantiskt poetiskt över hösten. Även om den är ett säkert tecken på ångestvinter så är det ändå något i mig som får mig att mysa.


Som sagt något romantiskt poetiskt magiskt och alldeles underbart.

Nu går jag mot lugnare tider. Jag har sagt det ett tag men nu börjar jag märka att det inte är lika fullt på schemat som det har varit. Kanske har jag nu tid att satsa på mina rester så jag kan ta ut min examen sen? Jag har några ångestarbeten kvar som jag bara måste göra. De känns som de ultimata proven på om jag är värdig en universitets examen i teologi. Vet inte vad det är men det känns så befriande att få hålla på med något helt annat. Just nu är det väldigt sällan min hjärna snurrar angående någon teologisk diskussion. Jag är numera fullt upptagen med att leva mitt i den.

Ikväll ska vi åter träffas på vår Café/bar för att prata liv och tro och dela med oss av våra liv. Dessa träffar börjar bli viktiga för mig.

Det är nu snart 5 år sedan jag insåg att jag led av ett trauma från barndomen. 5 år är lång tid och det känns som jag inombords har blivit en helt ny människa. Jag kan inte beskriva vilken glädje det ger mig. Idag sover jag en hel natt utan att vakna med ont i magen och bultande hjärta. Då var det vardag och den blev bara värre. Att ett liv så dramatiskt kan förändras är jag ett bevis på. Allt började med ett avslöjande för mig själv och för andra. Kanske kan jag berätta mer en annan gång.

Det vackra 20tals pannbandet jag gjort såldes i lördags för 150kr. Men det går fortf att beställa en sådan i valfri färg. Kontakta [email protected]



Fina små smycken som var till försäljning i lördags.



Precis innan vi öppnar portarna för ännu en populär designmarknad i Cafét. Sålde även börsar både virkade och i tyg.

Nästa designmarknad är 27 november 12-18.

Jag fick tidningen innan jag riktigt ville gå upp så jag hämtade Dagen och la mig i sängen igen för att läsa den. Men det tog inte lång tid innan jag reste mig upp i frustration. Rickard Alvarsson skrev på Dagens sista sida om vad kyrkan måste göra för att locka till sig den yngre generation 80- och 90-talisterna. Jag tror inte han var helt allvarlig med denna krönika och ändå blir jag så irriterad.

Nu kanske jag har helt fel men anledningen till att man vill gå till Kyrkan är väl för att möta Gud? Anledningen till att man vill engagera sig i något som har med Kyrkan att göra har väl med att man mött Gud att göra? Det är iallafall varför jag går till Kyrkan. Jag skulle inte gå dit om det inte hade med Gud att göra (Och det är tyvärr många gånger därför jag inte går). Därför är det så sjukt självklart för mig att det vi ska hålla på med i Kyrkan är att skapa utrymme för Gud att möta Hans folk. Och jag tror att Gud vet hur man berör en 20åring lika bra som en 55åring. Gud har inga problem att nå olika generationer varför ska vi låtsas som att vi har det?

För när allt kommer till så är det Gudsmötet som ger mersmak och som påverkar och då spelar det ingen roll om det var en lovsång, segerton eller vanlig förkunnelse som lockade fram mötet.

Det jag saknar och upplever som den största bristen i Kyrkan är just tiden att möta Gud. Vi skyndar alltid vidare till nästa programpunkt och sen vill vi hem så fort vi kan för att äta vår goda söndagsstek. Men det är inte bara det. De stora församlingarnas ytliga relationer lockar inte fram sårbarheten och allvaret som ett Gudsmöte innebär. Vi känner inte bänkgrannarna tillräckligt för att våga be om förbön och vi vågar inte släppa fram gråten av rädsla för vad andra ska tycka. Och skulle det någongång ändå hända så är våra liv så fullspäckade ändå att vi inte orkar göra de förändringar som vi skulle behöva för att leva ett liv som lämnar utrymme för Guds tilltal. Vi fyller istället kyrkan med verksamheter som kan underhålla så pass att ingen frågar efter de viktiga frågorna. Vi fyller våra liv med engagemang för allt utom det som berör oss djupast eftersom det gör att vi kan fortsätta fly ett tag till. Och vi frågar absolut inte dem som lämnar varför de gör det eftersom det kan skada vår fina idyll som kallas kristenhet.

Jag längtar efter en församling som lever i vardagen i samhället och som låter verksamheten ske i hemmen. Tänk om vi kunde ha "alpharupper" i våra hem och bjuda hem grannar och arbetskamrater för samtal om livet och tron? Tänk om husgruppen kunde träffas ute på ett café istället för innanför de trygga väggarna hemma så att vi kunde spränga bort det privata från vår tro och låta det handla om varje sekund i våra liv. Tänk om gudstjänsten fick bli en glädjehögtid där vi möts som Guds efterföljare och där vi kan falla ned inför nådens tron tillsammans enade i vår vetskap om vårt förfall och vår hjälplöshet?!

Om jag inte minns fel så var det så det började för de flesta av våra kristna rörelser.

MIn sena frukost med min mugg.


MIn underbart fina lampa

Jag har undrat ett tag vad ordet på min Pragmugg betyder. Igår letade jag efter en tjeckisk ordbok som kanske kunde ge mig ett svar. Det fick jag också, Moje betyder min på tjeckiska. Min kopp. Det var fint tycker jag. Jag har ofta svårt för det där med att säga att något är mitt. Att tiden är min och inte till allas förfogande. Helgen är min. Den lediga dagen är min. Jag försöker lära mig att ge mig själv egen tid som bara är min. Jag skaffade ny telefon förra veckan i detta syfte. Min telefon med telefonnummer som jag haft i 10 år var alltid på och till allas förfogande. Jag kände det som att jag aldrig var ledig. Skulle jag stänga av telefonen skulle ingen nå mig inte ens i familjeärenden. Så ville jag inte ha det. Jag har därför skaffat mig en ny telefon och passade på att ta en med bra musikprogram och kamera. Jag ska strax bjuda på lite bilder i från den.

Men innan dess vill jag passa på att tipsa om en artist som spelas mycket just nu.

one man freak show

Det är riktigt höst idag. Jag blir skrämd över hur jag har så dålig kontroll över tiden och vad den gör med mig. Jag hinner inte med att njuta av höstsolen eftersom jag alltid är på väg någonstans. Jag längtar efter att få möjligheten att bara stanna upp. Min bloggtid är lite av en sådan tid, då stannar jag upp och sätter en av mina tankar på papper.

De senaste dagarna har jag tänkt på hur vi formas som människor. Allt jag varit med om och allt jag lärt mig kommer från det som varit. Det är all tid bakom mig som gjort mig till den jag är idag. Det är både skrämmande och fantastiskt. Jag tror att vi människor har möjlighet att lära oss av det som varit och låta det vi varit med om bli en berikande erfarenhet och egenskap i våra liv. Men först innan den blir det måste vi sätta ord på det vi varit med om och bearbeta.  Vad är det att bearbeta? Jag tror det är olika för olika människor men främst tror jag det handlar om att ge något en extra tanke. Att gå under en längre tid och tänka och känna inför just det man varit med om. Det är också viktigt att man i den perioden inser att man överlevt och tagit sig vidare. Det kan ofta vara en räddning.

En sån här sak som präglat kanske mer på ett negativt sätt är att jag är lärd att se omvärlden och mina relationer genom mina känslor. Jag vet saker därför att jag har en känsla för det. Det handlar inte om vetenskap och inte heller om tro (även om jag lärt mig att tro ska kännas på ett visst sätt). När jag var yngre trodde jag att ett Gudsmöte alltid var förknippat med starka känslor och någon form av kroppsligt uttryck. Jag trodde att Guds närvaro var något man kunde känna i kroppen. Jag trodde att kärlek var något som kändes jämt. Jag hade lärt mig hur världen var och hur den skulle kännas. Problemet var ju att jag inte är uppbyggd på samma sätt som den som lärde mig att tänka så här. Vi är ju olika och därför kan vi inte reagera exakt lika för varje del i våra liv. För någon är Guds närvaro riktigt påtaglig jämt för andra känns den aldrig. Det handlar inte om hur vi känner. Guds närvaro är ett faktum. Jag har därför börjat utgå ifrån vissa saker oavsett hur jag känner inför dem. Jag utgår tillexempel ifrån att jag är älskad villkorslöst även om jag nästan aldrig känner det så.

Det är så det måste gå till, vi kan inte leva våra liv efter enbart efter våra känslor för de är som vinden. Vi måste bygga djupare nedåt bygga en grund som håller genom allt. Den grunden byggs inte på känslor eller antaganden. Den byggs av erfarenhet, ödmjukhet och Bibeln.