yosofine

Ibland kan man undra vad allt ska tjäna till. Ifall det man håller på med faktiskt är meningsfullt och om man gör någon skillnad. Igår fick jag svar på den frågan. Jag hade avslutning i en grupp jag lett under hösten och efter att läxorna redovisats så kom vi in på betydligt djupare ämnen. Rätt vad det är har jag slungats från modehistorien och rätt in i människans djupaste frågor om livets mening och varför Gud tillåter sjukdom och elände.

Det är något av det jag älskar med mitt arbete. Inte för att det händer varje dag, även om jag skulle önska det. Utan därför att tron, Jesus och livet är så nära sammankopplat med kreativa uttryck och kaffeförsäljning. Det är inte så att vi slänger vår tro i ansiktet på folk eller att vi går omkring och smygevangeliserar. Det är nog snarare det att jag får vara mig själv, på det hela sätt som Gud skapat mig. Det gör att när jag väl pratar om Gud så blir Han också avspeglad mer hel. Det kommer nära och blir väldigt väldigt verkligt. Och det är ju så Gud är för mig, verklig i allra högsta grad på riktigt i min vardag.

Jag är tacksam att få ha sådana samtal. Att få ge hopp och andra perspektiv. Därför att det är ingen självklarhet.

Har du tänkt på att varje dag är en dag i ditt liv?! Att alla dagar räknas? Ibland känns det som att man låter vissa dagar slippa undan, de behöver inte räknas. Man sitter av tiden eftersom det kommer något bättre längre fram. Det är skillnad på att se fram emot något eller längta till ett visst datum.

Jag tänker på det rätt ofta och vill att varje dag ska innehålla det som just den dagen kunde bidra med. Alla dagar behöver inte ha ett digert schema med uppdrag. Men den är värd sin uppskattning och närvaro ändå.

Denna dagen, ett liv. Eller hur var det han sa Melker på Saltkråkan? Jag tror att jag fattat grejen. Det handlar om närvaro i nuet. Att acceptera livets omständigheter och sedan göra det bästa man kan i den situation man befinner sig i.

Vissa kallar mig en livsnjutare och jag kan nog njuta lite för mycket ibland. Men samtidigt så är det ju bara nu jag har. Det finns ingen som kan ge besked om imorgon eller nästa vecka. Och om jag då får välja mellan att äta snabbmakaroner med ketchup eller chevré mackor med honung och valnötter vinner chevré och honungsmackorna alla gånger! Sen att det tar längre tid att laga spelar inte så stor roll, vad är det vi jäktar till så pass att vi inte hinner laga en god måltid och sedan njuta av den?

Sen att man ändå måste hoppas och räkna med att det kommer en morgondag gör ju att man behöver tänka på att äta och ta hand om kroppen så att den är pigg och kry även då. Och det mina vänner är något jag jobbar på.

Den här veckan är den första då vi alla som bor i kollektivet är hemma och vi kan ha gemensamma måltider. Ikväll är det min tur att laga mat. Ska man gå ut hårt första gången eller lägga sig på en soft nivå? Du som känner mig vet att det inte existerar en soft nivå hos mig. Jag är sjukligt överlåten till en livsnjutares livsstil.

Det existerar sällan dagar då jag inte äter något speciellt och gott. Det finns väldigt få tillfällen då jag inte känner att jag får unna mig en smoothie eller något annat som jag tycker är supergott just nu. Det handlar inte bara om mat men där tycker jag det kan bli extra tydligt. Om jag ska stå minst 15 minuter och tillreda något som jag sedan ska ägna mig åt att äta. Så kan jag lika gärna göra något som jag tycker är kul att laga och gott att äta.

Jag har varit på släktträff i helgen. Min mammas syskon har gjort det till vana att träffas allihop tillsammans för att bara umgås. I år var första året utan vår älskade mormor/farmor/mamma. Jag har länge klurat på en text om henne. Det kommer såsmåningom. När man träffar släkten sådär flera dagar efter varandra så ser man vilka likheter som finns. Varifrån jag har fått en del av mina egenskaper, gåvor men också syn på livet. Mormor och hennes barn är alla väldigt inspirerande. Var och en av dem har följt sitt hjärta i val av man/fru, arbete, boende och livsstil. Det finns en enorm livsglädje i var och en och ett förvaltarskap. Förvalta det som blivit oss givet. Mormor bad ofta och tackade för ljus och mörker. Vi är alla präglade av Guds godhet mitt i den allra vanligaste av dagar.

Och det är kanske därför det inte finns någon soft nivå för mig heller. För jag vill förvalta och ta tillvara på allt som finns i mitt liv. Min vardag, måndag morgon, torsdag eftermiddag och all tid där emellan är mitt liv och det är precis lika mycket värt som den inplanerade resan till skåne för att träffa en ny familjemedlem på 3 veckor. Det finns inga mellandagar även om jag ibland försöker genomlida vissa mer än andra.

För drygt en vecka sedan hade jag en märklig dröm. En sån där dröm som känns verklig och som man kommer ihåg och känns på riktigt långt efter att man vaknat. Dem jag har berättat den för har bett mig publicera den här. Så jag ska göra mitt bästa för att återge den härliga drömmen.

Jag drömmer att jag går längs med Strandvägen i Stockholm, jag går där tillsammans med min mamma och en lillebror. På vänster sida ligger småbåtar längs med hela kajen. Det finns längs kanten trappor ned till vattnet och efter en stunds vandrande går vi mot en sådan och sätter oss på ett trappsteg. Strax därefter simmar en säl upp och sätter sig på trappsteget längst ned. Och sedan börjar sälen beatboxa för oss. Det visar sig att han är riktigt duktig på detta. Vi börjar sedan samtala med sälen om hans situation. Sälen berättar att han vill komma in på en särskild folkhögskola (som jag tydligen satt i styrelsen för). Han visste att han hade mycket emot sig eftersom han var en säl, men han bad mig lägga in ett gott ord för honom. Nästa sekvens från drömmen som jag minns är att jag står framför skolstyrelsen, de sitter i ett klassrum vid varsin skolbänk, och jag berättar för dem om den fantastiska sälen som är så duktig på att beatboxa jag berättade att sälen var medveten om att han hade mycket emot sig. Jag minns att jag tyckte det var lite pinsamt att behöva prata med styrelsen om den här sälen samtidigt som jag var helt tagen av hur duktig han var.

Sen vaknade jag.

Svårt att säga ifall drömmen skulle betyda något speciellt. Jag tror nog framförallt att den vill ge människor ett gott skratt. Huruvida jag lyckats förmedla det roliga till dig som läser vet jag inte men den gladde iallafall ett helt sällskap som hängde i mitt vardagsrum för några dagar sedan när jag återberättade drömmen!

Jag har ju tidigare berättat att jag bor i ett kollektiv. Som jag skrivit tidigare så blir vi ett lite speciellt kollektiv med tanke på våra rutiner. Vi jobbar alla och har helt olika tider som håller oss igång om dagarna. Det gör vardagsgemenskapen vissa dagar minimal.

Ikväll tänkte jag skriva om den vardagsgemenskap jag just nu upplever. Pojkarna i huset har just bytt från att se på "Stolthet och fördom" (som de verkar vara mycket insatta i, till skillnad från mig eftersom jag är för tuff för såna filmer) till att spela fotbollsspel på xboxen. Min insats i gemenskapen är att vara dryg och klanka ned på deras tråkiga sysselsättning. I övrigt dricker vi väldigt mycket "Smil" just nu på grund av att vi alla tänkte "jag bor i ett kollektiv bäst att ta så det räcker" när vi plockade på oss av det som blev över efter festivalen frizon. 

Jag har tagit de tillfällen som blivit mig givna till att erbjuda boende åt behövande de senaste dagarna. Först ut var två tjejer som hette Anna som inte hade någonstans att bo efter frizon. De åkte med samma buss hem från frizon som jag och frågade om det fanns någon som kunde ge dem tak över huvudet för en natt. Trots "efter-frizonsjukan" och en enorm trötthet var det ingen tvekan att de skulle bo här. Det är ju sådant vi är till för tycker jag. Spännande möten med nya människor tack vare att man släpper dem innanför dörren till sitt hem. Sånt gillar jag. Jag gillar att pyssla om, så de fick smaka på lite förkylningsmedecin som jag hade och jag såg till att de åt ordentligt med youghurt och smil innan de somnade gott på loftet. Nästa vecka får vi besök av en kollega som kommer och bor med oss. Det är väl det gästsängar är till för? Att ha gäster sovandes på?

Hör ofta ett argument till varför man ska gå till kyrkan trots att man inte får ut något av det. Och argumentet är att man gör Gud en tjänst. Som om Han skulle behöva det? Finns det inga andra sätt att ge Honom en tjänst? Och varför är det just att sitta på en hård kyrkbänk och sjunga psalmer i otakt som är tjänsten?

Nä det där förstår jag inte alls.

Sen finns det andra som menar att man förvaltar ett viktigt arv. Och med det menas den kyrkliga traditionen, sångskatten och traditionen.

För mig blir det bara bakvänt.

Jag vill förvalta en tro som är levande och pulserande i min kropp i min vardag, här och nu. Tron berikas av andra människors erfarenheter, litteratur, konst, sångskatter och hundraåriga traditioner. Livet är nu och tron är livets innehåll och vardagen präglas i varje andetag av livets Gud. Något annat existerar inte för mig. Men det är jag det...

Jag har varit lite dålig på att skriva på sistone. Jag har haft mycket att göra som inte haft med datorn att göra och sen har jag försökt tänka semester. Men trots det så är det mycket att göra. Det är 3 personer som under 3 veckors tid flyttat in i ett kollektiv på 4 sovrum, 3 allrum och kök. Vi har dessutom ett gigantiskt garage att arrangera bra förvaring i till detta finns också två uteplatser som ska tas om hand. Jag som varit utsvulten på att få fixa och dona i hemmet den senaste tiden har tagit för mig. Jag har rensat mellan stenplattorna, arrangerat om lilla förrådet, plockat i köket, klippt gräsmattan och burit möbler upp och ned i vårt stora trevåningshem.

Jag har fått frågan om jag inte kan skriva vad vi drömmer om här i kollektivet. Och jo det vill jag göra men just nu känns det svårt. För vi har ännu knappt bott 2 nätter under samma tak. Vi är en bunt människor som reser mycket, jobbar mycket och engageras mycket. Så hur ska det gå att tänka på något gemensamt? Kanske är det en av våra största utmaningar?!! Men vi har ju pratat lite om drömmar och så, men det är inte så tydligt än. Jag är rädd för att vi inte är lika genomtänkta och planerade som andra kollektiv som bildats. Å andra sidan så har vi ju alla flyttat in i ett redan existerande kollektiv som fungerat olika beroende på vilka människor som bott här. Jag tror att vår nya sammansättning av personligheter är väldigt lovande. Alla har också något av en konstnärlig ådra så min önskan är ju att vi kan smitta varandra till att bli ännu mer kreativa med våra liv och uttryck! Min förhoppning är att kollektivet kan bli en plats för människor att söka sig till, ett varmt och öppet hem för människor. Det tror jag är fullt möjligt.

Samtidigt är vi ett kollektiv bestående av arbetande människor och våra arbetstider skiljer sig rätt radikalt åt. När två av oss slutar jobbet går två andra och lägger sig. Så vi har pratat om att kollektivet får bli lite utifrån de möjligheter vi har. För trots allt så är det ändå så att det är ovanligt att bo så här med vuxna människor som arbetar. En sak att bo kollektiv som student då lever ju alla lite konstigt och har inga "vanliga" liv. Men sen när examen är tagen och jobben påbörjas hamnar de flesta i någon form av arbetarliv med en tydligt inrutad vardag. Går till jobbet går hem från jobbet, lagar middag och bjuder på middag någon gång i månaden. Här är och vill vi vara något annat. Sen vi börjat jobba har vi aktivt allihop tagit beslutet att vilja leva i gemenskap, leva i ett hus med andra människor. Och utifrån det har vi kanske andra möjligheter att påverkas själva men också påverka andra till en något mindre inrutad vardag och ett liv som möjligtvis kan vara  lite mer öppet och flexibelt för Guds tilltal och utmaningar.

Så jag lovar att återkomma igen och igen med det här ämnet. Men just nu får ni hållas med detta något flummiga inlägg.

Jag har de senaste dagarna varit med om två händelser som jag skulle definiera som sällsynta i ett svenskt samhälle. Den första händelsen var en dag när jag kom hem efter att ha varit och handlat mat. När jag kom ut från matvarubutiken tokregnade det. Det fanns inte så mycket för mig att göra än att sätta mig på cykeln och trampa hem. Så när jag klev in genom dörren till huset där jag bor var jag genomblöt och snoret rann, jag ville bara in till mig så fort som möjligt. När jag kommit upp till min våning öppnas dörren till en av mina grannar (typ första gången det hänt sen jag flyttade in här för 1,5 år sedan). Ut tittar en ny granne som bara bott här några veckor. Hon ville hälsa och prata lite. Så medan jag låser upp dörren avhandlar vi vad vi gör på dagarna och hur länge vi bott här osv. Ett trevligt samtal som öpnnade upp för trevliga möten i trappen framöver. När jag stängde igen dörren till mig och började klä av mig mina blöta kläder slår det mig hur sällsynt det där är. Att småsnacka lite med grannen. Att tajma dörröppningen när en granne går förbi så att man måste  säga åtminstone hej till varandra. Det här huset har snarare visat prov på extrem svenskhet. Det tog flera månader för mig att se min första granne, tror jag mött en granne i trappen på sin höjd 5 gånger under min tid här. Jag har tydligt hört hur en person väntar med att gå ut om det är någon i trappen (har nog inte varit bättre själv vissa gånger). Och så flyttar det in en skön göteborgare som vill hälsa på sina nya grannar och helt plötsligt känns det som man är med om värsta exotiska händelsen.

Den andra händelsen var när jag tokförkyld åker till handlarn för att köpa lite fler näsdukar o annat som kan behövas när livet e så pissigt förkylt som det bara kan vara ibland. När jag sedan packar upp alla mina saker hör jag hur snabbköpskassörskan börjar prata med personen före mig i kön. De pratar om hur snabbt pengarna försvinner från kontot. Och hon börjar berätta om en kjol hon köpte häromdagen på en butik i stan. Under tiden hon berättar om detta blir det min tur att betala och personen före mig i kön går vidare och lämnar samtalet till mig. Så jag är helt plötsligt med i ett samtal där kassörskan berättar om hur förvånad hon var när hon kom hem och upptäckte att det var en klänning hon hade köpt. Men hon tänkte använda den som kjol ändå. Jag är förkyld och ställd och vet inte vad jag ska svara. Hade knappt något röst att svara med så jag skrattar och visar mitt deltagande så gott det går.

På vägen hem på cykeln känner jag en lustig glädje. Den där snabbköpskassörskan brukar vara så där pratglad, alltid är det något hon snackar om. Och jag tänker hur skönt det måste vara för alla ensamma att hamna i hennes kassa och få prata lite om ditten och datten. Men min egen tafatta reaktion visar på hur ovanligt det är, hur ovan jag är att hantera såna situationer. Jag önskar jag kunde snappa upp såna situationer mycket lättare. Kanske får bli en sån där sak jag får arbeta på nu när jag börjat spränga mina svenska gränser för vad man "får och inte får" göra.

Efter en helg med massa flyttstäd, packande, slängande och dirigerande så är man rätt slut. Inte nog med att vi jobbat så hårt i helgen i huset i Ö-vik. Vi har varit förbi Umeå och umgåtts med vänner samt suttit en HEL dag i bil i en lång seg och bitvis stillastående bilkö. Sjukt segt. Vi missade vårt bokade tåg igår kväll och var tvugna att stanna över i Uppsala en bonus kväll. Gjorde inget, vi fick träffa och fika lite med K.s nygifta storebror. Mysigt!

Så nu när jag just dunsat in genom dörren med mina 4 väskor och vattnat mina blommor finns det inte så mycket ork kvar. Jag ska andas en stund innan jag ska iväg på möte inför designtävlingen. Snart är det dags!! Det finns platser kvar om du e sugen på att vinna en symaskin! Klicka här  för mer info.

Så, nu är jag i ö-vik för lite skön semester med K.s mamma och bröder. Vi ska röjja i huset, en skattkammare för mig som gillar gamla tyger, kläder och prylar. Får kanske visa lite vad jag hittar i gömmorna. Här ska jag ta det lugnt. Busa med tvillingarna och bara ha det skönt. På söndag bär det av en stund till Umeå för att umgås med vänner. En skön helg helt enkelt. På lördagkväll är ett besök i Svenska Kyrkan ett måste. Påsken är utan tvekan den viktigaste högtiden. Skriver kanske mer om mina tankar en annan dag.

Jag kände av det redan i förmiddags. Och vi pratade om det på personalmötet vid 14-tiden. Men jag gjorde absolut inget åt det. Jag satt ned och accepterade min situation. Det är så här det är med mitt liv. Jag är van. Har haft ständig värk någonstans i kroppen i stort sett hela mitt liv. Så jag har suttit med molnande migrän i ett café som spelat hög musik från dj-spelarna och som har haft fullt med emosar som glatt pratat om ditten och datten i hög ljudvolym, och bara accepterat att det är så det är. Jag har ändå uträttat stora punkter idag så det kändes ju som att det gick hyffsat ändå.

Men ärligt talat. När ska jag lära mig att ta en tablett och få lidandet överstökat? Hur svårt kan det va? Jaja, jag åkte hem direkt utan att passera onsdagsfikat och tog en migräntablett la mig på soffan och blev efter ett par timmar bra. Nu känner jag mig som en människa igen. Och nu är det dags att sova. 

Jag har hunnit med väldigt mycket de senaste tre dagarna. Stockholm, Järna, Uppsala och nu tillbaks i Örebro. Har hunnit bygga upp ett café och hälsa besökare välkomna, varit på möte på EFK-UNGs årskonferens, raggat sponsorer till designtävlingen (redesign24.blogsome.com), ätit frukost med mampap, gått på söder med pappa, varit på bröllop och hängt med pojkväns familj. En grymt innehållsrik helg.

Och medan jag gjort allt det där och inte haft en tanke på bloggen så har bloggen nått nya rekord i besök per dag. Grymt kul!

Lovar att skriva något uppfriskande och berikande imorgon. Nu måste jag in med text till affisch för designtävling och sedan sova.

"Har livet behandlat dig ovanligt? Vaknar du stukad varje morgon?" ( klicka här)

Ja det kan ju lätt bli så ibland. Att man får 3 större arrangemang på halsen som måste dras igång samma vecka. Men vattaheck jag har ju inga barn så vad ska jag klaga på? Det kommer en designtävling, ett café på en konferens och en minimarknad ur mig istället. Väldigt levande det med.

Jag tänkte faktiskt ägna ett par minuter åt några råd som jag vill ge bort. Jag har försökt lära mig en livsstil som hjälper mig att hålla mina fötter på jorden även då det stormar väldigt mycket. Då vissa av dessa tips sitter i min ryggmärg är det lätt att de kommer av sig självt. Vissa måste jag påminna mig om, ständigt.

Prioritera att se ett favoritprogram på tv eller läs en bok och bara ta det lugnt, räcker med nån timme (den gör gott).
Ät ordentligt, och framförallt innan du sätter dig för att äta. Andas djupt, tacka för maten och ät. Du kommer märka att maten går ned men inte i ultrarapid utan sådär lagom så du hinner känna smak och svälja mellan varven.
Motionera eller åtminstone cykla långsammare till jobbet/skolan och försök njuta av den cykelturen. Du kommer inte särskilt mycket senare för det men du kommer definitivt vara mycket mer fokuserad när du kommer fram.
Prioritera dig själv. Ta ett bad, få en massage, eller shoppa nåt litet. Unna dig lite umgänge med dig själv.
Lugna ned dig, det är inte hela världen om du blir lite sen, planeringen spricker eller du får ett spontant besök i hemmet. Sånt är livet och det ordnar sig alltid.
Läs bibeln, ger mycket att tänka på och perspektiv på tillvaron.
Be till Gud lite när som. Du behöver inget schema för det, ta med Honom på cykelturen eller på träningspasset. Grymt bra sällskap i roddmaskinen t ex. Detta ger dig lugn och ro, perspektiv på livet samt inspiration till det som ska göras.
Umgås med vänner och framförallt med dem som står dig närmast. Berätta om dagen för ditt sällskap/bästa vän, allt du gjort och vad som hänt. Och gå sedan igenom morgondagen. Då har du checkat av vad du avklarat samt gjort en ny attgöralista till morgondagen.

Lev och njut!
/ Din egen livscoach Josefin

Förra året var det maj och juni i år är det nog mars och april. Det är HUR MYCKET SOM HELST just nu. På alla plan. Så om du möter mig och du tycker jag är disträ så är det bara därför att det är sjutton saker som snurrar i huvudet. Och det verkar bara bli mer. Men det är sjukt roligt. Det är nu det är viktigt att tänka på att få ordentligt med vila. Så lätt att gilla läget nu och tycka att det är lattjo lajban. Men rätt var det är så är man så där nära väggen att inget är roligt längre. Så jag ska leva efter min egen filosofi och njuta av varje del av dagen. Inte stressa om imorgon eller vad jag inte hann idag. Och så ska jag prova det här populära med att gå och lägga sig tidigt på kvällen. Vad tror ni kan det vara nåt?

Jag tvingas lära mig inse att jag inte är osynlig. För varje dag måste jag erkänna för mig själv att jag är en person som syns. Det är stort för mig.

Jag vaknade när klockan ringde och det var med en obeskrivlig känsla. Jag ställde klockan på 13.30 eftersom jag tänkte att det är max för hur länge jag får sova idag. Kom visserligen i säng 04.30 men ändå.  Jag brukar inte sova så länge så jag trodde ju inte att jag skulle göra det idag heller. Men jag hade en del att ta igen tydligen. Det har också visat sig i de konstiga drömmar jag drömt på sistone. Oerhört skumt. Jaja jag vaknade iallafall med ett enormt sug efter att få baka småkakor :-). Får se om det blir av, först måste jag ut i solen och till jobbet eftersom en besökare glömt sin väska på cafét. suck.

Jag får ibland pikar för att jag är för seriös eller allvarlig. Främst handlar det då om min tro. Att jag tar den på för stort allvar. Men hur kan jag inte ta Gud på allvar efter allt Han gjort i mitt liv? Han har tagit mig på stort allvar, hur kan jag inte göra detsamma?

De senaste två veckorna har jag gått och nynnat och sjungit och lyssnat på den här sången. Det är just nu temat i min vardag.

Before the throne of God above I have a strong,
a perfect plea A great High Priest whose name is
Love Who ever lives and pleads for me

When Satan tempts me to despair and tells me
of the guilt within Upward I look and see Him there,
Who made an end to all my sin

Because the sinless Savior died my sinful
soul is counted free For God the Just is
satisfied to look on Him and pardon me To look on Him and pardon me

Before the throne of God, I come
Before the throne of God, I come

Behold Him there, the risen Lamb my perfect spotless righteousness
The great unchangeable I Am, the King of glory and of grace

My name is graven on His hands
My name is written on His heart
I know that while in Heaven, He stands
No tongue can bid me thence depart

One with Himself I cannot die
My soul is purchased with His blood
My life is hid with Christ on high
With Christ my Savior and my God
With Christ my Savior and my God

för att skriva om hur underbart det är att jobba på ett café fullsmockat av ungdomar med knasiga färger i håret och piercings precis överallt. Åh mitt hjärta går sönder! Idag hade vi onsdagskonsert på cafét och det var fullt som vanligt. Det var några som kommit enbart för konserten i övrigt var det våra stammisar som hängde där. Ikväll har jag varit med om något väldigt speciellt. Flera av våra livligaste stammisar alltså de som har svårt att sitta still eller vara tyst särskilt länge, satt tysta och lyssnade. De var uppenbart tagna av denna musikaliska upplevelse. Så långt bort från det skrän som brukar komma från deras mobilspelare. Men de satt där förstummade och bara såg upp på denna karlakarl. För det måste man få kalla honom. Declan De Barra han var mörk och hade grova armar, något ett av kidsen glatt kommenterade. Och det största av allt var hur Declan mötte dessa ungdomar. Han såg dem i ögonen och svarade på alla konstiga frågor om IRA och terrorister och whiskeydrickande irländare. Han berättade att han inte drack alkohol på grund av att han sett så många av hans vänner fara illa av det. Kidsen drar upp exempel på reklamfilmer de sett där irländare dricker öl och whiskey (de är märkbart impade av detta) och han bara fnyser åt kulturen och säger att det är att kasta bort sitt liv. Han är så övertygande och så fängslande att han får vilken hormonstinn 15-åring som helst att lyssna. Det är så uppmuntrande med såna personligheter som kan ta såna här situationer. Och för oss som vissa gånger svettas över den höga ljudvolymen får tårar i ögonen över hur fina våra stammisar är och hur mycket de kan uträtta i sina liv, bara de förstod det själva.
 
Undrar du vart jag jobbar? Kolla här.

Idag kan du läsa ett blogginlägg av mig på den här sidan!