yosofine

Igår blev jag riktigt uppmuntrad när jag på första sidan av Dagen läser om hur skepparen på missionsbåten Elida vägrade flytta båten inför ett statsbesök från Kina. Hur han genom att våga stå kvar också stod upp för alla de som fängslas för sin tro i Kina.

"- Jag hörde bara häromdagen hur en kinesisk pastor fått 15 år i fängelse för att han läst Bibeln och bett med 500 personer i en lager­lokal. Då finns det alla skäl i världen att ställa sig upp och säga att det finns kristna i Sverige."

Och är det inte lite väl svenskt att vi i vår strävan efter att ta hänsyn tycker att det är helt ok att censurera och kväva åsikter. Eftersom att det kan vara "stötande". Hej och hå är det inte precis det som är yttrandefrihet och religionsfrihet? Att det alltid kommer finnas någon som kan stöta sig på det folk tror och tycker? Och att vi har kommit överens om att vi vill leva så för att allas frihet till tro och tanke är lika viktig?

Nu har jag burit på några tankar så länge att jag inte orkar hålla dem inne längre. Därför hamnar de här, öppna för diskussion, på mitt klotterplank.


Jag har växt upp i ett missionärshem. Vilket innebär att mina föräldrar både på eget håll och tillsammans har åkt ut till annat land som missionärer. Senast tog det med sig två barn (jag var ett av dem) och kom sen hem med ett till (han producerades och föddes i Liberia). Nu kom vi alla hem 1986 från senaste missionstrippen så jag vet inte hur mycket "missionärsfamilj" vi är längre...


Men jag har funderat på det där med missionärsbegrepppet. Har på sista tiden stött på titeln "blivande missionär" och det är för att det är precis så. Personen ska inom kort åka utomlands för att tjäna Herren på en annan plats än här i Sverige.


Men vad kallar vi oss här i Sverige som vill tjäna Herren på den plats där vi bor? Vad är det för skillnad på det vi gör om en är lärare i Addis Ababa och en annan lärare i Båstad? Blir man missionär genast när man lämnar sitt ursprungsland?

Till saken hör att mina föräldrar fortsatt leva ett liv där kontakten och vittnandet till personer utanför kyrkan är en naturlig del av livet. För mig har det kanske varit obekvämt men helt naturligt att mamma stannar och pratar själavård på ica eftersom hon mötte någon som hon tagit sig an. Eller att pappa jobbat nästan 50% utöver sitt vanliga jobb, med församlingens missions och ledarfrågor. Och när jag går längre bak i leden så ser jag Farfar och Farmor som la all sin lediga tid på att tjäna Herren. Sprida kristen litteratur, jobba idéellt i kyrkan osv. Och Mormor och Morfar, Morfar var visserligen pastor men ingen avlönad sådan, hans lön kom från att han även jobbade som målare. Mormor var hemma med 7 barn och sedan arbetade hon inom vården. Mormors engagemang för Gud i sin vardag visade sig genom hennes dagliga böner för allt och alla hon kände, genom engagemang i kyrkan (så länge hon kunde ta sig dit) med mera. Så länge mina mor och far föräldrar kunde så tog de sig till kyrkan eftersom det var deras liv. Det ingick.


Så ser jag på missionären igen. Vad är det som skiljer en missionär från mina far och mor föräldrar? Eller vad är det som skiljer mina föräldrar nu mot en missionär?


Det jag kommer fram till, men jag kan ha fel, är att vi i Sverige glömt bort att det kristna livet innebär en missionärs livsstil. Kalla det efterföljelse eller aktivt kristen, men det är att vara missionär. Att gå ut och göra hela världen till lärjungar/efterföljare.

Vi tar det så bokstavligt. För att kunna göra folk till lärjungar måste jag alltså åka ut till något land ute i världen. För det land där jag befinner mig och de olika världar som jag cyklar igenom till jobbet de räknas inte om man vill vara missionär. Eller?!

Jag tror att vare sig vi vill eller inte så är det här vad det är att vara kristen. Alla är inte evangelister men alla har fått som sin kallelse att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Vi blir kanske sårade av svenskarnas ointresse för vår frikyrkokultur. Men sluta bli det. Jesus är lika intressant för oss som för dem. Hur vi förpackar honom är inte lika intressant. Vårt uppdrag som missionärer är att genom att förstå kulturen kunna berätta om Jesus på ett relevant sätt så att de jag vill nå förstår mig. Om vi inte vet hur vi kommunicerar med våra landsmän hur kan vi då tro att vi ska lyckas utomlands?

Eller vad tror du?

Att Fadern springer mig till mötes och älskar mig oavsett mina sprickor är inte samma sak som att mina sprickor är ok.

Det är viktigt att poängtera. Att det inte är ok att vara sårad, leva i oförlåtelse och bitterhet. Vi är älskade precis som dem vi är. Men det är inte samma sak som att vi är ok som sårade och trasiga individer.

Nej Gud kan och vill göra oss hela, Han kan och vill läka våra själsliga sår så att vi mår bra. För Gud kan det och Han vill. Men du måste inte vara perfekt och hel för att närma dig Honom. Han tar emot dig där du är i skärvorna. Men Gud skulle aldrig nöja sig med att du blir kvar där i det krossade. Han vill plocka upp skärvorna och sätta dem på rätt plats igen.

Det är svårt och jobbigt. Det kräver tid. Det kräver förtroende för att Gud vill oss väl. Och det kräver att vi förstår att de skärvor som är vi kan bli till något helt och vackert och bra.

" Liknelsen om det förlorade fåret.

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: "Den mannen umgås med syndare och äter med dem." Då gav han dem denna liknelse: "Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig." Läs fortsättningen här.

I ett utanförskap är det lätt att känna sig förkastad. Man är avskuren en del av livet och världen och tror sig inte höra hemma bland de övriga. Ibland kan det till och med vara så att man inte vill vara en del av det. För man vill inte riskera att bli avslöjad som en som inte tillhör. Man vill inte riskera att bli sårad. När man lever i ett utanförskap, oavsett vad man är utanför, kan det vara lätt att tro att Gud endast gäller för de som är innanför. De lyckade som verkar ha det så bra. De som inte snubblar lika lätt eller som inte har särskilt många bekymmer. Det är ju iallafall det man tror om de som verkar vara innanför, att deras liv är perfekta.

 

Och ibland känns det som att vi i kyrkan agerar precis så. Vi vill vara den här innanförgemenskapen där allt verkar perfekt och fint. Vi vill så gärna tillhöra att vi kan gå med på ytlig gemenskap för att inte riskera att visa sprickorna i fasaden. Eftersom vi tror att gemenskapen består av felfria.

Vi har därför svårt att identifiera oss med de förlorade. Fåret kanske har sig själv att skylla? Fåret hittade kanske något spännande att leka med eller ett riktigt fint ställe att äta på? Eller så halkade fåret och hamnade på en avsats och blev därmed avskärmad från övriga flocken. De övriga som skött sig och följt fåraherden skulle ha all anledning att bli sura och frustrerade. Och egentligen vem orkar bry sig över ett enda får när man har 99 till? Majoriteten vinner är det inte så?

Jesus berättar att fåraherden skulle lämna de 99 fåren bara för att leta rätt på det där enda fåret som hamnat vilse. Dessutom skulle fåraherden lyfta upp fåret som gått vilse och bära det hela vägen tillbaks till resten av flocken. Senare skulle fåraherden ställa till med fest enkom för att han hittat rätt på det vilsna fåret. Sånt engagemang och sådan omsorg över det som var förlorat!

Liknelsen om den förlorade sonen har samma poäng. Den yngste sonen drar hemifrån med sitt arv och festar upp det på kort tid. Han hamnar i knipa på grund av sitt festande. Hemma går storebrorsan och är duktig och perfekt. Han gör allt för att behaga sin pappa och tänker bittert på sin bror som dragit hemifrån och festar bort alla pengar. Storebrodern har all rätt att tycka att lillbrorsan är respektlös och att han förtjänar den knipa han hamnat i. När lillebrorsan till slut tänker att det kanske finns någon chans för honom att komma hem. Åtminstone som tjänare, han har ju förbrukat sin rätt att vara son i huset. Så börjar han sakta gå hemåt. Hemma går storebrodern och muttrar för så himla kul har han inte och det känns som hans liv bara går ut på att göra sin pappa glad.

När så Fadern skymtar yngsta sonen på vägen finns det ingen tvekan om Faderns kärlek. Han rusar sonen till mötes och ställer till med fest.

Vad beror det här på? Att vi får liknelser om att den som gått vilse är så mycket värd? Jo jag tror det är så för att vi inte ska tvivla på att Guds kärlek till oss är så stor. Inget utanförskap är för stort, att du snubblar på vägen och att din fasad har sprickor gör inte Guds kärlek mindre. Faderns kärlek är oförändrad oavsett vart livet lett oss. Han räknar inte skrapsår och våra brister. Utan han springer oss till mötes med öppen famn längtandes efter vår gemenskap.

Något av det bästa med mitt jobb är att jag känner att jag är som klippt och skuren för det jag gör. Det är med stor tacksamhet jag inser att jag kommit i funktion och har en plats att växa på. Något som jag trivs nästan bäst med är också att få frigöra utrymme för andra att växa. Designtävlingen jag arrangerar är ett sådant exempel. Det är ett tillfälle för andra människor att få utrymme att synas, visa upp sin talang på och få uppmuntran i deras kreativitet.

Så länge jag kan minnas har jag haft brandtal till vänner och bekanta om att fortsätta följa sina drömmar, utveckla sina gåvor. Med besvikelse i tonåren såg jag hur många övergav drömmar och talanger för lite mer "säkra" kort. Det är inget fel i det. Men jag tror människan mår bra av att utforska och försöka nå längre än den säkraste vägen.

Jag är så glad och så stolt när reportaget (ca 3 min in i klippet) från designtävlingens avslutning visades på lokatv under gårdagen. Så glad över att se dessa härligt kreativa personer få en stund i rampljuset. Kanske kan det leda till att de vågar ännu mer?!

Jag har många drömmar kvar för mitt liv och jag hoppas att det kommer födas fler drömmar ju äldre jag blir. Därför att jag hittills upplevt att det lönat sig. Jag har varit med om så mycket roligt bara tack vare att jag vågat följa mina drömmar. Det jag gjorde som ung vad att bestämma var mitt säkra kort skulle vara. Jag bestämde mig och har sedan dess hållit fast vid det att Jesus får bli mitt säkra kort. Så länge jag håller mig nära Honom kan det bara bli bra. Även om vägarna ibland går genom öken och djupa dalar så är jag ändå alltid trygg. Jag har en säker plats i mitt liv och en utgångspunkt och den kräver inte så mkt av materiellt värde för att mitt liv ska fungera.

Så om det är något jag vill uppmuntra till så här i början på helgen så är det att fästa dina ögon på Jesus. För det kan faktiskt leda till att du går på vatten.

Gårdagen var riktigt rolig.
Klockan 11.00 anländer jag på jobbet och möter strax upp med reporter från SR och en av tjejerna som tävlade i designtävlingen. Vi åker tillsammans ut till butiken där kläderna ska visas på modevisning på kvällen. Vi blir intervjuade om hur det var under tävlingen. Vi visade upp kläderna som stod på utställning i butiken. Sen åkte vi tillbaks till stan.
Jag hade ett gäng ärenden innan jag skulle ut till butiken igen så jag cyklade på stan och köpte material och hämtade kläder som skulle visas på modevisningen. Jag hann fixa festligt kort till vinnaren och göra några infotavlor till jobbet innan jag drog vidare.
Vid halv fyra möter jag upp en av de ungdomar jag jobbar med i en cirkel och blir hämtade av vår vän på Bilda. Vi åker tillsammans ut till Bra&Begagnats stora butik i Nasta här i Örebro. Väl där peppar jag min supernervösa ungdom att vara med i modevisningen. Vi ser över ombyten och hur hon ska gå.  Jag tar hand om alla deltagare, visar var de ska vara, hur de ska gå och vad som kommer hända. Kl.17.00 var första modevisningen, först visade Bra&Begagnat upp kläder från sina butiker och sen var det dags för oss. Jag presenterade tjejerna och deras olika bidrag och sen fick publiken rösta på sin favorit. Vi räknade massor av röster och korade en vinnare.
Efter andra modevisningen (och ett hejdlöst shoppande från min sida, det var ju 50% rabatt i hela butiken) så fick vi Lokaltv att intervjua vinnaren. Sen packade vi ihop allt vårt och jag gick mot bussen.

Bussresan spenderades med en annan av ungdomarna jag jobbar med i cirkeln. Vi pratade tonårstid och klädstilar. Jag fick dela med mig av mina erfarenheter och uppmuntra till fortsatt utforskning av vad livet har att ge.

Väl i stan möter jag upp med goda vänner och kollar in tjejkvällen på stan (butikerna var öppna till 21.00).

När vi ska börja åka hemåt ringer telefonen. Kollega och kollektivist har en av våra stammisar kvar på jobbet. Han behöver någonstans att bo. Jag ringer och kollar med andra i kollektivet ifall vi kan ta hem han. Sen åker jag hem och förbereder en sängplats till en vilsen tonåring.

Jag hinner med ett 30min samtal med min Kära.
23.30 stupar jag sedan i säng.

Om livet skulle sammanfattas med en dag så tror jag denna ligger bra till i beskrivning.

Jag gillar att vänta in i det sista med att köpa nya prylar. Vill känna att jag använt dem väl. Det var ju inte riktigt det som hände med min mobil, men den blev helt plötsligt oanvändbar. Likaså kameran på mobilen.

Därför fick jag återgå till min digitalkamera och fota med den under en tid. Tills den för en vecka sedan dog. Den fotar riktigt konstnärliga bilder numera men det blir enformigt i längden.

Så det blir inte så mycket nya bilder på ett tag. Får försöka lösa det på olika sätt. Men som plåster på såren bjuder jag här på en bild från förr.

En helg full med häng och skaparkraft. Har haft en välbehövligt lugn helg. Fredagen gick i gemenskapens tecken, jag hälsade på missionsskolan och låtsades vara "potentiell elev" och sen hängde jag med K en stund på eftermiddagen innan han drog vidare på spex. Kvällen avslutades med en stund i verkstan för mig och sedan film tillsammans med nästan hela Måsen samt sköna goda vänner. Så otroligt fint!

Lördagen blev så en ännu mer kreativ dag. Jag inledde med några timmars jobb där jag förberedde ett kort föredrag jag ska hålla måndag och tisdag. Sen tog jag fram utemöblerna till framsidan eftersom snön helt plötsligt försvunnit och gett oss världens finaste uteplats. Har fortfarande inte riktigt vant mig med allt nytt utrymme vi fått tack vare att snön flyttat på sig. På eftermiddagen blev det några timmar i verkstan där jag knåpade ihop ett par nya pillerburkar. Det avslutades med tillverkning av tehuva. Sen inhandlade jag lördagsmys och fixade mat. Resten av lördagen tillbringades runt köksbordet. Vi samtalade om kyrkan, det kristna livet och rundade av med "Ticket to ride".

Idag har jag varit i kyrkan och hängt med K hela dagen! Lyxigt! Så helgen var välbehövligt lugn och sällskaplig. Jag har fyllt på tomma bägare och fått balans i kroppen. Känns oerhört skönt efter denna helgen men vill helst bara fortsätta några dagar till. Som tur är jobbar jag 4 dagars vecka så helgen är snart här igen!

Den här veckan är fullspäckad med roliga saker. Nästan hela denna vecka kommer jag arbeta och befinna mig på en secondhandbutik här i stan. Jag kommer jobba dubbelt ett par dagar för att riktigt känna att jag lever, halva dagen på seconhand och andra halvan på Cafét. Jag har haft en studiecirkel där vi har sorterat kläder och upprättat en "retro" avdelning. Det är verkligen så kul att få gräva i säckar efter guldkorn. Många fina plagg har vi hittat och de kommer snart ut i butik!!

Imorgon och på tisdag morgon ska jag berätta om studiecirkeln för de som arbetar på secondhandbutiken. Sen ska jag berätta lite kort vad som går hem i den yngre generationen när det kommer till 2ahands shopping. Känns bara hur kul som helst!

På torsdag är det så avslutning på designtävlingen jag arrangerade. Då ska vi ut till secondhandbutiken igen och visa upp tävlingsbidragen. Sedan kommer vi tillkännage vem som tar hem priset. Ska bli så roligt att få se kläderna på levande personer!

Det finns personligheter som aldrig är nöjda. Som alltid längtar bort till något annat.

Det är något jag inte riktigt kan förstå. För om man aldrig är nöjd med nuet kommer man ju inte bli nöjd med det nu som kommer sen heller. Det säger ju sig självt! Vad det än kan vara för tråkigt liv man har just nu så måste det finnas något att vara glad över som kan göra att man kan trivas ett tag. För hur det än är så blir det roligare att leva om man försöker trivas med det liv man har.

Man kanske ska fokusera mer på ett område som man gillar under en period då något annat i livet e jättetråkigt?

Jag tror t ex att singelskapet blir så mycket roligare att vara med om ifall man fokuserar på fördelarna med att vara singel. När man sedan väl är i ett förhållande blir det hemskt mycket roligare om man fokuserar på fördelarna med det. Istället för att se nackdelarna med båda civilstånden. Det gör ju ingen glad, minst av allt en själv.

Och är det så att man är ruggigt onöjd med sig själv. Att det finns saker man tycker e dåligt med ens egenheter och personlighet så är det inte svårare än att man kan ändra sig! Det kanske är svårare att ändra sig när man är i ett sammanhang där alla förväntar sig att man är på ett visst sätt. Ta en resa och kom tillbaks som en ny person! Jag tror att vi själva kan påverka vilka vi vill vara och jag tror det går att lära även gamla hundar att sitta.

Allt annat vore idiotiskt.

Nu är det åter nedräkning men mot något måhända än viktigare i en kristens liv. Nämligen påsken.
På byrån i hallen har jag bytt sida på min ikon från Etiopien. Nu är det Jesu korsfästelse som står i fokus. Tidigare var det Jesu födelse.

Jag har deltagit i fastan på olika sätt men det som känts viktigast har varit att jag lagt mer tid åt bön och gemenskap med Jesus. Tagit mig tid att läsa mer, lyssna mer, andas mer i närheten av Honom. Jag har frigjort mer utrymme i mitt liv åt längtan. Längtan efter ett mer levande liv med Jesus, efter mer av Hans kärlek i världen. Efter mer av Honom i mitt liv här och nu.

Maria Küchen skrev en bra krönika om att fastan gör vägen smalare. Fastan har fått ett sån "jag"-fokus menar hon genom att, jag avstår från sötsaker, jag shoppar inget nytt, jag drar ned på fet mat osv... Fastans fokus ska inte ligga på mig och det jag avstår. Själva poängen med fastan är något helt annat.

Nämligen att vägen smalnar och min uppmärksamhet riktas bort från mig själv och ut på världen. Där blicken lyfts upp från mitt eget och ut mot omvärlden.

Här kommer hennes poäng. ""Slit sönder era hjärtan, inte era kläder", står det om fastan i Skriften och jag tolkar det som att jag inte i första hand behöver demonstrera att jag fastar genom att avstå från olika saker. Visst är det nödvändigt att inte stänga sig mot omvärlden genom att tanklöst och självcentrerat frossa i mat, dryck eller shopping. Men det absolut primära är inte vad jag själv äter eller låter bli att äta, hur jag konsumerar media eller hur jag klär mig. Det primära är världens gråt, att den når mitt hjärta, att jag vågar och orkar ta in den.

Och det är klart att det blir svårt att äta kött under fastan om jag samtidigt hör djurens ljudlösa gråt från slakterierna. Det är klart det blir svårt att duka till festmåltid om jag samtidigt hör de svältandes gråt. Gråten från dem som inte har kläder eller tak över huvudet gör att jag tappar lusten att i onödan köpa nya saker till mig själv eller mitt hem, gråten från krigets offer gör att tv-underhållningens speedade låtsasglädje skär falskt och meningslöst i öronen."

Om det är något en kristen borde fira ordentligt så är det påsk enligt min åsikt. Därför att det är då som det stora för oss hände. Gud blev människa och offrade sig för vår skull. Hans död blev vårat liv. Därför blir fastan inför påsken så stark rent symbolisk. Mina öron och ögon öppnas för omvärlden. Världens sorg och smärta drabbar mig och avslutas med Guds sons död för allas vår skull till upprättelse och frihet för alla. Jesu uppståndelse blir sedan vårt hopp in i den trasiga världen. Att vi som efterföljare kan leva ut hoppet i världen att det finns räddning för alla att få. Att vi kan skärpa oss och sluta med orättfärdig handel, att vi kan behandla djur och natur med värdighet. Och att det finns hopp för mänskligheten.

Det var väldigt inspirerande att läsa om evangelistveckan häromdagen om hur pingströrelsen hämtar flera olika exempel från församlingar i Sverige. Men framförallt var det roligt att läsa att man nu äntligen kommit på vad som är den perfekta mallen för att bli en levande församling som når ut. Nämligen den att tänka själv! Jag tror det krävs ett "Äntligen!" här.

Något så urgammalt och välbeprövat sätt blir återigen upplyft som det mest effektiva sättet. Alla mallar och koncept som fungerar på sina håll i all ära men till slut så har vi inte mer att jobba med än det vi själva har, tillsammans med Gud.

Det här tror jag gäller församling såväl som enskild kristen. Det absolut viktigaste för att hålla dig levande och nå ut är att tillsammans med Gud tänka själv. Använd inte färdiga mallar i ren lathet eller för att ingen gått där innan. Lita på att Gud är med dig.

För 10 år sedan när jag satt i bibelskolebänken lärde jag mig något (som nästan är det enda jag har kvar från det året) "Det är bara döda fiskar som simmar med strömmen". Nu vet jag inte om det är vetenskapligt bevisat men det är en väldigt talande bild!

Det är lätt att dras med i olika rörelser som säger att det är så här man ska göra för att få väckelse. Eller det är så här du ska be för att bli helad. Det är kanske lättare att lyssna och efterapa än att själv läsa sig till. Och man vill ju inte gärna missa något Gud gör.

Men det är lätt att tröttna på sensationskristendomen och vad finns kvar när vågorna ebbat ut? Jag brukar likna Gud med en vägg, en vägg som står fast oavsett tider och väder. Som fungerar som stöd, skydd och påminnelse om det eviga. För oavsett hur livet ser ut för oss och oavsett vad som händer i världen så är Gud alltid likadan Han ändras inte. Och min erfarenhet är att Gud står kvar när allting annat faller. Därför har jag satt i system att framförallt annat hämta styrka och inspiration till mitt Guds liv i den enda skrift som är något att ha och det är Bibeln. Där finns en rikedom som det kan ta år att se. Du kan läsa samma bibelord tusen gånger och det är inte förrän sista gången som du upplever hur texten får ett sammanhang som talar till ditt liv. Men det tar kanske lite längre tid än att ta över en mall från Amerikat.

Det finns gott om sidor ute i cyberspace för den som vill inspireras till att göra saker själv istället för att köpa färdigt jämt. Min favvosida just nu luskar reda på sådana sidor och postar det på sin blogg. DIY or die heter sidan!

Nu är mina dagar i Umeå slut för den här gången. Dessa dagar har varit väldigt intensiva då jag försökt träffa vännerna så mycket som möjligt mellan föreläsningarna. Det har gått bra. Jag känner mig så rik och tacksam för alla vänner jag har.

Varje gång jag är uppe blir jag så inspirerad. Därför att livet är så sjukt förknippat med vardagen. Trots olika levnadsöden känns det inte som någon lever i väntan på bättre tider. Även om vi alla kanske gör det på ett eller annat sätt. När jag flyttade upp till Umeå upplevde jag direkt att nuet hade fler minuter än det hade i Stockholm. Det var som att här och nu kunde pågå hur länge som helst. Och "sen"-et var långt borta. Sen är det klart inte alltid så och klart jag kan romantisera min bild eftersom det är mig så kärt. Men jag tror verkligen tidsuppfattningen är annorlunda där mot andra delar i detta land.

Jag behövde det då. Och jag behövde det igen nu. Jag behövde bli påmind, uppmuntrad och inspirerad. Det blev jag så det bubblar över.

Här är ett par av mina intryck från sköna staden med de underbart kreativa vännerna. En liten hyllning.

 

Hemma hos Anna pågår full verksamhet inför sökningen till skola i Skellefteå. Beirut skrålar ut från högtalarna när vi talar om gamla och nya tider och jag begrundar staden hon byggt av frigolit. (ska försöka lägga ut den när jag förstått hur man för över bilder från nya mobilen.)

 

 

 

Nifflas är en skön figur som gör dataspel och otroligt skön musik. Långt klipp men då får man se hans roliga spel också!

 

Hm det här är nog min hyllning till allihop. Skönt gäng som gör sin grej.

 

Sist men inte minst vill jag bjuda på den skönaste inbjudningen jag sett till att komma på husgrupp. (Husgrupp är en mindre grupp knuten till en församling där syftet är att dela liv och vardag, typ.)

" Nu blire åka av ...BabaJaga, Tjännit, Vill mut och Kapar-Majkojm Inbjuder dig till sudanesisk dans, vapenvägran eller husgrupp. -Ta en kappsäck full med uppskov och släpa edra Välsignade snigelhus och radarlekamlar hit. Förvänta dig åtminstone jordens undergång och i värsta fall att du fikar, medans håret och naglarna växer obetydligt. Jesus kommer även att komma! Och han har för övrigt lovat att delta i både bönen och kommer förmodligen att leda lite lovsång, om tillfälle ges. Så de lär ju bli en tämligen speciell erfarenhet. Hör av dig om du ska komma eller inte. -Och du kan ju passa på å kolla med Jesus om ni kan samåka? MvH. /Förmodligen världens bästa människa,-alla kategorier..Tycker iallafall jag! Nej jag ändrade mig."

Är det ingen som tänker på att det är en skittråkig anledning till att församlingar slås ihop? Det är ju inte så att ekumenismen slagit församlingen med häpnad och att man helt plötsligt vill leva i enhet och välförstånd med de andra i en stad. Anledningen till att församlingar går ihop över samfundsgränser är ju för att församlingarna håller på att dö ut. Det är för få och för små för att orka fortsätta på egen hand. Det kostar för mycket pengar.

Det är inget positivt överhuvudtaget. Och att slå ihop församlingarna till en är ju egentligen inte heller det någon lösning.

Det är spännande att församlingar som tidigare kanske inte sett åt varandra nu vill mötas och till och med slå ihop gemenskapen. Men jag tycker det är dumt att det så sällan skrivs om det hemska anledningen till varför det händer.

Det blir på så bakvänt. Vi gläds åt ekumenismen och sporras av blandteologin som uppstår i församlingen när olika traditioner möts. Men vi glömmer att anledningen till det kommer med all sannolikhet bli vår död.

Det vore spännande om man för varje ihopslagen församling startar en ny i en av de övergivna lokalerna. På så sätt kan man ju fortfarande föra in nytt liv in i en utdöende församlingskultur samtidigt som de som kämpat i glesbygd får avlastning i en större gemenskap.

Den här veckan spenderar jag fyra dagar i Umeå. Min kära gamla hemstad. Nu är det snart lika längesedan jag flyttade härifrån som det var jag bodde här. Men de fyra år jag bodde här har jag hunnit med så mycket att det känns som det var en halv livstid.

Den senaste veckan har jag blivit ännu mer medveten om en sida hos mig. Den att jag alltid har en åsikt om allt, att jag alltid har en idé om hur man kan göra det annorlunda. I stort och smått intar jag nästan jämt en position. Jag förstår att det måste vara jobbigt för andra att leva med en sån människa. Som alltid har ett förslag på hur man kan göra det annorlunda.

Hör du inte hur du själv låter? "Varför tänker ni inte på oss äldre som ju faktiskt ännu är i majoritet i våra församlingar?" Är det inte konstigt att du som är av den äldre generationen är i majoritet i en församlingsrörelse som växte så det knakade när du var ung?

Jag tror, men jag kan ha fel, att en av anledningarna till att de äldre fortfarande är i majoritet är att man i över 20 år bråkat om vilken musikstil som ska spelas under gudstjänsterna.

BIG DEAL. Jag skiter i ärlighetens namn i vilken musik som spelas så länge Jesus är med.

"Många av våra vänner utanför församlingen undrar över situationen. De skulle gärna gå till kyrkan och lyssna. Lovsången förstår de sig inte på. Är de inte dessa vi måste inrikta oss på?"

Om det nu var så att det är den äldre generationen som är kyrkans framtid, på det sättet att de kommer  leva kvar i församlingen i 50 år till, så visst. Men så är det väl inte?

Jag tror inte församlingen ska inrikta sig mot någon särskild grupp alls. Jag tror att alla behöver Jesus oavsett om man är 5år eller 95år gillar strängmusik eller techno. Hela församlingen ska vara inriktad på att nå människor. Punkt slut.

Men där tror jag skon klämmer lite. Därför att församlingen är ju bara vanliga kristna. Det är ju evangelister och missionärer som ska prata med okristna och dra dem till kyrkan. Eller?

Jag tycker det är bra av dig Olle P att du har kontakter med folk utanför kyrkan som är intresserade av att komma! Kanske skulle du ordna träffar i kyrkan med den musik ni gillar och samtidigt kanske prata om Jesus för dem som kommer som inte känner till han? Kanske är det så att församlingen ska bestå av alla dessa olika människor som gillar olika saker och som genom det de gillar når människor som gillar samma grej? Och sen kan söndagsgudstjänsten bli en stor och brokig fest där man blandar hej vilt i musikstilarna?

För hur ska vi annars stå ut i himlen i en evighet tillsammans om vi inte lär oss att gilla varandras olikheter under ett par år här på jorden?

Sista året i Umeå bodde jag ovanför konstfrämjandet. Det var en rätt tystlåten granne. Mer liv var det i grannen bredvid som kunde ha spelning kl.04 på morgonen i rummet en gipsskiva iväg.

Det mesta i inredningen var fått eller hittat. Mycket tog jag med från svärmors källare i ö-vik.

Jag målade om matsalsbordet i mörkt mörkt brun och pallade upp den i mitten för att skivan inte skulle vikas på mitten. Men här fick vi plats upp emot 15 personer samtidigt när det var dags för husgrupp.

Jag lämnade rätt mycket möbler kvar i Umeå. Det blev för jobbigt att ta med det hela vägen hit. Skönt det eftersom jag ärvt så mycket möbler sen dess! Tv-skänken gav  jag till mina goda vänner.

Soffbordet snodde jag från vinden. När det var dags att flytta ställde jag därför bara tillbaks det på vinden. Jag hade en stor balkong som jag aldrig riktigt hann utnyttja.

Däremot blev det mycket eld i min öppna spis! Sån lyx det var!! Jag hade en dagbädd vid spisen som kunde användas som gästsäng när jag fick besök. Vilket hände rätt ofta eftersom K gick i skola i annan stad under det året.

Jag tror det var i det här huset jag riktigt hittade hem när det kommer till inredning. Tidigare bodde jag nämligen en trappa ned i en 4a som delades av några vänner (det andra kollektivet i mitt liv). Den lägenheten var otroligt vackert inredd. Där hade jag bara ett rum att göra något åt men tiden i det kollektivet präglade och förfinade min stil. Så att när jag flyttade en trappa upp blev det ändå någon form av sammanhållning stilmässigt. Trots att jag endast lagt pengar på en soffa (200kr på myrorna) och ett gäng stolar (10-50kr st på återvinningen). Det jag gillar mest är hur användandet av gamla möbler inte var något konstigt. Det var naturligt eftersom det inte fanns så mycket möbelvaruhus att välja på. Second hand var det mest självklara av alla alternativ. På den tiden hade ju heller ingen bil så det mesta skulle kunna gå att fraktas på cykeln. Tv-skänken körde jag på pakethållaren med hjälp av en vän. Riktig eko-stil.

Då tänkte man inte så mycket på sånt. Det var så självklart eftersom det inte fanns så många andra alternativ. Nu när utbudet är större och ekonomin bättre blir det mer en utmaning att fortsätta tänka hållbart. För det är ju trots allt vi som har det bra ställt och har valmöjligheten som måste ta det ansvaret.

Åh vad det är skönt med långlediga helger! Det var längesedan nu och det dröjer till nästa tillfälle. Men det var verkligen välbehövligt. Att få gå i myskläder en hel helg och inte behöva bry sig om att åka någonstans. Att vara fri att vara ledig och hemma en hel helg är en riktig lyx! Att vara befriad från att behöva åka iväg någonstans är bland det bästa jag vet. Att få lov att bara vara hemma en hel dag utan att ta ett steg utanför dörren. Åh det är så fint! Jag har hunnit andas, pyssla, skapa och sy. Jag har också haft tid att ta hand om högar som legat och väntat. Läst sådant jag inte hunnit med och till och med hunnit upptäcka lite nya grejjer samt lyssnat på sjukt mycket musik.

Idag ska jag fortsätta det inslagna spåret och rensa lite till i rummet. Förbereda inför 2 sjukt hektiska veckor och sedan laga mat till kollektivet. Ikväll blir det både pannkakor och soppa.

Till exempel hann jag in på Ikon1931.se för att läsa de nya bloggposterna. David Åhlén gästbloggar där denna månad, bra jobbat ikon!!! Jag kom även över det här fina inlägget av Lina Mattebo. Jättebra och jättesant. Vi kommer aldrig kunna dela varandras bördor så länge vi låtsas som att vi inte har några.

Jag avslutar med ett citat från hennes bloggpost. "Jag tycker nämligen att Galterbrevet 6:2 är en av de vackraste verserna i Bibeln. Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag, står det där. Men hur ska vi kunna göra det om vi aldrig berättar om de bördor vi bär på, utan gömmer undan dem och torkar tårarna så fort någon kommer i närheten?"